Den djefla mannens (aka DDM) äldste bror var i treårsåldern väldigt morgontidig. Men inte väckte han sina föräldrar (doktor Bergman 1 och doktor Bergman 2) bara för att han var vaken, nej. Han gick upp och roade sig på morgonkvisten på helt egen hand. Till exempel genom att ta tag i tapetflikar och dra så att hela tapetsjok föll till golvet.
(Tapeterna satt sämre förr.)
När då en yrvaken och nattjourande läkarförälder släpade sig upp för att undersöka de underliga, ritschande ljuden, tittade den lille sonen glasklart upp på sina dagars uppkomst och förklarade att det inte var hans fel, alls. Han sa:
– Doktor Bergman, doktor Bergman, tapeterna trillar ner!
Så … när man i den här släkten blott säger ”tapet”, kommer någon omedelbart på denna historia, och drar den. Slutrepliken sägs förstås i korus.
Men nu till mitt egentliga tapetärende.
Jag är nämligen inte alls tapetkunnig eller -intresserad. Jag är dock uppvuxen i ett hem som av mina hippieföräldrar INTE pyntades med sånt här 1973:
En garderob på en husvisning 2019.Hemma hos Elton Johns föräldrar. (Foto: John Olson.)Ett rum på Hotell Birger Jarl.Ett annat rum på Hotell Birger Jarl.En tapet i kommentatören hakkes sommarstuga.
Nejnej. Hemma i familjen Stensons (jag hette Charlotte Stenson på den tiden) 1970-talshus såg det ut så här. (Och jag brydde mig verkligen inte. När jag bytte rum i huset, målade jag raskt över tapeterna med vit färg. Hu, så spräckligt, tyckte jag.)
Men nu är det ju så att jag som vuxen har fattat tycke för renoveringar, justeringar, återgång till det gamla (inte Elton Johns tapeter) och allmän estetik. Så i mitt kök har jag sedan 2000 denna skönhet.
Boråstapeter skriver att den heter ”Linné” och att det ”är en tidstypisk gustaviansk tapet som drar åt rokoko”. Och jag kan tala om att jag har satt en av våderna uppåner, men att ingen har sett det. än.
I huset som jag hjälper till att renovera på Öland, upptäckte vi i förrgår en fuktskada på en vägg. Tapeten bucklade sig, svällde och lossnade från väggen som ett plåster på ett vätskande skrubbsår.
– Va? sa jag och pekade på en fuktfläck.
– Åh nej! suckade söstra mi (Orangeluvan).
– Vad gör vi? sa jag.
– Slit bort skiten! sa Orangeluvan.
– Hurra! tjoade jag, som ju gillar att slita bort, hugga ner, rafsa och krafsa samt skrapa.
Några timmar senare stod vi med fem tapetlager och visste varken ut eller in. Ett lager var tunt som läskpapper med ett mönster som påminde om små maskar och nästan obehagligt att titta på, så det fotograferade jag inte. Men här är de andra fyra!
Den (1) färgglada var fastspikad direkt på träväggen längst in. Sedan kom (2) den brunaktiga med svepande liljor (som förmodligen är helt förändrad vad gäller färgerna, och vars tryck var fastkletat på baksidan av (3) mask-tapeten, som vi inte har på bild här). Därefter kom (4) den silvriga med blommor och sist (5) den rutiga.
Våra kunskaper räcker inte till här.
Huset byggdes 1909, så den fastspikade, blommiga bör vara från den tiden.
Den bruna med vita liljor kanske är 1920-tal?
Den silvriga med blommor är helt ljuvlig och känns som 1940-tal.
Men den gråa, rutiga som känns som 1950-tal förbryllar: varför tapetsera så snart igen – och kan den verkligen vara 70 år gammal?
En annan sak vi lärde oss allt om i detta skede, var väggmaterialet Treetex, som satt ovanpå ”masktapeten”. Det är en väldigt mjuk, porös träfiberskiva, som bara fanns 1930–71 . Den är brandfarlig, smular och går sönder samt suger åt sig fukt som en svamp, men var en megasuccé i nästan alla hus som byggdes under 35–40 år.
Källa: Teknisk tidskrift (1933).Bakom tramporgeln som har hamnat lite på sniskan där, står Orangeluvan och pillar på den fuktiga Treetexen.
Träväggen som vi till slut fick fram såg jättebra ut, så fuktskadan var liten och numera torr. Vi fortsätter att fixa och dona och lappa läckor om några veckor. Inga bekymmer! Och vill ni läsa mer om Treetex, finns bilder från den nedlagda fabriken här.
När vi hade tröttnat på att riva, återgick vi till evighetsjobbet att linoljemåla ett tak vitt och en väggpanel grön.
Här poserar vi glatt när klockan närmar sig midnatt, trots att vi är helt jävla sopslut i både hjärna, hjärta och muskler.
Tapeterna trillade alltså inte ner; vi drog ner dem med möda och stort besvär.
