Hoppa till innehåll

Månad: januari 2023

Hesa Fredrik (vars namn är omtvistat) is back!

– TUUUUUUUUUUT!!!

Ni som har hängt här på lotten.se vet nu vad jag talar om. Nu förstår ni att jag är så glad att jag hjular, kastar konfetti och korkar upp champagnen! Vi har fått en ny tyfon-tuta!

Nykomlingar: läs en liten sammanfattning här!

I torsdags dundrade det till strax utanför huset – och se, där stod utan förvarning en gigantisk brandbil!

Två förtjusande brandmän klev ur, log och sa att nu är det dags att börja fixa med ny tuta på taket och ny digital grej i källaren! Jag drog den vanliga litanian om hur slarviga är och hur stökigt det är i källaren eftersom vi aldrig får tummen ur och kanske kan man ha överseende med det eftersom vi har fem barn, men oj bara ett ”barn” bor ju hemma, fast eftersom vi älskar att ha Hesa Fredrik på taket, kanske vi kan ta ett tag med skiten i källaren snart …

– Mmmmmm, sa brandmannen som var man.
– Mhhhhmm, sa brandmannen som var kvinna.

– Jaha, jaha, jaså, väggen, manicken, här eller där, funderade brandmannen och brydde sig inte det minsta om att det ser ut som hej kom och hjälp mig i källaren.

Sedan beklagade de sig båda väldeliga över att sladden som fortsättningsvis kommer att ligga utanpå huset, strax bredvid husets vita knut, ju är svart. Estetiskt sett är det ju inte perfekt med svart sladd mot vita snickerier … sa de.

– Den får se ut precis hur den vill, bara vi får en tutande tyfon igen! sa jag med glittrande ögon.

De berättade att de skulle

  1. skruva loss dem gamla tyfonen, som kan ha suttit där precis hur länge som helst
  2. sätta fast en ny, dra nya ledningar (den svarta som tydligen ska misspryda huset)
  3. borra hål i grunden ner till källaren
  4. sätta in en ny grej som ersätter kompressorn som stod i källaren till för fem år sedan.

Istället för att låna våra stegar och klättra upp på taket hade de med sig en egen stege – brandstegen med korg som sitter på brandbilen. Men för att den ska funka, måste fyra jättejättefötter skjutas ut från brandbilen, tryckas mot marken samtidigt som brandbilen lyfter från marken.

– Brrrhuuuuuhhhhhmmmmmmmm! sa brandbilen och gjorde exakt detta helt utan att knorra.

Precis som när jag gör armhävningar.

På ett kick hade stegen med korg hissats upp till taket tio meter upp i luften. Jag stod nedanför och gapade. Åååh, om jag ändå hade fått följa med upp och ta bilder, tänkte jag. Kanske hade det gått bra om jag hade tagit på mig en cykelhjälm? (Det är en regel i familjen: är man på taket ska man ha cykelhjälm. Och förstås fotografera allt man ser.)

En hade en rörkapare som vreds runt, runt, runt medan den andre hade en gigantisk rörtång som höll fast i den gamla stången som tyfonen satt fast i.

Vän av ordning (alltså jag) stod där och funderade på hur länge den där tyfonen har suttit på taket. Huset byggdes 1937 som en Ica-affär, men Hesa Fredrik har funnits i folkmun sedan i alla fall 1931. (Jag har letat i tidningsarkiven som en tok.) Själva uppfinningen är från 1920-talet, men då såg den mer ut som en liten låda. Namnet sägs komma av att en krönikör i DN – Oscar Rydqvist – tyckte att den nya larmsignalen lät lika hes som han själv, och i mellannamn hette han ju Fredrik. Långsökt, väl?

Så här skriver SvD i mars 1931. 

Men ingenstans i DN kan jag hitta Oscar (Fredrik) Rydqvists krönika som handlade om Hesa Fredrik. Kanske var det så att DN tog sig friheten att den 24 januari 1959 fabricera etymologin?

