Det här handlar om nyttan av att kunna sina korrtecken och artikeln om kanslistil i Bra Böckers gröna lexikon – ni vet, det där uppslagsverket med guldpluppar på ryggarna, olika många beroende på vilken upplaga det är.
Salig Alf Henrikson jobbade extra som korrläsare och redigerare på Bra Böckers Bokförlag på 1970- och 80-talen. Det sägs att när han hade redigerat den färdiga artikeln om kanslistil, skrev han en liten lustiger kommentar i marginalen.
Som alla med korrekturteckensutbildning vet, ringar man in allt som är frågor och undringar som inte ska redigeras in i texten. Men det glömde Alf. Så när inskrivaren hittade den extra lilla kommentaren, lade hon till den efter ett kommatecken allra sist i artikeln.
En annan dag ska jag berätta om bildtexten till uppslagsordet ”parning”.
(Detta är ett språkpolisinlägg som egentligen inte hör till bloggen.)
Jag har många gånger tjatat om exakt detta – t.ex. här. Men nu hittade jag en bild som jag gillar och härmed gärna sprider. Ni kan själva ladda ner och skriva ut och dela ut den via den häääääär länken!
Perfekt!
(Detta är ett Språkpolisinlägg; det hör inte till den vanliga bloggen!)
Jag är så förbaskad på alla rökare som slänger fimpar omkring sig. Samtidigt är det lite skönt att kunna vara så himla kategorisk och arg på en specifik grupp människor som verkligen är skyldiga. Det är ju rökarna som slänger fimpar, inte t.ex. maratonlöparna.
Tillägg: Det är ju de fimpslängande rökarna som slänger fimpar!
(Javisst, det finns en brasklapp. Rökande, fimpslängande maratonlöpare från Danmark kanske?)
Nu ska jag KBT:a bort min ilska och titta på snygga rökbilder. Estetiken och the coolness är påtaglig.
Att titta på gamla filmer där det röks i tid och otid, inne i sovrummen, på tågen, i flygplan och inne på toa är intressant som en studie i produktplacering – för ingen filmmakare med självaktning lade in gratisrökning i filmerna. Rökandet var big Hollywoodbusiness; Sylvester Stallone skaffade eget rökkontrakt i början av 1980-talet och såg till att hans rollfigur rökte även om det inte hade ett enda dugg med handlingen att göra. I Superman II blev ickerökaren Lois Lane plötsligt kedjerökare eftersom Philip Morris hostade upp några tusen extra dollar.
Detsamma gäller förstås mobiltelefonerna. En liten rundtur genom åren kommer här!
Nej, jag kan nu inte knyta ihop säcken och säga att jag är arg på alla mobilpratare som slänger mobiler omkring sig som vore de fimpar, för det gör de junte. Jag är inte ens irriterad på folk som pratar högt och brett i mobilen på tåget – jag har väl vant mig, kanske?
Men vad tror ni om den här spaningen?
Vi kommer att i framtiden förundrat titta på filmerna från början av 2000-talet och påpeka hur folk hela tiden tittar ner i mobilen inne i sovrummen, på tågen, i flygplan och inne på toa. Vi kommer att skratta lite och säga ”vad tooookigt” ungefär som vi gör med den där svart-vita filmrökningen. Eller?
Varken mina syskon eller jag har haft hål i tänderna. Mamma säger att det är hennes förtjänst eftersom hon var oerhört envis med vårt tandborstande – hon och pappa har ju som 1930-talister mer amalgam än emalj i munnen. Själv tror jag att det handlar om att vi barn har fått magiska tandkrafter – min djefla man har inte lagat tänderna sedan han träffade mig och våra fem barn är vita som snö i munnen; tandtrollen göre sig icke besvär, hokus pokus.
New Scientist berättade plötsligt förra veckan att dålig munhygien är orsaken till Alzheimers.
Enligt studier är boven i sammanhanget alltså bakterierna som orsakar blödande tandkött och blottade tandhalsar och i förlängningen skäll från tandhygienisterna. Hur ska vi nu göra för att slippa Alzheimers?
Man ska borsta tänderna, men inte för mycket.
Man ska använda tandtråd, men vara lätt på handen.
Man ska dessutom inte röka, inte äta kass mat men motionera lagom, fast även om man sköter sig kan man drabbas av den hemska bakterien och även om man inte sköter sig kan man slippa drabbas av den.
