Hoppa till innehåll

Månad: november 2018

Julkalenderns programförklaring 2018: 12 luckor & 12 facit!

Adjö november – hello Julkalendern!

För nypåstigna på detta strax framfarande decembertåg kommer här tydlig information!

  • Du kan vinna en tröja.
  • Du måste gissa, klura och skriva i kommentatorsbåset. Men diskret! Skrik inte ut svaret!
  • Du kan vara med en eller tolv gånger. Eller noll, faktiskt.
Förra årets läckra tröjtryck.

För jag

  • lägger på ojämna datum ut en (litterär) gåta som är luddig, maskerad, larvig, svår, lätt, associativ, allmänbildande och rolig
  • lägger på jämna datum fram till julafton ut facit som är allmänbildande och alldeles för långa
  • skickar julkalendertischor till nån – vem som helst – som har gissat eller faktiskt bara ”hoppat i hatten”
  • drar en vinnare genom att lotta – alla namnlappar ligger i min morfars plommonstop (sent 1800-tal).
Häromåret-tröjan och dammiga plommonstopet.

För gamla rävar som har varit med förr, är allt precis som vanligt – fast sedan 2017 i ett mänskligare tempo. Ni hinner tindra, glögga och hugga gran fastän ni funderar på luckgåtorna.

Den allra, allra roligaste tröjan.

Fackuttryck – såna vi svänger oss med i båset

Att göra en blåsippa: att vara bombsäker på sin sak, men ha fel.

HB: förkortning för ”hemlisbloggaren” – alltså den som alla letar efter.

Orlando Bloom och Skebokvarnsvägen har (oftast) inget med saken att göra, men är roliga att dra till med när som helst.

Dan Brown gissar du företrädesvis på när du inte kommer på något annat.

Hjalmar Söderberg är en ovanligt vanlig gissning, bara.

Att göra en Schubert: att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna … när det i själva verket är det rätta svaret.

Att sitta på läktaren är att misstänka att man har så fel och är så väck att man bara är med och njuter av att de andra [nere på planen] verkar ha koll på vad som händer och sker.

Tröjan i arbete 2007, när jag inte var lika digital som nu.

Om du känner att du nu inte alls förstår vad denna lek går ut på eller vem som går vinnande ur matchen: bara chilla och kliv ner på planen imorrn bitti! Besök facitsajten från 2005! Eller läs en gammal programförklaring kanske?

2006

2010

2013

2015

Ställ frågor eller heja på varandra i kommentatorsbåset nu! Ni som inte gillar Julkalendern kan läsa på jämna datum, ni som bara hänger här 1–24 december varje år kan känna på planen lite i förväg och ni som smygläser kan ju fortsätta smygläsa och sätta upp en fysisk tumme i luften då och då – rikta den mot Sörmland så känner jag säkert av den!

Tischan och jag 2010.
Share
30 kommentarer

”Vad minns du från dagis?”

”Dagis” är dimunitiv diminutiv av daghem, som Alva Myrdal propagerade för under 1930-talet – men sedan 1998 när daghemmen fick en egen lärarhandledning, ska man helst säga förskola.

Alva Myrdals ord. Källa.

Med detta sagt, ligger ”dagis” så mjukt och fint i min mun och halkar ur den så fort jag tänker på t.ex. lusselinnen som ska knölas ner i en bävernylonoverall. Under en tioårig övergångsperiod har det låtit så här när jag försöker vara korrekt:

– På DAG… förskola … eh, iiii försk…

Den här veckan är jag moderator på ”HR-dagarna för förskolan”, och det innebär att jag ska vara ett sammanhållande klister mellan föreläsare och ställa frågor samt göra sammanfattningar. Fast helst vill jag bara läsa de minnen som rasslade in under en halvtimme när jag frågade mina barn, deras respektive och söstra mi (Orangeluvan) vad de kom ihåg från tiden på dagi… i förskolan.


Orangeluvan, född 1971:

– Jag puttade en kille från en lekställning. Han hette Krister, luktade alltid kiss och hade rutiga yllehängselbyxor. Mitt brott uppdagades aldrig och jag kände mig jätteond.

Se här hur jag på ett regelvidrigt sätt kopierar NE för att ni ska få ta del av Gertrud & Håkan.

