Hoppa till innehåll

Månad: december 2018

Tjenamoss 2019!

Trevligt att ses! Alltid roligt med nya bekantskaper!

Ja, jag har ju träffat alla andra årtal – och överlevt – så det här ska nog gå bra. Mitt favoritår var 1973, för då fick jag ett par fantastiskt fina snickarbyxor. Och, när jag tänker på det, även 1978 när jag ju också fick ett par fantastiskt fina snickarbyxor.

Kanske blir 2019 året när jag än en gång ikläder mig snickarbyxor och går omkring med en tändsticksask i bröstfickan om någon kanske behöver ha en cigg tänd? (Som 14-åring var det nämligen min uppgift: att hjälpa alla rökande kompisar att tända på.)

Men vad hände 2018, året som nu är på väg ut till vänster på scenen och kommer att gå vilse i minnenas kulisser?

Vi hade röstkalas för den yngste sonen. (Tjejerna får ju bröstkalas, så det är inte mer än rätt.)
Jag fotograferade några av Eskilstunas lite blekare skyltar.
Jag fotograferade alla blodiga skador, ety blod ju är så snyggt till färgen.
Jag såg till att fotograferas på samma ställe som 1966: på Stäkets trappa i Lund.
Vi lade patiens med barnen och deras kusiner och kollade statistiken.

Och vad kommer jag att kräva av dig, 2019?

En tre kungar-fest på spanskt vis, fast i svensk tappning.
Många långa tågresor!
Massa basket.

Gott nytt år, alla männschor!

Vid midnatt trycker jag på startknappen.
Share
27 kommentarer

Vykort från Svenskan

Jag har en digital prenumeration på SvD – till stor del pga. tidningens underbara arkiv som jag kan drunkna i i flera timmar ibland. Före jul kom ett pappersbrev från SvD:s chefredaktör med en julhälsning och fem foton på vykortsliknande papper. Å ja ba:

– Huh? Hur många prenumeranter har Svenskan och hur många såna här brev skickades ut?

[googling, googling, varpå följande monolog tog vid]

– Vad betyder 358 000 läsare?
Upplagan är på  165 000. Hm.
– Och 63 000 har en digital prenumeration som jag.
– Asså 358 minus 165 minus 63 är 130. Är det 130 000 som räknas som läsare fastän de inte prenumererar? Cheeky bastards. Neeej, fel ord, vad heter snåljåp på engelska?

[googling, googling, varpå en annan monolog tog vid]

– Nä nu jävlar, skinflint, miser, niggard, tightwad, piker, och curmudgeon! Hade jag ingen aning om!

Typisk snåljåp.

Där nånstans tappade jag tråden och fortsatte med julfirandet, kalendrandet och matlagandet.

Men nu dök brevet upp igen i kökshögarna – med de där fotona som jag inte begriper varför jag har fått. Digitala prenumeranter kanske faktiskt inte vill ha papperspryttlar? Men okej, tidningen vill berätta att de har duktiga fotografer och förmodligen får väl fotograferna en liten extrahacka för att bilderna har tryckts på styv kartong i kanske 228 000 ex?

Samla er nu i smågrupper och diskutera till vem ni vill skicka dessa foton som vykort.

Eller sätta upp på kylskåpet?

Eller rama in och hänga upp på toa kanske?

Eller bara ge bort bafatt?

Jag låter några av mina barn kommentera bilderna – kanske mest för att visa att de inte är målgruppen, nu när jag påstår att inte heller jag är målgruppen.

”Happy Food” Foto: Malin Hoelstad.

Barnen:
– Naturligt, ser ut som ett tygmönster.
– Nyttigt, färger. Grönsaker är najs.
– Jag skulle vilja ha en flagga som ser ut så här.
– De har lagat mat, men först lagt maten snyggt?
– EN FISK??? Finn ett fel!
– The purest of all husmanskost, en blandning av goda och trista saker.
– Oj är den uppåner?
– Ja.
– Nej.

Foto: Lars Pehrson.

Barnen (där majoriteten till min förvåning inte vet vad bilden föreställer):
– Oj vad fult.
– Ett rum där nån tror att det blir snyggt och seriöst och lyxigt med guld, men det är för mycket investering i stolarna.
– Bajs.
– Är bilden inte lite sned? Eller asymmetrisk … Kristallkronan går inte i linje med grejen på väggen och prylarna på bordet.
– De aderton.
– Stolar på rad. Förmöget, men det är inte rätt feeling.
– Det är ett snyggt rum, ett vardagsrum med trista saker, allt är jättetrist.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman.

Barnen:
– Intressant.
– Är det en framtidsvision från 1950-talet?
– Lugnt. Är det Dubai?
– Framtiden! Va, Dubai?
– Det påminner om ”Robots”, en film där huvudpersonens pappa är en diskmaskin.
– Intressant stad, byggnaden är snygg.

Foto: Tomas Oneborg.

Barnen:
– Vad bär helikoptern? Lite ångest, vad är det i?
– En människa? Eller mat? Om det är en människa är det jätteläskigt.
– Oh, det är reklam, de tar vatten från havet för att hälla i en pool och så hör man ”It’s Raining Men” och plötsligt händer det.
– Kaffe.
– Det måste vara Sverige med tanke på träden. Är det ett kors på helikoptern?
– Vet inte, men helikoptern gör nog ett bra jobb.

Foto: Yvonne Åsell.

Barnen:
– Mönster. Basic mönster.
– Alla är likadana.
– Alla har hopprep och samma frisyr.
– Det känns atletiskt. Det är positiva färger, men bakgrunden grå och smutsig.
– Kolla! Sinuskurvor!
– Hopprep utan hopp? Typ Nordkorea eller OS.
– Vill de ens uppträda? De ser inte glada ut. Hoppar de rep?
– Är de copypastade?

Chefredaktören Anna Careborg skriver till mig att SvD ”summerar året genom att skicka med fem utvalda bilder som våra fotografer tagit i samband med minnesvärda reportage”. Men hallå, vad ska jag göra med dem? (Hela brevet står att läsa här i kommentatorsbåset.)

Om jag skickar Svenska Akademiens tomma sammanträdesbord till min kusin eller sätter upp de nordkoreanska flickorna på en anslagstavla – vad vill jag då säga? Shanghais skyline är för mig helt obekant, jag har inte lust att påminna någon om skogsbränderna med tillhörande släckning och har aldrig tänkt på fisk och hallon eller ärtor och äpple i samma andetag. Bilder på roliga djur hade jag däremot gillat.

