Hoppa till innehåll

Månad: november 2018

Julkalenderns programförklaring 2018: 12 luckor & 12 facit!

Adjö november – hello Julkalendern!

För nypåstigna på detta strax framfarande decembertåg kommer här tydlig information!

  • Du kan vinna en tröja.
  • Du måste gissa, klura och skriva i kommentatorsbåset. Men diskret! Skrik inte ut svaret!
  • Du kan vara med en eller tolv gånger. Eller noll, faktiskt.
Förra årets läckra tröjtryck.

För jag

  • lägger på ojämna datum ut en (litterär) gåta som är luddig, maskerad, larvig, svår, lätt, associativ, allmänbildande och rolig
  • lägger på jämna datum fram till julafton ut facit som är allmänbildande och alldeles för långa
  • skickar julkalendertischor till nån – vem som helst – som har gissat eller faktiskt bara ”hoppat i hatten”
  • drar en vinnare genom att lotta – alla namnlappar ligger i min morfars plommonstop (sent 1800-tal).
Häromåret-tröjan och dammiga plommonstopet.

För gamla rävar som har varit med förr, är allt precis som vanligt – fast sedan 2017 i ett mänskligare tempo. Ni hinner tindra, glögga och hugga gran fastän ni funderar på luckgåtorna.

Den allra, allra roligaste tröjan.

Fackuttryck – såna vi svänger oss med i båset

Att göra en blåsippa: att vara bombsäker på sin sak, men ha fel.

HB: förkortning för ”hemlisbloggaren” – alltså den som alla letar efter.

Orlando Bloom och Skebokvarnsvägen har (oftast) inget med saken att göra, men är roliga att dra till med när som helst.

Dan Brown gissar du företrädesvis på när du inte kommer på något annat.

Hjalmar Söderberg är en ovanligt vanlig gissning, bara.

Att göra en Schubert: att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna … när det i själva verket är det rätta svaret.

Att sitta på läktaren är att misstänka att man har så fel och är så väck att man bara är med och njuter av att de andra [nere på planen] verkar ha koll på vad som händer och sker.

Tröjan i arbete 2007, när jag inte var lika digital som nu.

Om du känner att du nu inte alls förstår vad denna lek går ut på eller vem som går vinnande ur matchen: bara chilla och kliv ner på planen imorrn bitti! Besök facitsajten från 2005! Eller läs en gammal programförklaring kanske?

2006

2010

2013

2015

Ställ frågor eller heja på varandra i kommentatorsbåset nu! Ni som inte gillar Julkalendern kan läsa på jämna datum, ni som bara hänger här 1–24 december varje år kan känna på planen lite i förväg och ni som smygläser kan ju fortsätta smygläsa och sätta upp en fysisk tumme i luften då och då – rikta den mot Sörmland så känner jag säkert av den!

Tischan och jag 2010.
Share
30 kommentarer

”Vad minns du från dagis?”

”Dagis” är dimunitiv diminutiv av daghem, som Alva Myrdal propagerade för under 1930-talet – men sedan 1998 när daghemmen fick en egen lärarhandledning, ska man helst säga förskola.

Alva Myrdals ord. Källa.

Med detta sagt, ligger ”dagis” så mjukt och fint i min mun och halkar ur den så fort jag tänker på t.ex. lusselinnen som ska knölas ner i en bävernylonoverall. Under en tioårig övergångsperiod har det låtit så här när jag försöker vara korrekt:

– På DAG… förskola … eh, iiii försk…

Den här veckan är jag moderator på ”HR-dagarna för förskolan”, och det innebär att jag ska vara ett sammanhållande klister mellan föreläsare och ställa frågor samt göra sammanfattningar. Fast helst vill jag bara läsa de minnen som rasslade in under en halvtimme när jag frågade mina barn, deras respektive och söstra mi (Orangeluvan) vad de kom ihåg från tiden på dagi… i förskolan.


Orangeluvan, född 1971:

– Jag puttade en kille från en lekställning. Han hette Krister, luktade alltid kiss och hade rutiga yllehängselbyxor. Mitt brott uppdagades aldrig och jag kände mig jätteond.

Se här hur jag på ett regelvidrigt sätt kopierar NE för att ni ska få ta del av Gertrud & Håkan.

Döttrar, födda 1994 respektive 2000:

– Vi gick alltid till Gläntan; vi var där åtta timmar om dagen och alla åt Mariekex och drack blandsaft ur kåsor. Det fanns en gammal stubbe som var en “motorcykel” i Gläntan som man fick turas om att använda.
– Och en grop som var ett fängelse.
– Jag trodde Gläntan var namnet på en specifik plats, och blev överraskad när jag fick reda på att det fanns andra gläntor.
– There can be only one glänta.

Son, född 2002:

– Näe … vi satt alltid i en ring … ritade … klättrade på en traktor … åt potatissoppa … inget spec… JOOO! EN GÅNG FICK VI VARSIN PIGGELIN!

Son, född 1992:

– På dagis fick vi lära oss veckans dagar med hjälp av ett snurrhjul. Bilden av det hjulet uppenbarar sig i mitt huvud varje gång jag hör eller tänker på en veckodag. Vänta, så gör jag en bild.