Åhå minsann – 1931 ”i marskylan”.  Pah!

Well. Det där låter i mina öron som en skröna. Jag hittade inte heller krönikan i DN:s arkiv, så jag blev tvungen att tillsätta en utredning för att hitta den korrekta källan.

DN den 27 mars 1931, när namnet redan är inarbetat.

Den här utredningen är anledningen till att detta blogginlägg inte publicerades redan för fyra dagar sedan. Jag har nämligen lett, letat, letat och letat men ändå inte hittat belägg för DN:s påpekande. Dessutom kallades brölande röster, skrikande generaler och gapiga chefer för ”hesa Fredrik” redan i början av 1900-talet.

”… ’Hesa Fredrik’ och andra basröster ur rallarleden …” (DN, 2 aug. 1931.)

Fakta:

  • Många äro de i tidningarna nämnda hesa fredrikarna redan långt innan tyfonerna varnade för luftanfall.
  • Oscar (som aldrig kallades Fredrik) Rydqvist skrev i DN under pseudonymerna Åbergsson, Åb., samt ett fåtal gånger Hesa Fredrik.
  • Även om den stora luftvärnsövningen i slutet av augusti 1931 testade de tjutande sirenerna, fanns de långt tidigare.
  • I ”Hemmets Årsbok” från 1941 konstaterar man att sirenerna redan 1927 kallades Hesa Fredrik.
Bevis!

Kommen så långt i min letande, hittade jag en liknande utredning som gjordes av Faktoider redan 2019 … Tusan hakar, jag är aldrig först med nåt!

Därför återvänder vi raskt till min egen tyfon.

Den nya har två strutar och två bollar!

Efter en stund satt den nya skönheten på samma plats som den gamla från anno dazumal, och jag fick order om att hjälpa till att dra i ledningarna.

Ser ni min fantastiska insats? Jag drar i ledningarna och ser till att ändarna inte blir fuktiga!

– Tack för hjälpen! sa brandmännen och undrade sedan om jag möjligtvis skulle ha lust att klättra in i förarhytten och hämta en säkerhetssele och hänga med upp i luften för att kolla på solnedgången.
– Förarhytten! pep jag, nästan tårögd av lycka.

Förarhytten! Allt är så infernaliskt coolt!

– Knirr, knarr, knak och gnissel så for vi rakt upp i luften, säkrade och fastknäppta i korgen på alla sätt och vis.
– Men herregud, jag glömde cykelhjälmen sa jag.

Åh, det var som fan. Taket ser ju riktigt bra ut! Och den nymålade nordsidan. Men östra sidan är ju för bövelen målad i två olika gula nyanser!
De coola brandmännen njöt i lugn och ro, medan jag hade svårt att hitta ord av pur upptäckarglädje.

Jag ska bli brandman när jag blir stor!

(Pssst: Det är den 6 mars 2023 som det ska tutas nästa gång. Håll tummarna!)

Share
43 kommentarer

En promenad i jävla januari

Jag tittade i lördags morse på mig själv i spegeln och konstaterade att jag nu, i slutet av januari, har förvandlats till en skrynklig hund med trötta ögon.

Ja, här är jag.

– Inte är det bra. Och inte blir det bättre.
– Nämen Lotten, sa min polare.
– Februari väntar runt hörnet. Och kolla, mina händer ser 100 år gamla ut.
– Nu måste du tänka positivt.
– Det måste jag inte alls. AI kommer att ta över allt skrivande och små mini-drönare kommer att hoppa ut ur breven med räkningar och döda mig med gift för att …
– Nämen sscchh! Nu går vi på en långpromenad!
– Okej. Blir allt bra då?

Planen var att vi skulle gå 1,2 mil i –2 °C och strålande solsken på drygt tre timmar. Att det blev lite kallare och fuktigare samt ett tjockt molntäcke som gjorde allt gråare än grått, passade mitt humör perfekt. Naturligtvis gick vi vilse några gånger också (och fick vända om), så den sista timmen gick vi i nattmörker.