Om SvD vill ha snygga bilder av mig, kan de få t.ex. dessa:

Gladmat!
Akademiskutt!

Nu ska pappersåtervinningen få lite mer att äta.

Share
35 kommentarer

DRT år 2018: ett facit

DRT – Den Röda Tråden – i Julkalendern 2018 var svårfångad, men banne mig var inte hakke och krafsade på den … som vanligt. Han brukar lista ut den!

Och som vanligt vill jag gärna överge min egen ihopknåpade DRT till förmån för nån annans, t.ex. hakkes och Citronens brösttoner.

hakke:

Den röda tråden är alldeles topless!

Citronen:

Kan även bidra med att Sophie Scholls biografi skrevs av Barbara Beuys. Man skulle då kunna säga att Sophie fick Barb-röst.

Däremot får jag inte in Ted Gärdestad i DRT alls – men Citronen lyckades med att få in Teds egna måne i varenda lucka!

Dieva tänkte på kärlek i alla former, vilket jag ger ett halvt rätt för. Magganinis association var rolig när jag visste svaret:

”Motvind, men jobbar på”, typ?

Barkborrens tankar var också i DRT-krokarna, i alla fall när man vet vad det är:

Makt, kamp och förändring.

Brids idé var kort och koncis:

Folk!


Men nu kan det sägas rakt ut!

DRT 2018 är fortplantning med ledtrådar som snoppar, bröst, ståndare och pistiller samt fallosar. Några luckor var diskreta, medan andra hade flera ledtrådar – och några av dem var exakt samma ledtrådar som hakke hade hittat.

Lucka 1
Lerfallosen i bilden, Astrid som blev gravid, massa ståhej om kärlek,

Lucka 2
Lysistrate och KUKEN! (Pitten bidrog ni i båset med.)

Lucka 3
Tuppen tog farväl av hönsen på ett mycket trevligt sätt.

Lucka 4
Ett barn på bilden: ett resultat av fortplantning. (Det var svårt! Ökenråttan vikarierade ju med att skriva luckan och jag försökte med spett och hacka klämma in en ledtråd i bilden utan att avslöja min plan för Ökenråttan. Jag föreslog bilder på trumpetblommans pistiller, blåstångens kärleksliv, fallosliknande flaggor på Kangaroo Bay, Moon Jellyfishens livscykel, månlandningens flagga som stod stolt som funnes det flagg-viagra och en annan ståndaktig trumpetblomma. Ökenråttan dissade mina idéer tills det bubbelblåsande barnet dök upp – och jag slapp avslöja DRT på kuppen!)

Lucka 5
Kärleksdöd och Fritz Lang är kär i Thea, men särskilt mycket fortplantande ägde inte rum.

Lucka 6
Seeeex. Kärlek är komplicerat. Agnetha och Björn fick två barn och var nästan nakna på en bild och på en bild satt Björn med sina föräldrar.

Lucka 7
Nakenhet. Sara Danius har många syskon, som ju är fortplantade.

Lucka 8
Uppvaktning med efterföljande parning.

Lucka 9
De högre stånden. Den akt som följer när grevinnan och betjänten lämnar matsalen. Många Schollsyskon fanns det.

Lucka 10
Smekmånad. I facit blev jag plötsligt övertydlig med mina DRT-ledtrådar: sexfrosseri och ”mannens och kvinnans könsorgan samt själva kärleksakten”.

Lucka 11
Otroligt luddig ledtråd så att ni inte skulle bli styva (!) i korken: tidningsklipp om att HH inte hör ihop med sex. (Och som bonus: att jag ju skulle sätta på Skifs.)

Lucka 12
Apollons snopp.


Tack för gott samarbete och tack för att ni är så roliga! Jag frågade för övrigt DDM (den djefla mannen här i huset) vad han trodde om DRT. Han sneglade lite slött på bilderna och sa:

– Kanske ”Totte och Malin är nakna”.

Se, det tyckte jag var kul!

Vad hör jag i fjärran? Ni undrar hur bildförslagen till Ökenråttans vikarielucka såg ut? Så här!

Fallosar.
Blåstång.
Moon Jellyfish.
Det blåser ju inte på månen.
Share
26 kommentarer

Facit till lucka 12 heter lucka 24 (Lilla Julkalendern 2018)

NU ÄRE ÖVER! TUUUUT! Julkalendern 2018 har (förutom DRT) nått sitt slut!

Lucka 12 var lätt, men jättesvår och knasig samt nästan logisk. Stackars Jossilurens blev alldeles kortfattad med sin mobil (men visste att regentlängden var 179,5 cm), Micke blev en ogissare, hakke fick kolasmet i huvudet, Kråkan körde sin lådbil medan alla lundabor gladdes åt julsnö.

Citronen mindes en videobutik som brann opp häromåret:

”Jag har en arbetskamrat från Holland som heter Ruben. Tror dock inte det är han som åsyftas idag men jag känner igen de flesta som nämns i luckan tack vare Forsvärns.”

Luslina dök upp i sista stund:

”Jag hade en kompis vars lille kusin fick namnet Ruben. Föräldrarna valde att stava det Reuben, till släktens lätta bestörtning: ’Han kommer ju bara att bli kallad för Lille Revben’.”

Ökenråttan dreglade över en välutvecklad muskel från midjan och snett nedåt.

”När jag i min vildaste ungdom gick på konstskola hade vi en nakenmodell som hade den där muskeln väldigt väl utvecklad. Det var visst inte så vanligt och croquis-läraren var eld och lågor.”

Ninja gav en bra ledtråd:

”Rosenkvarts och tigeröga är halvädelstenar.”

Christer tLDPT hade en vettig fråga:

Hur går det ihop när rosenkvartsens föregångare inte abdikerar? Är de två kungar?”

Pysseliten signalerade klart och tydligt att hon hade förstått.

”Och jag skulle just kasta in handduken när jag nog tror att jag faktiskt vet!”


En dag i mars 1975 gick Muhammad Ali en match mot nån (vem?) Chuck Wepner (huh, vem då?), som verkligen, verkligen var en nobody i boxningsvärlden.