– Tiddelipom, sa jag på nyårsdagsmorgonen och hoppade glatt ur bingen för att ta med mig några fula kläder och åka till arbetsläger på Öland. Jag vet inte hur många dagar eller om det ens finns vatten i huset, men det blir spännande!
Jag klev på tåget, slängde fram matsäcken och började kasta i mig spagettin.
– Pling plong, sa tågets högtalare. Vi är lite försenade eftersom vi saknar ombordpersonal.
Här – kl 12.17 – insåg jag att mina tio minuters bytesmarginal i Linköping var uppätna. Men att min spagetti inte var det.
Sedan följde några nervösa minuter när jag inbillade mig att tåget började tuffa iväg så att min anslutning i Linköping inte skulle försvinna i fjärran. Därefter suckade jag under många uppgivna minuter där jag anade att resan skulle bli helvetiskt krånglig och lång.
– Pling plong. Det här tåget kommer att tas ur trafik eftersom vi saknar ombordpersonal. Era biljetter gäller på nästa tåg som går om två timmar.
Ombordpersonalstjejen beklagade och bad om ursäkt när vi alla lommade av tåget med packning, barnvagnar, sura miner och telefonen vid örat.
Väntsalen är inte dimensionerad för inställda tåg. Restaurangen var stängd och golvet kladdigt. MEN JAG HADE SPAGETTI!
Under de två timmarna fylldes den lilla väntsalen till bristningsgränsen pga. andra inställda tåg och väntan på bussersättning, så jag
gick inte på toa för den var ”ur bruk”, som det stod på lappen
blev av med min golvplats när jag sträckte på benen – plötsligt låg en hund där
såg hur folk till slut satt ovanpå glassfrysarna inne på Pressbyrån
tänkte att jag borde ringa till restauranginnehavaren, som helt klart hade stängt fel dag
förundrades över en ung mamma, vars fyraåring inte satt stilla en sekund, utan hällde läsk på andra resenärer, spottade på golvet, klättrade upp på ett bord som han sedan hoppade på och avslutningsvis rymde ut på perrongen.
Min ryggsäck och min upptagna golvplätt.
Efter de två timmarna kom äntligen ett annat tåg, som ju blev fullproppat när vi klev på.
Ombordpersonalstjejen – samma som på det inställda tåget – berättade att orsaken till att tåget och alla miljoner passagerare inte hade fått komma iväg, var … hon. Hon hade jobbat för många timmar (pga. andra saknade i personalen) och fick helt enkelt inte arbeta mer utan att ta en paus. Så … även hon satt nånstans i stationshuset i Eskilstuna i två långa timmar.
Men sedan gick resan som planerat, även om det var trångt som i en tändsticksask full med senapssill. Nu är jag till på fredag i ett nästan ouppvärmt hus på Öland, utan rinnande vatten och med blott en kokplatta i köket.
Typisk hantverkarmat.
Vi äter havregrynsgröt, uppstekt palt och entrecôte [aŋtrekå´t], snickrar, målar, bänder bort träfiberplattor på spegeldörrar, spacklar och drar som vanligt bort en miljard spikar eftersom man på 1940- och 50-talen älskade att sätta spik precis överallt.
Tips från Ica-förlaget runt 1955: ”Händig hemma – gör reparationerna själv”. Läs och häpna.Spegeldörrsrenoveringsrummet ser ut så här och är underbart att jobba i!
Imorrn ska vi hämta färdigblandad linoljefärg hos den 87-årige färghandlargubben som strax ska lägga ner verksamheten.
– Nä, snart är det slut. Jag orkar inte. Vet inte hur länge jag står och går – det är inte ens nån idé att köpa gröna bananer numera!
När vi med färgprover visade vilken gröna nyans vi ville ha till pärlsponten sa han lugnt:
– Den? Näe, den ska ni inte ha, den blir för mörk. Jag blandar till den här istället.
– Jaså, jahaaa, sa vi och godtog valet.
Man ska lita på expertisen – den säger till exempel att man bör ha arbetshandskar på sig när man far omkring som vi. Det glömde vi helt bort, så nu sitter vi och pillar loss stickor och drar bort färgflagor som har borrat sig in under naglarna …
”Det är som bekant svårt att sia – särskilt om framtiden” sa en av de gamla redaktörerna på Nationalencyklopedin då och då. (Särskilt när vi andra ungdomar yrade om ”men hur kommer man att tänka på 1990-talet då?”.) (Kuriosa: fyra korrekta skiljetecken i rad.)
Jag tar raskt ett kliv tillbaka till nyårsafton 1922 istället. På den tiden hade SvD ju annonser på förstasidan, så de braskande rubrikerna återfanns längre fram i tidningen. Jag läser ändå andaktsfullt med lupp på förstasidan att
Iskafors galoscher äro de bästa
man kan bli tvungen att byta firmanamn för att andra klampar in på ens revir
bilen Jewett var 6-cylindrig och kallades ”vagn”.