Här kommer nu några bilder från den inledningsvis dystra promenaden.

Titta vilka konstiga grejer! Vad är det?

Vi inledde med en omväg till ett grustag:

– Den här stigen har inte orange markeringar. Går vi verkligen på Sörmlandsleden?
– Men kolla, där finns vita markeringar.
– Mmmm. Skulle de inte vara orange?
– Jo, men kanske inte just här …?

Efter den dialogen vände vi på klacken och gick tillbaka – och hittade förstås rätt stig.

”Min ångest är en risig skog” sa Pär Lagerkvist redan 1916.
På orienteringskartan var detta en härligt lummig, flera hundra år gammal skog.

– Spretiga björkpinnar och kalhyggen. Perfekt. Jättemysigt.
– Men Lotten, upp med hakan, tänk på markägarna som behöver sälja för att kuna försörja sina familjer.
– Skitstövlar hela bunten.
– Nej, nu tyck… Oj! Kolla, ett ödehus!

Nuuuuu skulle ni ha sett mig.

Jag förvandlades från I-or till julaftonens arapapa på en sekund. (Edit: Heter den kanske apaparapp?)

– Hurra! tjoade jag. Kolla! Plåttak! Ingen trappa! Vi går in!
– Nej, vi kan inte …
– Vi tassar in jätteförsiktigt! Jag knackar först! Kolla, det är öppet!
– Men det finns ju ingen trappa!
– Äsch, vi häver oss upp med armkraft!

Jag chansade initierat på 1880-tal, men övergivet sedan 15 år. Tänk att trappan var helt borta, puts väck! Stulen?

Inne i ödetorpet fanns det vackra fönster- och dörrfoder, snirklig hålkäl, perfekta spegeldörrar, vedspis,spår av jägare, gamla tidningar, viltkartor och nån ölburk samt en ren diskbänk. Inget var förstört, men allt var helt orört sedan många, många år.

Tidningen på bordet handlade om när Christer Fuglesang 2006 landade på jorden igen.
– Kolla! Tepåsar! Hurra!
– Tänk att få renovera och fixa och dona här! Kolla, en såg!

Vi klättrade ner från förstubron igen efter att ha stängt ytterdörren riktigt noggrant. Resten av den molniga promenaden var en barnlek med fikapaus, fina spänger, pölar med lagom tjock is på samt en drickapaus med vatten och kexchoklad. Att gå lite vilse i pannkakan piggade bara upp – och plötsligt var vi hemma utan blessyrer trots att jag föll raklång hela två gånger.

Bildbevis 1: Jag snubblade på en stubbe långt bort i bakgrunden, släppte bollen och kastade mig så långt fram jag kunde för att undvika att landa på stubben som min högra fot just nu vilar på.
Bildbevis 2: På trottoaren endast 60 meter hemifrån trasslade jag in fötterna (som jag hade slutat att lyfta på) i nåt grentrassel – tjong, så hade jag utan att kunna påverka fallet landat exakt så här.

Men helgens underligaste upplevelse var ändå när vi plötsligt – i mörka skogen – stod öga mot öga med ett spöke.

Spöket var en plastpåse med ögon och tryne. Fylld med torra löv.

Jag vidhåller att det är kallt, mörkt, förfärligt januari-igt och att hela jävla februari med räntehöjningar och elräkningar ligger som en möglig filt över framtiden. Men promenaden var jättetrevlig!

Share
9 kommentarer

Att vikariera på SFI

För ett år sedan vikarierade jag på Mälardalens universitet och fick

  • rätta tentor
  • undervisa i konsten att skriva akademiskt
  • förklara skillnaden mellan preposition (t.ex. före) och konjunktion (t.ex. innan).

Plötsligt hade jag vikarierat så brutalmycket att jag riskerade att lasas in, vilket för en universitetprofessor med stram budget är rena rama mardrömmen. Tjong, åkte jag ut på gatan.