(Inom jätteparentes: me thinks boxning är en i och för sig väldigt fysisk sport, men satan så konstig. Kombattanterna ska gnälla och skälla på varandra först – och de behöver inte ens vara jämbördiga. Och så har domaren inte utslagsröst utan backhoppningsjuryn som sitter på golvet nedanför bestämmer vem som vinner. Men att boxningsringen inte är rund är intressant: när man började tävlingsboxas gjorde man det på sand eller grus, och då bara ritade man en rund ring som boxarna skulle hålla sig inom, ergo boxningsringen.)

Den här konstiga matchen mellan den lite till åldern komna superduperkändisen Ali och den helt okände, gamle mannen (dock blott tre år äldre än Ali) Chuck Wepner pågick i 15 ronder och var till ytan en kamp utan dess like. Ali kämpade, men Chuck gav inte upp.

  • En gång blev Ali knockad (enligt vissa stod Wepner då på hans fot).
  • Hela tiden slog Ali på Wepner som bara vägrade att ge upp (enligt andra var detta enligt en noggrant uträknad, kommersiell plan).
  • Ali lyckades i 15:e ronden lyckades slå till Wepner så att han för första gången faktiskt blev lite groggy, vilket enligt förståsigpåarna bara var precis som det skulle vara för att yada yada dollars dollars och marknadsföringsmiljoner samt karriärblabla.

Här kan ni se hur det såg ut. (Inte jag. För händerna framför mina ögon är i vägen.)

Denna match såg dagens hemlisbloggare på plats, där han satt i publiken – hungrig och olycklig eftersom han inga pengar hade och nyligen hade blivit vräkt från sin minimala lägenhet: Sylvester Stallone (f. 1946).

Auditionbild före 1975.

Han tittade och gapade och sa förvånat till sig själv:

– Men jösses. Det här borde ju vara en film. The underdog against the hero, arbetarmiljö, fattigdom, slit och släp och amerikanska flaggan. Japp, det här ska jag skriva om. Men vänta, imorrn måste jag gå på en audition till nån jädra science fiction-film. Var är väckarklockan?

Han somnade, drömde om boxning, vaknade, gick på audition – och fick veta att den där nervskadan som han fick när han föddes och som gjorde honom halvsidigt förlamad i ansiktet verkligen inte var till hans fördel och nån himla skådespelare skulle han då definitivt inte bli.

Stallone på 1960-talet.

Så han gick hem och skrev på blott 20 timmar det filmmanus som kom att kallas ”Rocky”, inspirerad av bl.a. Edgar Allen Poe.

Men hade ju fortfarande inte mat för dagen.

Och kunde inte betala hyran.

Än mindre köpa torrfoder till sin älskade hund ”Butkus”.

Så han tog hunden och satte upp lappar i kvarteret – om att den var till salu för 100 dollar. Utanför en mataffär kom en liten man och sa att han kunde ta den för 50. Okej. Deal. Pengar i handen, mat för dagen.

Sly & Butkus på de berömda trappstegen.

 

Det här låter lite för bra för att vara sant. Källkritik 1.0:

Journalist: Is it true that, before Rocky, you were so broke that you sold your dog?

Stallone: Yeah, I sold my bull mastiff Butkus to a little person. [Turns to his publicist] You can’t use the word ‘dwarf’ any more? Let’s just say a little person. I tied my dog up at the store with a sign that said a hundred bucks. I got $50 from this guy called Little Jimmy.

Journalist: This is the same dog that appeared in Rocky, right?

Stallone: Yeah. When I sold the Rocky script, I went to see Little Jimmy and begged for the dog back. He lined up his children [Stallone mimes crying], “Oh my kids love the dog.” I said, “You’ve only had him for a f*ckin’ week!” He wanted to fight me and he said he was gonna kill me — he was a crazy little person! I couldn’t fight him — they’d arrest me — so I offered to pay double. Anyway, $3,000 and several threats later …

Journalist: What happened to Little Jimmy?

Stallone: I ended up putting him in the movie. Do you remember in Rocky, when the little guy goes, “Hey, did ya win?” and I go, “What are you, deaf?” and he goes “No, I’m short.” That’s him.

Ålrajt! Rock… förlåt … Stallone

  1. sålde nästan sitt manus
  2. bråkade om att han borde få huvudrollen medan alla andra favoriserade Burt Reynolds, James Caan och Ryan O’Neal
  3. blev hotad av filmmogulerna
  4. sålde till slut manuset till ett lågt pris mot att han själv fick spela huvudrollen
  5. fick en urpruttig budget och blott en månads inspelningstid
  6. blev tvungen att be alla sina vänner och släktingar att statera utan ersättning.

Men pang-tjoff-bom, så blev filmen en megasuccé och Oscarsmaterial och the rest is an ått-delad history som heter

  1. Rocky (1976)
  2. Rocky II (1979)
  3. Rocky III (1982)
  4. Rocky IV (1985)
  5. Rocky V (1990)
  6. Rocky Balboa (2006)
  7. Creed (2015)
  8. Creed II (2018).

Som ju inte alls är en regentlängd eller ens kungar. Filmen nominerades för tio, vann tre Oscar för bästa regi, bästa klippning och bästa film, medan den halvsidigt förlamade fattiglappen och porrskådisen Stallone bara blev nominerad till bästa huvudrollsinnehavare och bästa manus. Den där Chuck Wepner som boxades mot Ali blev sur och stämde Stallone, som betalade ett skadestånd för att han hade byggt Rockys rollfigur på sagde Wepner.

Sylvester Stallone hade tydligen ett helt normalt och sunt förhållande till sin mamma, hon där bakom bicepsen.

Men (och det här är kanske poängen) – denna osannolika framgång lyckades han inte med förrän han faktiskt borde ha gett upp för länge, länge sedan. Vi (vi människor alltså) tenderar ju att i ett romantiskt skimmer med vaselin på linsen beundrande se på alla envisa dumbommar som inte ger upp sin dröm – när de väl har lyckats.

Eh. Okej, det är 1993, men ändå.