Jag ser även att fru Anna Ericsson var en hejare på att undervisa i språk.
På nyhetssidan står det att Tyskland borde betala skadestånd, att socialstyrelsen, pensionsstyrelsen samt riksräkenskapsverket måste dra ner på antalet anställda samt att hela besättningen på isbrytaren Malygin är tvättäkta bolsjeviker.
Men hu. Har ni sett?!
En punkt i rubriken!
Artikeln om Harriet Bosses översvämning är så initierad och ingående att den är värd en läsning. Klåparen till vattenledningsentrepenör lät vänta på sig, varför en arbetslös (man?) letade sig fram till huvudkranen medan husets invånare förgäves försökte ösa sig ur dilemmat.
Men hur gick det för Harriet Bosses garderobsinnehåll? Alla klänningar!
Nu måste vi stanna till och tänka på klänningarna. Fru Bosse var sedan länge skild från Strindberg och hade ännu inte blivit ihop med Edvin Adolphson, varför hon var ensamstående mamma till Anne-Marie – som dog så sent som 2007. Jag anar att Harriets garderober upptog stor yta i lägenheten (johodå) och lider alldeles förfärligt av att klänningarna drunknade.
Man kan ju faktiskt tänka sig att den här (i hennes ögon omoderna) trasan från 1909 faktiskt hängde i en av garderoberna?
Rabatten i hatten!
Ni ser: allt är precis som det var för 100 år sedan. Influensarna har problem med kläderna, vissa länder beter sig illa, nya bilmodeller och vattentäta skor is da shit medan arbetslösheten slår till både här och där. Och språkkunniga människor måste förstås annonsera om sina talanger.
Fast okej, bolsjevikerna utmärker sig inte lika mycket idag kanske.
Imorrn den 27 december kl 07.20 eller 07.50 08.50 slår det gnistor i SVT:s Morgonstudion! Nyordslistan knådas och kommenteras av mig under blott tio stressiga minuter. Många frågor blire:
Ska jag prata snabbt som fan samtidigt som jag artikulerar?
Ska jag ha en glittrig kofta eller randiga tajts?
Får jag tillfälle att nämna kasjunötens stavning?
Kan jag på något sätt hävda att tejp, mejl och jos hänger ihop?
Ska jag klämma finnen som nyss dök upp mitt på näsan eller strunta i den?
När jag förut har dykt upp i rutan har jag hållit det hemligt av rädsla för repressalier, nej jag menar kritik & åsikter. Nu känner jag likadant, men tänker att jag ju jobbar för ordens bevarande, språkets nyordning, allmänbildningens ökande och i största allmänhet: språk.
Bilder från några av mina tv-framträdanden!
Plötslig intervju på Centralen. Minns inte ens vad det handlade om!Något språkligt i ”Landet runt” … tror jag.En icke-debatt om niande i programmet ”Debatt”.
Den sistnämnda föregicks av en ”debattartikel” som heller inte framkallade nån vidare debatt. Alla håller egentligen med mig om att vi inte vill bli niade …
Och jag vill fortfarande INTE bli niad.
Åh, vad roligt det ska bli att få bli vackert proffs-sminkad i ottan imorrn!
PS.
Ja, bilden högst upp i inlägget är från förra året.
DS.
(Ni som inte gillar Julkalendern kan andas ut. Nu återgår jag strax till så kallade normala blogginlägg!)
Den röda tråden, DRT kallad sedan 2005, har varit tydlig, diffus, rolig, klurig, konstig och knäpp.
Förr om åren asså.
I år liknar den en broderad slinga som har slitits sönder av 100 års intensivt tvättande.
[För att tydliggöra den bilden letade jag efter brodyr ett slitet broderi. Och fann ingen. Dock ramlade jag över en gammal kökshandduk som ingenjör Andreé och grabbarna hade med sig i luftballongen 1896.Det var ju jättecoolt. Men brodyren ser helt oskadd ut, så ”trasig röd tråd” får ni tänker er själva.]
Pssst.
I båset utreder Ninja brodyr/broderi, som jag tydligen inte alls använder korrekt! Slutpssst.
Ni stackare som har suttit och klurat och lagt upp Excelark och googlat tänkbara ledtrådar, kommer kanske att vara mer allmänbildade än andra. Men svarets gåta kom ni inte så nära eftersom …
[gulp]
… jag misslyckades skändligen med att genomföra den tanken om bob/boll-hund/rund som jag hade planerat. När t-shirttrycket fastnade lite i min egen inspiration var det okej, men när tröjtryckeriet blev sent och allt gick i snigelfart och tröjorna sedan bidde en påse, försvann alla tankar på den stackars lilla tråden!
Men då får ni tänka på DRT 2011 istället, för den tråden var så genomarbetad att jag än idag klappar mig stolt på axeln och säger ”Bra, Lotten”.
Några som klurade var:
Ökenråttan redan den 7 december: Tills vidare vill jag anmäla att jag tror att jag redan vet Den Röda Tråden: Z.