Nu vikarierar jag på SFI och får

  • rätta stavning (hond, famili, tandlegare –> hund, familj, handläggare)
  • undervisa i konsten att placera verbet på rätt sida om ”jag”
  • ja, förklara skillnaden mellan preposition och konjunktion.
Tänk att vi med svenska som modersmål behärskar denna galenskap.

Ni minns kanske att jag hösten 2019 vikarierade på högstadiet, och höll på att få stora dåndimpen eftersom det var så oerhört slitsamt? Det var 55-minuterslektioner med 5 minuters paus, nästan ingen lunch, tillrättavisningar, mobiltelefoner, nån som hoppade ut genom fönstret, hot, anmälningar och allmänt vansinne.

Well, nu ska ni få höra, alla grundskolelärare: på SFI är det toppen att undervisa!

Man undervisar halva dagen, planerar andra halvan. I alla minimala arbetsrum har förvisso två lärare varsitt skrivbord – men eftersom den ena undervisar på förmiddagen och den andra på eftermiddagen, blir det aldrig trångt. Alla älskar sitt jobb och klagar kanske över löneutvecklingen och andra petitesser, men trivs.

Vaffan. Så borde det ju vara även i grundskolan.

På SFI har jag så fria händer att det bara inte är riktigt klokt. Så här kan det se ut i mejlet när jag blir kallad till tjänstgöring:

– Hejhej, kan du vicka imorrn fm i Nisses B2:a i 202 på drg16? Material ligger i kärran i 212, men du kan köra ditt eget race.

Det tog förstås ett tag innan jag fattade att förkortningarna i infon stod för

  • klassrum
  • arbetsrum
  • språknivå
  • Drottninggatan 16.

Det roligaste är att få eleverna att på knagglig svenska prata om sin bakgrund, sin familj, sitt hemland, sina tankar om Sverige och samtidigt påpeka att y uttalas med rund mun, annars blir det i ett i.

Så här kan det låta!


1.
– Jag bigde fira hos, säger en elev som var arkitekt i Syrien.
Jag byggde fyra hus, rättar jag.
– Du är arkitekt? säger eleven förvånat.

2.
– Min mamma ringer igår.
Min mamma ringde igår.
– Hon säger jag är dom.
Hon säger att jag är dum. Vänta va, varför säger hon att du är dum? säger jag.
– Hon säger: ”Du studerar tre år. Vad blir du? Läkare? Lärare? Professor? Nej, du studerar tre år och bara sedan kan inte brata svenska.”

3.
– Lärare! Lärare!
– Ja?
– Den papper var delåschgid.

Här krävs det intelligens och sammanhang för att förstå. Jag chansar lite:

Artikeln som jag läste var tråkig, rättar jag. Den var inte [ruskar frenetiskt på huvudet och gör frustrerad min med rynkade ögonbryn] rolig.
– Ja! Den var orolig! säger eleven med emfas och språklig lycka.

4.
– Jag inte kan prata enGleska.
– Jag kan inte prata engelska, rättar jag och skriver på tavlan så att rätt ordföljd och rätt uttal blir supertydligt.
– Jag kan inte kan prata enGelska.
– Bra, men verbet behövs bara en gång. Och strunta i G. Titta på min mun nu! Jag kan inte prata [eŋ-elska].
– 
Lärare! Lärare! Man kan säga unGefär!!!
– Nej, tyvärr heter det [unjefär].

5.
– Lärare! Jag frågar dig. Varför det heter på svenska

  • i lördags
  • på lördag
  • i framtiden?

– Eh. Hm.

Jag förstår att särskilt prepositionen ”på” är förvirrande. Vi är på stan, på puben, på tåget, på Ica och på jobbet, men i skolan, i badhuset och i taxin. Vi säger imorrn och igår men på lördag. Gah.

– Bra fråga. Men jag kan även säga att  ”vi ska skjuta detta framtiden”.