Om detta stämmer och inte är ett påhitt av världens alla tandhygienister (som känner av minskad kundtillströmning för att folk faktiskt är noggranna med att mota bort tandtrollen), kommer jag att … eh. Fortsätta sköta mig?
– Men förr i tiden, hur var det då?
– Ja, alla stackare som på fattigstugan satt med ont i tänderna?
– De hann inte bli så gamla att de drabbades av Alzheimers, säger forskarna.
Det verktyg som man förr använde för att dra ut ruttnande, trasiga, håliga, värkande tänder var inte ett långt snöre och en Emil i Lönneberga – och oftast inte heller en tång – utan en ”nyckel”. Man krokade fast tanden och vickade och drog och hade sig tills den lossnade.
Själv har jag dragit ut två visdomständer som inte fick plats. Efter den första – den 30 mars 1981 – sköts Ronald Reagan. Efter den andra – 28 februari 1986 – sköts Olof Palme. Mina två kvarvarande visdomständer får sitta kvar.
Kommen så här långt känner ni kanske alla ett obetvingligt behov av att springa och borsta tänderna? Off you go!
(Jag vågar nästan inte skriva det här. Men [sssschhhhhh!] det känns faktiskt lite bättre i knäna. Men ta i trä och peppar peppar, tyst alla.)
Jo, det är ju som på det viset (nu kommer en kort rekapitulation) att jag sedan ett fall på scen under en föreläsning 2012 har haft så rysligt ont i vänster knä. Jag har opererats två gånger och därefter PANG fått ont i höger knä 2018 och … sedan inte rapporterat mer.
Men två saker har hänt.
1.
Jag gick till en sjukgymnast som inte sa
simma
vila
akupunktera
ge upp
elektrificera
stötvågsreparera
laserbehandla
lägg varma omslag på
be en bön.
Hon sa helt enkelt bara ”träna”.
– Gör djupa knäböj, gör tåhävningar, stå på ett högt trappsteg (oj) och gör så här så att det (aj) sätter igång lårmuskulaturen (say what), res dig upp från sittande med bara ett ben i golvet (AAAJ!) och gör liggande höga lyft med magen spänd – MAGEN SPÄND SA JAG! – och avsluta med massa hopp (men förihelvete) och sedan tar du den här bollen som väger ett ton och dunkar den i väggen 20 gånger (wtf), varefter du tar bollen som nu vips väger två ton och höjer den på raka armar ovanför huvudet och så gör du utfallssteg fram och tillbaka. Repetera tre gånger.
– Eh. Va? Utfallssteg? Har jag junte gjort sedan 2001.
Så nu har jag gjort dessa övningar i fyra månader. Två gånger i veckan med sjukgymnasten, tre gånger i veckan hemma i vardagsrummet. Huff och puff samt stånk.
2.
Jag har dessutom lärt mig att gå normalt och hasar mig inte längre fram som en 98-åring. Numera trippar och springer samt marscherar jag fram som en 105-åring. Min gåstil har under sex år präglats av att jag liksom har trippat med små myrsteg med fotbladet först, för att det har gjort mindre ont. Lika fjantigt har jag sprungit på basketträningarna. Då har lårmuskulaturen försvunnit – och det är den jag nu försöker bygga upp fastän det gör ont. Ibland kan jag även på stadens gator och torg ses gå ungefär som John Cleese ser ut på bild 8 ovan. (Fast inte med balettfot.)
Operationen 2013 är den stora knäboven. Kirurgen, som heter E*ia* R*mi (jag vågar inte skriva ut namnet eftersom han har ett otrevligt entourage som då kliver in och försvarar honom), har tydligen blivit anmäld till IVO mer än 100 gånger – men fortsätter att operera sönder knän, höfter och axlar och blir inte stoppad trots att både radio och tidningar är honom på spåren. Men vänta bara.
Imorrn ska jag till Stockholm och kolla båda knäna med både vanlig röntgen och magnetkamera, för enligt expertisen (min ungefär 20:e kontakt med vården sedan operationen) ska jag verkligen inte ha så här ont i knäna, så ung som jag är.
Jag ber att få upprepa att jag är så himla ung. Yes. Ha.
Kommen så här långt inser ni alla att det är bedrövligt synd om mig och så ser ni framför er hur jag lider alla helvetes kval och att knävlarna borde spärras in, amputeras, dopas eller i alla fall höttas med näven åt. Men kolla då vad jag gjorde i både måndags och onsdags!
