När jag häromdagen skrev att jag verkligen inte gillar mina läsglasögon och då på vägen hittade uppfinningen ”smink-brillor”, anade jag inte att jag gläntade på dörren till en design-guldgruva. För mitt bland hopplösa bilbarnstolar, wåbblande matvaruvagnshjul och konstiga plastförpackningar, finns det uttänkt design som är så bra att jag häpnar.
Detta (bilden nedan) kallas ”nudging”, och är ett sätt att puffa folk att fatta vissa beslut:
Rökare slänger alltså sina förnicklade fimpar här istället för på marken eftersom det är roligare.
Jag, som en gång jobbade på JC och där lärde mig hur man ska attackera presumtiva kunder så att de köper mer än de egentligen hade tänkt, gillar verkligen dessa varukorgar. För att inte tala om personalen i affären – de måste känna en stor lättnad.
Orange märkning: jag vill ha hjälp av nån i personalen. Svart märkning: fuck off, jag klarar mig själv.
På alla ställen där en uteliggare eller en trött fylltratt kan tänka sig att lägga upp fötterna för en stunds vila en bit ovanför marken, försöker designuppfinnare hindra dem. Bänkarna får piggar, små barriärer, de lutar så att man trillar av – eller är bara i största allmänhet användarovänliga. Och fula.
Men kolla här! Staketet är utformat så att man faktiskt kan sätta sig i det. Det är kanske inte bekvämt och inte heller uteliggarvänligt, men … Så coolt!
En stol som kanske glädjer både bovar och banditer samt kvinnor utan fick-kläder är den här.
Så enkelt, så praktiskt … och så himla lättstulet.
När jag var ute och reste i somras, lade jag märke till att särskilt barnvagnsmänniskor hade det lite tufft. Nästan alla bar de nämligen på sina telningar samtidigt som de bar och släpade på rullväskor – och puttade den tomma vagnen framför sig. När man har famnen så full, kan en sådan här hiss vara en lisa:
Knappar som man kan sparka på utan att för den skull vara en thaiboxare!
Om alla hotell hade haft hissknappen placerad i korridoren – och inte blott framme vid hissdörrarna – hade man kunnat eliminera …
… Hollywoodfilmernas hotellkorridorsjakter och hjältens nervösa tryckande på hissknappen medan mördaren närmar sig på den fula mattan.
Poängen med hotellens vita, fräscha handdukar är förvisso att man ska kunna se att de är rena, men det måste vara frustrerande för tvätterierna med alla handdukar som pga. mascara ser ut som tvättbjörnar.
Make up, make off.
Men det är inte blott ny design som ska lyftas fram. Här ligger jag i sängskåpet i Lilla Hyttnäs (i Sundborn), vilket är det bästa ställe jag någonsin har sovit på. Inte alls fett ös – men nästan medvetslös.
Kanske var det Selma Lagerlöfs ande som vaggade mig till sömns, men kanske var det bara myspyskänslan.
Denna dag, när alla är missnöjda med gårdagens valresultat och jag är bedrövad för att Frank Andersson gick och dog så tidigt i livet och hösten står och stampar i tamburen, är mitt tips till er alla: njut av fiffig design, bygg ett sängskåp och sov lite mer!
Dick Cavett (f. 1936) var en av världens alla intervjuare som hamnade i tv, men som gjorde succé genom att vara lite roligare och lite mindre respektfull än andra – och som lyckades få även motsträviga superstjärnor att öppna sig. (Brasklapp: jag har inte koll på alla andra tv-nissar från denna tid, så egentligen baserar jag denna min positiva uppfattning om honom blott och enbart på hans sätt att uttrycka sig i skrift nuförtiden.)
Nuförtiden.
Dick Cavett hade under en farlig massa år kvällsprat på amerikansk tv, där han i 90 minuter (att jämföra med dagens kanske 7–10 minuter per kändis) försökte få tröga musiker, sura politiker och motvilliga författare att säga nåt kul. Han åkte till Sverige och intervjuade hela ABBA i en sjusärdeles trög tillställning, där det i alla fall blev lite uppsluppet när Björn lät påtala att Dick hade på sig lånade boots som inte passade, varpå de visades upp samtidigt som han – Dick – låtsades vara indignerad.