Som ni förstår slutar inte diskussionerna abrupt som här ovan. Att förklara rolig –> orolig tar 20 minuter. Att få eleven att gå från uttalet delåschgid till tråkig engagerade hela klassen i säkert fem minuter.

De flesta SFI-lärare skriver bra mycket snyggare än jag.

Jag har även förklarat

  • att man kan säga ”vi hörs” när man menar ”vi syns”
  • interjektionerna äsch!, tyvärr! och nähe!
  • pip i öronen & tekannans pip.

I och med att jag faktiskt får så fria händer, drar jag fram massa böcker om Carl Larsson när temat är ”bostad” och tre månaders dagstidningar som jag har fått tag på via P4-redaktionen när temat är ”ekonomi”.

Dagens roligaste aha-upplevelse var ändå när den forne slaktaren berättade hur han hatade sitt jobb och ändå längtade efter att stycka en ko så att blodet sprutade. I samma ögonblick förstod den f.d. fransk- och tyskläraren att hennes kunskaper faktiskt var eftersökta i Sverige.

Samtidigt som detta sker är jag dock av Arbetsförmedlingen kallad till en obilgatorisk obligatorisk kurs i konsten att köra lastbil.

Share
49 kommentarer

Isbjörnar i Luleå, den nuvarande regeringens klädval och ett foto

Jättelarviga minnen från dåtiden!

1.
När jag var liten och bodde i Luleå, skrattade vi gott åt de oerhört fåniga vykorten med isbjörnar på Storgatan.

– Isbjörnar? Luleå har inte ens ett zoo.

Ungefär så här. (Det här är snarare nånstans vid Stationsgatan.)

2.
När jag var på språkresa i Eastbourne 1977, sa vi till några coola killar från Lidingö att jodå, TV2 skulle snart komma till Luleå. Men att vi ibland faktiskt kunde ratta in P3 och Svensktoppen.

– De trodde på oss, trots att ”kanalklyvningen” (TV 2) funkade överallt i hela Sverige redan 1969.

3.
När jag hade bott i ett år i Dallas och gått i high school, fick jag på fullt allvar säkert 20 gånger frågan om jag hade träffat J.R. Ewing nån gång.

– Det hade jag inte.

Jättelarviga nyheter från idag!

Regeringen åkte tydligen till Kiruna igår och blev på nåt mysko sätt sponsrade av en polarexpedition. Eller nåt. Våra makthavare poserar i täckbyxor med extravaddering på knäna, enorma dunjackor, björnskinnsmössor (fast inte björn dårå, för hur hade det sett ut?), de ler och skrattar och tycker att det är jätteskönt att svettas ihjäl eftersom det ju denna dag råkade vara nånstans runt – 4 °C kallt i Kiruna. (Observera gärna det korrekta mellanslaget före °C.)

För att inte debiteras 5 000 kr för bilden, har jag blivit tvungen att censurera den. Men ni anar kanske hur det ser ut och vad kalaset kan ha kostat?

Den enda som är korrekt klädd på bilden, är kungen: rock, brallor och vanliga dojor. (Jag hoppas att han fick beröm av nån.) De andra påminner starkt om mina barn iklädda bävernylonoveraller inne i ett shoppingcenter runt 2007.

– Mamma, det är vaaarmt.
– Ja, jag förstår, men det är ju så kallt ute.

Förlåt, barnen, förlåt.

I amerikanska filmer, vandrar hjälten och hans polare ofta omkring i något som sägs vara freezing cold, men ingen rök kommer ur munnen och ingen har vantar och snön beter sig misstänkt – liksom som vore den schampo-skum.

I samma sorts filmer kliver hjältinnan ganska ofta vigt ur en taxi. Hon är inpackad i täckkappa, fluffmössa, muff och … och … pumps! Jag lovar och svär att även dagens regeringsmedlemmar när de ser sånt trams pekar finger och säger att amerikanska regissörer ju är ena klåpare eftersom alla ju veeeet att man inte kan ta ens två steg på snö eller is om klackskorna är odubbade.