Magganini: Nu återstår att ställa upp nån sorts tabell för lösande av Den Röda Tråden.
Brid:
Den röda tråden måste vara rim, som i -mad skinka.
Dina:
Den Röda Tråden måste vara ”kärt barn har många namn” eller ”att göra en tavla” eller något helt annat.
Pysseliten:
DRT måste ju vara artificiell intelligens eller möjligen maskininlärning. (AI och ML)
hakke: Basket, bollsport och allmän idrott.
Brott och straff och allmän laglöshet.
Bildning och skola och allmän intelligens.
Bob, barder, bollar, brott, Birgittor och allmänt båshäng.
Borde bevisens betungande börda betyda Ben Bröda Bråden blir B?
Ett tag var jag inne på att klämma fast Östen Warnerbling (ovanligt lämplig felskrivning av Warnerbring) i alla luckor för att hedra Julkalendern 2008, men även den idén for åt pipsvängen.
Med andra ord: felåt, mittåt och c’est de ma faute.
Men nu jädrar ska här dras namn ur plommonstopet! De som redan har vunnit är Magganini, Ingela, Kråkan, Niklas, Dammråttan, Pysseliten, Niklas, nej embryo, Godiva, Christine, Luslina, Mamsen, Annapanna och en hederspåse till Ökenråttan, Flygbengan, Hemul och Ninja.
Nu drar jag tio till …
(pigga?) kristina
Betong-Bess
Eva-L
Vovvamomo
Halvandra
Hannoia
Brid
Cecilia N
Goblin-Charlott
Karin 3
Glad fortsättning, alla!
Maplestream har kommit på att det ju är T-påsar ni får när nu T-tröjorna inte kunde levereras!
Bonusläsning: hakkes sonett om Julkalendern
Likt Gulliver seglar vi ut
var december med Lottens kalender
öppnar luckorna en i sänder
och försöker att lösa dess knut.
På ledtrådarna vi vänder
man blir tokig och alldeles slut
men ibland hörs ett lyckligt tjut!
Luckan löstes med god hjälp av fränder.
Ibland är vi lilleputtar
som förfaller åt fjanteri,
på glöggen vi gärna smuttar
till tröst för vårt klanteri.
Men ibland vi av glädje skuttar!
Vårt bås med giganter i.
Sent omsider dök sista luckan upp, och sent omsider kommer här facit.
Att själva gåtan – lucka 23 – blev så sen berodde på en total missräkning från min sida. Jag var så nöjd med att den skulle tillverkas av en AI-automat som en rimmad sonett som handlade om ett skakande svärd. Men AI:arna kan inte rimma på svenska! (Det misslyckade AI-försöket klistrar jag in i en kommentar.) Att facit nu kommer sent beror på graninförskaffning till skydd av mörkret.
Luckan som jag till sist lyckades tillverka blev svår, men ni var ju roliga som vanligt! Och som tack avslöjar jag massa ledtrådar här nedan!
Maplestream:
– Googla gärna böld, var och fistel för intressant läsning.
Hyttfogden:
– Vilken dramatik!
Nina fastnade för det danska:
– Hade inte riktigt bestämt juldukningen, men det känns som att luckan hintar om Musselmalet.
hakke rimmade!
Din medelmåtta, din klump av slem
Må julens änglar besöka ditt hem
Råttor som gnager på kraniets kött
Må julgranen glittra i grönt och rött
Din jordglob av smör, ditt bökande svin
Må samvaron nu med familjen bli fin
Din böld, din fistel, ditt varande sår
En strålande jul och ett gott nytt år!
Mamsen kanske var nåt på spåret:
– Kan det vara så att jag associerar till någon på andra sidan pölen istället. I så fall, mer död än levande. Och kung på ett sätt.
(pigga?) kristina respektive Magganini hittade en gemensam faktor:
– Denna vintersaga kunde gärna få fortsätta till trettondagsafton.
– Är det nån mer än jag som undrar över luckans numrering?
[Trettondagsafton heter Twelfth Night på engelska, hihi.]
Magganini fortsatte lite senare med fler ledtrådar:
– I dag var det verkligen skakigt det här. Ingen spjutspetskompetens som igår precis.
Hannoia:
– Jag sa det barda vid köksbordet i förmiddags, känner mig nästan avonsjuk på alla som hade vett nog att säga nåt i båset.
Eva-L:
– Det är en produktiv kille, om det nu verkligen var han.
Vi säger väl som zkop:
– Slutet gott, allting gott.
Dagens hemlighet var en giganternas gigant – världens mest berömda pjäsförfattare William Shakespeare (1564–1616). De som grälade (och rimmade diskret) i luckan var Kung Lear och Hamlet. Den förre var gammal och sur, den senare var ung och cool – samt dansk. Den onödiga bilden (som jag ju inte alls borde förklara) ledde er till dödsåret 1616.
