I gårdagens facit visade det sig att svaret inte alls kanske var svaret utan faktiskt Dr Alban. Mycket förvånande – men en bra idé! Hemulen drogs ur plommonstopet och kommer att få en tischa när de väl dyker upp i verkligheten.
Lucka 5
Far och flyg – jag är fly förbannad!
Mina damer och herrar, tillåt mig att, ändock i djup tacksamhet för all visad vänlighet genom åren, berätta att ni hotas av dem skamligaste av all skam.
Det handlar förstås om den förfärliga skamfläcken, den fläckigaste av all skam, som kommer att gå till historien för den smutsiga byk som heter Geijeraffären. Brottslig kärlek är ändock alltid kärlek.
Jag måste berätta sanningen. Min plikt och mitt arbete är att tala sanning; jag kommer att med all kraft leda er rätt – för Svea rikes väl och ve och för rättvisan. I mörkret lurar stulna papper, anonyma brev och möten på öde platser, men framför allt mystiska kvinnor som bevisligen säljs på natten. Det är inget annat än en rättsskandal, och jag anklagar er alla som försöker dölja sanningen. Sanningen som jag är beredd att servera på fat medan ni ignorerar läckor, de försvunna papperen och det faktum att Geijer är oskyldig.
Jag ger er skulden för att ni, av ren sinnessvaghet, har gått i fällan och deltagit i en av århundradets största skandaler.
Jag ger polischefen skulden för att han genomförde en oseriös razzia av själva bordellen.
Jag ger även alla generaler i Frankrike skulden för den avskyvärda kampanjen som vilseledde den allmänna opinionen och dolde alla fel.
Slutligen ger jag alla politiker i världen skulden för allt, även om jag i och med det kan bli anklagad för förtal.
Geijer är oskyldig.
Denna min eldiga protest är bara min själs rop. Jag väntar på svar. Med djup respekt, den 26 april, i gryningen.
Peter Brott
Strunta i kuttersmycksbilden!
(Den här tabellen här nedan kommer att fyllas på med länkar under de kommande 24 dagarna.)
Tjena på er alla båsister! Här är facit från båsmor!
Det konstiga är att just denna Hemlisbloggare i lucka 1 verkar ha varit så om sig och kring sig att båset kunde fyllas med allehanda anekdoter i Jag mötte Lassie-stil.
Åsa HL:
– Såå otroligt konstigt! Jag var just på stan och fikade med en kompis. Och en av de tre på bilden, tror den till vänster….kom upp i vårt samtal. Hon brukade nämligen nyårsfesta med min kompis under många år.
Ökenråttan:
– I min vilda ungdom hade jag en pojkvän som kom att umgås med HB under rätt så intima förhållanden. Nej, jag var inte med just vid det tillfället.
Magganini var en av alla som tänkte på stockholmskan, alltså dialekten:
– Jaaa! Kalender! Jag kom ihåg det så fort jag slog upp jacken!
ERB:
– Jisses vilka hål i pjucken jag har sen jag svassade runt i sanden!
Niklas (i Sthlm):
– En vän i ungdomen talade alltid om HB med ett visst förakt och framhöll istället en kollega till hen. Efter avslutad journalistutbildning och anställning på rundradion föll det sig så att han intervjuade båda och fann till sin förvåning att hans gamla idol var en arrogant och HB var jättetrevlig.
Niklas i Gbg:
– Helt OT. Sen läste jag ledtrådar om fåglar och tänkte på fågelforskarna som testade vad paradisfågelns honor lockades av hos hannar. De limmade på extra fjädrar på hanarnas stjärt och upptäckte då att honorna lockades av den längsta stjärten, trots att hannen inte ens kunde flyga. På så sätt bibehåller evolutionen att hanarna blir starka, men evolutionen rensar ut alltför långa stjärtar. Fritt återberättat efter Staffan Ulfstrands ”Darwins idé”. Detta har inte med någon specifik tupp att göra, men tycks handla om svenska kulturtuppar i allmänhet.
Tupp, tupp, tupp … var ordet. Eller höna. Agda dårå.
Cornelis Vreeswijk (1937–87) blev bara 50 fjuttiga år, och alla blev vi så bedrövade när han dog. Det hade förstås lite grann att göra med att alla svenska gubbar som var nåt att ha trillade av pinn just vid denna tid: Kal P. Dal, Torsten Ehrenmark, Tage Danielsson, Beppe Wolgers och Fred Åkerström. Och apropå den sistnämnde, så var ju han och Cornelis både trubadurpolare och trätobröder. Konkurrenter och inspirationskällor. Suputer och Bellmantolkare.
Trallala under ett VPK-möte 1968: Cornelis Vreeswijk, C.H. Hermansson och Fred Åkerström. (Foto: Örebro-Kuriren.)