Så … nu enas vi om att regeringen har dåliga påklädare och att Kiruna inte är Antarktis på samma sätt som att nästan ingen har bastkjol på Hawaii.

Jättecoolt foto från förr!

In på scenen kliver nu ett av världens bästa foton.

Regeringen till vänster, kungen till höger. (© The Irving Penn Foundation)
Bilden är ett konstverk som heter ”Peter and Dagmar Freuchen” och fotot togs av Irving Penn 1947. Peter var i sin isbjörnspäls drygt två meter lång, vilket ju inte är nån vidare längd om man t.ex. lirar basket. Lilla coola Dagmar med florhatt och pärlhalsband måste alltså ha varit pyttekort.
Och det är nu jag bemödar mig lite extra för att vi alla ska kunna förtränga de larviga politikerna i sina fåniga kläder i det förtjusande, varma Kiruna. För visst vill man veta mer om det danska, äkta paret Peter och Dagmar?

Peter Freuchen (1886–1957) slutade skolan i förtid för att istället segla till Grönland, blev polarforskare och besökte alla de riktigt kalla delarna av världen och fick därför använding för sin päls på bilden. Han var nära döden bl.a. när han

  • i flera dagar låg fastklämd i en snödriva efter en lavin
  • blev skjuten av en lägerkock som trodde att han var en björn (det var väl den där pälsen igen)
  • högg sig själv i låret med en harpun när han klättrade nerför en glaciär via sälskinnsrep (viktig detalj, tydligen, de där sälskinnsrepen)
  • fastnade i en snögrotta, som han med stor möda grävde sig ut ur (med hjälp av ett verktyg som han påstod var skapat av avföring), varefter flera tår fick amputeras pga. förfrysning.

Foten hämtade sig aldrig, utan fick senare amputeras helt.

Dagmar Freuchen-Gale (1907–91) var även hon dansk, men illustratör på landbacken. Hon följde blott med på en av makens livsfarliga resor (till Island) eftersom hon hellre satt hemma och tecknade på uppdrag av modetidningar och bokförlag. När Peter gav ut memoarboken ”Book of the Seven Seas”, kontrade hon med kokboken ”Cookbook of the Seven Seas”.

Hon riskerade aldrig livet, men dog förstås ändå.

Share
31 kommentarer

Tapeterna trillar ner!

Den djefla mannens (aka DDM) äldste bror var i treårsåldern väldigt morgontidig. Men inte väckte han sina föräldrar (doktor Bergman 1 och doktor Bergman 2) bara för att han var vaken, nej. Han gick upp och roade sig på morgonkvisten på helt egen hand. Till exempel genom att ta tag i tapetflikar och dra så att hela tapetsjok föll till golvet.

(Tapeterna satt sämre förr.)

När då en yrvaken och nattjourande läkarförälder släpade sig upp för att undersöka de underliga, ritschande ljuden, tittade den lille sonen glasklart upp på sina dagars uppkomst och förklarade att det inte var hans fel, alls. Han sa:

– Doktor Bergman, doktor Bergman, tapeterna trillar ner!

Så … när man i den här släkten blott säger ”tapet”, kommer någon omedelbart på denna historia, och drar den. Slutrepliken sägs förstås i korus.

Men nu till mitt egentliga tapetärende.

Jag är nämligen inte alls tapetkunnig eller -intresserad. Jag är dock uppvuxen i ett hem som av mina hippieföräldrar INTE pyntades med sånt här 1973:

En garderob på en husvisning 2019.
Hemma hos Elton Johns föräldrar. (Foto: John Olson.)
Ett rum på Hotell Birger Jarl.
Ett annat rum på Hotell Birger Jarl.
En tapet i kommentatören hakkes sommarstuga.

Nejnej. Hemma i familjen Stensons (jag hette Charlotte Stenson på den tiden) 1970-talshus såg det ut så här. (Och jag brydde mig verkligen inte. När jag bytte rum i huset, målade jag raskt över tapeterna med vit färg. Hu, så spräckligt, tyckte jag.)