(Klicka här och titta när alla fyra abborna en stund senare sitter med stenciler framför ansiktet och försöker sjunga på kommando.)
Cavett sa alltid att det bästa är att som intervjuare faktiskt lyssna på vad intervjuoffret säger. Vilket vi ska försöka göra extra mycket nu när tiderna går mot riksdagsval i Sverige. (Återkommer till detta senare i vår.)
Dåförtiden.
Men tillbaka till Dick Cavett och hans absolut värsta intervju. Nu är han ju en gammal man, men fortfarande träffar han okända människor som utbrister:
– I’ll never forget the look on your face when that guy died on your show!
Det var 1971 och som gäster i shåvven denna kväll var först en hälso- och fitnessexpert i 70-årsåldern som berättade att han skulle bli minst 100 år. Han hette Jerome I. Rodale och var fantastiskt rolig och helt perfekt som gäst och fick Dick Cavett att smaka på sparris som var kokt i urin. (För den kombinationen ju måste vara det nyttigaste som finns?)
– Jag är vid så god vigör att när jag igår föll nerför en trappa, skrattade jag hela vägen ner! sa Rodale och alla i publiken skrattade med honom.
Nästa gäst som kom in i studion var en tidningskrönikör vid namn Pete Hamill. Han hälsade artigt på Rodale och satte sig bredvid honom. Och började berätta en rolig berättelse om när han sk…
– XXZZZKKKRRSSCHHHH! hördes Rodale snarka i stolen bredvid honom.
– Oooh dear, skrattade Cavett, eftersom man ju som lite dryg men kanske rolig person snarkar till när någon berättar något som är på gränsen till tråkigt, och så fortsatte Cavett med att säga: Are we boring you, Mr Rodale?
– This is bad! utbrast Pete Hamill och försökte ruska av sig Rodale som underligt nog hade lagt sitt huvud på Hamills ena axel.
För hälsoförespråkaren och mannen som skulle bli 100 år, Jerome I. Rodale, hade tvärdött.
Programmet spelades in två timmar före sändning, men sändes förstås aldrig; istället visades utan förklaring en repris av ett tidigare program. Men fortfarande kommer folk fram till Dick Cavett och säger:
– I’ll never forget the look on your face when that guy died on your show!
Därför säger Dick Cavett med en dåres envishet att
man inte ska tro på sanningvittnen
man ska lyssna på vad folk säger, och säger de inget, är de förmodligen döda.
Om ni vill titta på ett annat, inte heller sänt program med Cavett, så titta på det här från 1969 med Groucho Marx.
Om ni är otåliga, kan ni klicka på den här länken som börjar när Groucho har sjungit färdigt efter drygt fyra minuter.
Tillägg till alla mina nya alldeles jätteunga läsare: den gamle gubben i det sista klippet var en av Marx-bröderna och hans mustasch var i filmerna faktiskt bara påmålad! Och här finns en filmscen med honom (och bröderna) som svarar på frågan ”hur många människor får plats i en båthytt?”
Å Youtubes vägnar ber jag om ursäkt för felstavningen här i filmsnutten. (Han stavade ju Alfredson med ett s.)
– Vilka tror du att dagens ungdomar kommer att sakna när de dör om 30 år?
– De kan väl inte sakna nån om de är döda?
– Pffft, du fattar vad jag menar.
Om 30 år dör 80-åringarna. Finns det några ungdomar som idag beundrar 50-åringar? Nä, väl … va? Jag ställer om frågan till mig själv och för en inre dialog:
– Finns det någon som vi – eller någon – kommer att sakna lika mycket som Povel Ramel, Gösta Ekman, Hasse & Tage samt Magnus & Brasse?
