Grafiskt sett har jag nog inte upplevt ett så snyggt år. Inte ens 2002. Associationen till 20/20 (normalsyn) är också cool. Ja, jag kommer att njuta av att skriva 2020.
Men vad kommer att hända under året? Och decenniet? Jag kisar med ögonen, tar på mig tänkarmössan, tömmer ett igenkleggat avlopp och spår framtiden i gamla hårtussar och avklippta naglar.
Om vi bortser från alla förfärligheter, domedagstankar, politiskt käbbel, pistolgalenskaper och levsångest, har jag några spådomar om det kommande året.
Tygavdelningen
Modet kommer att bli snyggare och snyggare under hela årtiondet. Hur coolt och snyggt jag än tycker att det är med trasiga, i förväg sönderslitna jeans, tror jag att den eran är över nu. Vi kommer att lappa och laga och alla mina tyger i källaren kommer att komma till användning. (Okej, kanske inte den svarta chintzen från 1988.)
Hem & bostad
Jag läste att ”Var femte kommun krympte under 2010-talet”, vilket intressant nog illustrerades med ben och skor eftersom GDPR och publiceringsreglerna samt fotorättighetskostnader ställer till det.
Min spaning är nu att rubriken år 2030 kommer att vara precis tvärt om: ”Var femte kommun töjdes ut under 2020-talet” eftersom lifvet i storstan tär på oss människor. Många vill ut på landet och faktiskt ”rädda ödehus”, som är det nya svarta. Detta kan man fantisera om även om man aldrig någonsin skulle få för sig att ens sätta upp en tapet.
Om bara några år kommer ödehusälskarna förstås att ha stor nytta av 3D-printrar som tillverkar reservdelar i naturmaterial. Man bara viskar ”tvåkupigt taktegel” till apparaten, så kommer en sådan utspottande.
Mobilia
Elbilar, självkörande bilar, flygbilar och underjordsbilar i all ära – men den stora skillnaden kommer att bli att vi använder bilar ungefär som de förnicklade sparkcyklarna. Hyrbilarna står lite här och där och så bara kollar man i en app var de finns och FLUPP, så hoppar man in i en och kör dit man ska. Det finns redan! Och funkar!
Reservdelsmarknaden
Precis som lappar på jeans och garn till stoppning av strumpor (se ovan) kommer vi att laga kroppen med reservdelar. Mina trassliga knän kommer att fara all världens väg eftersom jag nog får små knärobotar inopererade. Man bara viskar ”två fräscha knän i stl 40” till den där 3D-skrivaren, så spottas sådana ut. Ni som har pengar över och vill göra en investering: leta upp ett företag som kombinerar proteser och robotik. (Och anmäl mig som försökskanin är ni snälla.)
Hjärnstorm!
Det kommer att bli inne att kunna saker utantill! Och att kunna hålla fokus länge! Investera gärna i en app som hjälper allmänheten att deklamera dikter utan fusklapp! Johodå!
Med detta sagt, hoppas jag egentligen mest att 2020-talet blir lika festligt som 1920-talet – men kanske ändå utan bedrövligheterna som sedan följde.
Ödehuset syns inte i Bipaddan.
Reservdelarna tror jag dröjer något, dessvärre. Men grabben ska nu vilken timme som helst vara framme i Auskralien där han ska forska fram sätt att bedöma slitna höftleder, så det finns hopp.
I övrigt gillar jag spådomarna. God fortsättning på det nya året!
So, no flying car?
That aside, 2020
has been good so far
(En snodd haiku)
God fortsättning!
Bra Brid, jag fixar ödehusbilden!
Ja 2020 är snyggt. Och tänk på din födelsedag, ursnyggt!
Trevliga spåningar. Hoppas vi alla är här om 10 år och kan utvärdera. Förhoppningsvis mer skratt än gråt.
God fortsättning!
MEN HELSKOTTA! DINA! Jag har inte tänkt på det!
Vad borde jag göra när jag fyller år 2020-02-02?
Gå med i Anonyma Palindromister.
(20200202 med 3 som bas är 4880 i vårt vanliga decimalsystem.)
Ja, jag borde arrangera nåt palindromaktigt. Med hakke, som ju också fyller år då. Men det är ju en söndag! Ack!
Förresten! Ni som inte har fått era julkalendertischor: misströsta icke, ty de är på väg. Ett simpelt brev kan som på 1700-talet ta två veckor att leverera 15 mil bort, så tröjorna kanske kommer fram i påsk!
Jag gillar verkligen idén att man i och runt städer kan låna en elbil och lämna den efter uträttat värv. Det borde verkligen gå att sätta i ett större system så att det på sikt fungerar som en sorts alternativ kollektivtrafik för att minska privatbilismen. Nästa steg är att den kör själv. Spännande utveckling!
Sparkcyklarna som finns nu verkar inte ersätta bilismen utan mest användas av de som inte ids promenera. Dubbelfel i mitt tycke.
Min ena son gifte sig 07-07-07 och det tyckte de var litet häftigt och lätt att komma ihåg. Din födelsedag slår ju detta med hästlängder, i alla fall i år.
Nästa yngsta barnet, den nuvarande Nittonåringen, påpekade nyss att hon fyller 20 år 2020.
Jå.
Då kan den blivande 20-åringen gå med oss andra som också fyller med 0 på slutet i år. Nollornas kalas!
