Understundom lämnar Julkalendern svårhetsdjungeln och går ut på stadens gator som en vanlig gåta. Då kan nästan alla lösa den!
Därför är kommentatorsbåset till lucka 3 fullproppat av ledtrådar, såpass att man nästan inte ser djungeln för alla katter, mucklor och pannkakor. Redan i kommentar nummer två visste Christer tLDPT besked, och sedan ramlade ledtrådarna in. Jag drar upp några som associerar till andra verk av HB:
Dammråttan:
”Vinlusen är ju ett känt varumärke och trevlig bekantskap. Annars finns det en filosofisk betraktelse av en stol att njuta av i ett annat, men relaterat sammanhang.”
Brid:
”Tassar upp på läktaren och kollar om syrran är där.”
Hannoia:
”Mamma hörrödu! Jag sa ju att du kunde.”
Citronen:
”Det som göms i grönt gräs är svårt att hitta, så alltid min mormor.”
Karlbergs kök:
”Man kan äta gräs. Om man är en ko.”
Kommentatorn HK kallade sig till och med för ”Kråkan”, som hemlisbloggarlösningen har gjort tillsammans med Jujja Wieslander.
Så nu har alla listat ut att det var bl.a. mucklorna, Findus, hönorna och tuppen som gömde sig i luckan – eller Sven Nordqvist (f. 1946) eftersom det ju är han som ritar och skriver de sanslöst fina Pettson-böckerna. Han drivs (enligt intervjuer) av att han njuter så av själva skapandet:
– Det är nog arbetsmomentet att sitta och måla, teckna, bygga, lyssna på böcker och vara för mig själv i min egen värld. Det är den situationen jag tycker om.
Precis som i Julkalenderverkstan, där jag sitter och njuter i en 240 cm bred säng, nedbäddad med böcker upp till öronen och gardinerna fördragna så att solfan inte stör. (Jag sa verkligen så idag när solen lyste så vackert i den annars så mörka december: ”Stick, solfan, jag måste skapa!”) Eller så är jag bara lite decemberintrovert kanske?
En annan favorit är Nasse, som hittar en stol som han inte riktigt vet vad han ska göra med.
Men det är inte bara bilderna – även texten till just Nasse är så förtjusande roliga och finurliga. Den här beskrivningen får Nasse när han gång på gång misslyckas med att använda stolen som det är tänkt:
– Benen ska inte vara i vädret, utan ryggen upp och fötterna ner. Och sitta på sitsen och inte på marken och luta ryggen mot ryggen förstår du, va?
I just den här boken har den nuvarande Tjugosexåringen markerat revir:
Denna nu 26-årige Erik är samma barn som råkade hamna på samma tåg som Sven Nordqvist för drygt två år sedan. Han skrev en fan-lapp – och jag fick blogga om det och Sydsvenskan skrev om det.
Det märkligaste med Sven Nordqvist är faktiskt att han inte är i min ålder. Jag tyckte nämligen att han var det på 1990-talet när vår beundran var som intensivast. Då var han redan etablerad författare som tog arkitektexamen på LTH ungefär när jag föddes. Obegripligt.
Om ni undrar hur lucka 3 tillverkades, så var det främst med hjälp av ”Tuppens minut” (1996). En passus snodde jag rakt av, eftersom jag blev så överraskad – det här hade jag komplett glömt bort!
Gå nu ut allihop och köp på er ett gäng Sven Nordqvist-böcker att ge bort till både unga och gamla i jul. Peka på bilderna och skratta åt
- hönan som försöker fånga en limpmacka med salami
- mössens badkar under stuprännan
- minikossan i minihagen
- pottan Snurf
- telefonstolparna burken i snickarboden
- gäddan i ryggsäcken
- hönornas tebjudning
- skruvtvingen som håller fast en kudde på Findus huvud …
Nu ska plommonstopet fram och jobba igen! En farlig massa lappar och en hel hoper kommentarer blev det idag – tack för gott samarbete allihop! Och ni som fortfarande sitter uppe på läktarn och inte förstår hur man listar ut svaren; det gör inget! Ni bor i hatten ni också!
Blädderi, blädderaaa, rör jag om. Ni vet att tröjorna inte kommer på ett tag, va? Jag drar … och slänger, för den personen var inte med i båset idag. (Ska inte nämnas vid namn, kanske orsakar jag sorg då.) Och nu drar jag … Agneta uti Lund! Som inte hade en aning, men gick iväg och åt julbord såpass att fjällen föll från ögonen!
