Lilla Julkalendern 2018: fjärde luckan (gästinlägg!)
I gårdagens facit fick vi se fansen till hemlisbloggaren flockas och Agneta uti Lund vinna en än så länge osynlig (men jättesnygg) tisha. Jag citerade Citronen fel och HK gav kommentatorsbåsets båsets ”alla spretiga detaljer och sprakande infall” beröm, medan PK hade sin egen röda pitt-tråd att hålla i när åskan går.
Eftersom jag i dagarna två är strängeligen upptagen med att flacka land och rike runt samt vara hustru till min djefla på scen stående jättenervösa make och husbonde, har jag bett Ökenråttan kliva in i hemlisbloggarrollen. Här är hennes lucka!
Lucka 4
Det är ju väldigt egendomligt att även när vi – och när jag säjer vi, så menar jag vi, syrran och jag – gör sånt som vi tycker är snälla saker så ska dom vuxna ändå gräla och tycka att det var fel. Som den där idén med klockspelet. Det klingade så vackert i blåsten men det blev bara bannor för att vi hängt ut saker i trägårn.
Pappa hade ju förstås varnat oss, att under vissa metrologastronomiska förhållande måste vi vara riktigt snälla och det tyckte vi att vi var, och ändå … Så reste han iväg till ett annat land, på nåt biståndsarbete, var det visst. Mamma stannade hemma och var nervös som vanligt och syrran och jag fortsatte vårt tjatiga vardagsliv.
Men så började det hända saker. Vi var stygga med flit och blev som förhäxade. Vår tillvaro blev rätt rörig, körsång och långhalsade figurer figurerade. Jag tänker inte dra alla detaljer. Jag säjer som Voltaire: Konsten att tråka ut är att berätta allt. När allt det trassliga lugnat ner sej hade vi i alla fall fått två nya, fina kompisar. En som var smidig och stark och en, den där flaxiga typen, som kom från nån fjärran ö, Falklandsöarna eller vad det var. Ja, strunt samma, men dom var hjälpsamma och trofasta ända in i döden, faktiskt.
När vi så fick veta att pappa hade råkat illa ut där borta i utlandet tuffade vi iväg dit för att hjälpa honom och våra vänner hängde med. Vi råkade träffa två glada gamla grävlingar, blodet flöt, pappa befriades och så kunde vi ta tåget hem med pappa och musik och dans. Men tror ni inte att vi fick bannor ändå när vi kom hem; vi hade gjort mamma nervös igen. Det är tydligen omöjligt att vara duktig. Vad rätt vi tänkt fast det var fel, liksom. Och vi blev aldrig mer förhäxade.
Om bilden även idag är onödig? undrar ni nu. Jomenvisst.
Ökenråttans facit kommer någon gång i ottan på lördag!