– Ptja, alla kvinnor som också gick och dog kanske? Monica Zetterlund och Margaretha Krook?
– Okej.
– Nej, förlåt, jag saknar också Povel Ramel, Gösta Ekman, Hasse & Tage samt Magnus & Brasse.
– Men Birgitta Andersson lever!
– PUKOR OCH TRUMPETER!
För en vecka sedan var jag i Lund och hörde när Hasse Alfredsons dotter på en scen fick frågan om hur Hasse mådde. Hon svarade:
– Asså … han mår ju som en 86-åring mår.
Suck.
– Hejsan Sankte Per Lindeman, jag har hört att du har släppt in Hasse Alfredson nu. Hur var det?
– Helt okej. Han nynnade ”Alla massa tjing fillibom, Finspång! Nalla kassa jing villeving, Long John! Muli-suli-duli-buli! Biff! Boff! Boll! Ugglan, Ugglan, åtta-noll!”
– Åh. Men vad sa han?
– Inget annat än ”var är Tage?” och så rusade han in – med en springstil som påminde lite om Groucho Marx.
– Nämen, hur kom nu det sig?
– Han hade visst knäppt ihop västen med gylfen.
– NUUU dog Chuck Berry, sa Tjugofemåringen på tillfälligt besök vid matbordet här hemma.
Detta utdragna ”nuuuu” kom eftersom Chucken ju sedan länge har varit gammal man – som inte valde att go out with a bang utan lite tvärtom with a whimper. Så sent som 2014 stapplade han omkring på scen och trevade med de sluddriga fingrarna över gitarrbanden. Men så har det ju inte alltid varit:
”If you tried to give rock and roll another name, you might call it ’Chuck Berry’.”
— John Lennon
Chuck Berrys Johnny B. Goodeframfördes innan den skrevs (i Tillbaka till framtiden) och kommer kanske en dag att vara det sista spåret av mänsklig kultur eftersom låten finns sparad på Voyager-sonderna och beräknas vara spelbar i mer än en miljard år.
Chuck Berrys största hit – rent kommersiellt – är däremot My Ding-a-Ling, som handlar om precis det man skulle kunna tänka sig. Han hade som många andra artister inget band när han var som störst, utan reste runt ensam medan hans manager som en spårhund letade upp lokala band där Chuck Berry skulle spela. Managern bad musikerna att skriva på ett kontrakt och infinna sig på rätt tid och rätt plats – där Berry klev upp på scenen utan att ha haft någon tidigare kommunikation med bandet. (Precis exakt det som skedde med Marty i Tillbaka till framtiden.)
Men han verkar inte ha varit så himla hygglig egentligen. Han rånade folk i sin ungdom och han blev stämd för att ha installerat hemliga kameror på damtoan på en av sina restauranger. Men nu till rubrikförklaringen och apropå John Lennon-citatet!
Vi tar Chuck Berry och John Lennon och ställer dem på en och samma tv-scen 1974. Lennon dyrkar Chucken (se citatet ovan) och de sjunger Memphis som en illustration till världens finaste musikaliska bromance. Meeen ungefär som att Paul McCartney satte Linda på synt i Wings, placerade John här Yoko på en trumma som jag inte kan namnet på (förlåt, alla slagverkare).
Då blir det helt galet. För Yoko tar mitt i refrängen micken och börjar göra fågelläten.
Vid 1,20 kan ni se vad Chuck Berry tycker om det, eftersom han spärrar upp ögonen som hade han sett (hört) ett spöke. Eller en fågel. Men ingen annan reagerar. Det är som att Yoko Ono varken finns eller hörs – eller som om hon faktiskt smälter in. Ingen ger henne ovationer eller tummen upp. Ingen ger henne ilskna blickar, vilket man faktiskt gör när någon plötsligt lirar fel låt eller tar ett idiotskott ur kass vinkel.
Och då gör hon det igen.