–Alas, poor Yorick! är en av de mest kända replikerna – till en dödskalle – och i luckan stod det extremt suddigt: ”Jojo. Rik … ”. (Det nog så att Yorrick stavas med två r på svenska men bara ett på engelska.)
Några olika Hamletar genom tiderna, men Peter Stormare (1986) saknas. De andra är: Mel Gibson 1990, Laurence Olivier 1948, Richard Burton 1953. Alec Guinnes 1938, Stellan Skarsgård 1985, Sarah Bernhardt 1899. Anders de Wahl 1914, Per Oscarsson 1953, Thomas Di Leva 1989.Och här har vi Jarl Kulles Kung Lear på Dramaten 1984 – föreställningen som jag såg hela åtta gånger. Per Myrbergs ögon har stuckits ut (”Out, vile jelly”) och Mathias Henrikson hjälper honom tillrätta. (Foto: Beata Bergström.)
Vem Shakespeare var vet vi alla. Eller så vet vi inte det eftersom det finns falanger som säger att han inte var han och om han var han så kunde han inte vara så jävla bra som han var för han kunde ju inte ens stava till sitt eget namn. Ska de säga! Vi vet inte ens hur hans namn ska uttalas, hur det än stavas. Allt från [shappäär] till [shackbierd] har föreslagits, men vi kan gott fortsätta att säga [shejkspeer]. Man var helt enkelt inte så noga med hur bokstäverna placerades dåförtiden.
Men nog finns det fakta att rabbla om honom ändå! (Om det nu var han som var han.) Men först måste vi se en snabbgenomgång av betoningen i den berömda monologen i ett klipp som är så fullt av Shakespearekändisar att man nästan får hicka av förtjusning.
Vad mer?
De flesta av Shakespeares föräldrar och andra släktingar var analfabeter – även hans barn. Dock hade han två polare (John Heminge och Henry Condell), som var läs- och skrivkunniga och som hade huvudet på skaft; de sammanställde Shakespeares i det oerhört viktiga verket ”Mr. William Shakespeares Comedies, Histories, & Tragedies”. Under William Shakespeares livstid trycktes inte ett enda av verken på något sätt.
Han gifte sig med Anne Hathaway (ja, skådespelerskan från nutiden har samma namn) när han var 18 och hon var 26 och gravid. Tyvärr finns inga i rakt nedstigande led kända släktingar eftersom
Hamnet (inte Hamlet) blev sjuk och dog när han var 11
Judiths tre barn dog innan de hann få barn
Susannas enda dotter Elizabeth inte fick några barn.
Till yttermera visso dog två av Shakespeares syskon innan de nådde vuxen ålder, och ingen av fyra bröderna som överlevde fick barn. När han själv dog skrev han ett ytterst sparsmakat testamente där hustrun fick ”husets näst bästa säng, inklusive lakan”.
De som pratar engelska dräller Shakespeare-citat omkring sig hela tiden utan att veta att de gör det – ungefär som att vi ju säger ”det är ingen ordning på allting” och då citerar Pippi Långstrump. Några Shakespeare-uttryck är
”foregone conclusion” (Othello)
”in a pickle” (The Tempest)
”wild goose chase” (Romeo and Juliet)
”one fell swoop” (Macbeth).
År 1890 bestämde sig världens då största Shakespearefan, amerikanen Eugene Schiffelin, för att hedra sin idol genom att släppa iväg 60 starar i New Yorks Central Park, bara för att staren ju nämns i flera av pjäserna. Alla 200 miljoner starar som idag finns i USA härstammar från dessa 60, och alla är inte helt förtjusta över den utvecklingen (som ju påminnner lite om våra många vildsvin).
Till sin gravsten skrev William Shakespeare något som skulle funka som varning för alla som ville gravplundra honom. (Eller graven dårå.)
Good frend for Jesus sake forbeare
To digg the dust Encloased heare:
Bleste be [the] man [that] spares these stones
And curst be he [that] moves my bones.
Det hjälpte föga; 2016 röntgades graven av forskare, som såg att skallen var borta. Gravplundrarna var med andra ord ena litterära typer.Här går forskarna på Shakespares grav med en röntgenmojäng.
Vid tillverkningen av detta facit läste att man inte alls på några villkor satt och skrev i skenet av ett sketet litet stearinljus. Det har jag alltid trott, liksom lite romantiskt och fint. Men nej, man skrev på dagtid och använde stearinljusen blott i nödfall eftersom de var dyra, gav dåligt ljus och faktiskt var himla opraktiska att hantera.
Se, här är det ju ljust och fint!
Fast kanske vår vän skrev med massa dyra stearinljus i hela rummet på ålderns höst eftersom han faktiskt blev väldigt förmögen?
Men hallå, har Shakespelare skrivit något om bollar? Jodå!
”When we have march’d our rackets to these balls, we will, in France, by God’s grace, play a set.”
Det var alltså tennisbollar … och en eufemism för krig.
Och nu! Plommonstopet, giv akt!