”Strawberry thief” (William Morris).
”Golden lily” (William Morris).
”Willow boughs” (William Morris).
”Pimpernel bayleaf” (William Morris).
”Marigold” (William Morris.)

Men nu är det ju så att jag som vuxen har fattat tycke för renoveringar, justeringar, återgång till det gamla (inte Elton Johns tapeter) och allmän estetik. Så i mitt kök har jag sedan 2000 denna skönhet.

Boråstapeter skriver att den heter ”Linné” och att det ”är en tidstypisk gustaviansk tapet som drar åt rokoko”. Och jag kan tala om att jag har satt en av våderna uppåner, men att ingen har sett det. än.

I huset som jag hjälper till att renovera på Öland, upptäckte vi i förrgår en fuktskada på en vägg. Tapeten bucklade sig, svällde och lossnade från väggen som ett plåster på ett vätskande skrubbsår.

– Va? sa jag och pekade på en fuktfläck.
– Åh nej! suckade söstra mi (Orangeluvan).
– Vad gör vi? sa jag.
– Slit bort skiten! sa Orangeluvan.
– Hurra! tjoade jag, som ju gillar att slita bort, hugga ner, rafsa och krafsa samt skrapa.

Några timmar senare stod vi med fem tapetlager och visste varken ut eller in. Ett lager var tunt som läskpapper med ett mönster som påminde om små maskar och nästan obehagligt att titta på, så det fotograferade jag inte. Men här är de andra fyra!

Den (1) färgglada var fastspikad direkt på träväggen längst in. Sedan kom (2) den brunaktiga med svepande liljor (som förmodligen är helt förändrad vad gäller färgerna, och vars tryck var fastkletat på baksidan av (3) mask-tapeten, som vi inte har på bild här). Därefter kom (4) den silvriga med blommor och sist (5) den rutiga.

Våra kunskaper räcker inte till här.

  • Huset byggdes 1909, så den fastspikade, blommiga bör vara från den tiden.
  • Den bruna med vita liljor kanske är 1920-tal?
  • Den silvriga med blommor är helt ljuvlig och känns som 1940-tal.
  • Men den gråa, rutiga som känns som 1950-tal förbryllar: varför tapetsera så snart igen – och kan den verkligen vara 70 år gammal?

En annan sak vi lärde oss allt om i detta skede, var väggmaterialet Treetex, som satt ovanpå ”masktapeten”. Det är en väldigt mjuk, porös träfiberskiva, som bara fanns 1930–71 . Den är brandfarlig, smular och går sönder samt suger åt sig fukt som en svamp, men var en megasuccé i nästan alla hus som byggdes under 35–40 år.

Källa: Teknisk tidskrift (1933).
Bakom tramporgeln som har hamnat lite på sniskan där, står Orangeluvan och pillar på den fuktiga Treetexen.

Träväggen som vi till slut fick fram såg jättebra ut, så fuktskadan  var liten och numera torr. Vi fortsätter att fixa och dona och lappa läckor om några veckor. Inga bekymmer! Och vill ni läsa mer om Treetex, finns bilder från den nedlagda fabriken här.

När vi hade tröttnat på att riva, återgick vi till evighetsjobbet att linoljemåla ett tak vitt och en väggpanel grön.

Här poserar vi glatt när klockan närmar sig midnatt, trots att vi är helt jävla sopslut i både hjärna, hjärta och muskler.

Tapeterna trillade alltså inte ner; vi drog ner dem med möda och stort besvär.

Share
28 kommentarer

Öland igen: arbetsläger nummer 1 år 2023

– Tiddelipom, sa jag på nyårsdagsmorgonen och hoppade glatt ur bingen för att ta med mig några fula kläder och åka till arbetsläger på Öland. Jag vet inte hur många dagar eller om det ens finns vatten i huset, men det blir spännande!

