I torsdags satte jag mig på tåget med pappa (som just denna dag fyllde 81 år) för att åka på begravning i Linköping. Den avlidne var Kari Marklund‚ som förutom pappas bästa kompis sedan 1940-talet även var min gamle chef på Nationalencyklopedin.
Men i mina ögon var han främst basketnörd.
Pappa och Kari spelade basket och pingis tillsammans och tog båda studenten vid läroverket i Luleå, sedan flyttade Kari till Uppsala för att läsa teoretisk fysik medan pappa pluggade kemi i Stockholm. Och nu blir det många naturvetenskapliga och okända ord för oss humanister.
Kari forskade i hur helium uppför sig nära den absoluta nollpunkten, där det kan användas för att göra olika material supraledande – alltså så att de leder ström utan energiförlust. Normalt gäller att om man har t.ex. en koppartråd som leder ström, så blir spänningen svagare och svagare och försvinner helt efter ungefär en kilometer. (En kilometer koppartråd? Wow, liksom.)
Pappa forskade i blandoxider av övergångsmetaller (di där grundämnena i mitten av periodiska systemet). De grundämnen som ingår i blandningen är väldigt lika varandra, och de stackars elektronerna blir därför virriga och vet inte riktigt vilka atomer de tillhör. De hoppar därför lätt över från en atom till en annan – utan energiförlust.
Ser ni kursiveringen!? Båda två satt alltså hela dagarna och funderade på ting som hade med saknad energiförlust att göra! Lattjo! Revolutionerande! Fantastiskt! Men … de hade ingen aning om att så var fallet. De disputerade på olika håll och levde livets glada dagar, helt obekymrade.
Några år senare satt en forskargrupp i USA och kom på att exakt de blandoxider som pappa forskade i var supraledande – vid ganska hög temperaturer. Och fick naturligtvis Nobelpris för detta.
Gaaaaah. Om pappa och Kari i slutet av 1950-talet hade spelat mindre pingis respektive basket och istället snackat om sina forskningsprojekt, skulle de ha kunnat lista ut att pappas blandoxider skulle kunna vara supraledande. Vi hade säkert flyttat till USA och så hade jag blivit världsberömd skådespelerska i Hollywood, vilket ju var min plan ända till 1988 (när jag började jobba på NE).
Just nu försöker forskarna tillverka datorer med hjälp av de förnicklade blandoxiderna. Och det kan ju vem som helst fatta att om vi kan använda datorer som inte drar någon ström, så skulle det vara ett klipp för mänskligheten och världens alla sladdhärvor skulle kunna fara åt pipsvängen.
Själv får jag inte Nobelpriset i litteratur nästan varje år. Så … när fick ni inte Nobelpris?
Samma Kari Marklund som var landshövding i Norrbotten efter Björn Rosengren?
Yup, samme man!
Enligt min erfarenhet får man i regel inte Nobelpriset. Den där laserutsläckningen som jag sysslade med när jag gjorde projektarbete har exempelvis aldrig varit i närheten av utdelade priser, så vitt jag kan bedöma.
Men vi har en nobelpristagare (versal eller ej?) i familjen, nämligen groomens systerdotters make, som väl formellt är min systerson, eller nåt, trots att han är ett par år äldre än jag och trots att jag aldrig har haft några syskon. Så det kan gå. I varje fall var han med i FN:s fredsbevarande styrkor det året de fick Fredspriset och har eget diplom på väggen och allting.
Wohoo! Vi har en Nobelprisvinnare i båset! (Johodå. Nästan gills.)
Jag har i hela mitt liv inte fått Nobelpris.
Jag har inte mindre än två Nobelprisvinnare i osläkten; mammas före detta mans pappa OCH hans storebror.
Kan vi nu på något sätt lista ut vilka dessa två osläktingar var? Bröderna Siegbahn kanske? Tinbergen-grabbarna?
Nix! Mammas före detta mans pappa och mammas före detta mans bror.
Ulf och Hans?
Ah, jag trodde att det var pappans bror! I’m with Ninja then.
Japp! Mamma var gift med Jan v E-C under studietiden på Karro. Resten av familjen såg honom som den smartaste men han orkade inte leva vidare.
Ack.
Man (=jag) har ju under åren förstått att det där med att vara den allra smartaste inte är nåt att eftersträva egentligen. Hade Niklas funnits om Jan v E-C hade orkat?
För övrigt kan jag på ett helt annat plan berätta att jag har lärt mig att gå som en normal människa. Så smart är jag.
Äh, vad är det för fel på ministeriet för fåniga gångarter nu då?
Ja, det är möjligt att jag hade funnits. Mamma brukade säga att de förmodligen skulle ha separerat så småningom, men så är det ju det där med fjärilarna på Himmelska Fridens Torg …
Man kan inte vara annat än imponerad av dem som verkligen får priset. Och även av alla de smarta som borde fått det. Vilket arbete och vilken hängivelse det ligger bakom.
År 1979, eller däromkring, fick jag Nobelpriset. Nästan. ;D
https://antasnaque.blogspot.com/2011/10/grattis-tomas-du-snuvade-mig-pa-priset.html
Grabben, som är fysiker, var här på middag med anledning av Fars dag. (Den äldre grabben gick inte att lösgöra från huvudstaden, men ringde och pratade en timme på förmiddagen.) Jag läste upp detta avsnitt av bloggen, och utom att ha synpunkter på sammanfattningen av fysiken bidrog han även med följande, som jag inte har kollat upp detaljerna i:
Nobelpristagarna Siegbahn, far Manne och son Kai, var båda professorer vid Uppsala universitet. Sonsonen Anders är professor nu. Fjärde generationen, vars förnamn grabben inte mindes, är tämligen nyutexaminerad civilingenjör och hoppas, för sin egen sinnesfrids skull, innerligt att far Anders inte ska få något Nobelpris.
(Jag borde sluta med ovanan att vakna mitt i natten och vara uppe en halvtimme.)
Anta Snaque: Redan 1979 anande du ju hur vi skulle resonera hösten 2017!
– Har Akademien ändrat sitt valspråk? Det kan ju bara inte vara `Snille och smak´ fortfarande.
Brid: Man undrar nu lite oroligt om fysik-sonen hittade några fel i min pappas resonemang!
Den huvudsakliga invändningen var väl att det inte är flytande helium som är supraledande, utan en del metaller blir det vid temperaturen hos flytande helium. Däremot har flytande helium en del andra skojiga egenskaper, kan flyta uppför väggarna i rör och så.
För övrigt uppskattar jag denna blogg mer än Hollywoodfilmer. Barasåatt du vet.
Naaaaw. Tack, Brid!
(Ska se om jag kan göra en vettig uppdatering av fysiken!)
Så här, Brid?
Kari forskade i hur helium uppför sig nära den absoluta nollpunkten, där det är supraledande – alltså att det leder ström utan energiförlust.–>
Kari forskade i hur helium uppför sig nära den absoluta nollpunkten, där det kan användas för att göra olika material supraledande – alltså så att de leder ström utan energiförlust.
Jomen det verkar bra. Tycker jag, som har glömt det mesta av fysiken. (Grabben är inte tillgänglig för frågor för närvarande.)
Var är alla andra idag förresten?
Jag är här, men jag har inte en endaste släkting som har fått Nobelpriset. Jag kommer inte ens på nåt som jag inte har fått det för själv. Inget att bidra med således.
Jag tror att detta var en dag mitt livet när alla i hela världen är upptagna med annat. Eller så är vi de enda överlevande, Brid: jag har blott fått sammanlagt 13 propåer via mejl. (Det normala är liksom 30–40.)
Men jag fick stipendium i skolan!
Nån bok. Och en annan gång nån annan bok.
Oj, där var du ju, Magganini! Såg dig inte!
OT:
Vet ni vad utfallssteg är? (Hallååååå CtLDPT!) Jag kan göra sådana nu! Min nya sjukgymnast utför underverk!
Jag fick också stipendium! I första klass fick jag stipendium i träslöjd, en hammare. I andra klass fick jag stipendium i både syslöjd och träslöjd, en hovtång. Jag funderar fortfarande på om det var någon baktanke där.
Annars är nog alla upptagna med att läsa ”Jag for ner till bror”. Det borde de vara i alla fall!
Nä jag har haft telefonkonferens och stickat tröja och maratontittat på tv-serie i kategorin ”springfilm”. Andra kanske kallar kategorin för zapp-film.
Och så senaste avsnittet av Vår bästa tid.
Niklas, får scriptor släppa igenom bilar med fel nummerplåtar m a p geografi och vad de ska föreställa?
Jag vet vad utfallssteg är men har aldrig försökt mig på dem.
Premium fick jag en gång i teckning: en bok om Klee. Några år tidigare hade jag fått diplom med texten ”Skolans bästa idrottsflicka”– det var jag både stolt och glad över. Då gick jag på Flickskola med nästan 1000 elever. Det är mer än sextio år sedan!
Just nu upptäcker jag att texten man skriver inte finns i ännu en ruta. Det gör det ju enklare.
Jag har också hyfsat lång erfarenhet av att inte få Nobelpriset.
Härligt med utfallsstegen, Lotten! Jag håller själv på och tränar i själva bottenläget, där min naprapat har kommit på att om jag ställer ben och höfter i vissa vinklar har jag svårt att ta mig upp utan att kompensera och vingla till med höften. Vilket alltså inte är bra för bland annat ryggen.
Här är en söt film med en husse som kör utfallssteg (rätt slarvigt och inte med bästa form, hm) och en vovve också vill vara med och leka.
Jag är på vinden och flyttar hinkar så att inte fler böcker och annat ska bli vattenskadat. Droppen som löser upp pappret faller inte långt från takstegens bultar.
Nobelpris? Hittar iallafall några gamla böcker att läsa.
Ett litet Nopebpris för den formuleringen om droppen, HK!
Jag har aldrig fått Nobelpris i något ämne alls, inte heller stipendium. Det närmaste jag kommer sånt är väl att jag kom på 5:e plats i min årskurs i kommunmästerskapet på skidor när jag var åtta år. Det är en framgång som jag fortfarande tröstar mej med när omgivningen får Nobelpriser, Oscars, Guldbaggar och OS-medaljer.
Jag har inte fått nobelpriset, men väl premium två år på raken i en skola med den uttalade policyn att varje elev bara kunde få premium en gång. Det första var för ”goda studieresultat” och det andra var i syslöjd. Dessutom har jag fått två guldmedaljer för vinsten i ett och samma skidlopp, ett KM-guld och ett DM-guld.
Hund som deltar vid träning har min mor erfarenhet av. När hon lagt sig på mattan för att köra situps så kom förra hunden (labrador) och lade sig med huvudet på hennes mage. Han tyckte det var jättemysigt medan mamma fick lite svårt att köra övningen korrekt pga gapskratt. En annan variant var att stå och nosa matte i ansiktet när hon låg på golvet.
Min morfar fick inte heller något nobelpris men väl medalj av IVA och har minst ett amerikanskt patent för någon mannick till massaindustrin, som tom går att hitta via googling trots att det är från 60-talet. Det är lite skoj.
Apropå enda överlevande, rekommenderar EJ att se filmen om ett ungt par som semestrar på Island och upptäcker att de är enda överlevande. (Kommer inte ihåg vad den heter.) Inga förklaringar alls, vare sig troliga eller otroliga, och vähähähäldigt långdragen, med fånigt slut.
Grattis till normalgången, Lotten!
[…] Håkan Wettersten, Dick Degernäs, Peter Nyström, Werner Schaffer, Bengt Lööv, Bo Persson, Kari Marklund, Miki Herkel. Sittande: Sten Feldreich, Thomas Tjäder, Jan Hjorth, Tommy Hansen, Peter Niegmann, […]
[…] var vanligt runt 1975, när pappas bästis Kari Marklund coachade, och min stora idol var amerikanen Charles Barton (just nu faktiskt coach i Djurgården). […]