Jag är damen med hyacint i knapphålet och plommonstop på skulten. Jag är båsmor och dito -madame. Jag är dessutom trött.
Men serni, det ingår ju i Julkalenderpaketet. Alla ska vara trötta och dessutom få påpeka det. Nu kan ni alla lägga ner era decembervapen, ropa hej när ni far över säcken och helt enkelt bo i kommentatorsbåset tills Den Röda Tråden kommer på besök den 25 december.
Programförklaringen – tolfte året i rad!
Jag publicerar en till synes obegriplig text eller bild på lotten.se.
Ni tänker näääääää. Eller så fattar ni allt och drabbas av hybris.
Ni går in i kommentatorsbåsetoch skriver näääääää. För ni låtsas att ni intekan även om ni förstod allt och ju har drabbats av hybris.
Dagen går, och de som har listat ut vad det var jag lade ut – en författare t.ex. – börjar ge tips och ledtrådar till de fåvitska.
Midnatt råder, och si då ramlar det in ett facit på facitsajten.
Alla 24 luckorna hänger ihop i en röd tråd och den är jättelångsökt. Ibland.
En sak är viktigare än alla andra saker, och det är att inte ropa ut svaret utan att vara diskret.
Om man inte tycker om att läsa, kan man glädja sig åt att gåtan ibland är en liten handlingslapp, en text i bild, en felanmälan, lite Scrabble eller bara ett telegram. Det är inte alltid (men oftast) en författare; det kan även vara ett bokverk, en film eller en blåsippa – men även Clas Ohlson har julkalendrats. De som kliver in i båset och sedan lägger sig att dö, snyftande och sjungande en klagosång över sin bristfälliga, litterära bildning ska inte misströsta. Kanske är svaret Eminem? Muhammad Ali? Barbapapa? Johnny Depp? Povel Ramel och Gunde Svan för bövelen!
Kommentatorsbåsets egen terminologi
Att göra en blåsippa: att vara bombsäker på sin sak, men ha fel. HB: bara förkortning för ”hemlisbloggaren” – alltså den som alla letar efter. Att göra en Schubert: att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna … när det i själva verket är det rätta svaret. Att sitta på läktaren: att misstänka att man har så fel och är så väck att man bara är med och njuter av att de andra [nere på planen] verkar ha koll på vad som händer och sker. Skebokvarnsvägen: bara en adress, men lite viktig – tydligen har Orlando Bloom bott där.
Eftersom min spamfångare är övernitisk, ska ni inte ge upp om ni hamnar i spamlådan. Mejla mig! Och prova att kommentera redan idag …
Nu går vi in i min hjärna. Klafs och klet, kliv på bara! Nej, ta inte av skorna.
Jag har inte städat på ett tag.
Det är en salig röra med ickemärkta lådor här inne – lite som i amerikanska filmer när vår hjälte hamnar i den presumtive mördarens hus tar sig upp på vinden för att vi alla anar att lösningen finns där.
Men i vilken låda?
Fortsätt nu in i röran och försök hitta rätt i hjärnvindlingarna. Åh! Så intressant! En kartong med MELODIFESTIVALER på i blockbokstäver. Inget lock, jaha, här har vi tydligen något som ska vara lättillgängligt. Fina pärmar, märkta med årtal. Det finns flera lådor med etiketter och tydliga bokstäver, t.ex. BASKET 1979; de borde ju egentligen ställas oåtkomligt under en stor, tydlig världskarta.
Men gå vidare nu – in i dimman! Ja, för nu är det dimmigt. Vi har nämligen hamnat i ett hörn som heter ”gör i morgon”. Där ser det ut så här:
Jätteviktigt papper. Det finns tydligen böcker (!) på biblo. Eller så ska de dit. Och så behöver vi ägg. Böna och Humla är två snickarkunniga personer, men vad var det jag skulle fråga dem?
Det där är alltså min kom-ihåg-lapp för måndagen den 28 november 2016. Och den funkar jättebra – hur analogt som allra helst. Under dagen kommer jag att stryka det som jag blir klar med och dessutom fylla på med sådant som jag kommer på efter hand. När dagen är slut, tar jag en ny lapp och för över sådant som jag inte hann med, och knölar ihop gammel-lappen ordentligt – den får inte flyta upp till ytan igen och misstagas för att vara en för framtiden viktig lapp.
Oviktigt papper.
Gå vidare nu. Lite längre in. Sparka bort alla knöliga papper. Men vad är det här för konstig avdelning i hjärnan?