”Exakt så här. Med färgerna och allt.”

Son, född 1997: 

– Eeeeh. En gång gick jag in i lekhallen och åkte nerför en liten plastrutschkana, det var allt. Sedan hände inte mer.

En sån.

Detta lärde sig barnen på förskolan:

– Några andra små barn lärde mig att gunga, och jag tyckte att det var pinsamt för att jag var så mycket äldre än de var. Man kan ju inte lära sig något av någon som var flera månader yngre, tänkte jag.
– Va? Va, ”lärde mig gunga”? Har aldrig ens tänkt att man inte kan gunga utan att någon lär en hur man gör!

– Den rosa kritan var alltid kortast i kritasken.

– En gång satt jag och lekte vid en vattenpöl och en fröken sa att man ska sitta på huk så att byxorna inte blev smutsiga. Hon visade hur man satt på huk. Sedan dess tänker jag på henne när jag sätter mig på huk.

– En fröken gick in i rummet och visade upp massa torra pappershanddukar som hon hade hittat i en papperskorg. Hon sa att man inte fick slänga torra pappershanddukar.

Vet vuxna egentligen vad de pratar om? tänkte barnen.

– En gång tappade jag ett glas som gick sönder. En fröken sa att ”den gick i tusen bitar”. Jag tittade på glasbitarna och tyckte att det verkade vara färre än tusen.

– Jag hade en jättebra pinne som ett annat barn kastade ut utanför staketet. Jag skulle bara klättra ut och hämta min pinne men fröknarna blev jättearga för de trodde att jag försökte rymma. De förstod inte alls att min pinne var viktig.

– Jag pekade på en lampknapp och sa att det var en kvadrat. Då sa en fröken att jag hade fel, för det var faktiskt en fyrkant.

– Vi borstade tänderna efter varje måltid – men utan tandkräm, för det använder bara tanter, sa dagisfröken.

Barn som barnen minns:

– Isak var sötast på dagis. Han hade vassa framtänder, skrattade hest och hade mörkt hår. Det påstods att vi var kära, jag förstod inte riktigt vad de menade med det.

– Jag hade en kompis på en annan avdelning än min, men jag visste inte vad hon hette. Hennes fröken ropade en gång ut “Mellis!” när de mindre barnen skulle in och äta, och när hon då gick in till sin fröken bestämde jag mig för att lekkamraten såklart hette Mellis. Jag kallade henne Mellis så länge jag gick där.

– Vi tyckte det var kul att säga pyttipanna genom att säga “pyttip” och sen peka på Anna. Om jag minns det rätt tyckte inte Anna om det.

Mitt är mitt, ditt är ditt …?

– Vi samlade på glasspinnar och en dag gav jag bort alla mina glasspinnar till Anna-Maria för hon såg ut som en ängel, med tunt rödblont hår och blåa ögon. Jag ångrade mig direkt.

Här är de!

– En gång visade min dagiskompis Filip upp en liten rosa hopfällbar kikare som jag tyckte var rolig. När vi åt mat gick jag till hans ryggsäck och stoppade den i min egen. Efter dagis visade jag stolt upp den för mamma som då berättade att man minsann inte får stjäla saker.

– Jag minns när jag tog med en bok med massa klistermärken, men den försvann. Sen hittade jag en vägg som var helt täckt av mina klistermärken.

”Så här såg dagis ut. Alla klistermärken satt på väggen i det bruna rummet.”

 

Orangeluvans trauma från 1970-talet:

– Kokt torsk med smält smör och potatis var jättegott. Så gott att jag inte kunde lämna bordet vid lunchen för att gå på toa utan kissade på mig i min blåa, utsvängda plyschoverall.

– Pappa skjutsade mig på cykelsadeln till dagis. När han flätade mitt hår på morgonen blev det alltid löst och snett. En gång glömde han att lämna mig och cyklade med mig till Tekniska Högskolan.

– Jag lekte gärna frisör med ett förkläde man knöt runt halsen för att skydda mot de imaginära håren. Det var i blå syntet. En gång fick jag med mig ett sånt hem av misstag.

– En gång frågade jag mamma om jag fick ta med mig en viss sidenväska med bambuhandtag till dagis. Det fick jag inte. Men jag tog med den ändå. Då ringde fröknarna hem.

Familjens spanjor:

– Gick aldrig på dagis, lol.


Själv gick jag i ett år före skolstarten på ”lekis”. Från den tiden minns jag att Niklas dängde sin väska i ögat på fröken Gertrud, som fick gå med vit piratlapp på ögat resten av livet. (Eller kanske bara en månad.) Jag kommer också ihåg att jag klädde ut mig i mammas brudklänning och spillde köttfärssås över hela alltet.

Samt att jag varje dag på väg hem från lekis blev bajsnödig vid det röda krysset.
Share
35 kommentarer

Julklappstips!

Det är absolut helt korrekt och miljömedvetet att inte köpa massa pryttlar, prylar, skräp och trams till julafton. Fast kan vi inte bara köpa några få? Jo!