Filmen om Cornelis är – som nästan alla svenska filmer numera – lite stolpig med trista replikskiften och tillrättalagda scener, samt inte särskilt upplyftande eftersom allt alltid går åt helvete. Men miljöerna, frisyrerna och kläderna är fantastiska! En av mig saknad scen (som alltså borde ha varit med i filmen) är när Cornelis räddar en mycket ung och ledsen samt nyskild Lasse Berghagen genom att bjuda in honom till sin husbåt och sedan slänga Lasses gitarrfodral med innehåll (gitarr, pengar och rena kalsonger) i vattnet. Men det hade väl blivit lite för kul.
(Sorglig fotnot [som ni även uppmärksammade i kommentatorsbåset] i sammanhanget: Hans-Erik Dyvik Husby som spelade Cornelis i filmen, dog för bara två veckor sedan – blott 49 år gammal.)
Tre damer och en Cornelis. (Källa: cornelis.se)
Cornelis Vreeswijks liv var tydligen en kamp mot allt och alla: karriärval, kvinnor, droger, socialtjänsten, Skatteverket och obetalda räkningar samt överheten och spriten. Idag hade han definitivt fått en ADHD-diagnos eftersom han hattade än hit, än dit samt satt i fängelse för fortkörning utan körkort – och dessutom rymde från fängelset. När Sveriges Radio meddelade att vissa av hans sånger skulle censureras (VA?), förbjöd han radion att spela hans låtar över huvud taget (men ångrade sig när stim-pengarna uteblev). På något obegripligt sätt lyckades han få en och annan skatteskuld avskriven genom att helt sonika be Olof Palme om hjälp.
Men det finns ju roligare saker att berätta om! Till exempel att CajsaStina Åkerström och Jack Vreeswijk åker runt och lirar pappornas låtar till publikens jubel. Samt att Cornelis Vreeswijk och Beppe Wolgers en gång bytte plats med varandra; se här hur absurt lik Beppe Cornelis ju var i Beppes godnattstund!
Men framför allt är det ju de ljuvliga framträdandena som man ska njuta av. Här i klippet nedan har han bara några månader kvar att leva – men som han levererar. Kolla hur han har texten fasttejpad på gitarren, men faktiskt inte kollar ner på den en enda gång förrän i slutet, när han ser ut att förvånat konstatera att han kom ända in i mål.
Hattihatt! Nu ska vi se vem som får den första tischan även om den inte levereras förrän om ett bra tag Plommonstopet är avdammat och alla lappar ligger i en himla röra inuti (det är många!) och jag draaar … Jossilurens! (Aka Orrrleander Bloom!) Tjoho!
Så här ser tischan ut om man bara lämnar ledtrådar: en xx ligger på en annan xx och så upprepas det några gånger och så blir hela alltet en yy.
Luckor på ojämna datum, facit på jämna! Och så det viktigaste: svara inte på gåtan rakt ut, utan linda in dina gissningar!
Lucka 1
Hick!
’Schäkta en yngling, kan man få tralla en liten stump om en lite till åldern kommen klumpedump – en rödfnasig jågel utan stake plötsligt ersatt av en bättre make, som visst diggade bönans naken-gump.
Hick!
Åh, nej. Nu kommer en onödig bild. Gäsp.
(Den här tabellen här nedan kommer att fyllas på med länkar under de kommande 24 dagarna.)
Innan jag ens talar om vad det handlar om, betonar jag det allra, allra viktigaste i den här litterära gissningsleken
Håll i er, för nu kommer det!
Det allra, allra viktigaste är att INTE skriva ut det rätta svaret om ni är säkra på det!
Alla som med bestämdhet vet vem som gömmer sig i luckan bör lämna ledtrådar efter sig precis som jag … (Vilket kan resultera i fantastiska gissningar när den som är bombsäker faktiskt har fel.) Om man inte har den blekaste susning om svaret, kan man alltid gissa på Orlando Bloom eller Hjalmar Söderberg eller till och med nån som har bott på Skebokvarnsvägen.
I år kommer alla luckor att vara nytillkomna författare. Eller så ljuger jag nu igen. Kanske är det tvärtom så att alla gamla luckor och lösningar kommer tillbaka som osaliga andar? Ja. Eller nej. Men i punktform nu!
Varannan dag (ojämna datum) fram till julafton lägger jag ut en text i ottan. Eller en handlingslapp, en text i bild, en felanmälan, lite Scrabble eller bara ett telegram. Texten har en komplett ovidkommande bild som prydnad. Eller så är bilden kanske jätteviktig? Hur som helst talar vi aldrig om bilden, så det så.
In i kommentatorsbåset rusar ni alla för att gissa vad som ligger bakom orden. Det är oftast en författare, ett bokverk, en film eller en blåsippa – men även Clas Ohlson har julkalendrats.
Ibland kliver även jag in i kommentatorsbåset för att få ordning på era spretiga tankar. Ibland håller jag mig undan eftersom jag faktiskt inte behövs!