Visa mig en misslyckad skådespelare som går på femton auditions i veckan sedan tio år, en misslyckad poet som blir refuserad år efter år, eller en basketspelare i 54-årsåldern som bara inte vill ge upp trots knaster i knäna, och ni kommer att höra detta:

– Pffft. Man kan faktiskt inte vara en drömmare hela livet. Förr eller senare måste man släppa idiotfantasierna om att kunna leva sitt liv på att boxas/skådespela/skriva poesi/hålla föreläsningar om svenska skrivregler. Alltså: ge upp, kamma dig och skaffa dig ett vettigt jobb som en vanlig männscha.

Den här fotograferingssessionen måste ha varit kul för alla inblandade.

För Stallone gick det ju – efter de inledande 70-talsåren i misär – alldeles utmärkt. Han gör fortfarande filmer på löpande band och är sedan många år respekterad dödspolare med Schwarzenegger, Bruce Willis och Dolph Lundgren. Den halvsidiga förlamningen må vara irriterande efter ett par glas vin – men här har vi en karl som inte ligger på latsidan och pillar sig i naveln, utan som kämpar ända in i kaklet med den hand som han är tilldelad.

Lille Stallone/Rocky och svenske jätten Dolph/Ivan Drago (som nog står på knä) häromåret. (CC BY-SA 2.0)

Det var det!

Men nu ska jag ju dra fem fina lappar ur Plommonstopet. (Jag har hatten i malpåse elva månader om året, ska ni veta. Är man född på 1890-talet, så är man. Nu har han jobbat på bra i en månad.) Nu kör vi!

  1. Maplestream!
  2. Aku!
  3. Is99esa
  4. Niklas!
  5. Zkop!

Jag ger en till embryo också, som en hederströja för lång och trogen samt välformulerad tjänst.

Vad säger ni om DRT – den röda tråden genom Julkalenderns alla 12 luckor? Jag har fått några mejl med gissningar, men nu kan ni go wild and crazy hej vilt i båset! Kolla på Sannas fina dokument om ni vill fräscha upp minnet!

Nu är det så att jag har en farlig massa tröjor kvar (förstår inte hur jag räknade). Ska vi säga att jag säljer dem för 200 kr inkl. Postnords hutlösa porto? (Man får pruta.) Trycket ser ut så här:

(Jag har även andra års tröjor, om än i väldigt spridda storlekar.)

God jul! DRT-facit kommer på juldagskvällen!

Share
65 kommentarer

Lilla Julkalendern 2018: tolfte luckan

Nämen! Vad gör ni här? Jag ber att få citera Ökenråttan för att visa vad man ju ska göra i dessa tider:

”Rödkålen står på och puttrar, de snåla fusk-champignons à la greque står och svalnar på balkongen och Lille M ska strax göra köttbullesmet.”

Men välkomna!

Plommonstopet bestämde sig i elvans facit för att spotta ut tre vinnare till lucka 11Cecilia N., Hannoia och Jossilurens. Förmodligen kommer det att i julaftonens facit klämmas ut hela fem stycken vinnare, eftersom folk som dan före dan prioriterar att gissa i en obskyr kalender måste premieras!

 

Lucka 12


Lista över regenter med namnet Ruben

Ruben Rosenkvarts (1275–76), regent i Kungköping, igenkänd främst pga. ett tjur-likande ärr i pannan. Underdog som sluggade sig fram och gjorde sig populär bland undersåtarna eftersom han inte gav upp trots motgångar under hela regenttiden. Opponenten till tronen tvangs inte abdikera trots en hård kamp om stora territorier.

Ruben II (1376), regent i Kungköping, närsynt dyslektiker med stort intresse för fisk. Vann efter lång tvist världsherravälde. Fick en son, modern höll på att stryka med.

Ruben III (1476–82), lång regent i Änglastaden trots motgångar och förlust av främste mentorn och inspirationskällan. Överlevare på alla plan.

Ruben IV (1582–85), regent i Gräsmarkslandet, vittberest med fokus på öst och på att få till ett slut på det då kalla kriget. Viss svensk förbindelse.

Ruben V (1685–86), regent i Kungköping, gatukämpe med fascination för museer och vapen.

Ruben VI (1806), regent i Kungköping, mycket lik sin förfader Ruben Rosenkvarts, men med en annan sorts styrka.

Ruben VII (1915–18), regent i Leverland, på ålderns höst omhändertagen av Donnie Osmond och Michael Jordan.

Ruben VIII (1918), regent i Kungköping, men med stort intresse för Ryssland. Viss svensk förbindelse.


Men åh, vilken trist och ovidkommande bild.

Facit kommer på julaftonsmorgonen!

Lucka 1 och dess facit. Lucka 7 och dess facit.
Lucka 2 och dess facit. Lucka 8 och dess facit.
Lucka 3 och dess facit. Lucka 9 och dess facit.
Lucka 4 och dess facit. Lucka 10 och dess facit.
Lucka 5 och dess facit. Lucka 11 och dess facit.
Lucka 6 och dess facit. Programförklaring

Kör försiktigt!

Share
103 kommentarer

Facit till lucka 11 heter lucka 22 (Lilla Julkalendern 2018)

Luckan som kom dan före dan före dan före dopparedan! (Brasklapp: jag kan ha räknat fel här. Vart tog december vägen?)

Många var de som i kommentatorsbåset relaterade till SVT:s På spåret, eftersom en musikbidragande och HB-relaterad grupp lirar där.

Brid:

Rött, blått och grönt. Skolios och kolik. Och en del musik. Samt en anglicism i nedre vänstra hörnet. Kan det vara ”Så ska det låta?” 

Barkborren:

Håkan hade skolios och fick inte göra värnplikten men Jonas fick.

Magganini:

Fast jag sitter bredvid henne härovan och funderar på om jag ska lämna brorsan och dra iväg till fotbollsplanen.

Zkop:

Något skorrar falskt.

Kråkan visste varken ut eller in:

Jag går och sätter mej i hörnet  … Ropa på mej när jag blir hungrig.

Wickmanskan:

Det här vet jag inte vad det är. I vanlig ordning är årets kalender en varanndags-historia. Varann dag kan jag, varann dag är jag helt väck. 

hakke:

Jag kan också varannan dag, men det beror mest på att då är det facit.

Så är vi då framme vid luckans lösning – som ju var jättesvår att hitta. Jag borde faktiskt lära mig att om jag inte kan delta och drössla ledtrådar varannan timme (utan måste fara omkring och halka på underkylt regn och prata i radio i fem timmar), måste luckan vara enkel. Men jag hade ju så himla roligt där jag satt och hittade på massa strunt!