Detta sker 2,08 minuter in i klippet, men det enda vi ser – vi som har Youtubeklippet att titta på – är att Chuck Berry skrämt spärrar upp ögonen igen … för teknikern har stängt av Yoko Onos mick … (Se från 2,16 hur Yoko gör fågelläten utan att det hörs. Men så plötsligt vid 2,36 hörs det igen.)
Och var lär vi oss av detta? Jo, att i de underligaste av situationer behövs fortfarande det där barnet som påpekar att kejsaren faktiskt är naken. Frågan är bara vilka av oss som vill ta barnets roll.
(Se här hur jag plötsligt och till synes seriöst tar på mig rollen som uppmostrare och besserwitt fastän jag inte ens vet vem kejsarn är.)
Kolla vilken utstrålning han hade!
Pssst. Jag har en gång tidigare antytt att Yoko Ono inte var så poppis.
Jag gillar som bekant the bad boys inom idrott. Frank Andersson som varvade nacksving med nattklubbsdans, Patrik Sjöberg som rökte och drack öl, Zlatan som säger vad han vill (oh vad vi kommer att sakna honom). Men jösses vad de ligger i lä bakom Muhammad Ali (1942–2016).
Han var faktiskt 191 cm lång, Muhammad Ali. Beatlarna var lite mindre.
Muhammad Ali sa bland annat:
– I’m young; I’m handsome; I’m fast. I can’t possibly be beat.
– It’s hard to be humble when you’re as great as I am.
– If you even dream of beating me you’d better wake up and apologize.
– I’m so mean, I make medicine sick.
– How tall are you? So I can know in advance how far to step back when you fall down!
Muhammad Ali har som bekant inte varit sig själv på många år. Kanske hade han drabbats av Parkinson även utan sin boxningskarriär, kanske inte. Hur som helst är han faktiskt den enda boxare som jag kan titta på in action utan att må illa av våldet – han dansade och duckade och dängde sedan endast till motståndarna när han var säker på att träffa. Hårt.
Kolla här (stäng av ljudet, musiken i klippet är helt onödig):
Mina egna erfarenheter av boxning är oerhört begränsade. Rocky och andra filmer har jag förstås sett, men när de ska till att slåss, blundar jag. Det närmaste en boxningsring jag har kommit var när jag var redaktör på Nationalencyklopedin och fick ansvar för ämnet ”idrott” (jag hade geografi, drama, dans, teater och litteratur sedan tidigare). Plötsligt kom ett brev från den jättearge boxningsexperten O. Johansson, som hade hittat en massa fel i en artikel som han hade skrivit och en tidigare reaktör redigerat. Han skrev ord som ”klåpare” och ”skandal” samt ”okunnig” och ”idioter”. Jag skrev ett svar (på korrespondenskort av hård papp med ”Nationalecyklopedin” i relieftryck):
Hej!
Det här måste förstås utredas. När jag hittar den skyldige, är det bara helt sonika en rak höger från mig som gäller.
/Lotten Bergman, nypåstigen redaktör
Det fick ett par dagar (postgången, ni vet). Så kom ett kort svar:
Vasst och juste svar. I like.
/O.J.
I mina Aktuellt-årsböcker står det spaltmeter om Ali, och de är särskilt intressanta eftersom artiklarna är från den tiden. Han var i början av 1960-talet inte alls särskilt populär, bl.a. eftersom han bara babblade om hur fantastisk han var och inte skrädde orden och alltid (på gott och ont) sa precis vad han tyckte. Hans namnbyte (från Cassius Clay 1964) förvirrade journalisterna i flera år.
Artikel från 1965.
Men all heder åt Muhammad Ali, som hårdnackat vägrade åka till Vietnam. Hans straff blev bl.a. avstängning från boxningen och utfrysning från alla medier, vilket hade kunnat vara slutet på karriären … Men kolla här hur han uttrycker sig – han är jättearg:
Jösses vad de dör, kulturpersonligheterna. Idag var det mannen med de tudelade glasögonen: Jan-Öjvind Swahn. Och att jag väljer att hänga upp ett blogginlägg här och nu bara för hans skull, kommer ni att förstå strax.