Nån gång efter midnatt varje jämnt datum publicerar jag facit och några av era gissningar. Alla – ALLA – som har gissat har då chans att vinna en ännu inte tillverkad t-shirt, som förmodligen kommer att vara värd lika mycket som en Picassotavla om ett par hundra år.
Alla tolv luckorna har något gemensamt: en röd tråd. Ingen begriper nånsin vad detta egentligen har med saken att göra. Men vem är väl jag att bryta en tradition, va?
Fackuttryck – såna vi svänger oss med i båset
Att göra en blåsippa: att vara bombsäker på sin sak, men ha fel.
HB: förkortning för ”Hemlisbloggaren” – alltså den som alla letar efter.
Orlando Bloom och Skebokvarnsvägen är bra att dra till med när som helst.
Hjalmar Söderberg & Dan Brown gissar du företrädesvis på när du inte kommer på något annat.
Att göra en Schubert: att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna … när det i själva verket är det rätta svaret.
Attsitta på läktaren är att misstänka att man har så fel och är så väck att man bara är med och njuter av att de andra [nere på planen] verkar ha koll på vad som händer och sker.
Att hoppa i hatten: man har inte tid/lust/ork att gissa/klura/fundera, men vill faktiskt ändå vara med på ett hörn och ha en chans att vinna tischa. Så här såg tröjtrycket ut förra året!Och om ni vill gnugga geniknölarna och öva upp er lite, så kommer här en jättegammal lucka som inte alls vållade er särskilt mycket bekymmer. Eller så gjorde den det kanske? (Länk till facit finns i kommentatorsbåset.)
Tja, tjenare, välkommen såhär rakt över disk. Jag ska bara berätta för er hur hur det ser ut där jag jobbar.
Studion (med måtten: 9x5x2,2 m) har en kraftfull men tyst mixer med gummerade handtag som är välformade och har elegant design. Handtagen är dessutom lätta att rengöra (helst med rengöringsmedel med neutralt pH-värde) eftersom mixerfoten är avtagbar och av värmetålig plast. Användningsområdena med symboler kan man se här på undersidan av förvaringslådan, vilket underlättar arbetet förstås. Ytan är i högglanspolerat, tvättbart utförande med plastade skänklar, och här i hörnet finns en orange indikator lampa som gör att många använder den som prydnad vid t.ex. ålagille.
Det finns också retro-dekaler i smidigt, orange gummimaterial som fästes på både kurviga och raka ytor och dessutom på de flesta underlag, t.ex. metall, glasrutor, plast mm. De har stark häftförmåga, som gör dem mycket svåra att ta bort.
Sedan tidernas begynnelse har Julkalendern förutom massa gåtor och facit haft en röd tråd. Den har varit slingrande, den har varit hopplös, den har varit komplett omöjlig att lista ut, och den har inte varit särskilt bra. Det är en tradition som jag detta år tänkte bryta.
Gissningarna på den röda tråden har varit många, men särskilt gissades det på rosor. Och på Ponderosa. Samt Édith Piaf, Fredrik och Uppsala. En som alltid ligger vaken natten mellan julafton och juldagen är hakke, för han ger sig sjutton på att lösa DRT. Här kommer hans utredning 2020:
Flora och fauna
Lucka 1: svamp och flera askar Flora Lucka 3: krokodiltårar (även Piff o Puff) Lucka 5: chimpanser Lucka 7: kyrkråtta Lucka 9: hela Schersminsläktet Lucka 11: drottningens blommiga hatt Lucka 13 … -s facit i lucka 14: här såddes frö på frö, till sist en hel frösäck! Lucka 15: hela luckan stod i Bloom (medan facit nämner hönan och ägget) Lucka 17: get- och ormögon, utklädning till råtta med morrhår Lucka 19: fjorton tistlar Lucka 21: myror sill och krokodill Lucka 23: ja, nu blir det kanske lite krystat … men på NÅGOT sätt ska jag nog få David Attenborough att stämma med flora och fauna
Men det kan förstås också vara Östen Warnerbring.
Utmärkt, alldeles utmärkt. Ni som undrar hur Östen ramlade in i det hela (och ni som minns men ändå vill påminnas), får nu kliva in i ett 12 år gammalt facit:
(Det var alltså en ren tillfällighet. Och varje år lovar jag att nästa år genomföra denna idé.)
I år var min fullständigt briljanta idé att vara dagsaktuell och se till att varje lucka var inspirerad av något som stod i tidningen dagen innan luckan publicerades. När Tom Cruise hade skällt ut alla anställda vid en filminspelning som han både producerar och är stjärna i, fick han vara med som flygar-ledtråd.
När Cher räddade en elefant, fick Babar vara med i luckan. När Hans Roslings son och sonhustru var med i ett stort reportage sitt livsverk och fattigdom, blev själve Hans HB. Louise Glücks facit kom på Nobeldagen och John le Carré blev HB dagen efter sin död. Ja, ni fattar.
Men.