Sedan 2005 har det här skett mystiska och underliga samt obegripliga ting för att december ska bli en om möjligt ännu mer plottrig månad. Men se det som en anledning till att inte hinna med alla måsten.
– Nej, jag måste inte alls stryka ditt lusselinne. Alla som gissar i Lottens julkalender har fått dispens i år.
– Sätta upp julgardiner? Jag har då aldrig hört på maken, det skulle du ha sagt i november. Nu har jag inte tid, måste googla ”Dan Brown & Skebokvarnsvägen”.
– Dubbdäck? Äsch, i år ställer jag av bilen under vintermånaderna. På grund av miljöhänsyn? Nej, julkalendern.
Here we go!
Varje dag den 1–24 december lägger jag ut en text. Eller en handlingslapp, en text i bild, en felanmälan, lite Scrabble eller bara ett telegram. In i kommentatorsbåset rusar ni alla för att gissa vad som ligger bakom orden. Det är oftast en författare, ett bokverk, en film eller en blåsippa – men även Clas Ohlson har julkalendrats.
Vid midnatt (oftast) kommer ett facit, som fordom låg på Facitsajten i kvarteret härintill – men numera är det bara Julkalenderfacit på lotten.se som gäller. I facit drar jag ur min morfars plommonstop namnet på en av dagens kommentatorer, som då vinner en för året specialdesignad Hemlisbloggar-t-shirt. Här är de två senaste årens motiv: 2013 års båsmeter med PK-inspiration och Pip-Petters hårdrocksdesign från 2014.
Eftersom jag har nytt webbhotell, kan det hända att aldrig- eller sällankommentatorerna nu hamnar i spamlådan första gången. Därför rekommenderar jag att ni kommenterar redan idag och skriver nåt tramsigt för att liksom ha fritt blås in i båset när första luckan öppnas strax efter midnatt den 1 december.
Det allra, allra viktigaste nu: kom ihåg att inte skriva ut det rätta svaret om ni är säkra på det! Alla som med bestämdhet vet vem som gömmer sig i luckan bör ge ledtrådar precis som jag … (Vilket kan resultera i fantastiska gissningar när den som är bombsäker de facto har fel.)
Kliv in i båset allihop! De som är lite blyga kan skriva t.ex. ”Hej” eller ”Pssst” eller bara ”Dan Brown”. Några ordförklaringar lägger jag in i första kommentaren så att ni vet hur man gör en blåsippa och vem i hela friden HB är.
Nytt för i år är att man kan köpa tröjan som grisen i säcken om man känner att man på inga villkor vill kommentera eller dras ur hatten eftersom man riskerar att drabbas av prestationsångest och därför lägger sig att dö, snyftande och sjungande en klagosång över sin bristfälliga, litterära bildning. (Detta kan jag förstås inte alls rekommendera.)
Antingen sätter man in 300 kr via Payson (länk här uppe till höger) eller så swischar man till 070-888 55 42 eller så mejlar man till mig och ordnar allt genom att t.ex. ses en mörk kväll på Sergels torg. Jag är damen med hyacint i knapphålet och plommonstop på skulten.
Tio år … det är faktiskt jättekonstigt. Se här på den allra första luckan:
Jag inledde dåförtiden med en liten sammanfattning i kursiv stil, vilket gjorde gåtan nästan omöjlig att inte lösa.
År 2005 ramlade kommentatorerna in i kommentatorsbåset och avslöjade svaret direkt. Men så kan vi ju inte ha det.
Man måste vara diskret med sin gissning och gärna lura de andra gissarna i fel riktning! Inte för att vara elak utan för att det blir vansinnigt roligt i båset då! Blåsipporna står som spön i Schubertbacken!
För nypåstigna passagerare kommer nu en liten sammanfattning!
Välkomna! Varje dag 1–24 december kommer en gåta här på bloggen. Det är en text eller en bild och man ska lista ut vad jag har gömt mellan raderna. Ofta är det en författare eller en litterär person, men ibland är det något annat, t.ex.
Groucho Marx
Povel Ramel
Lill-Babs
Jerry Seinfeld
Elton John
Dolly Parton
Svenska skrivregler utgivna av Språkrådet
Steve Jobs
Lasse Granqvist
Clas Ohlson
Chaplin
Britney Spears & Madonna
Einstein
Bob Geldof
House of Eliott
Yoko Ono
Mao
Magnus Uggla
Julius Caesar
Eddie Meduza
Magnus, Brasse & Eva
Ebba Grön
David Bowie
Marie Antoinette
Queen
John Cleese
Irène och Ève Curie
Nygammal vals med Lill Lindfors och Svante Thuresson
Barack Obama
Jöns Jacob Berzelius.