Nu rafsar jag runt i hatten och plockar upp en lapp … men det är inte den sista. På juldagen sker en specialdragning med alla som har varit med eftersom jag vill skicka iväg alla påsarna! Förlåt, nu kom jag av mig. Jag drar en liten lapp där det står … Ninja i Unskijposad!
Vi hörs på juldagen när jag ska tala om hur jävla kass den röda tråden blev!
Här öppnar vi för embryo i specialhörnan! Med basket!
yo
vad säger du embryo jag hör inte
yo
hallon embryo det ekrar härinne är du ute cyklar det undrar jag nu
yo
vad säger du
yo
har du fastat i korsstenen kors i taket ja där sittre r du ju jag ser basketdojrorna det säjer jag nu
yo
men det är ingen farao på taket det är bara julgrannen som ska pulra ner pakceten det säjer jag nu
yo
så när du har fastat klart kommrer du ut det säjer jag nu
Sorry för förseningen – jag ska förklara i facit imorrn vad det var som krånglade! Påsarna som en gång var t-shirtar ska lottas ut och sedan ska vi alla gnistra och glimma i nattens timma.
Nu är vi inne på tolfte och sista luckan 2022!
Lucka 12! Vem ligger bakom detta verk?
Två män möts på krogen. De är tydligen bekanta, för de presenterar sig inte för varandra.
– Jag blir illamående när jag ser dig, säger den äldre av dem.
– Jag önskar att vi var totala främlingar att vi aldrig hade mötts, svarar den yngre lugnt.
– Du är bara en böld, ett varande sår, en fistel för mig.
Så länge människor lever och andas, kommer hat och kärlek att finnas, och mellan just dessa två råder inget tvivel om känslorna. Den yngre mannen fingrar på berlocken i sitt halsband.
– Den här, den gav du mig strax efter att jag fötts.
– Den där? Ja, för att jag längtade till den dag när du dör och även ditt kraniums kött är avgnagt av råttor, svarar den äldre mannen.
– Jojo. Rik … rik på ord har du alltid varit – annars har du ju ingenting.
– Av ingenting blir ingenting, din fula slemklump! Du är ingen, du är som alla andra medelmåttor!
– Som sagt, du är för mig en främling, säger den yngre lugnt.
Den äldre mannen drar efter andan och fortsätter häva ur sig invektiv.
– Din skojare, rackare, du äter säkert ruttet kött, ditt misslyckade bökande svin, du är fet som smör och rund som en jordglob, jag ska spöa upp dig om du så …
– Du är bara en skojare.
Den äldre spänner blicken i den yngres ögon. Han höjer en knuten näve och säger med avsmak:
– Danskjävel.
Men oj, en önödig bild även idag! Tar de aldrig slut?
Nu börjar alla flacka med blicken och fundera på om det är Julkalenderfnulandet som är viktigast eller om det kanske är klappar, barn, dammråttor, glögg och en eventuell skinka som ska få fullt fokus.
Svaret är givet. Häng här.
Christer, the Long Distance Personal Trainer kanske inte hade lösningen i ottan, men nysningen var i alla fall helt rätt fokus:
– God morgon! Det var ett intressant sätt att stava en nysning.
Brid gjorde likadant – hittade fokus:
– Mostrarna kanske är en tråd att dra i.
Charlott – The Goblin girl hade verkligen inte en susning.
– Lätt Lillstrumpa och Änglaljus!
Hemul visste plötsligt!
– Preliminärgissar på en såsig person med mostrar.
[HP-sås, ni vet?]
Betong-Bess visade att off topic-fakta är bra info:
– Där ser man. Mostrar betyder ”att visa” på spanska.
Hon följdes av Pysselitens OT:
– Men jag har googlat USA’s alla presidentfruar – alltid nåt. En president avverkade hela tre first ladys under sin tid på posten.
Många var det som helt korrekt associerade ett av namnen till ”spets”:
Magganini:
– Jag kan inte räkna ut hur jag ska ha tid med de här spetsfundigheterna i dag.
(pigga?) kristina:
– Spetskompetens kanske?
Katt:
– Tittade också på spetskompetensen men saknar förmodligen sådan eftersom jag inte får ihop det.
Och så kom Jossilurens tillbaka och löste allt på sedvanligt associationsvis:
– För skepp och pirater är ju alltid solklara ledtrådar och dagens HB är ju ingen annan än Orlando B-b-bloom.
Lucka 21 vållade våldsamt huvudbry – men det var meningen. (Gå gärna in i båset och titta på kommentarerna; de är listiga och förvirrande och klargörande på en gång.) Inte nog med att svaret innehåller två personer, det är också så att de ju inte har något med varandra att göra egentligen. (Lucka 23 blir säkert lättare. Kanske.)
Så, ut med svaret nu!
Lovelace och Lovecraft, 4 respektive 9 år.