Så blev jag alldeles febersjuk. Luckorna tillverkades i en alvedonyra mellan frossbrytningar och hostattacker och då glömde jag helt bort DRT!
Med andra ord har jag än en gång misslyckats med att göra världens mest finurliga röda tråd och istället skapat ett skosnöre av kokt spagetti, en hopplös tandtråd som är tre cm lång eller en repstege utan rep.
Därför får ni här och nu en idolbild på min fiffigaste röda tråd: den röda tråden 2011, som var en röd tråd.
Nu ska Plommonstopet få extraknäcka lite och dra två extravinnare! Jag har stoppat i alla lappar! Ett … Aku! Två … Ardy!
Kom ihåg att ni måste mejla storlek och adress till lotten@bergman.com!
Hoppas att ni alla mår bra, förresten!
Här har vi firat jul i en alldeles egen fyramannabubbla med 100 % corona. Mitt positiva testsvar kom på självaste julafton och innehöll ett korrfel som gjorde mig riktigt upprymd.
Tack för i år, hörni! Nu återstår blott morgondagens DRT-utläggning, men si den kommer att bli lite annorlunda. Skriv gärna i kommentarerna vad ni misstänker att den röda tråden är, så lottar jag ut några tischor till!
Den förtjuuuusande luckan 23 (ibland är till och med jag nöjd) resulterade i en farlig massa matprat i båset. Det skvalpades te, glögg, mumma och vin och knaprades på (jul)knäckemackor, det tillagades wasabisill, pomeranslimpa, fudge och mjuk pepparkaka samt julskinka. Alla fick i uppdrag att julklappsrimma, och Ninja gjorde det med den äran:
Indikera mig och indikera mig dit
Man är väl ingen careta.
Du önskade en grejmojäng med flit
min gud så jag fick leta.
Aku: ”Åhå, det viskas i mitt öra. Griljerat julskinkan idag. Blev den extraordinär? Yes sir!”
Rosman: ”Lätt att höra rösten och se vad som händer. Igggzajting!!!”
Looooooooo: ”Får vibbar från det gamla imperiet. Och då menar jag inte det som har kopplingar till Skebokvarnsvägen.”
Hyttfogden: ”Mitt spår är annars en omtyckt och populär Sir dock inte WC.”
Flygbengan:
”Först var det inte Maradona trots handboll, filmningar och allt. Och nu är det inte King Kong. Skandal.”
Hemul: ”Idag följde jag med äldste sonen ut och tränade lite basket, faktiskt.”
(Den där sista var då en konstig ledtråd, tänker ni nu. Jamen om man 1) tränar basket 2) talar om det i kommentatorsbåset, då måste just dessa ord publiceras här.)
Den här bilden togs innan han ens var 90 år fyllda. (CC BY 4.0)
David Attenborough (f. 1926) skulle kunna tala om precis vad som helst – det blir per automatik intressant. När Sir David sätter igång, lutar jag mig tillbaka och känner ett stilla lugn infinna sig. Att det sedan på skärmen framför mig plötsligt utspelas ond, bråd död och survival of the fittest är precis som det ska vara. (Astrid Lindgrens röst fungerar likadant på mig.)
Attenboroughs karriär har förstås inte grundats på hans röst allena. Han är välutbildad och råkar helt enkelt bara funka jättebra för BBC-formatet. Han är så hyllad världen över att landssorgen kommer att utakas till universumssorg den dagen han dör.
Davids uppväxt i London präglades förstås av andra världskriget, när han och hans två bröder fick två tyska adoptivsystrar (flyktingar). Släkten är därför stor och spretig, och många av barnen, barnbarnen samt syskon och deras barn och barnbarn har finfina karriärer och långa samt intressanta Wikipediaartiklar.
Electrotettix attenboroughi. (Foto: Heads, et al./Wikimedia/CC BY 4.0)
Jag har faktiskt träffat Sir David en gång. Det var 2007 när jag rapporterade från Kunskapsdagarna och han kom för att ta emot ett hederspris.
När han intervjuades på scen, tog jag några klantiga bilder på honom där han stod och kisade mot OH-kanonen.Synd bara att han mitt i den projicerade bilden ser ut som en ödla.
Han berättade då om ett äventyr många år tidigare. Nu får ni tänka er hur David Attenborough är i Sverige och med sin karakteristiska röst berättar om en tv-inspelning:
Det var en programserie som skulle handla om hur vi människor har utvecklats från apstadiet. Jag var i en västafrikansk djungel, där vi krypande på alla fyra spårade upp ett gäng (i alla fall på ytan) vänligt sinnade gorillor. Jag frågade regissören vad han ville att jag skulle göra med dem. Han svarade:
Jag förklarade att det nog skulle bli svårt, men regissören övertygade mig om att det skulle bli bra tv, så jag lydde. Sakta närmade jag mig gorillorna – medan regissören, ljudkillen och kameramannen väntade på tryggt avstånd. Väl framme stannade jag till vid två små gorillabarn. Och satt tyst. Plötsligt kände jag en enorm gorillahand på mitt huvud, och jag reste mig snabbt upp. Där stod en gigantisk gorillamamma. Precis när jag skulle förklara för henne att jag inte ville dem något illa, men att ”jag har ett trick häääär med min tumme”, böjde sig den stora honan fram och stoppade sitt pekfinger i min mun. Och tittade på mig. De två små gorillabarnen på marken började då att knyta upp mina skor.