Jag kan förvisso inte springa rakt fram och verkligen inte på några som helst villkor tvärstanna och vända på en femöring. Men jag kan hoppa lite, passa mycket, skjuta och slajda!
Den här sidledesrörelsen (slajding) är alltså plättlätt att utföra trots de trassliga knäna.
Jag har egentligen ingenting att berätta, så då berättar jag allt.
Kära dagbok!
Jag har en ny cykel! Den kostade flera tusen kronor och har dubbdäck!
Men 15-minuterscykelturen hemifrån till stationen tar prick dubbelt så lång tid nu när det är isknöggel på cykelvägarna.
Och det är en stooor konst att klä på sig eftersom anledningar och orsaker krånglar till det.
1.
Jag skulle åka till Sophiahemmet i Stockholm för att en läkare ska kolla knävlarna. Då har man lämpligtvis på sig kjol för att slippa bli undersökt i bara trosorna, och då måste man ju ha överdragsbrallor eftersom kalasbyxorna värmer som fingervantar vid –10 °C. Man stjäl då Tjugoettåringens kvarlämnade prasselbyxor, som är stora som hus och isolerar som en termos.
2.
Hjälm måste man ha, och då passar inte mössorna med tofs ett endaste dugg. Alla bergmanska mössor har tofs. En mössa som ser ut som en morot har till och med blast. Då snodde jag min djefla mans favoritorienteringsmössa som luktar svettskog.
3.
I min ålder svämmar ögonen över av tårar när det blåser minusgrader på dem. Då måste man införskaffa cykelglasögon, men si de kostar ohemula 400–500 kronor. Jag provade ett par dyra slalomglasögon som någon i huset fick av någon, men som aldrig är använda.De var lika smidiga som sina kusiner slalompjäxorna, så jag tog istället ett par skyddsglasögon. (Ett hem fullt av kemister har naturligtvis skyddsglasögon inköpta på Jula för 19:90.)
4.
Tyvärr saknar jag ett jack-plagg mellan ”lätt och fint som passar en kylig novemberkväll” och ”fetaste dunjackan ever”. Jag tar naturligtvis dunjackan och svettas floder när jag kliver på tåget, hela vägen till Stockholm – och börjar få kallfrossa ungefär i Flemingsberg.
Men ojojojoj vad glad jag är över att kunna cykla! Parkeringsbiljetter, bensinkostnader, bilruteskrap, parkeringsplatsletande – jag slipper det!
Doktorn på Sophiahemmet sa hu och hej och klämde och kände och konstaterade att det inte var dags för kortison, men att jag skulle (JACKPOTT!) få en remiss till både vanlig röntgen (som ser artros) och magnetkamera (som ser menisker).
Så klev jag på tåget hemåt igen, och fastnade fem minuter hemifrån eftersom ett lok hade gåttisöndår och loket som skulle bogsera det trasiga loket var långt borti tjottahejti. Alla passagerare höll humöret uppe, men jag hörde dessa telefonsamtal:
– Nej, jag hinner inte hem innan affärerna i stan stänger, så vi får köpa skridskorna en annan dag.
– Jag hade tid hos er kl 17:30, men jag sitter fast på ett tåg och kommer inte att hinna.
– Kan du hämta barnen? Jag hinner inte fram i tid för att ett lok har gått sönder.
– Jag är hemskt ledsen, men vi måste flytta på mötet. Ja, igen. Japp, tåget. Igen.
Efter 90 minuter satt vi och huttrade med ytterkläderna på. De andra passagerarna sa ”nån fes” och ”det luktar pappersbruk”, men jag var tyst eftersom jag visste att det bara var jag som hade tagit fram och skalat samt ätit upp ett ägg.
Och hur har ni haft det idag?
Uppdatering
Jag måste ju dela med mig av familjens spanjors förehavanden. Hans lag hade ledigt eftersom de lirade två matcher (div 1) under helgen. Pffft, sa Julian och åkte till Bollhuset ändå. Så här hittade jag honom när jag kom dit.
Elvis Presleys sista ord lär ha varit ”ah, jag går in på toa och läser en stund” medan Marie Antoinettes sista ord visst var ”oj, förlåt”, eftersom hon trampade en man på foten på väg upp till giljotinen.