Ada Lovelace (1815–52) och H.P. Lovecraft (1890–1937) levde i olika världar och olika tider och höll inte ens på med samma saker. Men de hette ju Love-nånting och var rasande begåvade på alla sätt och vis samt så himla ämliga och sjuka, faderslösa och olyckliga – fast extremt omhuldade av sina mammor. Så självklart träffades de in love i en Julkalenderlucka.
Kolla här vad jag högst vetenskapligt – under tiden som jag har deltagit i tre olika julförberedande glöggsammankomster – har sammanställt: en tabell med
Ada Lovelace till vänster och H.P. Lovecraft till höger!
Sjuklig som barn (förlamad av mässling), faderslös som åttaåring.
Sjuklig som barn (poikilotermi), faderslös som åttaåring.
Underbarn vad gäller matematik och teknologi.
Underbarn vad gäller bokstäver samt kemi och astronomi.
Starka band till olika mentorer som hon brevväxlade flitigt med.
Starka band till olika mentorer som han brevväxlade flitigt med.
Kombinerar i sina texter poesi och vetenskap.
Kombinerar i sina texter påhittade monster och vetenskap.
Dör i cancer, mager och ämlig pga. stark smärta.
Dör i cancer, mager och ämlig pga. stark smärta.
Har kritiserats starkt av olika falanger i modern tid.
Har kritiserats starkt av olika falanger i modern tid.
Nu får de för enkelhetens skull heta Ada och H.P. fortsättningsvis; jag blir alldeles snurrig av allt Love:ande hit och dit. Dessutom hade H.P. en arbetskompanjon som hette Samuel Loveman, så nu orkar jag inte skriva Love fler gånger. (Men det jämnade ut sig när det visade sig att H.P. hade en annan kompanjon med det förtjusande namnet Frank Belknap Long. Och apropå sån därn love – minns ni även Linda Lovelace och hennes filmtitlar som krockar lite med den hemliga personen i ”Alla presidentens män”?)
Egentligen levde de två i lucka 21 ju inte särskilt lika liv.
Ada föddes in i en finfin släkt med poetpappa Lord Byron (som dock efter en månads faderskap gav upp och bad fru och dotter flytta hemifrån) och modern baronessan Anne Isabella Noel Byron (mycket intressant Wiki-artikel).
H.P.:s pappa var handelsresande i ädelstenar och en relativt lyckad sådan, medan hans mamma hade en trevlig familj med föräldrar och syskon (där har vi mostrarna!). Pappan dog i galopperande syfilis, vilket hans son förnekade till den dag han själv dog. Utan inkomst fick modern med lille H.P. flytta hem till mostrarna Lillian och Annie och morfar Whipple samt mormor Robie. (Ingen av dem har en intressant Wiki-artikel.)
Ada som 17-åring, H.P. som 25-åring.
Vad Ada gjorde karriärmässigt är så sanslöst imponerande att jag inte riktigt vet hur jag ska förklara det – hon var alltså i början av 1800-talet pionjär inom datorprogrammering. Jag citerar Wikipedia:
”Hon är mest ihågkommen för sitt arbete med vännen Charles Babbages mekaniska dator, den analytiska maskinen. Hennes anteckningar om maskinen innehåller den första algoritm som är avsedd att bearbetas med en maskin.”
Ada översatte, förklarade och kommenterade som 25-åring den italienske matematikern Luigi Menabreas text om just den maskinen. Hennes kommentarer blev till slut mycket längre än den ursprungliga texten och hennes gedigna arbete föll i god jord. (Hon fick – trots att hon var kvinna – beröm eftersom många andra vetenskapsmän inte hade lyckats göra det hon gjorde.)
Den inledande meningen i NE lyder dock: ”Lovelaces liv och berömmelse bar stark prägel av de män hon var associerad med.” Hm. Jag undrar om jag inte måste mejla redaktionen …
Vad H.P. gjorde karriärmässigt är bra mycket mer deprimerande. Han satt där med mostrarna och var superbegåvad och skrev, skrev, och skrev. När någon – när han var fem år gammal – förklarade för honom att jultomten inte fanns på riktigt, svarade han direkt:
– Men är det inte så att även Gud är på låtsas?
H.P.:s släktingar dog och dog, och han blev allt ledsnare. Han bästa vän begick självmord (när denne fick beskedet att hans mor låg för döden) och själv hade han så ont, så ont pga. cancern som han inte visste att han hade. På bilden här nedan är han 44 år och har alldeles nyss författat ett självmordsbrev.
Ada, 35 år, H.P. 44 år.
Adas liv var fyllt av älskare, nyupptäckta halvsyskon och tjafs med karlar som blev kära i henne, samt spelskandaler. Ja, hon var begiven på spel, och försökte med några karlar i vänkretsen att skapa en matematisk modell fött att kunna satsa bättre vi vadslagning. (Hon blev påkommen och förlorade massa pengar på kuppen.)
Stackars Ada sitter här och spelar, sjuk i cancer och svag av åderlåtningen som praktiserades på henne.