Ett förfärligt brak hördes, och fram ur lövverket kom den största gorillahanne jag någonsin sett. Han tittade på mina skor och på min mun, och förmodligen även på sina släktingar. Jag tittade tillbaka och skulle precis säga något i stil med ”det är inte som du tror”, när alla fyra plötsligt bara bestämde sig för att jag var ointressant och tråkig. Vips, var jag ensam igen.
Jag kröp, gick och småsprang fram till regissören och frågade andäktigt om han tyckte om det han hade sett.
– Ptja, alltså, jag tror att vi nog fick med några sekunder på film. – Men va, va, vad, varför inte hela alltihop, jag stod ju där i minst fem minuter! – Jomen … vi väntade ju på att du skulle börja prata om tumgreppet.
När jag ”träffade” David Attenborough gick det till så att jag ju tog alla de där bilderna på honom mitt i OH-kanonens ljus. När prisutdelningen och intervjun var färdig, dröp hela publiken av på två röda sekunder, så jag stod kvar och tjuvlyssnade på småpratet han hade med arrangörerna. Då tittade han på mig, sträckte fram handen, hälsade och frågade om bilderna blev bra.
– Ja, ljög jag.
Vi tar ett djur till: Trigonopterus attenboroughi: a) själva djuret b) djurets penis.
Stort tack för mycket, mycket gott arbete i kommentatorsbåset! Imorrn kommer min konstiga utläggning om DRT, men sedan fortsätter jag (när febern släpper) med vanliga pyttipannablogginlägg. Förmodligen om mina nya, dyra skor som gick sönder.
Hoppla-hoppla, Plommonstopet! Dags att jobba! Jag drar upp … Smultronblomman! Ååååh, vi tar en till! Jag drar … Dina! Tjolahopp!
Ses imorrn!
Jag avslutar med några hakke-rim, där jag i mina feberdimmor är extra förtjust i sista raden.
Luckorna öppnas, vi närmar oss julen December är mild men ändå rätt kulen Vår chans till den årliga släktträffen stulen När Rudolf och andra är röda om mulen
Vi hör på Tegnell och ser grafer från Britton Men bland alla merde, fuck it, jävlar och vittun Så köps ändå klappar och samlas på kvitton Vid 15 äts grisen, och sen ko vid 19
Ni som har orkat ända hit, kan även kolla på när nuvandande 18-åringen var 12 år och spanade på människor som väntade på bussen strax utanför vårt hus.
Lucka 21 var outgrundlig i sin svårlösthet. I facit skapades ett dissidentparti med kommentatöserna Ökenråttan och Lottenpotten, medan både Zkop och PK förärades vinsttischor! (Som dock inte kommer att komma fram till er förrän efter jul pga. galopperande feber i min ömma kropp.)
Lucka 23: den sista!
Den svenska strategin är en numera världskänd strategi fastän den inte i strikta termer är en strategi. Vi har satt oss här för att invänta den senaste presskonferensen, men det verkar dröja.
Till höger ser vi ett draperi, som mycket väl skulle kunna dölja en eller två epidemiologer. Till vänster anar vi en stor skärm som kanske kommer att användas för ett kort anförande av …
Oj! Nu hör jag någon komma!
Ssschhh.
Det gäller att ha tålamod i sådana här situationer. Minsta lilla störningsmoment kan skrämma bort Anders (som de ofta heter) eller en plötsligt uppdykande statsminister. Men. Vad är det jag ser? Är det en Agnes? Har Agnes Wold smugit sig in här? Så extraordinärt spännande – hur kommer detta att påverka den redan så känsliga maktbalansen?
Agnes flankeras av en två meter lång epidemiolog och den meterbreda datorskärmen. Hon skulle kanske kunna fly genom att kasta sig framåt, rakt i famnen på journalistkåren. Förmodligen känner hon att hon är i fara.
Men nu höjs en hand. Det är Aftonbladets utsände, som i jakten på sitt offer har spanat in tvåmetershannen. Han visar sin styrka genom att långsamt säga:
– Jag finner syndabockens förmåga att balansera på faktamässiga avvägningar intressant.
Det här har jag aldrig upplevt tidigare. Maktbalansen är definitivt rubbad. Vi avvaktar.
Jamen jösses vilket snurr det var på gissningarna i lucka 21! Och så lite jag förstod! Men kul hade jag. Väderstrecken for än hit, än dit och massor av årtal (just årtalet 1961 var ju viktigt) och jag fick mystiska mejl och sms om Schubert och blåsippor samt Tage Danielssons ben.