Min lilla blott två år gamla dator dog mitt i en mening om ”kanoners”, som jag ska prata om i radio imorrn. Tyvärr dog den även mitt i en ny presentation om raggningsrepliker, mitt i en översättning av en teknikbok, mitt i tre mejl och mitt i en bunt med bilder till ett basketevent. Den kanske kände sig lite splittrad, stackars datorn?
Så nu arbetar jag på en susande, brusande och stånkande samt hackande dator som var ett måndagsexemplar redan 2012. Den glädje och förväntan som jag vanligtvis känner när jag slår upp datorn är som bortblåst. Jag jobbar i en halvtimme, sedan suckar jag och hittar på något distraherande. Åh, ett kylskåp.
Idag fann jag plötsligt tio ljusslingor som skulle ha pyntat huset under julen. Häpp, så blev de istället januariprydnader och jag slapp datorn i säkert två timmar! (Jag pyntade inte i expressfart, nej.)
Lilla, stackars, döda datorn är nu på reparation i Uppsala. Datornissarna som tog emot den var helt komplett obrydda och ointresserade och förstod inte alls att jag sa ”hejdå datorn” när jag lämnade in den. Förmodligen håller jag på att tappa förståndet, ska ni veta, för …
Det är konstigt för att
jag aldrig tittar på tv
jag aldrig tittar på handboll
jag inte vet hur man sätter på tv:n
vi tydligen har 53 fungerande fjärrkontroller.
– AJ!!!
(Nu är ni med i realtid.)
– VAD ÄNDA INI GLÖ…
Ni anar inte: jag brände mig på datorns sladd så att jag faktiskt måste gå och hälla på vatten och kladda lite xylocain på. Mig. Inte på sladden.
Fortsättning följer – kanske måste jag sälja ett par, tre barn och köpa en ny dator å det snaraste!
Det var då själva tusan – än en gång tycks en av de allra bästa historierna bara vara påhitt.
Det här kommer ni alla ihåg:
Jeanne Calment är den person i världshistorien som dog senast i livet: som 122-åring (1875–1997). Fast det roligaste med just Jeanne Calment är ju dealen som hon 1965 gjorde med sin advokat, som var sugen på hennes fina lägenhet och som skulle få den när Jeanne dog – om han bara gav henne 5 000 kr i månaden medan hon levde. (Han dog, ivrigt väntande, 1996.)
Nu har misstänksamma forskare och all världens Tintin, Miss Marple och Columbo slagit sina påsar ihop för att bevisa att Jeanne Calment egentligen dog som 59-åring 1934.
Och för att slippa en galen arvsskatt som skulle ruinera den oerhört välbärgade familjen, lät man Jeannes dotter Yvonne byta identitet med sin mor. Jag förtydligar:
Jeanne dog.
Dottern Yvonne, då 36 år, låtsades att hon var mamma Jeanne.
Allmänheten fick veta att det var Yvonne som hade dött.
Nu är det ju så med nästan alla konspirationsteorier, att de är oerhört trovärdiga. Men kolla på den här bilden på mor och dotter, som jag hittade här.
Jag ser förstås att Yvonne är ung och har plockade ögonbryn medan Jeanne nästan inte syns alls, men att hon kanske är äldre och mer avlång i ansiktet. Sedan ser jag att det finns en väldigt skarp kant (vikning?) i mitten av kortet som ingen annan detektiv nämner. Hm.
Alla detektiver (och så även jag) publicerar dessa foton som bevis – här kommer en jämförelse på mor och dotter när de är nästan likadant klädda.
Men bilder kan ju manipuleras. Så … vad finns det för riktiga bevis?
Ptja, inte så många. Den gamla Jeanne mindes fel (säger många som tror att hon var Yvonne) och hon blandade ihop årtal, händelser, upplevelser och släktingars namn samt relationer och dödsorsaker. Hennes handstil ändrades plötsligt, hennes näsa blev större och halsen längre, släktingar hummar och mumlar och antyder skattefuffens – medan andra, som inte håller med om detta (hela Frankrike that is), säger att pfffft, vilken gamling med en allt större näsa har inte svårt att minnas?
Men titta nu på en radda foton som alla sägs föreställa Jeanne kronologiskt.
På den näst sista bilden, där man faktiskt ser hur hon ser ut, ska hon vara runt 55 år. Bilden sitter på en legitimation från 193?, men det exakta årtalet är underligt nog bortklippt. Vilket ju inte bevisar ett enda dugg. Men konstigt är det att den nästan identiska bilden som är trea från vänster i massa olika källor sägs vara Jeanne när hon var 40.