Håkan Hellström (f. 1974) har så trevligt lockigt och stökigt samt frizzigt hår. Han reser, turnerar, skriver låtar, ger ut skivor och har en fan-base (folk som dyrkar marken där han går) som är stor, passionerad och bestämd vad gäller en viss kontrovers: ”karlns sångförmåga har icke med kvalitet att göra, och därmed basta”.

Grundplåten var att HB – eller HH – på riktigt slapp göra lumpen eftersom han hade skolios. Därifrån var steget kort till det fantastiska dokument som är en av Statens alla offentliga utredningar: ett SOU-dokument som handlar om hur man slipper att göra lumpen.

Denna i kombination med artikeln ”Sex är inget för Hellström” och ett visst försvarstal som är kamouflerat till en Wikipediaartikel gav mig stoffet till luckan. 

Men jag säger då det; vilken förtjusande frisyr.

Originalbild med motsolsläsning, vilket ju är jättekonstigt:

Och så några förklaringar till luckbilden, där jag blott hade bytt ut de små textsnuttarna. Så här såg luckan ut:

(Alla som en hel dag har blåstirrat på bilden i jakt på ledtrådar är säkert mer än trött på den.

Håkan Hellström var ursprungligen trummis, han har en låt som heter “Du gamla du fria”, han uppträder på Gröna Lund och han har låttitlar eller bandmedlemmar som passar in på resten.

 

Förlåt, jag vet att det var en jättesvår gåta.

Håkan Hellströms wikipediartikel är som sagt ett långt försvarstal i hans favör, vilket ju är rätt larvigt: framgångarna borde tala för sig själva. Han säljer ut konserterna, arrangörerna flyttar honom från små lokaler till stora fotbollsarenor och utökar antalet konserter – och så slår han publikrekord gång på gång. So what om han sägs sjunga dåligt eller har lånat textrader här och där, liksom. Låt fansen njuta, låt Håkan sjunga, och låt mig slippa lyssna.

Till mitt – eller Håkan Hellströms – försvar ska sägas att min musiksmak är erkänt banal, vilket jag har påtalat 317 gånger tidigare. Jag skulle kunna offra mitt vänstra knä [men ni vet ju hur det funkar] för att få se Beatles och ABBA lira lajv, jag kan tralla 90 % av alla Mello-låtar, jag väljer Vivaldi framför Bruckner och Coldplay framför Dylan. Att jag inte vill lyssna på Håkan Hellström, Lars Winnerbäck eller *lf L*ndell säger mer om mig än om deras musik.

(Och att *lf L*ndells namn inte skrivs ut beror på att han sedan 2005 tycker att jag är slummig och dum som härmade honom i Julkalendern. Jomen, mitt livs enda fjäder i hatten.)

Reklam för sprillans nya plattan. (Foto: Marcus Erixson.)

I en recension av det krångliga Povel Ramel- eller Vilhelm Moberg-klingande namnet Ulf Karl Olov Nilsson i SvD står följande (läs – även om i är redan frälsta) om texterna som Håkan själv skriver. (Jag publicerar förstås recensionsraderna här för att  jag håller med i sak.)

Texterna är annars skärvor av berättelser, ofta om olycklig kärlek, utanförskap, droger och ögonblick av överväldigande livsintensitet. Det är avundsvärt juvenilt och dess karaktär av one-liners – ibland uppenbart (men smart) snodda – tyder på ett slags montageteknik, alltså att fraser och ibland melodier är funna och att det konstnärliga arbetet bestått i att vrida till och sätta ihop dem på nytt, som i denna ganska geniala fras: “Hon skär sig i handleden/i solskenet/för hon säger/att hon redan sett Spanien.”

Jag menar dock att Hellström överanvänder paradoxer av typen “Det tog så lång tid att bli ung”, eller “Jag älskar dig så mycket att jag hatar mig”; ett stildrag som lätt blir pajigt om man inte har Ekelöf-koll. Vidare slängs det in överraskande engelska ord här och var: “Brinner in the shit”, “Du stannar på en borderline”, “I mitten av en Hurricane”. Inte sällan finns det ett slags egendomlighet i uttrycket, som i den sistnämnda nästan överdrivet klumpiga översättningen av uttrycket “I stormens öga”.

Och detta tycker ju även jag – men vem är väl jag att tycka nåt, jag som inte är ett fan? Det är som om

  • nån inte-basketspelare skulle komma och påtala att Jonas Jerebko minsann har ett fult löpsteg
  • alla Umebor skulle påstå att Eskilstuna är en trist stad
  • en plattångsälskare skulle säga att stökigt hår är fult.

– Pffft! liksom.

Håkan Hellström har en osannolikt lyckad karriär och tydligen inte mycket skaparångest eller scenskräck. Okej! Men så bra! Keep up the good work, fast ursäkta, nu ska jag sätta på Björn Skifs. Michelangelo alltså.

Plommonstopet, giv akt! Tre lappar ska denna morgon dras ur hatten eftersom jag har en ryyyyyslig massa tröjor kvar! Ett – två – tre: Cecilia N., Hannoia, Jossilurens! 

Sista luckan 2018 kommer på söndag morgon!

Share
30 kommentarer

Lilla Julkalendern 2018: elfte luckan

I gårdagens facit fick vi tips om att åka till Vence och tyvärr bilden av en nyhetsuppläsares kärleksliv på näthinnan. Tröjvinnarna Ardy och Citronen kommer att så småningom klä sig vackert, medan de andra i båset får fortsätta att gissa i de två sista luckorna. (Jag har massa tröjor kvar!)

Idag är den en sån där förnicklad bild. Och svårt. Eller inte. Kanske plättlätt? Japp.

Lucka 11


Betänkande av värnpliktsutbildningskommittén
– ett utdrag


Den onödiga bilden är förstås komplett obsolet.


Facit kommer på lördag morgon!