Mina julklappstips nedan kommer att hjälpa er att chilla, andas, sluta snegla på grannens fina ljusslingor och istället ta en ägghalva till.

Men placera dem för jösse namn inte på en blåmålad, torr planka.

Upplevelser

Köp en timme på en häst åt lillbrorsan!

Boka en timmes biljardspel med pappa!

Köp två timmars städhjälp åt lilla barnfamiljen!

Champagne

Ja, det var inte mer än så: köp champagne. Till alla. (Men särskilt till mig.)

Prylar

Jag har idag läst om ”gadgets” såpass att Googles alla sökalgoritmer har blivit tokiga. Reklamen som dyker upp på min skärm vill att jag främst ska fokusera på …

… små, coola och platta verktyg …
… soffprylsorganiserare …
… och handskar med inbyggda LED-lampor.

Andra saker som man sällan ger bort men som kanske uppskattas kan vara

  • en basket basker
  • en drulleförsäkring
  • en brickupphängare som man kan stoppa in nåt kul i
  • foton som är framkallade på gammalt vis
  • raggsockor (alla vill ha raggsockor).
Men köp inte en baconupphängare.

Viktiga råd till alla som fortfarande vill ha riktiga granar som dör på annandagen eftersom de huggs redan i början av december:

  1. Köp granen så fort de dyker upp utanför mataffärerna så slipper du leta upp barn som inte är straffmyndiga och tvinga dem att hugga en gran på kvällen den 23 december.
  2. Ha alldeles för mycket glitter i granen – det hänger kvar så vackert när alla pumlorna strax efter barren har ramlat ner på golvet.
  3. Sätt nåt roligt och distraherande i toppen – en godzilla, en leksaksbil, en vitlökspress.

Fotnot till alla ungdomar:

En 1970-tals-brickhängare.
Share
54 kommentarer

Sverige–Ryssland i Nations League

(Ni som struntar i denna fopollsmatch kan läsa om böcker och studenter i ett sprillans nytt inlägg lite längre ner.)

Nej, inte heller jag visste vad UEFA Nations League var förrän jag hörde det häromdan: det är träningslandskamper som är viktigare än andra träningslandskamper för att de via gruppseger hjälper oss att komma till EM om vi misslyckas ta oss till EM via vanliga EM-kvalmatcher.

Solklart.

Vi ställer idag upp med Olsen, Olsson och Olsson. Och i Ryssland spelar Neustädter.

min 9 

Jag tror att ryssarna är lite runda under fötterna. De faller som italienarna av små vindpustar inne på Friends Arena, som alltså har satt locket på taket så att det är varmt och skönt. Och inte alls blåsigt.

min 11

Kommentatorerna:

– Olsson. Till Olsson. Ber… nej, Olsson. Inlägg till Ber… nej, Larsson. Till Olsson.

min 14

Kommentatorerna:

– Bergs måltorka kan knäckas.
– Ja, han måste bara komma på målkoden.
Kane i England bröt sin torka.
– Jå, han knäckte torkan.
– Knäckte målkoden.
– Bröt måltorkan.

(Det händer inte så mycket på planen just nu.)

min 18

Jakob Johansson träffar med en hästpark paret Lundström från Hägersten som sitter på kortsidan, rad 37.

min 21

Nu gick bollen från Olsen till Olsson till Olsson! Och kommentatorerna sa inget!

min 23

Preciiiis när jag tog bilden på det underkända målet, försvann bilden.

Om man i basket fortsätter att lira när domarn har blåst av spelet, får man en skarp tillsägelse eller till och med en teknisk foul. Nyss gjorde Martin Olsson mål fastän han var avblåst för offside (han var liksom för långt fram, för nära målet,  jämfört med alla motståndare) och allt som hände var att domarna dömde bort målet. Men vi leder med 0,5 mål mot 0, så det så.

min 31

Nu hände det massa på en gång: Berg var på rätt plats, på fel plats, vi fick frispark och hörna och en till hörna och alla svenskarna sprang åt alla håll som ut i en stjärna och Berg försökte sparka baklänges och uppåner som Zlatan och missade och alla sa nääääääääääää …

min 33

Det måste vara nerförsbacke mot det ryska målburen, för bollen rullar vår väg hela tiden! (Peppar, peppar, ta i träskalle.)

min 35

En cool ryss gick fram till bollen som låg på gräsmattan för att han skulle göra inkast (som man alltså gör med händerna). Han stannade framför bollen och sprätte till med tårna så att den SCHVUPPP!!! for upp i hans egen näsa.

min 41

Hörna igen. det gör ont i min sedan tio år brutna tå, så det blir nog mål.

min 41

DET BLEV MÅL!!! (Jag tror inte alls på onda tårs makt, så det här var ju kul!) Victor Nilsson Lindelöf  trasslade in den på nåt sätt. Ska ta bild på reprisen!

Åh. På reprisen ser jag att han inte alls ”trasslade”. Det var ett regelrätt skott med balettsträckt fot!

Viktig analys av reprisen på målet: röd pil på skottfoten, ring runt bollen (kolla på målvaktens ögon!), en synnerligen förvånad svensk till vänster och en ryss med gul pil på en väldigt olämpligt placerad hand. (Han är junte målvakt och kan orsaka en straff sådär.)