Döttrar, födda 1994 respektive 2000:

– Vi gick alltid till Gläntan; vi var där åtta timmar om dagen och alla åt Mariekex och drack blandsaft ur kåsor. Det fanns en gammal stubbe som var en “motorcykel” i Gläntan som man fick turas om att använda.
– Och en grop som var ett fängelse.
– Jag trodde Gläntan var namnet på en specifik plats, och blev överraskad när jag fick reda på att det fanns andra gläntor.
– There can be only one glänta.

Son, född 2002:

– Näe … vi satt alltid i en ring … ritade … klättrade på en traktor … åt potatissoppa … inget spec… JOOO! EN GÅNG FICK VI VARSIN PIGGELIN!

Son, född 1992:

– På dagis fick vi lära oss veckans dagar med hjälp av ett snurrhjul. Bilden av det hjulet uppenbarar sig i mitt huvud varje gång jag hör eller tänker på en veckodag. Vänta, så gör jag en bild.

”Exakt så här. Med färgerna och allt.”

Son, född 1997: 

– Eeeeh. En gång gick jag in i lekhallen och åkte nerför en liten plastrutschkana, det var allt. Sedan hände inte mer.

En sån.

Detta lärde sig barnen på förskolan:

– Några andra små barn lärde mig att gunga, och jag tyckte att det var pinsamt för att jag var så mycket äldre än de var. Man kan ju inte lära sig något av någon som var flera månader yngre, tänkte jag.
– Va? Va, ”lärde mig gunga”? Har aldrig ens tänkt att man inte kan gunga utan att någon lär en hur man gör!

– Den rosa kritan var alltid kortast i kritasken.

– En gång satt jag och lekte vid en vattenpöl och en fröken sa att man ska sitta på huk så att byxorna inte blev smutsiga. Hon visade hur man satt på huk. Sedan dess tänker jag på henne när jag sätter mig på huk.

– En fröken gick in i rummet och visade upp massa torra pappershanddukar som hon hade hittat i en papperskorg. Hon sa att man inte fick slänga torra pappershanddukar.

Vet vuxna egentligen vad de pratar om? tänkte barnen.

– En gång tappade jag ett glas som gick sönder. En fröken sa att ”den gick i tusen bitar”. Jag tittade på glasbitarna och tyckte att det verkade vara färre än tusen.

– Jag hade en jättebra pinne som ett annat barn kastade ut utanför staketet. Jag skulle bara klättra ut och hämta min pinne men fröknarna blev jättearga för de trodde att jag försökte rymma. De förstod inte alls att min pinne var viktig.

– Jag pekade på en lampknapp och sa att det var en kvadrat. Då sa en fröken att jag hade fel, för det var faktiskt en fyrkant.

– Vi borstade tänderna efter varje måltid – men utan tandkräm, för det använder bara tanter, sa dagisfröken.

Barn som barnen minns:

– Isak var sötast på dagis. Han hade vassa framtänder, skrattade hest och hade mörkt hår. Det påstods att vi var kära, jag förstod inte riktigt vad de menade med det.

– Jag hade en kompis på en annan avdelning än min, men jag visste inte vad hon hette. Hennes fröken ropade en gång ut “Mellis!” när de mindre barnen skulle in och äta, och när hon då gick in till sin fröken bestämde jag mig för att lekkamraten såklart hette Mellis. Jag kallade henne Mellis så länge jag gick där.

– Vi tyckte det var kul att säga pyttipanna genom att säga “pyttip” och sen peka på Anna. Om jag minns det rätt tyckte inte Anna om det.

Mitt är mitt, ditt är ditt …?

– Vi samlade på glasspinnar och en dag gav jag bort alla mina glasspinnar till Anna-Maria för hon såg ut som en ängel, med tunt rödblont hår och blåa ögon. Jag ångrade mig direkt.

Här är de!

– En gång visade min dagiskompis Filip upp en liten rosa hopfällbar kikare som jag tyckte var rolig. När vi åt mat gick jag till hans ryggsäck och stoppade den i min egen. Efter dagis visade jag stolt upp den för mamma som då berättade att man minsann inte får stjäla saker.

– Jag minns när jag tog med en bok med massa klistermärken, men den försvann. Sen hittade jag en vägg som var helt täckt av mina klistermärken.

”Så här såg dagis ut. Alla klistermärken satt på väggen i det bruna rummet.”

 

Orangeluvans trauma från 1970-talet:

– Kokt torsk med smält smör och potatis var jättegott. Så gott att jag inte kunde lämna bordet vid lunchen för att gå på toa utan kissade på mig i min blåa, utsvängda plyschoverall.