Vem tar ett 15 år gammalt foto till sitt leg? Och hur går det ihop att hon plötsligt ser ut så här när hon är 60?
Men jag vet inte, jag. Var är bevisen?
– Jamen hur kunde Jeanne påstå att hon flög första gången när hon var 40 år? Det var i så fall 1915, under brinnande världskrig när det inte fanns passagerarplan! Ha!
– Äsch, hon tog väl bara fel.
Detektiverna jämför öronskrynklor på olika foton, hängande ögonlock på andra bilder, de publicerar statistik om hur mycket man krymper med åldern, skriver att Jeanne var osedvanligt pigg och välväxt i 115-årsåldern och kommer fram till att bevisen är klara.
Dock måste jag (tvivlaren på alla plan) säga att boendearrangemangen är underliga. Efter att dottern Yvonne hade dött, bodde hennes make kvar i lägenheten (i huset på bilden ovan) med sin svärmor Jeanne. Vilket ju hade varit komplett naturligt om det var Yvonne (sin fru) han bodde med … Ah well, han kanske behövde barnvakt.
Men vet ni vad. Jeanne/Yvonne rökte cigaretter hela livet. Det om något är ju hur konstigt som helst.
När jag igår fann mig sittande med all världens buljongtärningar och en spritpenna, ökade aversionen till ilska. Designilska. HUR SVÅRT SKAREVA?
Här har vi i dagens industriella konsumtionssamhälle
produktmakare
reklamare
konsumenter som ska fås att konsumera.
Kan inte någon tala om för punkt 1 och 2 att punkt 3 har svårt att se? fräste jag till Coops förnicklade buljongtärningar och la ut den här bilden på Facebook:
Medhåll fick jag!
Petra: […] Varför har man fortfarande inte åtgärdat det skriande faktum att tärningarna formligen rasar ur sina förpackningar bara man kastar en blick åt det hållet, bara man snuddar vid kylskåpet???
Christer: Sedan jag blev skumögd har jag undrat om alla som designar flaskor med schampo och balsam brukar duscha med glasögon på.
Marina: I mitt arbete har jag råkat smörja in en äldre tant som jag noggrant duschat och torkat och nu skulle återfukta medelst hudlotion … Med … SOFT SKIN ”shower cream”. Som stod skrivet med pyttesmå bokstäver. Vi fick börja om från början.
Jacob: En jul var jag och ungarna till butikerna i Arphus för att köpa ngt till den kära hustrun/ömma modern. Jag fann lite doftagott och tänkte att detta kommer att förgylla hennes långduschar. Men det visade sig vara lyxigt sköljmedel till tvätten!
Ulla: Konstiga buljongtärningar du har. Jag har bättre pli på mina, de ligger snällt kvar i sina kartonger.
(Utom av Ulla dårå.)
Okej, vän av al dente-kokt pasta kan nu protestera och säga att minutangivelserna faktiskt inte spelar nån roll eftersom man ju måste smaka av och så, men pfft! Nu är jag arg!
Vi förflyttar oss nu från köket till badrummet. (Jag gick på knastrande knän uppför trappan och trampade sönder en vilsen, grön ballong som råkade ligga kamouflerad på det gröna trappsteget.)
Hej alla fabrikörer! Hyr en vettig art director som kan inspireras av detta:
Jag har tidigare skrutit om våra toapappershållare The Älghorn & The Kastrull.
Men nu under julen när vi har varit truttifjuttron personer i huset, varav de flesta är uppfostrade av sina i huset fortfarande boende föräldrar, har någonting hänt med nyss nämnda uppfostran.
Den funkar inte.
Jodå, barnen håller fortfarande i besticken (några av dem dock med fel hand trots att de är högerhänta), de håller tal, hjälper varandra att gråta och torka över spilld mjölk och tar främmande människor i hand.
Men … de tomma toalettrullarna ligger kvar och skräpar.
Nu kan man förvisso i sammanhanget dra upp det faktum att det är en farlig massa rullar som har gått åt eftersom
vi var många
vi åt mycket
topappret var av den kortfibriga, inte hårdrullade varianten.
Exhibit 1–5:
Jag har ingen aning om hur man löser detta enorma problem, men jag tror att det är bra att blogga om det, att hänga ut sina barn, att skicka tillbaka dem till sina vuxenhem – och att visa den här gamla godingen: