Ojoj, vad det skakades på huvudet och provades hattar i kommentatorsbåset i lucka nio. Men var det ens rätt huvud? Rosens namn … eller krig? Scarlet Pimpernel? Marie Antoinette?
Christer tLDPT:
”Det här verkar blodigt.”
Hannoia (som listigt svarade på en fråga):
”Filosofi och biologi va?”
Zkop:
”Det är inte Birkenstock …”
Flygbengan:
”… och inte Ecco.”
Pigga Kristina:
”Tack zkop och Flygbengan, nu trillade pamfletten – jag menar poletten – ner!”
Stackars Jossilurens:
”Savolax, Halifax, Sulvariant – hela dagen har jag läst Sullvariant och undrat… Nåväl, om inte Orvar är med på banan i facit så blir jag himla besviken, för det är det enda namn jag hittar, som är gömt. Dock fattar jag fortfarande nada.”
Stackars Maplestream:
”Jag är snurrig. Tydligen har jag drabbats ogooglingssjukan. Läst om krig både här och där och allt mellan himmel och förgjord. Känns som om ledtrådarna är övertydliga men det verkar inte hjälpa denna gång.”
Vi börjar med en bakgrund.
När politikern Robert Scholl upptäckte att hans många barn plötsligt fann stort intresse av att gå med i de då nya, populära ungdomssamfunden i 1930-talets Tyskland, blev han upprörd. Han tog gång på gång upp ämnet för att försöka övertyga barnen om att politikerna och landets styre inte hade torrt på fötterna, att de smidde onda planer och att barnen måste ändra inställning. Han argumenterade vid middagsbordet runt 1936:
– Har ni funderat på hur Hitler kommer att hantera hela den här situationen? Han satsar enormt på försvarsindustrin och bygger konstiga baracker på landsbygden. Vem vet hur detta kommer att sluta!
– Äsch pappa, sa dottern Elizabeth på tonårsvis. Du är för gammal för sånt här, du fattar inte.
– Ni får förstås göra som ni vill. Men … vi är ju pacifister! sa Robert och slog ut med händerna.
– Och vi har kul med våra kompisar på lägren, invände Hans. Kolla här i tidningen, i en intervju med Storbritanniens förre premiärminister säger han att Hitler en bra ledare. Han vill till och med att de också ska få såna politiker!
– Okej Hans, så här är det, svarade Robert. Jag vet mer om nazisterna än vad den där Lloyd George gör. Tro mig, de är vargar och vilda djur, och de missbrukar oss – er – på ett vidrigt sätt.
(Jag har hittat på dialogen, men fakta finns här.)
Bara någon månad senare var situationen helt annorlunda. Särskilt för Hans (då 18 år), som hade blivit tillsagd att inte nynna på melodier skapade av judar, och hans syster Sophie (då 15 år), som hade fått veta att hennes favoritförfattare var förbjuden litteratur.
– Den där vänstervridna pacifisten till jude – vars böcker vi brände redan 1933 – är bannlyst! röt gruppledaren till henne.
– Om man inte känner till Heinrich Heine, vet man inget om tysk litteratur, sa Sophie, vände på klacken och gick hem.
Och här har vi alltså lösningen till lucka 9: Sophie Scholl (1921–43), ett av sex barn i familjen – varav hon och hennes bror Hans är de mest kända. I sitt motståndsarbete i Vita rosen hade de likartade uppgifter, även om det verkar som om Sophie skrev lite mer än Hans. Hon är mycket mer omtalad än han, men jag har inte riktigt kunnat läsa mig till anledningen.
Efter den inledande förvirringen med medlemskap i Hitler Jugend och flaggviftande, skapade barnen egna ungdomsgrupper med helgläger och vandringar – men utan att göra särskilt mycket väsen av sig. Men så utförde Gestapo 1937 en raid i Scholls hus; dagböcker, musik och notblad till folksånger samt skoluppsatser beslagtogs. Fyra av syskonen arresterades (och släpptes efter ett par veckor), och från den stunden var de övertygade om att nazismen med alla tänkbara medel skulle bekämpas.
Hans Scholl utbildade sig till läkare och skickades ut till fronten för att lappa ihop och amputera ben, medan Sophie läste till förskolelärare med fortsatta studier i biologi och filosofi på universitet. Hennes pojkvän Fritz Hartnagel låg vid fronten och var lojal mot Hitler. Sophie skrev [min övers.] till honom:
– Det är verkligen fånigt av mig att bli så här engagerad i politiken. Jag borde låta min kvinnliga sida dominera mina tankar, särskilt medkänslan. Men jag är övertygad om att förmågan att tänka kommer främst, och att känslorna – särskilt de som handlar om mig, t.ex min kropp – distraherar så att jag inte ser den stora bilden.
När Tysklands folk samlade in förnödenheter och varma kläder till sina soldater som satt och frös i Leningrad, vägrade Sophie att hjälpa till.
– Nej, sa Sophie till Fritz Hartnagel. Vi ger inte bort en pryl.
– Men mannarna fryser ju ihjäl, de har inte vantar, inga varma tröjor eller stru…
– Spelar ingen roll. Det spelar ingen roll om det är tyskar eller ryssar som fryser ihjäl, all död är lika hemsk. Men vi måste förlora kriget. Om vi bidrar med varma kläder, hjälper vi ju till att förlänga kriget, svarade Sophie.
Och så fortsatte kampen mot Hitler, nazisterna och judeutrotningen samtidigt som syskonen och deras kompisar hela tiden var medvetna om att de faktiskt riskerade att bli arresterade, ivägskickade eller till och med dödade.
Det var Hans som grundade motståndsrörelsen Vita rosen, och här ses några av medlemmarna – inklusive Sophie – den 23 juli 1942.
Kampen med flygbladen gick vidare och texterna handlade oftast om att sprida fakta om nazisternas görande. ”Vill ni gå samma öde som judarna till mötes?” var en av frågorna som ställdes, och som förmodligen var formulerad av Sophie Scholl. Här ses Sophies bekymrade panna i januari 1943.
Den 18 februari 1943 tömde Hans Scholl, Sophie Scholl och Christoph Probst en hel resväska full med flygblad i korridorerna vid Münchens universitet. De stod i trapphuset och bara ööööste ner alla papper som beskrev krigsförbrytelser och judeutrotning samt manade till protester. En Hitlerdyrkande städare som såg dem, ringde polisen och tittade sedan nöjt på hur Gestapo fängslade tre av Vita rosen-medlemmarna. Efter en kort rättegång, fälldes de tre för sitt brott: högförräderi.
Sophie och Hans hann träffa föräldrarna och syskonen, pappan skällde ut den värdelösa försvarsadvokaten och alla hann de röka varsin cigarett och säga några väl valda ord.
– Det som vi har skrivit i flygbladen håller ju alla ni andra också med om, ni har bara inte modet att säga det. Hur kan vi förvänta oss att rättfärdigheten ska bestå när nästan ingen är villig att offra sig själv för en rättvis sak? En sån vacker, solig dag, och jag måste ge mig av. Men vad betyder min död, om tusentals människor på grund av oss vaknar och skrider till handling? sa Sophie.
Den 22 februari 1943 kl. 17:00 fördes de bort tillsammans med Christoph Probst och halshöggs i den här giljotinen.
När Hans lades på plats och bilan precis skulle släppas ner på honom, skrek han:
– Länge leve friheten!
Det där sjätte och sista flygbladet som slängdes ut i korridorerna, smugglades sedermera ut och trycktes i massupplagor av britterna och spreds sedan över hela Tyskland hösten 1943.
Av Sophies syskon lever faktiskt Elisabeth (97 år), som heter Hartnagel-Scholl i efternamn eftersom hon gifte sig och fick fyra barn med Sophies f.d. pojkvän Fritz (som dog 2001).
Hur går vi vidare efter det här sorgliga slutet nu då? Jo, vi bestämmer oss för att Scholl-syskonen inte dog förgäves, låtsas att de överlevande familjemedlemmarna inte alls slängdes i fängelse och sörjde förgäves, och tänker inte på att ännu en bror dog i kriget 1944 – och så pratar vi om ledtrådar istället.
Ledtrådarna i den svåra texten skulle få er att associera bl.a. till diverse Sophie-människor och Scholl-skor, Vita rosen, Tyskland, Hans, andra världskriget, giljotiner, Hartnagel och hjältemod. Tröst till alla er som inte hittade just dessa, utan helt andra ledtrådar som ledde er vilse: tänk vad mycket ni har lärt er på vägen!
Plommonstopet har rullat in, såsom hattar ju plägar rulla, och nu ska jag dra en lapp. Nej, två förresten – för det var ju en så himla svår gåta!
Ett: Vovvamomo!
Två: Kråkan!
Lucka 10 kommer i ottan på onsdag morgon!
Psssst, vad var embryos ledtråd igår?
59 kommentarer