PFUIIITTT! Halvlek! Måste borsta tänderna och ta på mig pyjamas!

min 49

Förlåt, jag var borta alldeles för länge: en tjuv hade snott min tandborste. Och tjuven låg och sov. PÅ tandborsten.

min 53

TIMBER!!! Granen ligger! Knä mot knä! Smärtor!

Andreas Granqvist.

min 54

Puh. Granen står så grön och grann i grytan igen.

min 55

Sverige virkar grytlappar mellan ryska maskor. Men det blev en dubbelstolpe så att en radda ryska luftmaskor fick fart åt andra hållet.

min 64

Nu värmer alla avbytare upp. GUIDETTI! In med Guidetti! Ajajaj, nu ser jag att Granen haltar. Om målspottaren Guidetti ska byta ut Granen och spela back, kommer det inte att gå så bra.

min 67

Ryssarna har lagt sig i ett värn framför vårt mål och skjuter med en sällan skådad frenesi. De laddar inte ens om, bara tjoff, pang, katjong och bom!

min 70

Publikryssar som påminner om mumintroll eller Barbapapor har tagit av sig på överkroppen och står vid kravallstaketet och tjoar nära planen. Jag tror minsann att deras tatueringar var mindre när de en gång gjordes.

min 71

MÅL! BERG HAR HITTAT MÅLKODEN OCH KNÄCKT MÅLTORKAN! Vi leder med 2-0! Det var dutt-dutt-dutt-dutt-fjutt-pjutt och in i mål!

Målvakten slängde sig som en säl. Bergs mål ser ganska lättgjort ut.
Från en annan vinkel ser målvakten ut som en omkullvält Tuborgflaska.

min 79

Victor Claesson vrider av sig högerfoten och lägger fotknölen mot gräsmattan. Jag står och vrålar mot tv:n eftersom The Medic bara fräser på med kylsprej och ispåse.

– Man ska linda foten snabbt som satan! skriker jag. Men de hör inget.

min 82

Augustinsson har beigefärgade fopollsskor. Som de högklackade skorna Cybill Shepard hade i ”Par i brott”. Ser lite bäscht ut.

min 88

Guidetti kommer in! Nu blir det roligt!

min 89

Nu har min djefla man anslutit sig. Han förstår ingenting.

– Är det juniorer som spelar?
– Varför måste han gå ut?
– Är Guidetti back eller?
– Har vi en dansk målvakt i rödvita kläder som heter Olsen? Får man ha det? Kan vi välja en norsk målvakt också?

min 91

Kommentatorerna:

– Sebastian Larsson. Han springer och springer. Han har ju spelat fotboll i en evighet!
– Jå.
– Först i England, sedan i VM och sedan i AIK där han vann SM. SJUTTIFEM matcher!
– Jåå.

Pfuiiiiitttt!!!!

Tydligen är det jättejättejättebra att vi vann matchen för att vi far opp i A-nånting i UEFA Nations League och får möta bättre lag (är det bra det?) och får bättre lottning till EM (äsch, där får ju alltid Lotten avgöra).

Nuförtiden står man alltid i kö så här när det är dags att skjuta hörna. Japp. Helt sant.
Share
11 kommentarer

Jag som högskolelärare

Ni vill verkligen ha mig som lärare. Jag lovar. Det är så kul!

Kolla här vad jag lade fram inför studenterna igår när vi pratade om stilmarkörer!

Uppgift: jämför i jakt på stilmarkörer olika

  • upplagor
  • tidsåldrar
  • ämnen
  • vinklingar.

Det är så kul! Sa jag att det är kul?

I den moderna upplagan kallas “kissemisse” för “kissemurre”! Hm.
“Charlotte Stenson” står det på den lilla klisterlappen på historieboken. Det var bra länge sedan.
– Dom här är helt underbara båda två! utbrast studenten som jämförde dessa två böcker.
“Första insektsboken” (1991) har barn som målgrupp, men är fullsmockad med tättskriven text. Så gör man sannerligen inte numera i barnböcker.
Ludde (90-tal) är rolig och full med repliker. Totte (70-tal) är tråkig och har en berättarröst.
Här utredde vi förstås Sörmland respektive Södermanland. (De är synonyma.)
Ingen förstod något i dessa böcker.
– JAG ÄÄÄÄLSKAR HUSMORSLEXIKON! tjoade en student och tryckte sagda bok till sitt bröst och släppte den inte på tre timmar.
Föräldrar som ömt kramar blöjlösa barn vet vad de ger sig in på, tänker jag apropå boken längst ner till höger. “EN RUMPA!” tänker andra människor.

Vi måste återvända till Min skattkammare. För jag är förvånad.

I den nya upplagan från 1997 heter det inte kissekatt kissemisse längre.
Å andra sidan visste man tydligen inte i originalupplagan från 1947 hur en ekorre ser ut. Ojoj: jag bara såg musen som gick och slog och ignorerande helt den perfekta ekorren! Och skatans stövletter!

Det är så kul!

Share
29 kommentarer

Turkiet–Sverige i nästan-EM-kval!

Jag satte mig precis ner för att äta kvällsmat när jag kom på att det ju är fopollsmatsj! Vi måste vinna, annars åker vi ner från B-divisionen och då blir det jättesvårt att få vara med i EM-kvalet nästa år och då kommer jag ju inte att kunna simultankommentera några matcher här.

Ni som inte vill läsa om fotboll, kan kolla vad jag har skrivit om det turkiska alfabetet istället.

Här är startfemman, förlåt -elvan!

Målis:
Robin Olsen

Dom som gör mål sällan för dom gillar att spela försvar:
Mikael Lustig, Victor Nilsson Lindelöf, Andreas Granqvist (K), Ludwig Augustinsson

Dom som springer som guttaperkor på mitten:
Sebastian Larsson, Albin Ekdal, Jakob Johansson, Martin Olsson

Dom som gör mål lite oftare än andra:
Viktor Claesson, Marcus Berg.

min 10
Alla springer, hela den turkiska publiken vrålar, inga har skadat sig, ingen har gjort mål, men enligt en mig närstående spansk kännare spelar de lika långsamt som hans farmor, och hon är död.

min 13
Jag skriver lite långsamt, mat i munnen som jag har.  MEN NU ANFALLER VI! (Nu har jag litetabasco i tangentbordet.) Vihar frispark! Nej, hörna! (Mellanslagstangenten funkarjättedåligt.)

Detta mitt konstverk kallar jag “Lika goda kålsupare”.

min 14
– Vi är långt ifrån ofarliga när lägena väl dyker upp.

Konstaterar experkommentatorerna i tv. Och jag får en tandborste att torka tabasco med.

min 18
Underligt nog spelar Sverige bra. De lirar kina-schacksvarianten med snabba passningar kors och tvärs. Nu ska vi strax övergå till flippervarianten. (Alltså med mål.)

min 24
Martin Olsson har skjutit från fem kilometers avstånd en mil ovanför ribban två gånger nu. Marcus Berg har trillat, fallit, halkat och snubblat i målområdet 15 gånger. Zlatan har satt tv:n i sitt kaliforniska hem och ska nu kolla på en långfilm.

min 26
Turkiet anfaller lysande, sådär så att kommentatorerna bara stönar lite av beundran. Och så gliiiiider bollen uuuuuuuuuutanför det svenska målet! (Puh.)

Inte alls så här – men kolla, där står ju Granen!

min 29
Sverige har en frispark. Men jag vet inte hur det gick, för jag spillde svampsås över alla middagsgäster. Irk, så mycket kladd!

min 33
Medan alla hemma torkar svampsås, kan jag se hur turken Cengiz Ünder använder di svenske som koner i en dribblingsövning. Svenskarna måste fälla ut både armar, ben och öron för att få honom att snubbla på linjerna och fara fram som en säl på gräsmattan.

min 36
Marcus Berg faller på bergskt manér omkull i straffområdet, och jag ställer mig upp och vrålar STRAAAAFFFFFF!!!!

– Solklar straff! Kolla, Berg blir skitarg! Turken drog honom i tröjan! FUSK!

Tre sekunder senare ser jag på reprisen att Berg snubblade på luft, sina egna skor och tre grässtrån.

Jättedåliga.

min 40

En av kommentatorerna konstaterar lugnt och torrt att den turkiske målvakten har dåliga fötter.

min 44

Robin Olsen räddar Sverige! Han kastar sig snabbare än Lucky Luke! Marcus Berg får tag i bollen och rusar som en blådåre i … tills han blir upphunnen och omsprungen av en turk. Då lägger sig Berg ner. Gah.

Marcus Bergs vanligaste syn.

I pausen kokar vi kaffe, te och soppa på en efterrättspik.

min 53
Galet, galet, galet – Sverige anfaller så att jag nästan inte hinner andas. Vi har öppet mål, vi skjuter och snubblar och får inte frispark och Marcus Berg får bollen jättecoolt och skjuter åt diametralt fel riktning.

min 57
Lustig passar till Claesson som tjongar till bollen så att den turkiske målvakten måste … ptja, stå kvar  där han står för att kunna fånga bollen …

min 58
Granen spelar försvar genom att sätta båda sina händer upp och in i näsan på en turkisk spelare. Han får gult kort och rycker på axlarna och tycker att pffft, fopoll schmopoll, händerna ska väl ha sitt.

min 68
Nu händer det inte så mycket, så vi som tittar börjar diskutera vilka partiledare vi skulle vilja ha i vårt fotbollslag. DÅ FALLER MARCUS BERG OCH FÅR STRAFF!!!

min 72


MÅL! Backen Granen har gjort fler mål än Berg! Vi leder med 1–0!

min 74
Sverige låtsas att de inte kan spela fotboll för att få Turkiet på bra humör. Vi tappar plötsligt alla bollar, glömmer att spela försvar och låter Robin Olsen känna på bollen via turkiska skott. Nu ska vi sluta låtsas. Ett mål till kanske?

min 81
Nu kommer Jonas Svensson in, vilket betyder att vi redan har gjort alla tre bytena och då får inte Guidetti lira idag. Ack.

Jonas Svensson.

min 87
Nej! Jag hade räknat fel! Vi har bara bytt ut Nilsson Lindelöf mot Filip Helander! Nu kan Guidetti komma in!

min 90
Oh no, Kiese-Thelin kommer in. Ingen Guidetti; han som ju är som en spelevinkjoker. Men okej, Kiese-Thelin är stadig som ett klädskåp och snabb som en iller.

min 91
Hela läktarn sjunger turkiska sånger och buar samtidigt. Tv-kommentatorn konstaterar:

– Det är knäpptyst på läktarna.

min 93
Kiese-Thelin kommer nästan ensam i straffområdet och eftersom vi leder med 1–0 ska han inte skjuta utan bara se till att tiden går samtidigt som vi har bollkontroll. Detta inser inte jag. Jag vrålar:

– MEN VAD GÖÖÖÖR DU? SKJUT! PANGA! DRIBBLA! TRILLA!
– Lugn, Lotten. Han gör helt rätt.
– Okejrå.

min 94
Eskilstunagrabben Sebastian Larsson spelar basketförsvar på ett turkiskt inkast. Nu ropar jag rätt:

– HEJA SEBBE FRISKT HUMÖR! JOBBA JOBBA JOBBA! SÄTT EN TREA!

Pfioouutttt! Slutt! Puh. Vi vann. Jag utnämner Granen till matchens lirare. Turkiets Okay Yokuslu spelade okej.

Och vad hände på sidlinjen idag?

Coach Andersson, nästan klädd i täckoverall, gestikulerade och vrålade och gav order till spelarna några centimeter över en viss, gränsdragande kritlinje. En tillsyningsman synade och sade till. Tjafs vidtog. Den i mina öron annars vältalige Janne Andersson förlorade.

Share
34 kommentarer

Gamla klistermärken

Jag har tidigare berättat om min bokmärkessamling, som ligger och samlar damm här i huset. Men de små styckena är ju så platta och tar alls inte lika mycket plats som t.ex. mögliga frackar och slalompjäxorna från 1953, så de får ligga kvar ett tag till.

Men nu ska ni få se vad som finns i den djefla mannens barndomshem, som fortfarande står intakt. Familjen, då bestående av Dr Bergman & Dr Bergman samt tre söner, flyttade in 1971 – och sedan dess har det sett ungefär likadant ut. Ni kommer nu att få njuta av bilder på en klistermärkesdörr, som pga. klistermärkenas mängd har delats upp i tre foton.

Spola kröken gjorde min djefla man så till den milda grad att han fortfarande inte nyttjar sprit.

Apropå Spola kröken-kampanjen, kan ni som har tålamod via denna länk se Loffe skutta runt i snö för att han är så pigg numera när han ”inte dricker upp hela flaskan”. (Tänk ändå, om man kunde få lägga ut dessa underbara filmsnuttar på bloggen istället för att begränsa till en simpel länk.)

Själv hade jag massa klistermärken på insidan av min sovrumsdörr i Luleå – i  huset som mina föräldrar sålde redan 1982. Då gick jag i high school i USA, så nån annan än jag fick skrapa bort PLANNJA och HÖKEN BASKET och otaliga majblommor och (om jag nu minns rätt) en farlig massa Shell- och OK-märken. Och den här, som jag säkert hade 20–30 stycken av:

Men jag hade kunnat svära på att det stod kärnkraft, inte atomkraft.

Nu tillbaka till dörren i det Bergmanska, skånska hemmet. Förmodligen kommer den inte att skrapas ren, utan helt sonika bytas ut när det blir dags för renovering. De här märkena lär sitta såpass att dörrfärgen åker med om man försöker krafsa lite. (Visst är det så att riktigt gamla klistermärkens klistriga sida har förvandlats till något brunt smuljox när man försöker få bort dem? Som åker in under naglarna? Jomen.)

Macfina är tydligen bensin till skottepris. Konstigt, jag minns ju bensinransoneringen kristallklart, men … Macfina? Näe.
Vad är nu detta – Macfina? Jag har ingen aning. Inget minne. Hm. Hjälp!
Nya Renault kallas Stålmusen och kan minsann accelerera från 0 till 100 på 13 sekunder. (Endast biltjuvar har väl stor nytta av denna finess?)

Tydligen finns det en nostalgimarknad för gamla klistermärken. Här har vi två dyrgripar:

Lyktglasklisterlappen är en klar favorit.
…ööööger. (Vän av ordning ser och påtalar gärna att detta ju är en tyglapp. )

Hur står det till i klistermärkesbranschen nuförtiden? Är någon ens intresserad av dylika ting? Det är kanske tur att den i alla fall har etablerat sig i frimärkesnischen.

Nån som vill köpa en hel klistermärkesdörr, förresten?

Ett kungarike för ett foge-s.
Share
54 kommentarer

När min pappa inte fick Nobelpris

I torsdags satte jag mig på tåget med pappa (som just denna dag fyllde 81 år) för att åka på begravning i Linköping. Den avlidne var Kari Marklund‚ som förutom pappas bästa kompis sedan 1940-talet även var min gamle chef på Nationalencyklopedin.

