Det hände sig en dag i november 1979 att jag av outgrundlig anledning gick på basketmatch med min pappa.
Detta var vanligt runt 1975, när pappas bästis Kari Marklund coachade, och min stora idol var amerikanen Charles Barton (just nu faktiskt coach i Djurgården). Men från 1978 spelade jag ju själv basket, och gick därför på matcherna med mina lagkompisar. Inte med pappa!
Nåväl. Där satt jag bredvid pappa. Lulelaget Plannja lirade mot Södertälje och coacherna Kent Brodin och Kjell ”Korven” Englund var frustrerade eftersom matchen inte spelades enligt deras plan. Eller om de var hungriga och hade skoskav – jag minns inte vad som hände. Efter ett (enligt pappa) idiotiskt domslut vrålskrek han – på ett för honom väldigt ovanligt sätt – ner mot planen:
– Buuuuhuu! Ut med domarn!
Det där brukar man ju komma undan med. Men domarn måste ha haft lyssning på läktarn, fast fått en felhörning. Han blåste omedelbart i sin vissla, vände sig om på en femöring och pekade på den i knähöga näbbstövlar klädde assist-coachen Korven. Och visade tecknet för en teknisk foul.
En teknisk foul vill man verkligen inte få – varken som coach eller som spelare. Den har ”skam” påhängt sig, för den innebär att man har gjort något högst olämpligt. En spelare kan få en teknisk foul av att t.ex. svära och kasta bollen i väggen, en coach av att tjafsa med domaren eller faktiskt bara göra en ilsken gest, slå sig för pannan och himla med ögonen.
Coach Kent Brodin blev förtvivlad och sa va va va va och domaren svarade bla bla bla – och gav även honom en teknisk foul. Korven fortsatte att ifrågasätta sin foul, fast med armarna utslagna och ansiktet högrött. Då reste sig pappa upp och ropade från läktarn:
– HALLÅ! DET VAR JAG! HALLÅÅÅÅ! DU HÖRDE MIG!
Då behövde han inte vrålskrika eftersom det vid det här laget var relativt tyst i Sporthallen. Och nu ska ni komma ihåg att bredvid pappa sitter ju jag – hans 15-åriga dotter som älskar basket men förmodligen aldrig mer någonsin i livet kommer att kunna gå på en basketmatch.
Kent Brodin pekade på pappa, pappa pekade på sig själv, domaren skakade på huvudet och pekade på Korven – som blev ursinnig och riktade en spark mot en stol. Stolen vek sig som ett korthus av bara luftdraget.
Alla inom basketen vet att när man har fått en teknisk foul gäller det att hålla sig i skinnet, för om man får en till, åker man ut till omklädningsrummet. Nu blåste domaren förstås en gång till och gav Korven ännu en teknisk foul, för man får faktiskt inte sparka omkull saker. Det spelar ingen roll att det inte var meningen.
Kanske var reglerna annorlunda på den tiden, för Korven visades inte ut ur hallen, utan upp på läktaren. Min pappa stod fortfarande upp och pekade på sig själv och ropade att det ju hade varit han som var skyldig – när jag lade märke till att Korven närmade sig oss. Jag frös till is. Nejnejnejnejnej sa jag i huvudet och blundade. Jag dör.
Kanske kom Korven på bättre tankar, för till sist satte han sig i trappan en bit bort.
Resten av matchen satt Kjell ”Korven” Englund där, nästan hopkrupen med armarna om knäna. Pappa satt bredvid mig och jag satt bredvid pappa. Han skämdes inte det minsta lilla utan tyckte att det var en riktigt upplyftande incident. Jag var säker på att basketlivet var slut.
NorrbottensKuriren skrev i sitt referat:
Nu tog inte basketlivet slut för den unga Lotten. Plannja vann nämligen matchen med en ynka poäng.
Kan konstatera att korrekturläsning inte fanns 1979 heller.
lksom
varoskyldig
Tack för härliga basketminnen! Även om de väl när de hände inte var så härliga.
Från Uppsala finns många domare vs publik-incidenter att rapportera om. Det kan inte ha varit lätt att döma i Uppsala. Här är publiken kända för sitt hetsiga
temperament, men också för sitt stora basketkunnande. Ibland är den kombinationen inte helt lätt att hantera. Kunde publiken få teknisk (på riktigt) skulle det antagligen delas ut en del från de grå.
Nu är jag trött, svårt att skriva märker jag. Eller så har jag blivit smittad av influensan genom bloggen. Är det ett datavirus man fått då? God natt!
Haha, nu får jag mejl från några av alla luleborna som sitter på läktaren i bilderna!
Jag så reaktionerna i Facebookgruppen. Kul!
Åhå! (Maplestream menar en grupp på FB som handlar om baskethistoria. Admin länkade hit, så nu blir kommentatorsbåset läst av gamla basketstötar!)
Jag tycker det finns en stark symbolik i den här historien. Egentligen är det ju berättelsen om tillvarons orättvisa natur. Den som felar inser konsekvenserna för sent och kan inte göra något ogjort. Den som leder och straffar har inte överblick men måste upprätthålla sin auktoritet – i blindo. Den som drabbas förlorar kontrollen över situationen och försätter sig själv i olycka. Alla har förlorat. Utom Plannja för de vann med ett poäng. Sensmoral: alla dabbar vi oss, men livet fortsätter – och utfallet kanske blir detsamma, .
HEJ ALLA GAMLA STÖTAR!!
Läser ur min stiliga och rikhaltiga samling av Albert Engström-gubbar, ”Kolingens moder och andra medmänniskor” som jag fick av min kära svärmor. Många exempel på obehaglig ”humor”, brännvin och antisemitism, men även mycket roligt. Och som den karln kunde teckna!
En ängslig kandidat och en stor och dryg professor:
— Kan kandidaten räkna upp några av de olika depressionstillstånd, som sammanfalla under begreppet sinnessjukdom?
Kandidaten vrider sig.
— Kandidaten tycks inte vara hemma i psykiatri?
— Nej, jag är från Eskilstuna.
Nu äre snart Pistmyrans tur i backen!!!!
Å där e han iväg och det sväbgs te höger å vänster, och efter vid första mellantiden, å andra å tredje och sist i mål.
Hahahaaaaa, det var det roligaste sportreferatet sedan Robert Gustafsson kommenterade yoghurtslalom i parallellpist!
Män taximyske.
Upsala Nya meddelar på förstasidan att Storvreta åter är bäst i världen. I vad, undrade vi och slog upp sportsidan. Det framgick inte av artikeln vilken sport det rörde sig om (någon där man gör mål, tydligtvis). Jag antar att om man inte är nog intresserad för att veta vilken sport de ägnar sig åt spelar det heller ingen roll om de är bäst.
[…] ”Posera vid trädet” sa fotografen. ”Vi klättrar upp i det istället!” tjoade jag och hoppades att det skulle bli en roligare bild. Eh. Tänk va, att vi var föremål för ett hemmahosreportage! (Här är blogginlägget om rådjursskallen.) Här syns jag inte. Read all about it! […]