Lucka 4 kommer på fredag morgon och är en gästlucka författad av Ökenråttan! (Detta för att jag inte kommer att ens hinna andas, klä på mig eller kolla mejlen på fredag och lördag.)
Psst! Besök gärna båset för att läsa om embryos mandelor.
Fanimej lysande! Synd att jag inte hade tid att klura igår. Jag hade säkert fått känna mig smart. Eller inte.
Grattis Agneta!
Grattis!
Grattis, Agneta uti Lund!
Grattis Agneta!
Grattis Agneta uti Lund!
Pannkakstårtan (och andra Nordqvist-alster) gick varm här i huset när barnen var i sagoboksålder. Så när det stod pannkaka på rad fyra, flög tanken åt rätt håll på en gång. Roliga att läsa och lyssna på, roliga att titta i. Ibland förlorar man sig i ett uppslag och kommer inte vidare. Stor beundrare!
Grattis Agneta! Nu ska jag nog ta en sväng till bibblan. Ljuvliga böcker när det regnar, är regeringslöst, julstressigt och allmänt mindre kul.
Pannkakor och Jussi satt mig på rätt spår med en gång. Oj, vad vi har läst hans böcker hemma. För det mesta med ren och skär glädje, fast jag glömmer aldrig kvällen då jag plötsligt kände hur sonen låg och skakade bredvid mig. Jag trodde att han skrattade åt mucklorna, men sedan förstod jag att han storgrät. Det var när Findus var lite och försvann och satt i en låda och grät.
Det tog åtminstone ett år innan den boken fick komma fram igen.
Grattis AuL!
Ja vad skönt att för en gångs skull få känna sig smart. Det blir spännande att se imorgon om ÖR har den förmågan också.
Grattis AuL!
JUST PRECIS den raden: ”Men han tog adjö på ett mycket trevligt sätt.” avslöjade HB! Jag var rätt insnöad på Grodan Boll när jag och min kollega pratade om den gula hatten och han plötsligt läser just den raden. DÅ klarnade bilden som ur ett printat hologram. Pettson så klart! Underbara böcker!
Grattis Agneta uti Lund!
(Jag måste åka till Lund någon gång – är jag jordens enda människa som aldrig har varit där?)
Jag hittade aldrig syrran på läktaren. Men boken ifråga kan varmt rekommenderas.
Pitt jr är så klart Pettson.
Varför tänkte jag en stund i uppgivenhet kasta in Svampbob Fyrkant? Den vet jag ju inte ett smack om? Nåja, det löste sig.
Grattis Agneta uti Lund!
Och så embryo! Förgyller vilken dag som helst!
Tishagrattis till Agneta. Själv känner jag mig riktigt nöjd med ett citat i facit. Det ska jag försöka leva på resten av kalendern, när jag inte fattar ett dyft.
Och grattis, Agneta!
Grattis! Tack! Löst! Nöjd!
Man kan alltid gissa på Svampbob. Svampbob är hittepåvärldens motsvarighet till Dan Brown.
Grattis Agneta!
Mera beröm: Lottens julkalender tillsammans med båsets alla spretiga detaljer och sprakande infall fångar en ju precis som Sven Nordqvists bilder.
En annan infångad är en mig närstående, numer tjugosjuåring, som på bilden är redo för sin roll i en skolpjäs.
Hos oss var det gärsgårn nästan om vi skulle hinna hamna hos Pettson. Den sista Pettson inköptes när det yngsta barnet var 21 år. Säjer allt, eller hur?
Jo, Pettson har jag sett. Med näsan och skägget och glasögonen precis exakt. Fast det var på sommaren och i Stockholm så han var lite uppklädd: vit linnekostym och sån där platt halmhatt som herrar hade runt förra sekelskiftet, ljusbeige skjorta och violett slips! Det var absolut Pettson! Vem skulle det annas ha varit, jag bara frågar.
Grattis AuL!
Roligt att bli citerad i facit även om det var efterföljande meningar som var lettråden… papilljotter istället för blommor. Lika glad för det är jag men gladast är nog … hönorna.
Eller så hittade Lotten nåt annat mellan stråna som pekade i rätt riktning!?
En lätt lucka sa Lotten, jo visst – en folkkär författare som förgyllt många lässtunder. Dessutom rätt roligt att kunna HB tidigt! En av mina och barnbarnens favoriter med alla böcker och dessutom som lokal sommarteater. Grattis AuL!
Grattis Agneta uti Lund!