(Den här listan gjorde jag särskilt till alla som kliver in i båset och sedan lägger sig att dö, snyftande och sjungande en klagosång över sin bristfälliga, litterära bildning.)
Varje dag 2–25 december kommer sedan ett facit, som ligger på facitsajten och på juldagen presenteras även lösningen på den röda tråden som binder ihop alla 24 luckorna med varandra. Ni som känner att ni fortfarande inte riktigt förstår hur detta går till, kan läsa t.ex. 2012 års bruksanvisningsbeskrivning eller kanske 2010 års programförklaring och fokusera på de viktiga fackuttrycken:
Att göra en blåsippa: att vara bombsäker på sin sak, men ha fel.
HB är bara förkortning för ”hemlisbloggaren” – alltså den som alla letar efter.
Att göra en Schubert: att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna … när det i själva verket är det rätta svaret.
Att sitta på läktaren är att misstänka att man har så fel och är så väck att man bara är med och njuter av att de andra [nere på planen] verkar ha koll på vad som händer och sker.
Illustrationerna som hänger med varje lucka är ibland men inte ofta en ledtråd och är verkligen inte på allvar och ska inte stjäla ert fokus. Tror jag. Kanske. Ibland.
Huh? Vabaha? Vofför …?
Det roligaste händer alltså i kommentatorsbåset. Klicka på antalet kommentarer längst ner i inläggen eller på rubriken längst upp, så kan du både läsa och skriva. Man kan gissa Dan Brown, Skebokvarnsvägen, Orlando Bloom och Hjalmar Söderberg varenda dag om man vill; hur fel man än har, har man ändå en chans att vinna det pris som delas ut 24 gånger – Hemlisbloggar-t-shirten.
Den 1–24 december skriver jag som om jag är någon annan. En författare, en fotbollsspelare eller kanske en kamel?
Ibland härmar jag bara stilen, ibland handlingen, ibland är texten bara full av ledtrådar – man vet inte.
Det roliga händer nämligen sedan i kommentatorsbåset (klicka på ”KLICKA HÄR FÖR ATT KOMMENTERA” längst ner i inläggen, så kan du både läsa och skriva).
Man kan gissa Dan Brown och Hjalmar Söderberg varenda dag om man vill; hur fel man än har, har man ändå en chans att vinna det pris som delas ut 24 gånger – Hemlisbloggar-t-shirten.
Men man måste gissa utan att vara övertydlig! Den som inte vet svaret ska kunna lista ut gåtan via lusläsning av kommentarer. Vilseledande manövrar är välkomna och kan med pris premieras.
Veteraninfo
Kom ihåg att man kan få berömpoäng om man lurar och förvirrar sina medgissare. Och att det är bäst att skriva sitt svar i kod när man är bombsäker och först med att gissa.
DRT-info
Den 24 december, när jag hålögd och mager förklarar för barnen att det inte blir någon julgran eftersom jag har glömt bort julen, avslöjas Den Röda Tråden – det som binder samman alla 24 luckorna. Innan dess kommer jag inte ens under pistolhot att avslöja svaret. (Men det är upplyftande när ni självsäkert mejlar mig helt fel svar redan under den första veckan.)
Fackuttryck
Att göra en blåsippa: att vara bombsäker på sin sak, men ha fel.
HB är bara förkortning för ”hemlisbloggaren” – alltså den som alla letar efter.
Orlando Bloom och Skebokvarnsvägen har (oftast) inget med saken att göra, men är roliga att dra till med när som helst.
Dan Brown tar man till när man inte kommer på något annat.
Hjalmar Söderberg är en vanlig gissning, bara.
Att göra en Schubert: att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna … när det i själva verket är det rätta svaret.
Attsitta på läktaren är att misstänka att man har så fel och är så väck att man bara är med och njuter av att de andra [nere på planen] verkar ha koll på vad som händer och sker.
Gamla facitsajten är bara plejset där forna tiders kalendrar och facit höll till.
Så är det dags för nionde årgången av Julkalendern! (Det är nu vagnarna sållas från vettet och BNP sänks och stackars små barn inte längre har full uppmärksamhet från sina föräldrar.) Det är alltså (nu kommer jag att förklara självklarheter för alla stamgäster som istället kan luta sig tillbaka och meditera en stund) en tradition att jag 1–24 december ”skriver som om jag vore en annan” – död, levande, fiktiv eller verklig. Författare, seriefigur, tv-nisse, skådespelare eller vad som helst. Ibland är det stilen som är förändrad, ibland är det handlingen. Ibland är allt förändrat men texten är i så fall fullproppad med ledtrådar som ju leder er på rätt håll.