H.P. lyckades inte göra sig ett namn under sin livstid – familjen fick det allt fattigare för varje år och hans texter publicerades visserligen, men någon succé var det verkligen inte tal om. Efter att ha flyttat hemifrån, gift sig, skaffat nya vänner och mått bättre under en tid, gick allt åt skogen igen och han fick flytta hem till mostrarna än en gång.
Efter hans död blev det ett jädra hallå om upphovsrätten till hans verk. Det hela är helsnurrigt, men nu har man i alla fall enats om att ”allt som publicerades i USA före 1923 är kulturellt allmängods”.
Nuförtiden är H.P. poppis och kontroversiell på en gång hos den yngre, datorspelande generationen; sedan 2004 har ungefär 20 av hans böcker nyöversatts! Hans persongalleri har konstiga namn som låter som nysningar och hans texter nagelfars och analyseras i doktorsavhandlingar som särskilt fokuserar på hans ymnighetshorn med adjektiv. Mina barn kan obegripligt nog rabbla både titlar och nysningar och diskutera handlingen i verken!
Heja Ada, och Heja H.P.! Nu släpper jag ut er ur luckan!
Och så har vi då en plommonstopsdragning av två tisch… nej, tygpåsar. En första sändning gick iväg idag, så om ”Posten” sköter sig får några av er ett kuvert i lådan på fredag! Nu ska jag dagen till påsarnas ära dra två lappar … Flygbengan … och … Hemul!
Sistluckan kommer i ottan på fredag!
He is back – här kommer embryo!
embryo var har du varit vi blev ordroliga
jag har varit på den andra sidan det säjer jag nu
yo
men herregudrun vad har hänt det undrar jag nu
yo
jag tänkcte inte fuskca men tänkcte om man tjuvgluttrade lite i lukcan kunde man kanske få en lertråd det säjer jag nu
yo
men vad händre vad händre
åh först fick jag in en tomtevante okcså kunde kikra men det var omögligt att se något så jag öppnade lite till
okcså nu hörde jag lite ljuleljusmusik
okcså kändre doften av glugg det säjer jag nu
yo
så jag stakc in hela luvran okcså hela tomteklägget det säjer jag nu
herregudrun embryo: du är helkrokig
ja det strämmer nog: det här var ingen dansk kring julgrannen precis det säjer jag nu
yo
för i nästa ögonblikc trillrade jag ner i intet okcså det var intet så julkul: det var ju ingen användskallelenderlukca det säjer jag nu yo
Jamen hörni, vad häääänder i världen? Inget är som det borde vara och tishorna förvandlades till en tummetott, som Ökenråttan och Annapanna förärades i det förvirrade facitbåset. Eller om det kanske var den förvirrade luckan som var förvirrad? Hur som helst – idag är allt glasklart!
Kanske.
Lucka 21 (den näst sista år 2022, vänner!)
Två förälskade sjuklingar
– Älskling! sa hon. – Älskling? svarade han lite yrvaket. – Var är vi? Är vi i himlen? – Nej, nej. – Men vi är väl … döda … båda två? – Oh ja, sedan länge. Men just nu, kära du, är vi fast i en finfin julkalenderlucka. – Min käraste ögonsten! Hur i hela friden hamnade vi här? – Det kan du som är så smart nog räkna ut … hoppas jag.
De tittade på varandra. Hon log mot honom, han kysste henne ömt, men ändå lite blygt på kinden.
– Är det dina mostrars göranden och åtaganden som har satt oss i denna knipa? frågade hon. – Nej, inte alls, och jag måste tillstå att det faktiskt inte alls är en förfärlig knipa. Du behöver inte analysera den underliga situationen eller ens fundera på en listig lösning. Den underliga julkalendern kan vetenskapligt förklaras som varande ljuv poesi, som du ju känner väl, alltså sånt som vi inte kan uppfatta med våra outvecklade sinnen. Lite skrämmande är det dock. Luckan finns liksom bortom det riktigt fysiska. – Jaså, ja, nu förstår jag! Raring! Vi är tillverkade av en AI!
De fnissade till. Båda visste de att AI inte på långa vägar hade bemästrat luckskapandet.
– Jag har ett förslag, sa hon. Vi kikar in i nästa lucka! Jag misstänker att Edgar Allan Poe och Lord Byron helt logiskt sitter och rimmar i den. – Ja! ”I denna namnlösa lucka kan vi bara sucka …” försökte han. – Vänta … eh. ”Så sent på natten, och månen är … en platt en?” … kontrade hon.
De omfamnades lidelsefullt. Sällan har två så väsensskilda personligheter funnit varandra så intensivt och innerligt.
– Men hur löser vi luckan? Kan vi associera fram något? sa han. – Nej, det här står mig ner i halsen. Förlåt, upp i halsen. Nu tycker jag att vi istället … förlåt … jag ska bara … ahh … ahhh shcth … ulhu … fthaaaaa …
– Va? Är allt bra? Skräms inte!
– AXXXX’chiiill’at-atchaaaa! – Prosit. Älskling.
– Tack. Älskling.