– Pappa skjutsade mig på cykelsadeln till dagis. När han flätade mitt hår på morgonen blev det alltid löst och snett. En gång glömde han att lämna mig och cyklade med mig till Tekniska Högskolan.

– Jag lekte gärna frisör med ett förkläde man knöt runt halsen för att skydda mot de imaginära håren. Det var i blå syntet. En gång fick jag med mig ett sånt hem av misstag.

– En gång frågade jag mamma om jag fick ta med mig en viss sidenväska med bambuhandtag till dagis. Det fick jag inte. Men jag tog med den ändå. Då ringde fröknarna hem.

Familjens spanjor:

– Gick aldrig på dagis, lol.


Själv gick jag i ett år före skolstarten på ”lekis”. Från den tiden minns jag att Niklas dängde sin väska i ögat på fröken Gertrud, som fick gå med vit piratlapp på ögat resten av livet. (Eller kanske bara en månad.) Jag kommer också ihåg att jag klädde ut mig i mammas brudklänning och spillde köttfärssås över hela alltet.

Samt att jag varje dag på väg hem från lekis blev bajsnödig vid det röda krysset.
Share
35 kommentarer

Julklappstips!

Det är absolut helt korrekt och miljömedvetet att inte köpa massa pryttlar, prylar, skräp och trams till julafton. Fast kan vi inte bara köpa några få? Jo!

Mina julklappstips nedan kommer att hjälpa er att chilla, andas, sluta snegla på grannens fina ljusslingor och istället ta en ägghalva till.

Men placera dem för jösse namn inte på en blåmålad, torr planka.

Upplevelser

Köp en timme på en häst åt lillbrorsan!

Boka en timmes biljardspel med pappa!

Köp två timmars städhjälp åt lilla barnfamiljen!

Champagne

Ja, det var inte mer än så: köp champagne. Till alla. (Men särskilt till mig.)

Prylar

Jag har idag läst om ”gadgets” såpass att Googles alla sökalgoritmer har blivit tokiga. Reklamen som dyker upp på min skärm vill att jag främst ska fokusera på …

… små, coola och platta verktyg …
… soffprylsorganiserare …
… och handskar med inbyggda LED-lampor.

Andra saker som man sällan ger bort men som kanske uppskattas kan vara

  • en basket basker
  • en drulleförsäkring
  • en brickupphängare som man kan stoppa in nåt kul i
  • foton som är framkallade på gammalt vis
  • raggsockor (alla vill ha raggsockor).
Men köp inte en baconupphängare.

Viktiga råd till alla som fortfarande vill ha riktiga granar som dör på annandagen eftersom de huggs redan i början av december:

  1. Köp granen så fort de dyker upp utanför mataffärerna så slipper du leta upp barn som inte är straffmyndiga och tvinga dem att hugga en gran på kvällen den 23 december.
  2. Ha alldeles för mycket glitter i granen – det hänger kvar så vackert när alla pumlorna strax efter barren har ramlat ner på golvet.
  3. Sätt nåt roligt och distraherande i toppen – en godzilla, en leksaksbil, en vitlökspress.

Fotnot till alla ungdomar:

En 1970-tals-brickhängare.
Share
54 kommentarer

Jag som högskolelärare

Ni vill verkligen ha mig som lärare. Jag lovar. Det är så kul!

Kolla här vad jag lade fram inför studenterna igår när vi pratade om stilmarkörer!

Uppgift: jämför i jakt på stilmarkörer olika

  • upplagor
  • tidsåldrar
  • ämnen
  • vinklingar.

Det är så kul! Sa jag att det är kul?

I den moderna upplagan kallas “kissemisse” för “kissemurre”! Hm.
“Charlotte Stenson” står det på den lilla klisterlappen på historieboken. Det var bra länge sedan.
– Dom här är helt underbara båda två! utbrast studenten som jämförde dessa två böcker.
“Första insektsboken” (1991) har barn som målgrupp, men är fullsmockad med tättskriven text. Så gör man sannerligen inte numera i barnböcker.
Ludde (90-tal) är rolig och full med repliker. Totte (70-tal) är tråkig och har en berättarröst.
Här utredde vi förstås Sörmland respektive Södermanland. (De är synonyma.)
Ingen förstod något i dessa böcker.
– JAG ÄÄÄÄLSKAR HUSMORSLEXIKON! tjoade en student och tryckte sagda bok till sitt bröst och släppte den inte på tre timmar.
Föräldrar som ömt kramar blöjlösa barn vet vad de ger sig in på, tänker jag apropå boken längst ner till höger. “EN RUMPA!” tänker andra människor.