Vad det är förundransvärt, detta att tro sej veta och så få veta att det var fel. Fast kanske lite rätt ändå, på ett sätt. Som nu då: Jag trodde att Frödings ’En ghasel’ var en lite märklig stavning av ’gasell’ och att dikten handlar om en gasell som står och betraktar världen genom burgallret. No such thing! ’Ghasel’ är ett gammalt persiskt versmått som Fröding använder här. Att man (om man nämligen är så obildad att man inte är helt hemma i de persiska versmåtten) kan se för sej ett djur-i-bur i dikten är bara en extra finess.
Och nu fick den dikten en extra dimension – jag läste den som vore jag Ökenråttans gasell!
Jag står och ser på världen genom gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,
det är så skönt att se, hur livet sjuder
och kastar höga böljor upp mot gallret,
så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,
när skratt och sånger komma genom gallret.
Det skiftar ljust av asp och al och björk,
där ovanför står branten furumörk,
den friska doften tränger genom gallret.
Och över viken vilket präktigt sken,
i varje droppe är en ädelsten,
se, hur det skimrar härligt genom gallret!
Det vimlar båtar där och ångare
med hornmusik och muntra sångare
och glada människor i tusental,
som draga ut till fest i berg och dal;
jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut
och dricka liv, om blott för en minut,
jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret!
Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
– det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
och först när själv jag krossas, krossas gallret.
(Gustaf Fröding 1891)
Så där snyggt födelsedagsdatum har jag aldrig haft och kommer aldrig att få. Tag väl vara på det.
Kan man hoppas på att få gå i pangchon detta år, kanske? Har man råd med det?
Räkna räkna tänk tänk tänk
Vet inte.
På ett mingel häromdan träffade jag en man som berättade att han precis hade pensionerat sig. Jag räknade hans rynkor och multiplicerade med 7 hundår och fick fram att han var blott lika gammal som jag (född 1964).
– Såååå …? sa jag och menade ”WTF?”.
– Japp, jag har så det räcker tills jag blir 120, sa han.
– … pbbrrfff kntr … sa jag.
– Ja, de vill gärna bli av med oss gamla stötar, så jag fick lite pengar med mig på färden också, förklarade han.
Han var penningplacerare. Tydligen hade han koll på var han placerade andras penningar. Jag har knappt koll på var jag placerar min egen vitlökspress.
Ack Lotten, tack Lotten för dikten. AA BA DA där i första strofen. Och sen lite andra krumelunter; bildning. Vem i våra dar kan på rak arm hosta upp en ghasel? Förutom hacke, dårå, möjligen .
Blev lite misstänksam mot detta versmått på gymnasiet. Vår svensklärare var lite för förtjust i den där dikten. När vi benat ut versmåttet var det dags för textanalysen.
”Är det inte underbart skildrat, denna dubbelhet, denna längtan efter att få tillhöra och oförmåga att nå ut och ändå att vilja vara ifred ’jag kan, jag vill ej slita mig från gallret, /det är så skönt att se, hur livet sjuder/och kastar höga böljor upp mot gallret …’ Är det inte en underbar skildring av människans dilemma, säg?”
Vår respons var att det väl snarare är en skildring av en riktig velpotta. Kanske är just den dikten inte optimal för elever i sena tonåren?
Karin, jag har inget minne alls av att Jag under in skoltid fick fördjupa mej särskilt i Frödings ghasel. Och det versmåttet kan jag inte heller erinra mej att vi på nåt annat sätt brydde oss om. Men som du antyder; lärarens personliga favoriter blir väl dom dikter som eleverna får gräva ner sej i.
Ja, så har jag nog också gjort vid diverse inhopp som vikarie. Och ingen skugga må falla över just denna lärare, även om han knappast följde läroplanen slaviskt.
Han var klart influerad av ”den nya kritiken”, dvs idén att det är texten som ska tala direkt till sin läsare. Ju mindre läsaren vet om författaren, författarens bakgrund och verkets tillkomst desto bättre. Dessutom var han egentligen bildkonstnär. Undervisningen blev också lite huller om buller: Saphho, Agnes von Krusenstjerna, Harry Martinson, Elin Wägner, Walt Whitman, Pär Lagerkvist, Franz Kafka, och känslosammare dikter av A:lfr-d V:stl-nd. På ett ungefär. De vanligare böckerna ansåg han att vi borde hade läst redan. I stället för Flickan i frack, eller Markurells fick vi läsa Chefen fru Ingeborg. Och som sagt, av Fröding fick vi inte läsa några klämmiga dikter, utan just En Ghasel. Och Grå.
När jag väl började läsa litteraturvetenskap på universitetet kändes det ganska busigt att läsa sida upp och sida ner OM författarna. FÅR man verkligen …?
Jag körde med tvärtomtricket när jag vikarierade i höstas, Karin!
– Hej allihop! Nu ska ni får höra om en gubbe som bla och bla och fick amputera ena foten och sen åkte han till en liten stad som heter Winshmaclegh och så dog både hans mamma och hund bla bla och hans lillasyster satte eld på sitt eget hus bla bla bla och mitt i all bedrövelse där han satt, skrev han bla bla bla och NU ska ni få läsa den!
(Lägg inte julkalenderenergi på att analysera vem författaren är, för han är [nog] bara påhittad.)
Så det är inte Dan Brown?
Jo, det är det ju förstås! ÄNTLIGEN!