Till en början försökte jag följa en mall och skapade allehanda regler för mig. Så här såg den allra första luckan ut med inledande, synnerligen tydlig ledtråd i kursiv stil:
1 dec 2005: Vem bloggar här?
Brutala, långbenta kvinnor. Hårdkokta ägg och karlar. I regn. I hatt.
Det var igår. Jag minns inte mycket, men det var nog igår. Och jag tror att det var så här.
— Du eller jag? väste jag med en blöt cigarettfimp i mungipan, lika död som liket i mattan jag precis hade hittat.
— Jag delar, du väljer, sade hon och tömde flaskan.
Vi sköljde ner den sista whiskyn med regnvatten. Den torra äggulan fastnade i gommen. Det var inte lång tid kvar nu. Jag visste vad jag var tvungen att göra. Med tumme och pekfinger sprätte jag fimpen mot rännstenen. Hennes byst hävdes nästan upp till hakan av ren indignation.
— Men skaru skräpa ner så där? Lubbe Nordström sa redan … hur … hur … ku… kunde du?
— Det var lätt.
Jag sköt den tomma barnvagnen framåt. Jag hade hellre skjutit henne. Jag struntar i följderna. Kanske ska jag döda en cigarrett mot klacken istället? Plötsligt förstod jag. Hennes vackra ben … Sedan svartnade allt. Jag föll hårt. Idag är jag förbannat bakis.
Facit kommer oftast strax efter midnatt och var förr om åren bra mycket kortare än de är nuförtiden. I facittexten bestämmer min morfars plommonstop vem som vinner en lite hemlig t-shirt och jag får tillfälle att berätta intressanta ting om eller ibland intervjua den som gömde sig i luckan.
Numera kan det luckorna se ut precis hur som helst: (Facit till den hittar ni här.)
Det finns en enda viktig regel i Hemlisbloggarjulkalendern: avslöja inte på ett tydligt sätt vem det är som ni gissar på – förrän ganska sent på dygnet. Ju luddigare och mer maskerade gissningarna är, desto roligare blir det i kommentatorsbåset.
Liksom förr om åren finns inledningsvis en stor osäkerhetsfaktor vad gäller min egen närvaro 1–13 december eftersom jag föreläser non stop och endast undantagsvis får sova. Kanske betyder det att dessa luckor är svårare än vanligt för att ni ska bli tvungna att samarbeta utan min hjälp. Eller så är dessa luckor enklare än vanligt för att jag inte har kunnat lägga ner tid på dem … Eller så är de precis som vanligt.
Som bonus på laxen kommer här den mest kontroversiella av kalendrar.
(Ni som är stressade och har ont om tid idag ska inte titta, för efter dessa åtta minuter kommer allsköns andra kalendertips fram i rutan och vips, så är 30 november helt enkelt slut.)
Jag har en sån där ”menvaihelvete-dag”. Allt är rätt dumt och fel och hopplöst stökigt.
Den 25 november 2013.
Nej, nej, det är inget allvarligt, men lite som att gång på gång fastna med ärmen i dörrhandtag, snubbla på de egna fötterna och då för att återfinna balansen stuka tummen på den egna näsan.
Japp, det var precis så det gick till. Min djefla man ropade i samma ögonblick:
– Lotten! Nya bilen har punka på ett av framdäcken!
Förstås. Jag sneglade nyss på postlådan och tänkte att den nog kommer att anfalla mig, tappade bort en jättegod macka någonstans i källaren och stoppade sedan foten i en strumpa som måste ha varit antik eftersom den gick sönder som vore den av silke och mina tånaglar samtidigt var utrustade med saxar.
– Lotten! Gamla Volvon ska besiktigas den här veckan!
Naturligtvis. De kommer att fråga varför det fortfarande är fullt med vatten inne i baklyktorna och tala om att rostangreppet som de klagade på för fem år sedan inte har förbättrat bilens körförmåga.
– Lotten! Under hösten 1940 bombades London sönder och samman och …
Ah. Bra. Något vettigt att fokusera på; hur dum denna dag än är, så var det värre för både tyskar och britter hösten 1940 när bomberna föll inte bara på militära mål utan även civila. De vänliga själarna i kommentatorsbåset har flera gånger länkat till fantastiska bildsamlingar – och här kommer två bilder som jag ska tänka på när jag blir irriterad på att basketbollarna i hallen skymmer sikten så att jag gång på gång slår smalbenet i en cykel som vi måste ha i hallen för att Olles sysslings barn från Stockholm fick den stulen och den då hamnade i Eskilstuna.
Den 18 oktober 1940.
På bilden (som en fotograf från Daily Mirror tog fastän bomberna föll runt hans fötter) ser vi 24-åriga Mary Couchman, som har kastat sig fram för att skydda Johnnie Lusher (4 år), Gladys Ashsmith (7 år) och sin egen son Brian (4 år). En liten detalj är att hon i höger hand har en cigg, som hon i godan ro nyss stod och njöt av och som hon i villervallan inte har kommit sig för att slänga ifrån sig.
När bomberna slutade falla, sa fotografen:
– You are a brave woman. – Oh, it was nothing. Somebody had to look after the children, svarade Mary och tände en ny cigarett eftersom den som syns på bilden nu hade hamnat någon annanstans.
Såja. Nu ska jag hälla ut 18 papperskassar med böcker för att sortera och välja ut några av dem till den stundande Julkalendern. Det kommer att se ut ungefär som när en grabb efter en bombraid försjönk i ”The History of London”.
Den 8 oktober 1940.
Ja, så är den moderna människan: att jämföra stök i vardagsrummet med Blitzen känns helt okej.
Jag tror faktiskt att vi måste göra det till en tradition att berätta om Ö-helenas DRT-teori från ett par år sedan. (Särskilt de år som hon inte har tid att delta i Julkalendern.) Alltså:
Vi hade igår betat av:
1 Fay Weldon
2 Gunilla Wolde
3 Herbjørg Wassmo.
Detta fick Ö-helena att i förrgår med hjälp av Tillerosas initialfundering dra slutledningen att det på julafton kommer att vara Östen Warnerbring som hemlisbloggar. Allt enligt detta schema:
Särskilt den 12 december hade jag fått problem i så fall. Och varför fick inte Axel Wallengren och Elin Wägner vara med inledningsvis?
_______________
Det var alltså en ren slump att Weldon, Wolde och Wassmo inledde då. Kanske gick jag till en alfabetiserad bokhylla och … nej. Jag är inte så strukturerad.
Men nu till 2011 års röda tråd. Och det underliga är att jag flera gånger har anat att några i båset har listat ut den. Men nu är jag inte riktigt lika säker. (Till uppställningen nedan hade jag stor hjälp av fina statistiken.)
Ber om ursäkt nu ni som är punktlistepoliser — man kan inte ha punktlistor med en punkt som jag har här nedan. Men se det som ett lay out-experiment? Gå inte händelserna i förväg om ni är lite tävlingstokiga som jag – läs ledtrådarna och känn efter.
2011-12-01 Charles Dickens –
liten och mager och mitt brott måste sägas vara ringa
inte vet hur man ska föra sig matbord
Glöm inte bort att tacka någon för maten!
2011-12-02 Gunnel Linde –
Den bara står där och är röd
2011-12-03 Torgny Lindgren
köksbordet
ordet någon
2011-12-04 John Hughes –
blommor
2011-12-05 Karin Boye –
pissar på golvet
2011-12-06 Medea –
vet vilka vägar man ska välja
2011-12-07 Mao Zedong –
röda
liten
verk
2011-12-08 Michail Bulgakov –
lilla kissen
Mjau
2011-12-09 Daniel Defoe –
vindlande, slingrande
(bild på rött snöre)
2011-12-10 Elsa Beskow –
Titta på det som finns synligt
Kolla efter
leta
2011-12-11 Viktor Rydberg –
Katter
små barn åsså
2011-12-12 Elmer Diktonius –
Stora sprickor i godset
vatten
stök
2011-12-13 Sven Stolpe –
Ett rött och trassligt hår
ordet någon
2011-12-14 Marilyn French –
guldfiskar dör de också
samma illröda färg
ordet någon
2011-12-15 Henning Mankell –
kvinnan med det blodröda hårbandet
2011-12-16 Joakim Pirinen –
irrfärder i ett okänt hus med okänt kök och okänd trappa och hittar en barnbok
2011-12-17 Hjalmar Bergman –
ett katt-och råttamotiv
synekdokiska bruket av ögon torde
den rävröda frisyren
hårslingan föll ner framför ögat som ett mörkblått yllegarn
2011-12-18 Magnus Uggla –
säga vilken väg jag bör följa för att komma fram till ett (för dem) lämpligt mål
ordet någon
2011-12-19 Julius Ceasar –
dricker i större utsträckning mjölk
2011-12-20 Gustaf Fröding –
röd anteckningsbok
2011-12-21 Eddie Meduza –
Hwaar then röödh ärbudher Iagh thijg ijcke wederlagh
2011-12-22 Gunilla Bergström –
Menar du katten?
2011-12-23 Hjalmar Söderberg –
följa den röda tråden
2011-12-24 Magnus, Brasse och Eva –
ha hittat den röda tråden
Och vem av er har hittat den röda tråden?
Nja, jag vet inte …
Aku skrev så här den 6 december, när man inte på några villkor kan ha kommit på svaret:
”Jag får associationer till nåt långt i julens färg men det var så länge sen jag läste den så jag kanske helt är ute på irrfärd.”
Orangeluvan skrev oanandes den 8 december:
”Det finns en röd tråd mellan gårdagens och dagens lucka! Mao mao mao.”
Och så kom embryo och var mer än mystisk i två kommentarer som inte handlade om ishockey den 15 december:
”Paul Andersson. Paul Paljett. Paul Propp. J-Paul Sartre. Pål Stek (igen). Är den röda tråden ett snöre? Hur långt är ett snöre?
Den röda tråden är en meta-tråd. Den röda tråden är en röd tråd.”
Och så Johan Hamberg den 22 december:
”Ursäkta en båsnovis, men hur skall man göra när man gissat på tråden, den traadh, saszom ei erghader kupper seer uht? Skall man mumla och mena och hymla och dymla om den också? Eller skall med ropandes röst triumfatoriskt trumpeta ut det blodfärgade filamentets identitet, androm till förargelse? Jag gör ett första taffligt försök att vara så där svår och obegriplig:
Den röda tråden är inte en rev, inte ens en spansk sådan. Men den har ändå tydliga metakvaliteter.”
Det är på pricken rätt.
DRT är nämligen just det: Historien om någon – en röd tråd och en katt. Dels är ju alla julkalenderfacit en historia om någon, dels är Julkalendern en metatråd eftersom boken handlar om just en röd tråd.
Det här är en klassisk barnbok av redaktören Åke Löfgren (1915-95) och konstnären Egon Möller Nielsen (1915–59) från 1951, som först gavs ut på KF:s förlag för att sedan plockades upp till de stora elefanterna på Rabén & Sjögren. På biblioteket berättade de för mig att den ständigt är utlånad och att det görs omtryckningar på löpande band. Den jag har här är den 24:e från 2009.
Tjugofjärde.
Första uppslaget: något är underligt! (Den röda tråden dyker upp på nästa uppslag.)Fjärde uppslaget: någon har nyss ätit upp fiskar och spillt mjölk!Sjätte uppslaget: Guldfisken har kommit ur akvariet! Djurmisshandel!Trettonde uppslaget: Någon var ju en katt! Som heter Nisse!
Redaktör Löfgren var den som 1947 köpte rättigheterna till ”Hompen”, som sedan blev Bilbo (Tolkien och Sagan om ringen, ni vet).
Som redaktör kan man ”ta med sig” sina författare när man byter förlag, och det gjorde Åke, som flyttade på bl.a. Lennart Hellsing. Dessutom var det han som översatte bilderboken Nalle och som lanserade Pär Rådström, Evert Taube, Åke Hodell och Sonja Åkesson, för att nämna några i raden.
Egon Möller Nielsen gjorde lekskulpturen som kallas Tufsen, som finns lite här och där, men för mig framför allt i Lunds Stadspark, där både jag och mina barn har lekt och lekt:
Den är gjord av betong, men mjuk som den lenaste vita sten.
Dessutom är det han som har designat sofforna på T-Centralens plattform för röda och gröna linjen:
Som en skön pendang till den vackra brandslangen där i fjärran.
Slut i rutan! Hoppas att ni minns ungefär 1,32 ‰ av allt som ni har googlat gogglat fram under december, för då kan ni i alla fall mer än för en månad sedan!
Jag tror att vi fick i alla fall en kommentator lite gladare idag. En som löste gåtan men som lät oss tro att så inte var fallet, nämligen Skogsgurra:
”Jag citerade några rader för en totalt oförstående ungdom en gång. Det blev liksom ingen respons. När jag nämnde poeten vid namn blev svaret att ostkaka med jordgubbssylt och grädde är gott. Visst är jordgubbssylt gott. Men själv föredrar jag hallonsylt. Djupröd sådan, och allra bäst om den körts i en ”Flotte Lotte”. Men då kanske den mera platsar i såsbåset?”
Hyttfogden blev, när vi närmade oss midnatt, nästan poetisk i sitt beslöjade språk:
”En kjol till dansen är bra att ha och stjärnor att smycka flätorna med. Ostkaka av gott märke spisad i vackert väder är heller inte dumt alltmedan man läser en sagobok illustrerad av en känd konstnär drunken sedan många år. Grannarna träter med varandra men det stör inte mig bara de sandar och plogar vägen.
Om fyra månader bryter våren in med fåglalåt och blåsippor som niger i dungen. Gäddan i vassen får ett skrovmål och själv ska jag gå i backarna och gnola på en liten stump samtidigt som jag tänker på de turister som snart ska komma och fråga om vägen till prosten. Jag hoppas att de ska förstå vad jag säger.”
Vovvamomo har kommit igång med massa gissningar, men har inte rätt (än):
”Ska jag va allvarlig, så bodde inte den här snubben på en bondgård. Han bodde i staden. P var nog rätt,men inte den andra initsialen.”
Fem i tolv (bildligt och inte tidsmässigt talat) kom Rosman och tog Frödinges ostkaka ur munnen:
”Ostkaka är ju han GF. Kanske ändå.”
Inaw tolkade Jespers ledtråd så här:
”Menar du att HB är en galen kreatör?”
Vilket ju var helt rätt.
Nu är det många som jag vet hade löst luckan, men som jag inte nämner – Béatrice, Den Blyga, hakke, Agneta och många till. Men var inte ledsna, ni har fått stora guldstjärnor i min änglabevingade kontrollbok och får dessutom ABSOLUT komma in i kommentatorsbåset och förklara er listighet!
Lille Gustaf.
Idag hade vi ännu en poet (oj, det är visst många sådana i år), nämligen en av våra största: Gustaf Fröding (1860–1911). Många av de icke så poesibevandrade misstar honom för Ferlin, men det är en himla skillnad på dem. Kom ihåg nu:
Fröding – skäggig och tokigare Ferlin – mager och roligare
Det som (förmodligen, vem är väl jag att tolka så) präglade Fröding i livet var att hans pappa var ute på bildningsresa och mamma led av depressioner, varför hon hospitaliserades precis runt 1860 när lille Gustaf föddes. Inte förrän han var drygt ett år fick han träffa sina föräldrar under mer än bara korta stunder. Och inte ens då bodde han med dem utan med en amma på en herrgård som hette Byn. En av hans fyra systrar berättade:
”Han döptes efter vår fader till Gustaf och lämnades till en amma. Hon var en bondsk och alldeles obegåvad flicka men frisk och stark och beskedlig.”
När Gustaf Fröding var 20 (eller 21, det är osäkert i källorna), dog hans pappa. Arvet på 17 000 kronor (vilket motsvarar 850 000 idag) lyckades den svårmodige, unge mannen slarva bort lätt som en plätt – alkohol, festande, prostituerade och allmänt stök, sägs det. I den vevan träffade han den jämnåriga Selma Lagerlöf, som skrev om honom:
”Han var vacker som en Lord Byron med diktarlugg långt ner i pannan och en romantisk glöd i den sköna, blå ögonen. Tyvärr behagade han ingenting säga.”
Och inte mådde han bra, Fröding – depressioner och ångest plågade honom. Han försökte studera i Uppsala, men … eller … försöka och försöka … hum, det vet ju inte jag. Han misslyckades kanske med flit, eftersom det sägs att han var lat och tyckte mer om att dricka och spela kort än att plugga?
När man på denna tid blev deppig och alkoholiserad, var alltså det vistelser på nervkuranstalter eller hospital – gärna utomlands – som rekommenderades. Någonstans på något kurhotell lyckades han knåpa ihop Guitarr och dragharmonika, som gavs ut med Albert Bonnier som förläggare – som förresten försökte få Fröding att gå med på att bli utgiven utan ersättning.
När han fem år senare hade skrivit (men först supit bort manuset till) samlingen Stänk och flikar, ville Albert Bonnier att han skulle stryka dikten ”En morgondröm”, vilket Fröding inte alls höll med om. Och ingen av hans vänner heller. Den gode Albert hade nog rätt i sina farhågor, för Gustaf Fröding åtalades för dikten. Nu blir väl sökrobotarna tossiga, men jag vågar ta risken:
Och som knoppen av Ariens ros en vår
sina skylande blad från pistillerna slår
inför solen, inför vindar och frön
låg hon naket och utslaget skön
och med vitt skilda knän och med skälvande sköte
var den älskades åtrå i möte.