SvD 1987. En medioker student som disputerade i fysik, ja.

Men i mina ögon var han främst basketnörd.

SvD 1973. Två år senare sa Kari allvarligt till mig att jag borde spela basket. Jag nickade och tänkte ”aldrig i livet”.

Pappa och Kari spelade basket och pingis tillsammans och tog båda studenten vid läroverket i Luleå, sedan flyttade Kari till Uppsala för att läsa teoretisk fysik medan pappa pluggade kemi i Stockholm. Och nu blir det många naturvetenskapliga och okända ord för oss humanister. 

Kari forskade i hur helium uppför sig nära den absoluta nollpunkten, där det kan användas för att göra olika material supraledande – alltså så att de leder ström utan energiförlust Normalt gäller att om man har t.ex. en koppartråd som leder ström, så blir spänningen svagare och svagare och försvinner helt efter ungefär en kilometer. (En kilometer koppartråd? Wow, liksom.)

Pappa forskade i blandoxider av övergångsmetaller (di där grundämnena i mitten av periodiska systemet). De grundämnen som ingår i blandningen är väldigt lika varandra, och de stackars elektronerna blir därför virriga och vet inte riktigt vilka atomer de tillhör. De hoppar därför lätt över från en atom till en annan – utan energiförlust.

Ser ni kursiveringen!? Båda två satt alltså hela dagarna och funderade på ting som hade med saknad energiförlust att göra! Lattjo! Revolutionerande! Fantastiskt! Men … de hade ingen aning om att så var fallet. De disputerade på olika håll och levde livets glada dagar, helt obekymrade.

SvD 1973.

Några år senare satt en forskargrupp i USA och kom på att exakt de blandoxider som pappa forskade i var supraledande – vid ganska hög temperaturer. Och fick naturligtvis Nobelpris för detta.

Gaaaaah. Om pappa och Kari i slutet av 1950-talet hade spelat mindre pingis respektive basket och istället snackat om sina forskningsprojekt, skulle de ha kunnat lista ut att pappas blandoxider skulle kunna vara supraledande. Vi hade säkert flyttat till USA och så hade jag blivit världsberömd skådespelerska i Hollywood, vilket ju var min plan ända till 1988 (när jag började jobba på NE).

Just nu försöker forskarna tillverka datorer med hjälp av de förnicklade blandoxiderna. Och det kan ju vem som helst fatta att om vi kan använda datorer som inte drar någon ström, så skulle det vara ett klipp för mänskligheten och världens alla sladdhärvor skulle kunna fara åt pipsvängen.

Själv får jag inte Nobelpriset i litteratur nästan varje år. Så … när fick ni inte Nobelpris?

Share
36 kommentarer

– Lotten, har du möjligtvis, kanske en …?

När jag häromdagen berättade om mögelkatastrofen i källaren fick jag så himla trevliga råd om hur jag borde kämpa för frackarna och inte slänga farmors klänning. Samtidigt fick jag stränga order från min kusin i England att slänga skiten.

För vad ska jag med gamla kläder till? Vem ska ärva mina prylar när jag dör? Det är tur att vi har fem barn med tanke på att den fulla källaren ju är på 120 m². Barnen kommer att slita sitt hår och vråla på detta sätt till varandra i flera månader efter vårt frånfälle:

– Mammas bröllopsklänning som hon sydde själv 1991! Midjan är fantamej bara 60 cm runt om!
– Kolla på pappas gamla lappade jeans från 1985 när han träffade mamma!
– Oj, 23 stycken barbieskor!
– Jag vill ha barbieskorna! Mamma stal dom av sina kompisar när hon var liten!
– Bokföring från 1999 … så knäppt.
– HELVETE! Tjugo gamla analoga telefoner!

Men nu ska ni få höra vad som hände under blott 23 minuter denna underbara kväll, den 6 november 2018.

Det ringde, och en kompis i basketlaget sa:

– Du sa en gång att du har allt …
– ”Kan” eller ”har”? svarade jag eftersom jag tuggade på knäckebröd och följaktligen hade knäck i lurarna.
– Har.
– Mhm, pratar vi om min källare nu?
– Ja …?
– Okej, ja, jag har allt. Vill du ha en slalomkänga från 1974? skojade jag.
– Nej, men nästan – ett glittrigt pannband från 1980-talet …?
– Javisst Jag har två!

Sa jag och gick ner i källaren till utklädningslådan, som på ett magiskt sätt har utökats till utklädningsgarderober.

Svartglittrigt pannband som jag en gång i tiden hade kunnat ha som skärp.
Silverglittrigt pannband som jag en gång hade när jag skulle vara Susanne Lanefeldt.

Det ringde igen, och nu var det en tant som jag lärde känna för 20 år sedan när hon var i min nuvarande ålder (och alltså inte var en tant; det är tydligen oklart hur jag definierar tanter).

– Lotten! Jag står här med en underbar gammal rullgardin!
– En sådan som smäller upp sig?
– Ja, jag har hittat den på loppis och den har fjädringen kvar!
– Heureka!
– Men jag har inga rullgardinsupphängningsbleck kvar! Har du några?
– Javisst! Köpta på rea för tusen år sedan!