Jag klev på tåget, slängde fram matsäcken och började kasta i mig spagettin.

Pling plong, sa tågets högtalare. Vi är lite försenade eftersom vi saknar ombordpersonal.

Här – kl 12.17 – insåg jag att mina tio minuters bytesmarginal i Linköping var uppätna. Men att min spagetti inte var det.

Sedan följde några nervösa minuter när jag inbillade mig att tåget började tuffa iväg så att min anslutning i Linköping inte skulle försvinna i fjärran. Därefter suckade jag under många uppgivna minuter där jag anade att resan skulle bli helvetiskt krånglig och lång.

Pling plong. Det här tåget kommer att tas ur trafik eftersom vi saknar ombordpersonal. Era biljetter gäller på nästa tåg som går om två timmar.

Ombordpersonalstjejen beklagade och bad om ursäkt när vi alla lommade av tåget med packning, barnvagnar, sura miner och telefonen vid örat.

Väntsalen är inte dimensionerad för inställda tåg. Restaurangen var stängd och golvet kladdigt. MEN JAG HADE SPAGETTI!

Under de två timmarna fylldes den lilla väntsalen till bristningsgränsen pga. andra inställda tåg och väntan på bussersättning, så jag

  • gick inte på toa för den var ”ur bruk”, som det stod på lappen
  • blev av med min golvplats när jag sträckte på benen – plötsligt låg en hund där
  • såg hur folk till slut satt ovanpå glassfrysarna inne på Pressbyrån
  • tänkte att jag borde ringa till restauranginnehavaren, som helt klart hade stängt fel dag
  • förundrades över en ung mamma, vars fyraåring inte satt stilla en sekund, utan hällde läsk på andra resenärer, spottade på golvet, klättrade upp på ett bord som han sedan hoppade på och avslutningsvis rymde ut på perrongen.
Min ryggsäck och min upptagna golvplätt.

Efter de två timmarna kom äntligen ett annat tåg, som ju blev fullproppat när vi klev på.

Ombordpersonalstjejen – samma som på det inställda tåget – berättade att orsaken till att tåget och alla miljoner passagerare inte hade fått komma iväg, var … hon. Hon hade jobbat för många timmar (pga. andra saknade i personalen) och fick helt enkelt inte arbeta mer utan att ta en paus. Så … även hon satt nånstans i stationshuset i Eskilstuna i två långa timmar.

Men sedan gick resan som planerat, även om det var trångt som i en tändsticksask full med senapssill. Nu är jag till på fredag i ett nästan ouppvärmt hus på Öland, utan rinnande vatten och med blott en kokplatta i köket.

Typisk hantverkarmat.

Vi äter havregrynsgröt, uppstekt palt och entrecôte [aŋtrekå´t], snickrar, målar, bänder bort träfiberplattor på spegeldörrar, spacklar och drar som vanligt bort en miljard spikar eftersom man på 1940- och 50-talen älskade att sätta spik precis överallt.

Tips från Ica-förlaget runt 1955: ”Händig hemma – gör reparationerna själv”. Läs och häpna.
Spegeldörrsrenoveringsrummet ser ut så här och är underbart att jobba i!

Imorrn ska vi hämta färdigblandad linoljefärg hos den 87-årige färghandlargubben som strax ska lägga ner verksamheten.

– Nä, snart är det slut. Jag orkar inte. Vet inte hur länge jag står och går – det är inte ens nån idé att köpa gröna bananer numera!

När vi med färgprover visade vilken gröna nyans vi ville ha till pärlsponten sa han lugnt:

– Den? Näe, den ska ni inte ha, den blir för mörk. Jag blandar till den här istället.

– Jaså, jahaaa, sa vi och godtog valet.

Man ska lita på expertisen – den säger till exempel att man bör ha arbetshandskar på sig när man far omkring som vi. Det glömde vi helt bort, så nu sitter vi och pillar loss stickor och drar bort färgflagor som har borrat sig in under naglarna …

Share
27 kommentarer