Skogsgurra:
”De stackars myrorna bor ju mest i högar med hopsamlade barr och annat skräp. Myrstackarna bor alltså i myrstackar och det är väl lika avancerat som att vara svägerska med sig själv? ”
Hemul:
”Det är så mycket med livet omkring i dessa dagar, och svårt att hinna lägga så mycket tid på luckan som man skulle vilja. Man får ta ett ögonblick i sänder och fundera på om den som säger sig inte förstå båsets ledtrådar verkligen behöver några.”
Nina: ”Idag förstår jag ingenting av båsets ledtrådar. Men det är inte värre än vanligt, så jag reder mig nog.”
Magganini:
”Jag stannar nog på läktaren en stund och begrundar detta lite till, samt hurudan julen ska bli när inte ungjä…rna kommer hem som de ju inte ska detta år.”
Leda:
”Jag hittar varken Kling eller Klang men Ullor och Astridar i parti och minut. Obekväma åsikter är det också gott om. Knappast PK, denna HB.”
Zkop:
”Antingen är det bara lite roligt eller i vart fall inte värre än vanligt.”
Gerda Antti (f. 1929) var vuxen redan vid slutet av andra världskriget. Det är så underligt att jag inte riktigt förstår hur jag ens kan tänka att jag har varit med om ett och annat. Nu är hon 91 år och och inte det minsta rädd att sticka ut hakan vad gäller både det ena och det andra. Mest det andra – det som skaver lite här och där. Jag tror att man mycket väl kan kontakta henne och dryfta stora frågor om världen av igår – och skriver gör hon ju fortfarande, snart 60 år efter deubuten.
Men först föddes hon ju i smällkalla Övertorneå. (Man måste enligt tradition påtala att det är kallt i norra Sverige. Även om Gerda faktiskt föddes i en normalvarm augustimånad.) Redan 1950 flyttade hon till Stockholm och gifte sig med författaren Walter Ljungquist, men de 21 första åren i Övertorneå präglade henne såpass att det i ALLA artiklar om henne påtalas att Övertorneå ligger långt norrut. Och att det är kallt i Övertorneå. Som ligger väldigt långt norrut. Där det är kallt.
Hur det gick till när hon träffade Walter kan man läsa på en blogg som Walters son i första äktenskapet har. Johannes Ljungquists mamma Eva (första hustrun) var den som tussade ihop Walter och Gerda! Se:
Debuten skedde 1961, men diktsamlingen ”Här och nu” gjorde tydligen inget väsen av sig – här kallas den ”anspråkslös” i SvD.
SvD 1965-07-05.
Gerda Antti hade ett långt uppehåll i bokpublicerandet, tills novellsamlingen ”Inte värre än vanligt” kom ett par år efter Walters död. Sedan blev hon ett tacksamt intervjuobjekt där hon inte drog sig för att säga vad hon tyckte.
SvD 24 december 1977.
Sedan 1977 har hon gett ut många, många böcker som finns att låna på alla bibliotek – även om några av dem har hamnat i de mörka källarvalven. (Men då luktar de väldigt gott av biblioteksdammet.)
Intressant jämförelse (som egentligen handlar mer om Pär Westberg än om Gerda Antti):
I en artikel i DN 1979 skriver Per Wästberg om nyutgåvan av Anttis ”Kväll efter kväll”:
”Här är t.ex. Nauru – om en hundvalp som fadern skjuter när han i sin issjäl kränks av den mildhet valpen fört in i hemmet. Han hånar sin vuxna dotter då hon skriker ut sin smärta, och ändå blir hon kvar för att ytterligare malas mellan likgiltighetens kvarnstenar.”
Häromdagen skrev Martina Montelius i Expressen om sin mammas (Kristina Lugns) tv-dokumentär och påpekar något som Pär Westberg återberättar:
”Lilla Kristina ska för första gången få följa med sin pappa på bio. Hon darrar av förväntan. När de kommer fram till biografen säger pappan:
– Nu går vi hem igen. Det här ska lära dig vad besvikelse är.”
Nej, pappan var inte galen; bioföreställningen var inställd. Men jag tänker mig att Pär Westberg kanske samlar på förfärliga anekdoter om författarkolleger eller deras rollfigurer?
(Jag filar på en om mig själv. Den handlar om utstående öron, tillika tänder och döda fåglar.)
Intressant läsning om ensamhet före corona under rubriken ”Gerda Antti bryter mot alla möliga tabun” (SvD 2020-01-11).
Luckan tillverkades med inspiration av olika böcker med kåseriliknande texter och kryddades med titlar och personer samt myror och myrbekämpningsföretag. Det politiska engagemanget (C) syntes i den komplett onödiga bilden som var så vacker i all sin sjuttiotalsstil. Slipsen!