Vi måste återvända till Min skattkammare. För jag är förvånad.

I den nya upplagan från 1997 heter det inte kissekatt kissemisse längre.
Å andra sidan visste man tydligen inte i originalupplagan från 1947 hur en ekorre ser ut. Ojoj: jag bara såg musen som gick och slog och ignorerande helt den perfekta ekorren! Och skatans stövletter!

Det är så kul!

Share
29 kommentarer

Gamla klistermärken

Jag har tidigare berättat om min bokmärkessamling, som ligger och samlar damm här i huset. Men de små styckena är ju så platta och tar alls inte lika mycket plats som t.ex. mögliga frackar och slalompjäxorna från 1953, så de får ligga kvar ett tag till.

Men nu ska ni få se vad som finns i den djefla mannens barndomshem, som fortfarande står intakt. Familjen, då bestående av Dr Bergman & Dr Bergman samt tre söner, flyttade in 1971 – och sedan dess har det sett ungefär likadant ut. Ni kommer nu att få njuta av bilder på en klistermärkesdörr, som pga. klistermärkenas mängd har delats upp i tre foton.

Spola kröken gjorde min djefla man så till den milda grad att han fortfarande inte nyttjar sprit.

Apropå Spola kröken-kampanjen, kan ni som har tålamod via denna länk se Loffe skutta runt i snö för att han är så pigg numera när han ”inte dricker upp hela flaskan”. (Tänk ändå, om man kunde få lägga ut dessa underbara filmsnuttar på bloggen istället för att begränsa till en simpel länk.)

Själv hade jag massa klistermärken på insidan av min sovrumsdörr i Luleå – i  huset som mina föräldrar sålde redan 1982. Då gick jag i high school i USA, så nån annan än jag fick skrapa bort PLANNJA och HÖKEN BASKET och otaliga majblommor och (om jag nu minns rätt) en farlig massa Shell- och OK-märken. Och den här, som jag säkert hade 20–30 stycken av:

Men jag hade kunnat svära på att det stod kärnkraft, inte atomkraft.

Nu tillbaka till dörren i det Bergmanska, skånska hemmet. Förmodligen kommer den inte att skrapas ren, utan helt sonika bytas ut när det blir dags för renovering. De här märkena lär sitta såpass att dörrfärgen åker med om man försöker krafsa lite. (Visst är det så att riktigt gamla klistermärkens klistriga sida har förvandlats till något brunt smuljox när man försöker få bort dem? Som åker in under naglarna? Jomen.)

Macfina är tydligen bensin till skottepris. Konstigt, jag minns ju bensinransoneringen kristallklart, men … Macfina? Näe.
Vad är nu detta – Macfina? Jag har ingen aning. Inget minne. Hm. Hjälp!
Nya Renault kallas Stålmusen och kan minsann accelerera från 0 till 100 på 13 sekunder. (Endast biltjuvar har väl stor nytta av denna finess?)

Tydligen finns det en nostalgimarknad för gamla klistermärken. Här har vi två dyrgripar:

Lyktglasklisterlappen är en klar favorit.
…ööööger. (Vän av ordning ser och påtalar gärna att detta ju är en tyglapp. )

Hur står det till i klistermärkesbranschen nuförtiden? Är någon ens intresserad av dylika ting? Det är kanske tur att den i alla fall har etablerat sig i frimärkesnischen.

Nån som vill köpa en hel klistermärkesdörr, förresten?

Ett kungarike för ett foge-s.
Share
54 kommentarer

När min pappa inte fick Nobelpris

I torsdags satte jag mig på tåget med pappa (som just denna dag fyllde 81 år) för att åka på begravning i Linköping. Den avlidne var Kari Marklund‚ som förutom pappas bästa kompis sedan 1940-talet även var min gamle chef på Nationalencyklopedin.

SvD 1987. En medioker student som disputerade i fysik, ja.

Men i mina ögon var han främst basketnörd.

SvD 1973. Två år senare sa Kari allvarligt till mig att jag borde spela basket. Jag nickade och tänkte ”aldrig i livet”.

Pappa och Kari spelade basket och pingis tillsammans och tog båda studenten vid läroverket i Luleå, sedan flyttade Kari till Uppsala för att läsa teoretisk fysik medan pappa pluggade kemi i Stockholm. Och nu blir det många naturvetenskapliga och okända ord för oss humanister. 

Kari forskade i hur helium uppför sig nära den absoluta nollpunkten, där det kan användas för att göra olika material supraledande – alltså så att de leder ström utan energiförlust Normalt gäller att om man har t.ex. en koppartråd som leder ström, så blir spänningen svagare och svagare och försvinner helt efter ungefär en kilometer. (En kilometer koppartråd? Wow, liksom.)

Pappa forskade i blandoxider av övergångsmetaller (di där grundämnena i mitten av periodiska systemet). De grundämnen som ingår i blandningen är väldigt lika varandra, och de stackars elektronerna blir därför virriga och vet inte riktigt vilka atomer de tillhör. De hoppar därför lätt över från en atom till en annan – utan energiförlust.

Ser ni kursiveringen!? Båda två satt alltså hela dagarna och funderade på ting som hade med saknad energiförlust att göra! Lattjo! Revolutionerande! Fantastiskt! Men … de hade ingen aning om att så var fallet. De disputerade på olika håll och levde livets glada dagar, helt obekymrade.

SvD 1973.

Några år senare satt en forskargrupp i USA och kom på att exakt de blandoxider som pappa forskade i var supraledande – vid ganska hög temperaturer. Och fick naturligtvis Nobelpris för detta.

Gaaaaah. Om pappa och Kari i slutet av 1950-talet hade spelat mindre pingis respektive basket och istället snackat om sina forskningsprojekt, skulle de ha kunnat lista ut att pappas blandoxider skulle kunna vara supraledande. Vi hade säkert flyttat till USA och så hade jag blivit världsberömd skådespelerska i Hollywood, vilket ju var min plan ända till 1988 (när jag började jobba på NE).

Just nu försöker forskarna tillverka datorer med hjälp av de förnicklade blandoxiderna. Och det kan ju vem som helst fatta att om vi kan använda datorer som inte drar någon ström, så skulle det vara ett klipp för mänskligheten och världens alla sladdhärvor skulle kunna fara åt pipsvängen.

Själv får jag inte Nobelpriset i litteratur nästan varje år. Så … när fick ni inte Nobelpris?

Share
36 kommentarer

– Lotten, har du möjligtvis, kanske en …?

När jag häromdagen berättade om mögelkatastrofen i källaren fick jag så himla trevliga råd om hur jag borde kämpa för frackarna och inte slänga farmors klänning. Samtidigt fick jag stränga order från min kusin i England att slänga skiten.

För vad ska jag med gamla kläder till? Vem ska ärva mina prylar när jag dör? Det är tur att vi har fem barn med tanke på att den fulla källaren ju är på 120 m². Barnen kommer att slita sitt hår och vråla på detta sätt till varandra i flera månader efter vårt frånfälle:

– Mammas bröllopsklänning som hon sydde själv 1991! Midjan är fantamej bara 60 cm runt om!
– Kolla på pappas gamla lappade jeans från 1985 när han träffade mamma!
– Oj, 23 stycken barbieskor!
– Jag vill ha barbieskorna! Mamma stal dom av sina kompisar när hon var liten!
– Bokföring från 1999 … så knäppt.
– HELVETE! Tjugo gamla analoga telefoner!

Men nu ska ni få höra vad som hände under blott 23 minuter denna underbara kväll, den 6 november 2018.

Det ringde, och en kompis i basketlaget sa:

– Du sa en gång att du har allt …
– ”Kan” eller ”har”? svarade jag eftersom jag tuggade på knäckebröd och följaktligen hade knäck i lurarna.
– Har.
– Mhm, pratar vi om min källare nu?
– Ja …?
– Okej, ja, jag har allt. Vill du ha en slalomkänga från 1974? skojade jag.
– Nej, men nästan – ett glittrigt pannband från 1980-talet …?
– Javisst Jag har två!

Sa jag och gick ner i källaren till utklädningslådan, som på ett magiskt sätt har utökats till utklädningsgarderober.

Svartglittrigt pannband som jag en gång i tiden hade kunnat ha som skärp.
Silverglittrigt pannband som jag en gång hade när jag skulle vara Susanne Lanefeldt.

Det ringde igen, och nu var det en tant som jag lärde känna för 20 år sedan när hon var i min nuvarande ålder (och alltså inte var en tant; det är tydligen oklart hur jag definierar tanter).

– Lotten! Jag står här med en underbar gammal rullgardin!
– En sådan som smäller upp sig?
– Ja, jag har hittat den på loppis och den har fjädringen kvar!
– Heureka!
– Men jag har inga rullgardinsupphängningsbleck kvar! Har du några?
– Javisst! Köpta på rea för tusen år sedan!

Sa jag och gick ner i källaren till gardinpryttellådan.

Har vi någon Kirsch-fantast här som kan säga något om detta underverk?

Det ringde igen, och nu var det en karl som jag känner flyktigt. Eller inte alls egentligen. Men har träffat.

– Ja hejsan Lotten, det är Tosse. *harkl* Minns d…
– Aha! Hej! Du sa ”Tosse, men inte Magnusson” när vi sågs på releasepartyt för … nåt.
– Jaha, hehe, ja.*harkl* Jag har en fråga.
– Jaaaa, jag vill gärna gå på releaseparty.
– Nej, det här gäller … jag undrar om du möjligtvis har tillgång till en gammal*harkl* registreringsskylt som jag skulle kunna få låna i ett par veckor?
– Bien sûr!

Sa jag och gick ner i källaren till lådan med högklackade silverskor, där registreringsskylten har hamnat.

Mycket underligt – jag kan inte minnas att vi har haft en bil med detta registreringsnummer.

Nu hoppas vi att denna trend håller i sig och att vi under de närmaste 30 åren gör oss av med tre saker per kväll. Jag skådar in i min kristallkula:

– Vaffan, har mamma tömt källaren?
– Japp, inte ens stormhatten eller dagböckerna är kvar.
– Vad sorgligt.

Share
22 kommentarer

Dagens hästskojare: lösenordsbanditen

För några veckor sedan fick jag ett mejl som handlade om hur mitt lösenord hade snappats upp av en bandit. Han förklarade att det var hur lätt som helst och … med andan i halsen läste jag i eldskrift det av mina lösenord som jag i tidernas begynnelse använde på alla sajter, i alla sammanhang … alltid. Hackaren skrev att han hade filmat mig via min egen dators webbkamera och sett vad jag googlade på. Och att han blev förvånad:

”Jag är totalt chockad när det gäller din fantasi – de bilder du googlar ser man inte ofta!”

Här blev jag förstås oerhört smickrad.

– Mina googlingar (tänkte jag och satte näsan i vädret) speglar säkerligen mitt blogginnehåll och de bilder som jag letar upp (tänkte jag stolt) är perfekta för att de kan göra vilket trist textmaterial som helst mycket roligare.

Kolla bara de senaste åtta bilderna som jag har googlat fram, och som jag kommer att använda i nästa veckas seriösa skrivregelsföreläsningar:

Jag äger alla bilder utom Uncle Fester och Magic – fast vid närmare eftertanke äger jag dem också eftersom de är köpta för en billig peng på en stock photo-sajt!

Men så läste jag vidare mot slutet av mejlet. Och insåg att jag alls inte hade fått beröm för mina roliga, finurliga, spirituella googlingar. Nejdå, hackaren påstod ju att jag hade porrsurfat. Hans ord föreföll plötsligt inte alls särskilt fulla av beröm:

”Jag är totalt chockad när det gäller din fantasi – de bilder du googlar ser man inte ofta!”

Men pfffftttt! tänkte jag. Kalla mig trist och tråkig, men jag är inte alls intresserad av porr. Jag

  • köpte en porrtidning i en kiosk åt en klasskramrat 1975 (Top Hat)
  • såg en porrfilm på en studentkorridor 1985 (Ligga i Lund)
  • råkade en gång ramla in i en naken-tv-kanal på ett hotell i Frankrike, där ett par mintgröna diskhandskar hade en bärande roll.

Sedan det första mejlet från hackern kom häromveckan, har jag fått ungefär 30 ytterligare, nästan likadana utpressningsmejl av den förnicklade banditen. Varje gång påtalar han att han vet att jag har snuskig fantasi, att han har filmat mig via min webbkamera och att jag kommer att få skämmas ögonen ur mig. Och så vill han ha pengar för att inte skvallra. Jag ska inte lägga använda sedlar under stora eken vid midnatt, utan vara riktigt modern, säger han:

”Det kommer verkligen att bli kul när jag skickar dessa foton till alla i din adressbok! Och vad kommer dina släktingar att säga? Men jag kommer inte att skvallra om du betalar en liten summa till mig. Jag tycker att 3 000 dollar är lagom. Jag tar endast emot bitcoins.”

Fysiska bitcoin-slantar – absurt, eller? (Läs mer här.)

Så … vad har jag lärt mig av detta – och vad vill jag lära omvärlden? (Ha! Som om ”omvärlden” läser detta blogginlägg!)

  • Det är inte någon som har listat ut alla mina lösenord – det som hackerboven hittade var gammalt som gatan och säkert uppsnappat vid någon läcka på stenåldern.
  • Mycket riktigt: här bekräftades att min mejladress hade läckts år 2011.
  • Ingen har sett mig porrsurfa, hur mycket det än påstås. (Däremot tittar jag ofta på dunktävlingar.)
  • Hackern vill skrämma mig att betala, vilket många tydligen gör.
  • 3 000 dollar motsvarar 0,47 bitcoins.

Fotnot
Jomenvisst, kiosktanten trodde förstås att jag ville ha en Top Hat-glass.

 

Share
27 kommentarer

Googla som ett proffs: 5 tips!

Alla vet vi numera (väl?) att bakpulver kan putsa mässing, gamla flugsmällor klippas sönder till bestickkorgsskydd och att vinäger luktar så illa att all stank försvinner? Husmorstipsen haglar! Svenskt Husmorslexikon har fått ett uppsving! Alla vill ha servettringar!

Men … hur googlar man?

Här kommer nu några tips – men kom ihåg att ni inte får samma träffar som jag eftersom Google tar hänsyn till sökhistoriken. Om jag söker på ”boll”, vet Google numera att presentera många basketbollar och väldigt få rugbyditon. Here we go!

Att googla är en konst!

1. Citattecken ””

Om jag googlar Brad Pitt rakt upp och ner, är risken stor att en och annan pitt dyker upp. Om jag däremot söker på ”brad pitt” med citattecken, kommer (förhoppningsvis) bara Brad Pitt att dyka upp i resultatet.

2. Minus –

Om jag är nyfiken på vad det står om depp (som i höstdepp), kommer mitt sökresultat sannolikt på grund av min sökhistorik att fyllas med bilder på Johnny Depp. Om jag istället googlar depp -johnny, kommer Google att presentera ett resultat utan Johnny.

3. Plus +

Ponera att jag vill lära mig att busvissla med fyra fingrar i munnen. Inte två. Inte tre. Fyra. Då googlar jag busvissla +”fyra fingrar”, där det lilla plustecknet talar om att resultatet måste innehålla fyra fingrar. Inte fem. (Det hade varit omöjligt att få till en ton.)

4. Asterisk *

Ibland glömmer man ett ord i en fras. Eller en låttext – hur går den nu … trallalaaa, you got nåt on yo nåt annat, trallala … disgrace …? Nu googlar vi med de bortglömda orden ersatta av en asterisk:
”you got * on yo * * disgrace”

Ja!

5. Kolon :

Tänk om du vill veta vad jag skriver om recept. Då talar du om för Google att du bara vill leta efter ordet recept på min blogg så här, så dyker massa köttfärssås upp:

recept site:lotten.se

På samma sätt kan man leta efter ett städschema i ett visst filformat:

städschema filetype:pdf
”cleaning tips” filetype:ppt

Här blev jag inte nöjd med sökresultatet eftersom jag ville se hur ett sådant schema skulle kunna se ut, så jag klickade på ”Bilder” – och vips. kom en bättre vy upp.

 

Eller kanske vill du ha råd om influensavaccin? Googla influensavaccin och tala om att det i titeln på sökträffen ska stå råd:

influensavaccin intitle:råd

Experimentera! Klicka på Bilder om det är svårt att få överblick! Läs mer här!


Det finns oerhört många andra sätt att googla meningar, fraser, halvhjärtade formuleringar och exakta ord. Ofta måste jag ta till engelska när jag söker, men jag försöker nästan alltid på svenska först. Men nu tycker jag att ni i tur och ordning ska googla:

do a barrel roll

askew

google in 1998

flip a coin

Kuriosa! ”Kronan” är framsidan med en bild på regenten utan krona, medan ”klaven” är baksidan – med en bild på en krona.

 

Share
31 kommentarer