Det fanns en tid när jag rusade till doktorer (ergo mina svärföräldrar) och bad om antibiotika så fort jag blev sjuk, för si det hade jag verkligen inte tid att vara.
På ingen tid alls rotade de fram sitt receptblock och krafsade ner kåvepenin … och så var det inte mer med det. Odling? Nope, så länge snoret var läbbigt gult var antibiotikan motiverad. Funkade jättebra!
Idag vet vi att alla borde ha varit mer restriktiva. Dessutom käkade vi på den tiden massa fläskfilé från Danmark, och fick säkert i oss en lagom dos penicillin åtminstone en gång i veckan.
Nu är jag inne på femte dagen med gult snor, slemmigt hostslem i samma nyans, feber och en förlamande trötthet. Men si detta har jag sannerligen inte tid till! I mitt huvud snackas det:
– Här kommer Stålkvinnan eller Plåtkärringen eller nåt annat coolt! deklarerar jag med självförtroende. Jag klarar allt fastän något i mig verkar insinuera att jag ska ligga ner och göra ingenting! Huka er, alla basilusker, här ska inte vilas!
– Gomorron. Detta är ditt förnuft som talar. Lägg dig ner och sov en stund till.
– Pfffft. Sova och sova. Jag tänker sortera foton och skruva fast en käpphållare i silver i hallen! Och en ursnygg klädhängare!
– Ursäkta, felåt, får jag avbryta.? Det är jag som är ditt närminne. Om du inte lyssnar på förnuftet, tänker jag sabotera för dig lite här och där.
Diskussionen pågick ett tag, men jag gick vinnande ur fajten och stod plötsligt i köket och skar gurkskivor till en Dagobertmacka. När jag hade skurit lagom många skivor, bestämde jag mig för att istället hyvla ost. Men bytte inte aktivitet. Jag tittade en liten stund senare synnerligen förvånat på en till 100 % uppskuren gurka – och en helt orörd ost.
Detta var ju oroande, så jag lade mig att sova middag. När jag vaknade fem timmar senare var jag förstås oerhört pigg och satte igång en tvättmaskin. Som jag inte hängde på tre dagar och fick tvätta om. (Hängningen lejde jag då ut till den hemmavarande 28-åringen.)
Och så har det fortsatt! Förnuftet och minnet samarbetar numera i sin sabotageverksamhet och jag kan inte påstå att någon av dem gör nån vidare nytta. Jag har hittat en trådrulle i en massakrerad dill, slängt en kompostpåse i glasåtervinningen och ätit pasta direkt ur stekpannan.
Men si, detta trams har jag verkligen inte tid med. Så nu har jag dragit för alla gardiner, bäddat ner mig, gurglat saltvatten och druckit mängder med honungsvatten.
Eller … kanske drack jag upp saltvattnet och gurglade honungsvatten?
25 kommentarer