Det var det! Näst sista luckan är ett minne blott!
Nu är det så här att jag förutom en dagsgammal högfärdshsosta har drabbats av snor, snörvel och feber. Så Plommonstopet får ta kommando här och spotta ur sig en lapp. Kom igen! Åhej, där kom … Zkop!
Sistluckan kommer på onsdag morgon: dan före dopparedan …
PK får tammesjuttsiken en bonuströja eftersom han gnäller så fint på rim:
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Bak vedbon skymtas en ljusbrun mård,
trots en marknära dimma.
PK vandrar sin frusna ban,
varje natt är lika dan.
Huttrar gör han den kraken,
ty han går där nästan naken.
Midvinternattens köld är hård,
PK hostar och nyser.
Lunginflammationen kräver vård,
PK huttrar och fryser.
PK struntar i doktorns sång,
går mot en säker undergång.
PK fryser som satan.
Se där slår han i gatan.
PK ligger stilla på gatan i frid,
djupfryst med frost över kroppen.
Nu är det slut med hans fryselid,
nu är det sluttänkt med knoppen.
Den eviga vilan är PKs lön,
nu hjälper ingen tischabön.
På gravstenen står det ”Så snopet,
han vann ingen tischa av Stopet”
Lucka 19 innehöll en intressant obekantskap som nu kanske kan få en liten skjuts uppåt i biblioteksstatistiken? Babs fick en tischa i facit och hakke friade till hela båset!
Näst sista luckan 2020!
Lucka 21
Jag hyser stark aversion mot myror. De har dock inte synts till på ett par dagar, och därför känns det som om jag borde ta tag i saken för att vara på den säkra sidan.
Det enda säkra med den säkra sidan är nog att man aldrig når dit, det brukar alltid komma nåt emellan som man inte har räknat med, för om man hade räknat med det hade den säkra sidan kanske bara kallats den nollställda sidan?
Jag går opp till stacken när jag kommer hem, men varken Ulla eller Astrid syns till, så jag sätter mig i stugan att vänta medan jag tar en smörgås med kallpotatis och sill. Men så kommer de, och jag vet att de kommer att tala i mun på varandra..
– Är du här? Redan?
– Är du redan här? När kom du? Var är myrorna?
Jag äter min sill, säger ingenting.
– Hur går det egentligen till när man ska utrota myror? Det låter ju som ett helsicke det här med Anticimex. Betalar man per död myra eller per utrotningsdag eller med en klumpsumma oavsett stackens storlek och lidandets längd?
– Ska vi begrava myrorna? Ska det bli på söndag eller torsdag eller fredag eller ska vi göra det direkt för att få det överstökat? Det är ju riktigt, riktigt sorgligt det här.
Ulla börjar krokodila över myrornas frånfälle, och jag sväljer sista tuggan. Ja, jag säger då det.
Nämen huuu, hörni. I lucka 19 var det ingen ände på bedrövligheterna. Alla dog, helt enkelt.
Men i båset var det lattjo!
Skogsgurra:
”Min enda kommentar får bli: God morgon!”
embryo:
”min ändå kommentar får bli: grod natt!”
Wickmanskan:
”Jag stärker mig med kulturstudion där Sven-Bertil Taube framför sånger av bl a fadern Evert. Jag hoppas på att en av mina favoriter, Inbjudan till Bohuslän ska framföras.”
Flygbengan:
”Jag är en ledtråd.”
Babs:
”Nu är allt som vanligt! Jag är sen till båset och har ingen aning om som är HB. Mysigt med sällskap här på läktaren!”
Brid:
”Jag tror vi ska ge oss ut i skärgården. Det växer blommor även på skären.”
Smultronblomman:
”Spännande att ens dotter blir ens svägerska! Jag älskar komplicerade släktförhållanden. Själv är jag syssling med min mamma och brylling med mina egna barn.”
Emilie som relativt ung. (Daguerreotypi av J. W. Bergström.) Kläderna!
Så säger jag för att det är så sällan man faktiskt får anledning att leta fram 1800-talsförfattare som egentligen inte har ett enda dugg att säga oss, nästan 200 år senare. Om vi tar Emilie som exempel och tittar på hennes verk, så ser vi långa beskrivningar av förvecklingar, många utförliga dialoger och massor av sorg och olycka samt obesvarad kärlek.
Å vi ba:
– Gäsp. Vem fan bryr sig?
Men hör nu här. Emilie Flygare-Carlén var ett unikum i sin tid. Och samtidigt (förmodligen) en så himla ledsen människa.
Hon föddes som fjortonde (fjortonde!!!) barnet i en bohusländsk familj som hette Smith i efternamn. Nu tar vi en paus och tänker på mamman Margareta som födde 14 barn. Och för all del alla andra mammor som föder obegripligt många barn. Mina fem är ju en västanfläkt.