Lucka 1 och dess facit. Lucka 7 och dess facit.
Lucka 2 och dess facit. Lucka 8 och dess facit.
Lucka 3 och dess facit. Lucka 9 och dess facit.
Lucka 4 och dess facit. Lucka 10 och dess facit.
Lucka 5 och dess facit.
Lucka 6 och dess facit. Programförklaring
Share
112 kommentarer

Facit till lucka 10 heter lucka 20 (Lilla Julkalendern 2018)

Så bakvänt tokigt: ledtrådarna från båsmedlemmarna hamnade redan i luckan! (Vilket jag fann hysteriskt roligt i tillverkningsstadiet.) Transportföretag som DHL stod som spön i backen och naturen var tydligen viktig för kommentatorerna. Jag vet inte vem i båset som kom på vad först, men här kommer några lösryckta citat från denna roliga dag!

Jossilurens-logik:

”ABBA har ju gjort låten Gimme, gimme, gimme a man after midnight  och alla vet ju att Gimme är smeknamn för James!”

LottenPotten:

”Alla som har gjort lumpen vet ju vad inställningsförbud är – men utställningsförbud är mer sällsynt och drabbar ibland frifräsarna.”

Leda drog in både en förebild och en fru:

”Bakvänd ordning passar perfekt i dag. Då hinner kanske den sista julposten fram i förfluten tid så att man äntligen kan få lite fried och freud i det här halvkapsejsade huset.”

Och så ett rim från hakke!

Vem är vår HB, ja nu undrar jag vem?
En man som var nyfödd åttiofem
En ros, säger PK, och en påfågel vit
Och en väldigt världsberömd kärleksinvit
(pigga) kristina och Christer de tänker
Verkligen inte på budfirman Schenker
Så vem är vår HB? Nu anar jag nog
Att det är den däringa mannen som dog

Samt en tankekarta från Pigga Kristina!

Lucka 10, 2018, Pigga kristina

Den hemlisbloggare som i alla fall inledningsvis dolde sig i lucka 10 var den flyktige David Herbert (D.H.) Lawrence (1885–1930), som jag inte blir klok på.

Lawrence och en cool brud som förmodligen är hans fru Frieda.

Luckan var skapad av inledningen till ”Lady Chatterleys älskare” (1928) – den senaste översättningen till svenska. Så här:

Men … är det bra? Söndermosat tillstånd? Vi tar ett annat ställe i boken.

Eh …?

Här har vi alltså en bok som utan problem utkom i Italien och Frankrike först, för att sedan bannlysas och förbjudas samt grävas ner av moralister i alla världens hörn. Lawrence själv gick och dog och slapp uppleva allt tjafs, som egentligen handlade om tre förbjudna ord: mannens och kvinnans könsorgan samt själva kärleksakten. Som D.H. Lawrence beskriver ingående. Och som jag just nu minsann inte vågade skriva ut pga. spammarnas hemska hämnder.

Den coola bruden har många skor och Lawrence har ett litet solparasoll.

Jag är inte pryd och blir verkligen inte upprörd av naket, snuskigt och detaljrika aktbeskrivningar. Men det måste ju vara välskrivet för att jag ska vilja läsa! (Precis som att de flesta ju vill att en sångare sjunger med rätt tonträff.) Då tar vi ett harmlöst stycke:

Mäh.

Men okej, jag har nog fel; litterära kännare dyrkar D.H. som en författare av yppersta klass. Och se så många olika utgåvor det finns av Chatterley-boken! 

Här är 26 av hundratals olika varianter.

Men hu, så några av dem ser ut!

HJÄLP! En galen karl!
HJÄLP! Ett skärp i fokus!
HJÄLP! Vi är nakna i ett sädesfält!

Hur var D.H. Lawrences relativt korta liv, då? Han pluggade, fick lunginflammation, blev lärare, fick lunginflammation, blev betagen av sin lärares fru (Frieda Lawrence, som verkar mycket spännande), rymde utomlands (”elope” är ett engelskt ord som säger så mycket mer än ”rymma”) och gifte sig med Frieda, reste runt, fick lunginflammation, skrev massa böcker med snusk, målade massa tavlor med snusk, skrev poesi och blev arresterad misstänkt för spionage, fick lunginflammation som egentligen var tuberkulos – och dog. När han hade varit död och begraven i fem år, såg Frieda till att hans kropp grävdes upp samt kremerades, och att askan sedan förvararades på ranchen där hon bodde.

Frieda 1950, sex år innan hon på sin 77:e födelsedag dog.

Just Lady Chatterleys älskare kom ut i olika censurerade versioner ända till runt 1960, när Penguin tog tag i saken och publicerade originalmanuset – fullt av snuskiga ord och handlingar. Förlaget blev omedelbart draget inför rätta, där tre kvinnor och nio män i en fnittrig jury fick läsa boken. På plats. I rådhuset där rättegången ägde rum. De fick alltså inte ta hem boken, utan satt tillsammans på jobbet och läste varsin kopia. Rättegången var så komplicerad och rolig och full av uttalade – men förbjudna – ord att det har skrivits böcker om den.

Försvaret hade inte svårt att argumentera för sin sak, medan åklagaren inte ens kunde hitta ett enda vittne som ville ställa upp och vara moraliskt upprörd. Ett tag planerade de att flyga in den amerikanska kritikern Katherine Anne Porter, som hade skrivit att boken var ”a dreary, sad performance with some passages of unintentional, hilarious, low comedy”. När det inte gick vägen, satte de sig att läsa upp snusket högt för alla i rättssalen …

Stackars åklagaren argumenterade i panik:

– Would you approve of your young sons, young daughters, because girls can read as well as boys,  reading this book? Is it a book that you would have lying around in your own house? Is it a book that you would even wish your wife or your servants to read?

Japp, tänkte alla. Strax därpå förkunnade domaren att Penguin inte hade begått något brott, och sedan dess har förlagen och tryckerierna sprutat ur sig Lady Chatterly-böcker på löpande band.

Den här hade jag hellre köpt än de där hemska utgåvorna ovan.

Idag är D.H. Lawrence välrespekterad och omtyckt både för natur- och sexskildringarna. Men här ska ni få ett exempel på en svensk recension i BLM 1941:

”[…] boken anses ju allmänt vara en av Lawrences mindre lyckade, skriven av en dödssjuk och bittert besviken man.”
Sedär. Jag gillar nog recensenten mer än författaren. Och så gillar jag ju Kar de Mumma:

SvD 27 dec 1941. (Kåseriet handlar om familjen Pastejspjuts julfirande.)

Nämen nu är det väl dags att rulla hatt? Plommonstopet är så trevligt fullt av lappar! Rafs, rafs! Idag tar vi två igen! Åhej! Citronen! Och Ardy! Och nu stänger vi sexluckan!

