Jag brukar ju stoltsera och skryta med hur jag minsann tvingade barnen att titta på gamla långfilmer när de var små. Hur jag trycker dagstidningar till deras bröst och hur jag vrålar DET ÄR KARL-BERTIL JONSSON NUUUU – när alla egentligen bara vill dra sig undan och kolla på Youtubare.
Men skadade av sin barndom som de nu är, har de fem barnen börjat revoltera. Det kan man begripa och förlåta dem för, de är i alla fall 17, 19, 22, 25 och 27 år nu.
– Kolla, kolla, den här tanten som dog på 1950-talet tränade med Andréexpeditionen för att få hänga på till Nordpolen men befanns slutligen vara ett sprött kvinnoblomster! säger jag.
– Mäh.
– Den här skon, barn, har en taxklack. Den var modern på 50-ta…
– Inte nu, mamma, jag måste sticka!
– Hon som uppfann den moderna bh:n hette Mary Phel…
– Jaja, och hennes morfars farfar uppfann ångbåten.
– Watergateaffären br…
– Inte mer om Trump nu!
– Jämför slutet av ”Brubaker” med slutet av t.ex. ”En kvinnas doft” så ska ni se att det långsamma klappandet av en person övergår i ett unisont applåderande som man kan se i flera andra filmer.
– Det heter tropes.
Paus. Lycklig suck. Ljuvligheters ljuvlighet! Jag fick ett svar!
– Tropes! Ja! Hurra! Vilket ju är lite synd eftersom trop är ett begrepp inom retoriken, t.ex. metaforer och ironiska … VÄNTA! Gå inte!
Jag har nyss sett ett tidsdokument som jag verkligen vill att alla ska se. Inte bara mina fem barn, utan alla. Det handlar om året 1970 och finns på SVTplay. Nu ska jag försöka locka till tittning:
• Vi får se musikartister och en renrakad Kris Kristofferson! (Lockar nog inte de unga, nej.)
• SVT har letat upp vittnen och skadade till diverse olyckor och förskräckligheter 50 år senare. De berättar sansat och klokt om det som hände.
• Man kan se bevis på att vi barn gjorde allt i blankslitna träskor.
• Efter en storbrand på IKEA i Kungens kurva såldes allt ut till vrakpriser och SVT har intervjuat gamla människor som köpte halva sitt bohag just denna dag.
• Vi hoppade twist på alla rasterna! Både killar och tjejer!
• En känd författare gjorde en dokumentär. (Jag vill inte avslöja mer.)
Man får också veta hur Roy Andersson band ihop sina unga skådespelare för att det skulle se ut som om de tyckte om varandra. Och spana in oerhört korta kjolar samt konstatera att den politiska röran av idag inte var mycket bättre 1970. Men framför allt får man se lurviga polisonger!
Se ”Året var 1970” och tala sedan om för mig att det var trist – om ni kan! (Det kan ni inte!)
Själv var jag arton bast då och mönstrade med viss stolthet till det militära. Man skulle ju göra sin plikt under det kalla kriget. Mindre stolt blev jag när en läkare ropade in en kollega från rummet bredvid:
-Kolla. Har du sett plattare fötter!
Stabstjänst. Alltid nåt.
Jag var fem år gammal. I augusti flyttade vi till Australien, pappa fick ett tvåårigt kontrakt som astronom på teleskopet Uppsala strax utanför Canberra. Jag började Kindergarten och lärde mig läsa och skriva på engelska. Mamma gick en matlagningskurs för invandrade hemmafruar och lärde sig pizza, souvlaki och hotpot.
Ja, nån Limerick har jag aldrig lyckats få till förut, men är det hakke som är i farten, då rinner skaldeådran till:
Det var ena pilt i Canberra
som ville läget förvärra.
Han tog all mat
och la på ett fat
och forslade bort på en kärra.
Under 1970 och några månader -71 gjorde jag vapenfri tjänst. Det var hos Vattenfalls stamlinjebyggare längs ”Vägen Västerut” utmed Stora Lulevatten. En alldeles fantastisk upplevelse av natur, teknik och spännande människor. En gång i månade reste jag också med tåg ToR Porjus – Västergötland (som det hette då), lika fantastiskt kul det också.
Om 12 minuter kan man se det PÅ RIKTIGT i en tv nära dig!
Bra, Niklas! Nu är du min ambassadör, liksom!
Det var helt fantastiskt att se, särskilt som jag bodde nästgårds både till Ikea och Hagsätra.
I våra trakter hade i stort sett alla såna smeknamn som ’Gegge’. Jag gick i samma klass som Kata, Rippedojan, Rogermona, Krullo med flera.
Och hoppsan, Nils-Petter Sundgren blev bara 90 år.
Hurra, båset har redan en limerick och en positiv recension av ”Året var 1970”!
I Haschsätra, Drogsved och Bögdalen
levdes livet som om man var galen
cyklar med rocketstyre
hojades av minsta pyre
i snedslitna dojor från socialen.
Man planka på tricken till stan
drog runt på Plattan och levde fan
drog hem till betongen
åkte moppe på parkgången
det var rätt ball å va barn
Vid matis krängde klabbet braj
fyllon i rabatten körde partaj
vi fatta ingenting
ett jädra lärarspring
när thinnertrasan kom på svaj
Grisen, Mårten, Petta och Ted
på det sluttande planet gled
ner i ångor och dimma
tog en timma
tillvaron kom totalt på sned
Rökruta, hångel och dans
de som fick tog en chans
pluggade som satan
undvek gatan
undvek drogers trans.
Jag var tretton år, och jag kommer ju inte ihåg nånting. Men ett foto påminner mig om en vänortsresa för friidrottsungdomar till Tammerfors. Bilden visar hela gänget, och jag står för ovanlighetens skull längst fram. Jag var iförd ett par vita, vida trikålångbyxor, ribbstickade. De hade inte farit väl av båtresan över östersjön, ni vet vad som händer med ribbstickad trikå.
Bilden togs för nån lokal tidning, så hela världen fick se mig i detta skick. Tretton år alltså. Traumat varade länge.
Jag var fyra och lärde mig nog läsa 1970. Sen dess har jag läst.
Oj, Ninja! Är det eget skaldande? Hade du kompisar som hette Grisen, Mårten, Petta och Ted?
Gott nytt snart, hörni!
Ja, det är förstås eget skaldande, och framför allt självupplevt, och ja, åtminstone skolkamrater.