[beundran-för-barnaföderskan-paus]
Pappa Rutger Smith var på sin mammas sida av släkten Belfrage (hej Fredrik), och han drev minsann skeppsrederi och såg till att familjen hade det relativt gott ställt.
De bodde i ett stort hus i Strömstad, och lilla Emilie fick som liten palt följa med på seglatser och ta alla möjliga olika sorters ansvar för både det ena och det andra.
Det stora huset.
Som var brukligt på denna tid, gifte sig Emilie redan som 20-åring med en doktor Axel Flygare, och hon fick sedan i rask takt fyra barn med honom. Två av dem är namngivna, men de blev inte gamla: Edvard (1829–52) och ”Mimmi” (1831–37), vilket bara det är hur sorgligt som helst när man ser att Emilie själv levde ända till 1892. Vi måste ta en paus igen.
[paus]
För nu fortsätter ju sorgligheterna. Blott 25 år gammal blev Emilie änka. Nämen WTF! sa hon och fokuserade på de två ännu levande barnen medan hon funderade på hur hon skulle kunna försörja sig. Nånstans på vägen fann hon kärleken i en jurist som hette Jakob Reinhold Dalin. De förlovade sig, planerade bröllop och Emilie blev skamligt nog gravid i den vevan … och så fick Jakob kallbrand och dog.
[paus]
Tydligen var han – juristen – en hyvens karl som peppade Emilie att ta för sig av lifvet, så när han dog sträckte hon på sig, födde barnet (som som vuxen hette Rosa Carlén, vilket ni strax ska få förklaring till) … men inte fick Emilie behålla barnet, ogift änka som hon var. Den döde Jakobs släktingar Jonas Bågenholm och Andriette Charlotta Ekelund adopterade den lilla dottern. Men varför har denna flicka då inte gått till historien som Rosa Bågenholm-Ekelund? Svaret kommer strax.
[tankepaus]
Men DÅ dör dottern Mimmi! Bara sex år gammal.
[dra-efter-andan-paus]
Emilie har nu ett nyfött, bortadopterat barn (Rosa), en levande son (Edvard), tre döda barn, två döda barnafäder och ingen inkomst. Så hon blir inspirerad av Fredrika Bremer, börjar skriva, flyttar med lille sonen hem till sin mamma i Strömstad och sätter sig och skriver, skriver och skriver. Emilie Flygare författardebuterade därför 31 år gammal med ”Waldemar Klein” (1838).
Pfionnnggg! Ka-tjing! Emilie Flygare gör stor succé med sina böcker och får råd att flytta till Stockholm! Hej vad det går! Hon får massa hjälp av sin förläggare (ack, den som ändå hade en förläggare) och kan bo ståndsmässigt med sin nyupphittade make som ger henne ett extra efternamn: jurist-författaren och den glade fyren Johan Gabriel Carlén. Som har en bror …
[cliffhanger-paus]
Och det är nu det blir komplicerat i släktlängderna. För medan Emilie skriver böcker och gör sig ett namn – ett mycket känt namn – som författare, medan hon plötsligt får uppleva 23-årige sonen Edvards död och medan hon flyttar än hit, än dit i Stockholm (Ladugårdslandstorg 19, Regeringsgatan 64, Humlegårdsgatan 10, Humlegårdsgatan 29, Kaptensgatan 5, Grev Turegatan 55 och Humlegårdsgatan 43), gifter sig den bortadopterade dottern Rosa 1856 med makens bror: Richard Carlén.
[lyft-blicken-mot-taket-paus]
Bröderna Carlén, som nu var gifta med mor och dotter, hade förresten en författande syster som hette Octavia – men som skrev under de med moderna mått mätt synnerligen svårbegripliga signaturerna med jättelånga streck:
O—a C—n, O—a
O. C—n
Octavia C.
Octavia C—n.
Fast det hör faktiskt inte alls hit. Men hon såg så här rolig ut.
Octavia Carlén i binokel – Emilies svägerska, men inte hennes dotter.
Året efter Edvards död, tog Emilie sig 1853 an en fosterson, som senare skickades till sjöss, där han redan under sin första resa dog i ”hetsig feber”.
[men-tar-det-aldrig-slut-paus]
Och så dog maken 1875 och dottern Rosa 47 år gammal 1883 – och när Emilie själv dog 1892 var hon helt ruinerad.
[nu-orkar-vi-inte-längre-läsa-paus]
Men skriva, det kunde hon; Emilie översattes till massa olika språk; hennes verk finns som filmer och teateruppsättningar – och hennes böcker fanns i var mans hem under åtminstone 100 år.
Nääää, nu har vi fått nog av döden, döden, döden. Det är dags att ta fram Plommonstopet, Plommonstopet, Plommonstopet.
Rafs, rafs.
Nu drar jag en liten lapp. Förhoppningsvis är det en liten människa, för de små tischorna är fler. Och mindre. Babs! (Fast jag har även stora tischor.)
Lucka 21 (den näst sista 2020) kommer på måndag morgon!
