Hoppa till innehåll

Dag: 20 december 2018

Facit till lucka 10 heter lucka 20 (Lilla Julkalendern 2018)

Så bakvänt tokigt: ledtrådarna från båsmedlemmarna hamnade redan i luckan! (Vilket jag fann hysteriskt roligt i tillverkningsstadiet.) Transportföretag som DHL stod som spön i backen och naturen var tydligen viktig för kommentatorerna. Jag vet inte vem i båset som kom på vad först, men här kommer några lösryckta citat från denna roliga dag!

Jossilurens-logik:

”ABBA har ju gjort låten Gimme, gimme, gimme a man after midnight  och alla vet ju att Gimme är smeknamn för James!”

LottenPotten:

”Alla som har gjort lumpen vet ju vad inställningsförbud är – men utställningsförbud är mer sällsynt och drabbar ibland frifräsarna.”

Leda drog in både en förebild och en fru:

”Bakvänd ordning passar perfekt i dag. Då hinner kanske den sista julposten fram i förfluten tid så att man äntligen kan få lite fried och freud i det här halvkapsejsade huset.”

Och så ett rim från hakke!

Vem är vår HB, ja nu undrar jag vem?
En man som var nyfödd åttiofem
En ros, säger PK, och en påfågel vit
Och en väldigt världsberömd kärleksinvit
(pigga) kristina och Christer de tänker
Verkligen inte på budfirman Schenker
Så vem är vår HB? Nu anar jag nog
Att det är den däringa mannen som dog

Samt en tankekarta från Pigga Kristina!

Lucka 10, 2018, Pigga kristina

Den hemlisbloggare som i alla fall inledningsvis dolde sig i lucka 10 var den flyktige David Herbert (D.H.) Lawrence (1885–1930), som jag inte blir klok på.

Lawrence och en cool brud som förmodligen är hans fru Frieda.

Luckan var skapad av inledningen till ”Lady Chatterleys älskare” (1928) – den senaste översättningen till svenska. Så här:

Men … är det bra? Söndermosat tillstånd? Vi tar ett annat ställe i boken.

Eh …?

Här har vi alltså en bok som utan problem utkom i Italien och Frankrike först, för att sedan bannlysas och förbjudas samt grävas ner av moralister i alla världens hörn. Lawrence själv gick och dog och slapp uppleva allt tjafs, som egentligen handlade om tre förbjudna ord: mannens och kvinnans könsorgan samt själva kärleksakten. Som D.H. Lawrence beskriver ingående. Och som jag just nu minsann inte vågade skriva ut pga. spammarnas hemska hämnder.

Den coola bruden har många skor och Lawrence har ett litet solparasoll.

Jag är inte pryd och blir verkligen inte upprörd av naket, snuskigt och detaljrika aktbeskrivningar. Men det måste ju vara välskrivet för att jag ska vilja läsa! (Precis som att de flesta ju vill att en sångare sjunger med rätt tonträff.) Då tar vi ett harmlöst stycke:

Mäh.

Men okej, jag har nog fel; litterära kännare dyrkar D.H. som en författare av yppersta klass. Och se så många olika utgåvor det finns av Chatterley-boken! 

Här är 26 av hundratals olika varianter.

Men hu, så några av dem ser ut!

HJÄLP! En galen karl!
HJÄLP! Ett skärp i fokus!
HJÄLP! Vi är nakna i ett sädesfält!

Hur var D.H. Lawrences relativt korta liv, då? Han pluggade, fick lunginflammation, blev lärare, fick lunginflammation, blev betagen av sin lärares fru (Frieda Lawrence, som verkar mycket spännande), rymde utomlands (”elope” är ett engelskt ord som säger så mycket mer än ”rymma”) och gifte sig med Frieda, reste runt, fick lunginflammation, skrev massa böcker med snusk, målade massa tavlor med snusk, skrev poesi och blev arresterad misstänkt för spionage, fick lunginflammation som egentligen var tuberkulos – och dog. När han hade varit död och begraven i fem år, såg Frieda till att hans kropp grävdes upp samt kremerades, och att askan sedan förvararades på ranchen där hon bodde.

Frieda 1950, sex år innan hon på sin 77:e födelsedag dog.

Just Lady Chatterleys älskare kom ut i olika censurerade versioner ända till runt 1960, när Penguin tog tag i saken och publicerade originalmanuset – fullt av snuskiga ord och handlingar. Förlaget blev omedelbart draget inför rätta, där tre kvinnor och nio män i en fnittrig jury fick läsa boken. På plats. I rådhuset där rättegången ägde rum. De fick alltså inte ta hem boken, utan satt tillsammans på jobbet och läste varsin kopia. Rättegången var så komplicerad och rolig och full av uttalade – men förbjudna – ord att det har skrivits böcker om den.

Försvaret hade inte svårt att argumentera för sin sak, medan åklagaren inte ens kunde hitta ett enda vittne som ville ställa upp och vara moraliskt upprörd. Ett tag planerade de att flyga in den amerikanska kritikern Katherine Anne Porter, som hade skrivit att boken var ”a dreary, sad performance with some passages of unintentional, hilarious, low comedy”. När det inte gick vägen, satte de sig att läsa upp snusket högt för alla i rättssalen …

Stackars åklagaren argumenterade i panik:

– Would you approve of your young sons, young daughters, because girls can read as well as boys,  reading this book? Is it a book that you would have lying around in your own house? Is it a book that you would even wish your wife or your servants to read?

Japp, tänkte alla. Strax därpå förkunnade domaren att Penguin inte hade begått något brott, och sedan dess har förlagen och tryckerierna sprutat ur sig Lady Chatterly-böcker på löpande band.

Den här hade jag hellre köpt än de där hemska utgåvorna ovan.

Idag är D.H. Lawrence välrespekterad och omtyckt både för natur- och sexskildringarna. Men här ska ni få ett exempel på en svensk recension i BLM 1941:

”[…] boken anses ju allmänt vara en av Lawrences mindre lyckade, skriven av en dödssjuk och bittert besviken man.”
Sedär. Jag gillar nog recensenten mer än författaren. Och så gillar jag ju Kar de Mumma:

SvD 27 dec 1941. (Kåseriet handlar om familjen Pastejspjuts julfirande.)

Nämen nu är det väl dags att rulla hatt? Plommonstopet är så trevligt fullt av lappar! Rafs, rafs! Idag tar vi två igen! Åhej! Citronen! Och Ardy! Och nu stänger vi sexluckan!

Lucka 11 – den näst sista – kommer på fredag morgon.


Ni missade väl inte embryos lumpen?

Share
44 kommentarer