Jag fick leta en stund för den stod inte bland mina bilderböcker utan bland de otäcka vuxenböckerna men nu sitter jag här med Nasse hittar en stol framför mig och faller såsom en påse till marken, så bra är det.
Tack för T-shirt och tack för grattis! Min barnaskara som alla är drygt medelålders män vid det här laget – är alltså för gamla för Findus-böckerna. Jag har försett barnbarnen med några till jular och födelsedagar, men själv egentligen aldrig läst dem. Något har jag nog sett på TV tillsammans med något barnbarn. Minns Ika Nord som gestaltade Findus på ett fantastiskt sätt. Kollade också in lite för något år sedan då Kulturen (Kulturhistoriska föreningen i Lund) hade Findus och Pettson som lekutställning:
https://www.kulturen.com/utstallningar/pettson-och-findus-en-lekutstallning/
Grattis AuL.
Första gången jag träffade på Pettson och Findus var 1986 när jag jobbade i Vibblabyskolan i Jakobsberg. Där dök Pannkakstårtan upp i boksnurran från biblioteket, och jag och Ingela Thaléns yngste, Calle, hittade boken och satt och skrattade oss halvt fördärvade över alla detaljer, finurligheter och mucklor. Naturligtvis undrade alla andra vad vi hade hittat, så sen blev den en kultbok i sexan.
Liksom hos mina ätteläggar.
Grattis Agneta uti Lund!
Många minnen väcktes!
Jahopp, här hade jag fel, men rörde mig åtminstone i barnboksvärlden.
Grattis Agneta uti Lund!
Mina stora barn var precis lagom stora när Pettson var som populärast. Böckerna är lästa tusentals gånger. Ungefär vid den tiden fanns det också en musik/teatergrupp som kallade sig ”Bröderna Slut” och som vid sidan av västmanländsk buskispop producerade helt underbara föreställningar av Pettson-sagorna. De flesta föreställningarna såg vi i Söderbärke Folkets park sommartid eftersom syrran bor i de krokarna. Men nån föreställning såg vi också i mer näraliggande städer. Jag refererade allt vad jag orkade till de här figurerna, men det är kanske inte nån fler än jag som är bekant med dem. Sångerna är härliga och CD-skivorna (från början var det nog kassetter) är utnötta i bilspelaren. Inte minst har de musikaliska yngsta två haft hjärtligt roligt åt dem, fast de aldrig fick se några föreställningar. Huvudrollsinnehavaren heter dessutom Sven han med, och är rätt lik originalgubben. Här firar man 25-årsjubileum. En hel del av låtarna finns förstås på Spotify, rekommenderas om man har barn som gillar Pettson och Findus i sin närhet.
Däremot gillade ingen av oss ljudböckerna med Henric Holmberg som Pettson och Johan Ulveson som Findus. Detta trots att det var Helge Skoog som var berättare. Den gubben pratade ju småländska, det klingade helt fel i våra öron.
Och grattis till Agneta förstås!
Sven Nordqvist är på dagen lika gammal som kungen, förexten.
På 70-talet var det populärt att efterlysa sin låtsastvilling, dvs någon som var född samma dag och år som man själv. Förekom ofta i Fantomen t ex.
Så man kan säga att Sven Nordqvist och kungen är låtsastvillingar.
Aha, PK, då var Svampbob på nåt sätt rätt ändå då.
I Söderbärke, Ingela, där bodde jag mellan tre och sju års ålder. Men då fanns inte Pettson och inte Bröderna Slut.
Men Petter och hans fyra getter fanns, och Petters hatt är allt lite gulaktig. Men inte så gul som Gul.
Magganini: ”Pärlan vid Barken” som folkparken marknadsförs, är nog den vackraste folkpark jag vet. Har inte bara avnjutit barnteater där, utan även svingat mina lurviga på utedansbanan en och annan gång.
Förresten så är Pettsons hatt brun, det vet väl jag som har sett honom i verkligheten. (Men jag är så fin i kanten så det skriver jag förstås inte i kalenderbåset.)
Upp och hoppa Lotten, klockan är mycket. vi väntar ivirigt på nästa lucka!
Nollfyra trettifem!! Vad i hela världen gör du uppe så okristligt tidigt? (Lucka 4 kom inte förrän strax efter halv sex.)
Åh, våra favoritböcker. Skrattade ibland så våldsamt att jag inte kunde fortsätta läsa för sönerna. Ber om ursäkt att jag var så upptagen igår att jag trillade ur hatten. Det blir så ibland när man är på resande fot. Grattis AuL!
Ojsan, jag hade rätt! Kors i taket.