Sa jag och gick ner i källaren till gardinpryttellådan.

Har vi någon Kirsch-fantast här som kan säga något om detta underverk?

Det ringde igen, och nu var det en karl som jag känner flyktigt. Eller inte alls egentligen. Men har träffat.

– Ja hejsan Lotten, det är Tosse. *harkl* Minns d…
– Aha! Hej! Du sa ”Tosse, men inte Magnusson” när vi sågs på releasepartyt för … nåt.
– Jaha, hehe, ja.*harkl* Jag har en fråga.
– Jaaaa, jag vill gärna gå på releaseparty.
– Nej, det här gäller … jag undrar om du möjligtvis har tillgång till en gammal*harkl* registreringsskylt som jag skulle kunna få låna i ett par veckor?
– Bien sûr!

Sa jag och gick ner i källaren till lådan med högklackade silverskor, där registreringsskylten har hamnat.

Mycket underligt – jag kan inte minnas att vi har haft en bil med detta registreringsnummer.

Nu hoppas vi att denna trend håller i sig och att vi under de närmaste 30 åren gör oss av med tre saker per kväll. Jag skådar in i min kristallkula:

– Vaffan, har mamma tömt källaren?
– Japp, inte ens stormhatten eller dagböckerna är kvar.
– Vad sorgligt.

Share
22 kommentarer

Dagens hästskojare: lösenordsbanditen

För några veckor sedan fick jag ett mejl som handlade om hur mitt lösenord hade snappats upp av en bandit. Han förklarade att det var hur lätt som helst och … med andan i halsen läste jag i eldskrift det av mina lösenord som jag i tidernas begynnelse använde på alla sajter, i alla sammanhang … alltid. Hackaren skrev att han hade filmat mig via min egen dators webbkamera och sett vad jag googlade på. Och att han blev förvånad:

”Jag är totalt chockad när det gäller din fantasi – de bilder du googlar ser man inte ofta!”

Här blev jag förstås oerhört smickrad.

– Mina googlingar (tänkte jag och satte näsan i vädret) speglar säkerligen mitt blogginnehåll och de bilder som jag letar upp (tänkte jag stolt) är perfekta för att de kan göra vilket trist textmaterial som helst mycket roligare.

Kolla bara de senaste åtta bilderna som jag har googlat fram, och som jag kommer att använda i nästa veckas seriösa skrivregelsföreläsningar:

Jag äger alla bilder utom Uncle Fester och Magic – fast vid närmare eftertanke äger jag dem också eftersom de är köpta för en billig peng på en stock photo-sajt!

Men så läste jag vidare mot slutet av mejlet. Och insåg att jag alls inte hade fått beröm för mina roliga, finurliga, spirituella googlingar. Nejdå, hackaren påstod ju att jag hade porrsurfat. Hans ord föreföll plötsligt inte alls särskilt fulla av beröm:

”Jag är totalt chockad när det gäller din fantasi – de bilder du googlar ser man inte ofta!”

Men pfffftttt! tänkte jag. Kalla mig trist och tråkig, men jag är inte alls intresserad av porr. Jag

  • köpte en porrtidning i en kiosk åt en klasskramrat 1975 (Top Hat)
  • såg en porrfilm på en studentkorridor 1985 (Ligga i Lund)
  • råkade en gång ramla in i en naken-tv-kanal på ett hotell i Frankrike, där ett par mintgröna diskhandskar hade en bärande roll.

Sedan det första mejlet från hackern kom häromveckan, har jag fått ungefär 30 ytterligare, nästan likadana utpressningsmejl av den förnicklade banditen. Varje gång påtalar han att han vet att jag har snuskig fantasi, att han har filmat mig via min webbkamera och att jag kommer att få skämmas ögonen ur mig. Och så vill han ha pengar för att inte skvallra. Jag ska inte lägga använda sedlar under stora eken vid midnatt, utan vara riktigt modern, säger han:

”Det kommer verkligen att bli kul när jag skickar dessa foton till alla i din adressbok! Och vad kommer dina släktingar att säga? Men jag kommer inte att skvallra om du betalar en liten summa till mig. Jag tycker att 3 000 dollar är lagom. Jag tar endast emot bitcoins.”

Fysiska bitcoin-slantar – absurt, eller? (Läs mer här.)

Så … vad har jag lärt mig av detta – och vad vill jag lära omvärlden? (Ha! Som om ”omvärlden” läser detta blogginlägg!)

  • Det är inte någon som har listat ut alla mina lösenord – det som hackerboven hittade var gammalt som gatan och säkert uppsnappat vid någon läcka på stenåldern.
  • Mycket riktigt: här bekräftades att min mejladress hade läckts år 2011.
  • Ingen har sett mig porrsurfa, hur mycket det än påstås. (Däremot tittar jag ofta på dunktävlingar.)
  • Hackern vill skrämma mig att betala, vilket många tydligen gör.
  • 3 000 dollar motsvarar 0,47 bitcoins.

Fotnot
Jomenvisst, kiosktanten trodde förstås att jag ville ha en Top Hat-glass.

 

Share
27 kommentarer