Lucka 11 – den näst sista – kommer på fredag morgon.


Ni missade väl inte embryos lumpen?

Share
44 kommentarer

Lilla Julkalendern 2018: tionde luckan

Den oerhört förvirrande nionde luckan följdes av ett långt och klargörande samt för många överraskande sorgligt facit. De två vinnarna Kråkan och Vovvamomo kan se fram emot varsin t-shirt i brevlådan endera dagen, medan vi går vidare med en … verkligen jättekonstig julkalendergåta. Har jag månne rest i tiden? (Svar: nej.)

Lucka 10 


Metalucka och dess facitinledning

Nutiden är i sig själv så komisk att vi vägrar att uppfatta den komiskt. Den stora framgången har skett, vi befinner oss bland höga hus, vi börjar fantisera om nya bostäder och nya farhågor. Det är svårt: vi ser blott snubbeltrådar; men vi klättrar runt eller över dem. Vi måste överleva, hur många fantasislott som än har kapsejsat.

Bröllopet ägde rum 2017, när han var 32, vilket hade följts av en smekmånad som varade en månad. Blott ett halvår senare återvände han från militärtjänstgöringen halvdöd: förlamad från midjan, sittande i rullstol. Han var en konstig älskare, lätt på händerna samtidigt som han tokdarrade som ett asplöv, med fullt fokus på vad som hände utomhus.

(Lotten går nu händelserna i förväg och berättar vad som sig i kommentatorsbåset timat haver … i framtiden!)

PK visste genast besked:

”Vita rosor eller påfåglar? Igen?”

Karin likaså:

”Det ligger minsann inte hundar, men söner och därtill hörande älskare begravda.”

Ingela såg ut att bara vilja berätta lite om tillvaron hemma:

”Här i norr har vi tappat bort en flicka i snön, men det sägs att en grabb har setts skymta borti bushen. Typisk inkräktare från grannbyn.”

Niklas har levt ett intressant liv:

”Förlåt, men är ’tuppen som rymde’ inte en eufeminsm för mannen som dog? (Precis detta hände ju under inspelningen av Jönssonliganfilmen ’Kängurun & Franz Jaeger’!)”

Jossilurens skrev en halv avhandling:

”Det här handlar förstås om omnipotens och Brad Pitts liv och leverne i [… 15 långa meningar här deletade pga. utrymmesbrist …], vilket får oss alla att dra slutsatsen att Aaron Bloom är HB.”

Zkop löste gåtan för många genom att lakoniskt konstatera:

”Jag har svårt att hitta en korrekt översättning till ’gamekeeper’.”

Hannoia hade googlat fram musikfakta igen:

”Jag kommer osökt att tänka på Barbra Streisands Woman in Love. Himla bra låt.”

Ökenråttan kämpar på med tekniken:

”Jag försöker lägga ut en bild på rätt håll nu!”


Facit kommer imorrn bitti!

Lucka 1 och dess facit. Lucka 5 och dess facit.
Lucka 2 och dess facit. Lucka 6 och dess facit.
Lucka 3 och dess facit. Lucka 7 och dess facit.
Lucka 4 och dess facit. Lucka 8 och dess facit.
Programförklaring Lucka 9 och dess facit.
Share
103 kommentarer

Facit till lucka 9 heter lucka 18 (Lilla Julkalendern 2018)

Ojoj, vad det skakades på huvudet och provades hattar i kommentatorsbåset i lucka nio. Men var det ens rätt huvud? Rosens namn … eller krig? Scarlet Pimpernel? Marie Antoinette?

Christer tLDPT:

”Det här verkar blodigt.”

Hannoia (som listigt svarade på en fråga):

”Filosofi och biologi va?”

Zkop:

”Det är inte Birkenstock …”

Flygbengan:

”… och inte Ecco.”

Pigga Kristina:

”Tack zkop och Flygbengan, nu trillade pamfletten – jag menar poletten – ner!”

Stackars Jossilurens:

”Savolax, Halifax, Sulvariant – hela dagen har jag läst Sullvariant och undrat… Nåväl, om inte Orvar är med på banan i facit så blir jag himla besviken, för det är det enda namn jag hittar, som är gömt. Dock fattar jag fortfarande nada.”

Stackars Maplestream:

”Jag är snurrig. Tydligen har jag drabbats ogooglingssjukan. Läst om krig både här och där och allt mellan himmel och förgjord. Känns som om ledtrådarna är övertydliga men det verkar inte hjälpa denna gång.”


Vi börjar med en bakgrund.

När politikern Robert Scholl upptäckte att hans många barn plötsligt fann stort intresse av att gå med i de då nya, populära ungdomssamfunden i 1930-talets Tyskland, blev han upprörd. Han tog gång på gång upp ämnet för att försöka övertyga barnen om att politikerna och landets styre inte hade torrt på fötterna, att de smidde onda planer och att barnen måste ändra inställning. Han argumenterade vid middagsbordet runt 1936:

– Har ni funderat på hur Hitler kommer att hantera hela den här situationen? Han satsar enormt på försvarsindustrin och bygger konstiga baracker på landsbygden. Vem vet hur detta kommer att sluta!
– Äsch pappa, sa dottern Elizabeth på tonårsvis. Du är för gammal för sånt här, du fattar inte.
– Ni får förstås göra som ni vill. Men … vi är ju pacifister! sa Robert och slog ut med händerna.
– Och vi har kul med våra kompisar på lägren, invände Hans. Kolla här i tidningen, i en intervju med Storbritanniens förre premiärminister säger han att Hitler en bra ledare. Han vill till och med att de också ska få såna politiker!
– Okej Hans, så här är det, svarade Robert. Jag vet mer om nazisterna än vad den där Lloyd George gör. Tro mig, de är vargar och vilda djur, och de missbrukar oss – er – på ett vidrigt sätt.

(Jag har hittat på dialogen, men fakta finns här.)

Bara någon månad senare var situationen helt annorlunda. Särskilt för Hans (då 18 år), som hade blivit tillsagd att inte nynna på melodier skapade av judar, och hans syster Sophie (då 15 år), som hade fått veta att hennes favoritförfattare var förbjuden litteratur.