Här finns några av recensionerna från 1896, se vad K.J. Warburg skrev i Göteborgs handels- och sjöfartstidning:
”Här sparas inga ord, ej ens de grövsta. Och här sparas ingen skildring av lustan och dess tillfredställande. [—] Även den som är en svuren fiende till allt pryderi, all tillgjord sedlighet, måste känna sig frånstött både moraliskt och estetiskt, när som här enstaka ställen erinra, trots versformen, mera om vissa populärmedicinska böcker än om poesi.”
Populärmedicin! Ha! NE skriver om just denna dikt att den illustrerade hans ”vision av ett framtida ’ariskt land’, där nakenheten och sexualiteten inte var skuldbelastade”. Jaså, jahaja.
Livet bestod för Fröding under 1890-talet av svaga nerver, kuranstalter, diktande, en misstänkt schizofreni-diagnos och ett hejdlöst festande – med särskilt Verner von Heidenstam och Albert Engström – och allt dokumenterades av en allerstädes närvarande fotograf. Och jag blir riktigt avundsjuk. Se vilket party!
Heidenstam (med magen) och Fröding – Albert Engström hukande i bakgrunden.Fröding och Heidenstam.
Men det är motsägelsefullt, detta, för så här förklarar han när det gäller sitt umgänge:
”Jag har inga vänner, i synnerhet inga kvinnliga – och en kvinnlig korrespondent är vad en man behöver.”
Aha. Han skulle ha haft en blogg, han.
Men vad hände sedan? År 1900 omyndigförklarades han av Uppsala Rådhusrätt och tillbringade nästan hela dagarna i sängen, där han läste och funderade över matte samt utvecklade en bacillskräck, som kanske påskyndade anställningen av en privatsköterska, som är med på massa bilder – alltid nämnd vid namn: Signe Trotzig. Den mest berömda bilden är denna, där den snart 50-årige Fröding ser ut att närma sig 100.
Signe och Gustaf 1908.
Denna bild inspirerade Richard Bergh till den mest berömda bilden av Fröding och hans vansinne:
Fröding förklarade för övrigt klarsynt sin kreativitet så här: ”[—] min skröplighet hindrar mig att arbeta annat än högst ojämnt.”
Gustaf Fröding dog i lunginflammation, och var nöjd med det – han hade försökt begå självmord flera gånger och misslyckats varje gång. (Vilket kanske säger sig självt, lyckas man så försöker man inte fler gånger.) På sin dödsbädd sa han förväntansfullt till sköterskan Signe:
– Tänk om jag får dö!
Uppåt 200 000 människor kantade vägen när Frödings katafalk gled genom Stockholm, för när han dog var han enormt hyllad och omtyckt för sitt diktande.
Om ni vill läsa lite mer upplyftande poem, så välj Jan Ersa och Per Persa. SR har i arkivet en rejäl dokumentär om Fröding, vars 150-årsdag firades under förra året. Och dikten som låg till grund för dagens hemlisbloggartext är Skalden Wennerbom, vars näst sista strof lyder:
Och han somnar in, han går till vila,
parkens medlidsamma kronor sila
Litet ljus kring skalden Wennerbom,
milt kastanjen regnar med sin blom,
flaskan ligger tom,
krypen härs och tvärs däröver kila.
Nämen nu, hörni, ska vi dra en vinnare! Embryos hockeylapp ligger utanför sedan flera dagar. Och var är Loppran, Åsna, Vredens barn, Tiila, Ständigtdennavessla … hoho? Och Lo då, som gick in i fel bås och gissade! Ah, hon får åka ner ändå. Och Mimmi är sist, jahaja.
Och så drar jag Leda! Och Dieva! Nej, jag skulle ju bara dra en! Attans! Vem ska jag lägga tillbaka? Äsch, det får blir två priser idag också! (Men. Vad är det här för genuscertifierat plommonstop, när vann en karl senast? UPPRÖRANDE! Vi får kvotera fram dem imorrn.)
Jag tänkte mig en liten bloggutställning här – men materialet är defekt, ofullständigt och borde inte redovisas! Det saknas en bild! (Men den kommer, jag tror att jag har förlagt den i fel dator.) – varsågoda!
2005 – en bloggartikel om en bloggtröja2006 – en NE-artikel om hemlisbloggarn2007 – en summering med slamkrypare
Wanted! Dead or alive! 2008! Tröjbilden är borta! Jag har den förstås någonstans eftersom jag inte slänger ett endast dugg. Béatrice använde sina magiska fingrar och fann den! Heureka och tack! (Jag kunde också ha använt en bild på hakke i t-shirten, som han så snällt skickade till mig.) Här är det bortsprungna lilla lammet:
2008 – Lotten get your gun2009 – lite mystisk latin2010 – ett skrik på hjälp