– Den där vänstervridna pacifisten till jude – vars böcker vi brände redan 1933 – är bannlyst! röt gruppledaren till henne.
– Om man inte känner till Heinrich Heine, vet man inget om tysk litteratur, sa Sophie, vände på klacken och gick hem.

Och här har vi alltså lösningen till lucka 9: Sophie Scholl (1921–43), ett av sex barn i familjen – varav hon och hennes bror Hans är de mest kända. I sitt motståndsarbete i Vita rosen hade de likartade uppgifter, även om det verkar som om Sophie skrev lite mer än Hans. Hon är mycket mer omtalad än han, men jag har inte riktigt kunnat läsa mig till anledningen.

Efter den inledande förvirringen med medlemskap i Hitler Jugend och flaggviftande, skapade barnen egna ungdomsgrupper med helgläger och vandringar – men utan att göra särskilt mycket väsen av sig. Men så utförde Gestapo 1937 en raid i Scholls hus; dagböcker, musik och notblad till folksånger samt skoluppsatser beslagtogs. Fyra av syskonen arresterades (och släpptes efter ett par veckor), och från den stunden var de övertygade om att nazismen med alla tänkbara medel skulle bekämpas.

Pojkvännen Fritz Hartnagel.

Hans Scholl utbildade sig till läkare och skickades ut till fronten för att lappa ihop och amputera ben, medan Sophie läste till förskolelärare med fortsatta studier i biologi och filosofi på universitet. Hennes pojkvän Fritz Hartnagel låg vid fronten och var lojal mot Hitler. Sophie skrev [min övers.] till honom:

– Det är verkligen fånigt av mig att bli så här engagerad i politiken. Jag borde låta min kvinnliga sida dominera mina tankar, särskilt medkänslan. Men jag är övertygad om att förmågan att tänka kommer främst, och att känslorna – särskilt de som handlar om mig, t.ex min kropp – distraherar så att jag inte ser den stora bilden.

När Tysklands folk samlade in förnödenheter och varma kläder till sina soldater som satt och frös i Leningrad, vägrade Sophie att hjälpa till.

– Nej, sa Sophie till Fritz Hartnagel. Vi ger inte bort en pryl.
– Men mannarna fryser ju ihjäl, de har inte vantar, inga varma tröjor eller stru…
– Spelar ingen roll. Det spelar ingen roll om det är tyskar eller ryssar som fryser ihjäl, all död är lika hemsk. Men vi måste förlora kriget. Om vi bidrar med varma kläder, hjälper vi ju till att förlänga kriget, svarade Sophie.

Och så fortsatte kampen mot Hitler, nazisterna och judeutrotningen samtidigt som syskonen och deras kompisar hela tiden var medvetna om att de faktiskt riskerade att bli arresterade, ivägskickade eller till och med dödade.

Det var Hans som grundade motståndsrörelsen Vita rosen, och här ses några av medlemmarna – inklusive Sophie – den 23 juli 1942.

Men så väldigt påklädda alla är denna sommardag.

Kampen med flygbladen gick vidare och texterna handlade oftast om att sprida fakta om nazisternas görande. ”Vill ni gå samma öde som judarna till mötes?” var en av frågorna som ställdes, och som förmodligen var formulerad av Sophie Scholl. Här ses Sophies bekymrade panna i januari 1943.

Men så väldigt lättklädda de är i januarivintern. (Hans Scholl, Sophie Scholl och Christoph Probst.)

Den 18 februari 1943 tömde Hans Scholl, Sophie Scholl och Christoph Probst en hel resväska full med flygblad i korridorerna vid Münchens universitet. De stod i trapphuset och bara ööööste ner alla papper som beskrev krigsförbrytelser och judeutrotning samt manade till protester. En Hitlerdyrkande städare som såg dem, ringde polisen och tittade sedan nöjt på hur Gestapo fängslade tre av Vita rosen-medlemmarna. Efter en kort rättegång, fälldes de tre för sitt brott: högförräderi.

Sophie och Hans hann träffa föräldrarna och syskonen, pappan skällde ut den värdelösa försvarsadvokaten och alla hann de röka varsin cigarett och säga några väl valda ord.

– Det som vi har skrivit i flygbladen håller ju alla ni andra också med om, ni har bara inte modet att säga det. Hur kan vi förvänta oss att rättfärdigheten ska bestå när nästan ingen är villig att offra sig själv för en rättvis sak? En sån vacker, solig dag, och jag måste ge mig av. Men vad betyder min död, om tusentals människor på grund av oss vaknar och skrider till handling? sa Sophie.

Den 22 februari 1943 kl. 17:00 fördes de bort tillsammans med Christoph Probst och halshöggs i den här giljotinen.

Den var borta under många år, men numera är man nästan bombsäker på att det är rätt giljotin. (Källa.)

När Hans lades på plats och bilan precis skulle släppas ner på honom, skrek han:

– Länge leve friheten!

Det där sjätte och sista flygbladet som slängdes ut i korridorerna, smugglades sedermera ut och trycktes i massupplagor av britterna och spreds sedan över hela Tyskland hösten 1943.

Av Sophies syskon lever faktiskt Elisabeth (97 år), som heter Hartnagel-Scholl i efternamn eftersom hon gifte sig och fick fyra barn med Sophies f.d. pojkvän Fritz (som dog 2001).

Hur går vi vidare efter det här sorgliga slutet nu då? Jo, vi bestämmer oss för att Scholl-syskonen inte dog förgäves, låtsas att de överlevande familjemedlemmarna inte alls slängdes i fängelse och sörjde förgäves, och tänker inte på att ännu en bror dog i kriget 1944 – och så pratar vi om ledtrådar istället.

Ledtrådarna i den svåra texten skulle få er att associera bl.a. till diverse Sophie-människor och Scholl-skor, Vita rosen, Tyskland, Hans, andra världskriget, giljotiner, Hartnagel och hjältemod. Tröst till alla er som inte hittade just dessa, utan helt andra ledtrådar som ledde er vilse: tänk vad mycket ni har lärt er på vägen!

Plommonstopet har rullat in, såsom hattar ju plägar rulla, och nu ska jag dra en lapp. Nej, två förresten – för det var ju en så himla svår gåta!

Ett: Vovvamomo!
Två: Kråkan!

Lucka 10 kommer i ottan på onsdag morgon!

Psssst, vad var embryos ledtråd igår?

Share
59 kommentarer