Så här satt han hela tiden med massa, massa uppslagna böcker. (Bildkälla.)
Pappa Sven-Öjvind fick med sin fru Anna fick fyra barn, som i tur och ordning hette
Jan-Öjvind
Cajsa-Lena
Sven Christer
Bo.
– Sven-Öjvind! Jag är på det viset igen!
– Det var då själva … var det inte tillräckligt med tre barn? Vad ska vi ta för namn till den då? Jag orkar inte!
– Lugn, kära du. Jag ordnar det.
Jan-Öjvind var en av några män som läste allt som skrevs till Nationalencyklopedins 20 band 1989–1996. Jag var redaktör för drama, teater, dans, geografi, litteratur och idrott och bestämde vilka uppslagsord som skulle vara med, hur långa artiklarna skulle vara och vem som skulle skriva dem samt vilka som skulle granska dem innan jag själv redigerade ihop alla åsikter och rättelser. Sedan skickades de förhoppningsvis korrekta och välskrivna artiklarna i ett stort, tjockt kuvert till bl.a. Jan-Öjvind Swahn. Han korrade alla artiklar med grön penna och en väldigt yvig, spretig stil.
Och han var inte mild och fin i sina kommentarer. Ofta strök han hela stycken och skrev interjektioner med utropstecken i kanten med sin gröna penna. När jag var alldeles nybliven redaktör inom ämnet geografi, fick jag tillbaka en artikel som var mer grön än vit som pappret den var skriven på. Längst ner stod det:
VAD ÄR DET FÖR JÄVLA KLÅPARE TILL REDAKTÖR
SOM HAR REDIGERAT DEN HÄR SKITEN?
Den artikeln satte jag upp på anslagstavlan så att jag kunde läsa versalerna varenda, vareviga dag.
Men skriva om allt det som han kunde, det kunde han – trots att NE:s redaktionshandbok, formatet och det begränsade utrymmet inte tillät några som helst utsvävningar. Uppslagsordet ”dröm” i NE avslutas Jan-Öjvindskt på detta stiliga vis:
”Rörande den medeltida tron på djävlars agerande som förförare i fromma människors erotiska drömmar, se incubus och succubus.”
Och så har vi ju alla finesserna i Bra Böckers gröna lexikon …
Bildtexten i Bra Böckers gröna lexikon, uppslagsordet är ”parning”.
Stackars Pete Best som inte var bäst, som blev kickad ur Beatles, och som inte ens fick bli kallad ”den femte Beatlen” eftersom George Martin ju av förklarliga skäl fick den titeln. Mackan (kallar jag plötsligt Paul som vore vi polare) och Ringo har inte ens förklarat för honom vad det var som egentligen bidde fel. Men sanna mina ord – hans tid kommer.
Paul, John, Pete och George 1961. När Pete Best är den ende kvar i livet och vi har skrivit runor över de numera kvarvarande två, kommer Pete att bli ett hett villebråd för alla journalister.
Men nu till George Martin som dog igår. Och som (hörni ungdomar) inte är författaren till Game of Thrones, även om just den George Martin ju ”är gammal och tjock och kan dö när som helst”, som ett av mina barn sa nyss.
”Love Me Do was the best song they were able to offer”, säger George Martin i klippet ovan och förklarar att han inte alls var nöjd med den eftersom han ville ha en riktig hitlåt …
Det finns många böcker som analyserar Beatles’ musik och som oerhört noggrant redogör för vem som sa vad under inspelningarna – den bok som jag har läst heter ”Revolution in the Head”. Och nu blire musik!
Beatles våren 1963 – Johns glasögon sitter inte där de borde eftersom de inte ingick i hans image. (Och apropå glasögon: här är Pauls.)
När Beatlarna kom till Abbey Road-studion den 5 mars 1963, hade Paul och John med sig ett skrynkligt papper med en idé till en kort låt som de kallade From Me to You. George Martin lyssnade tålmodigt när de spelade låten fyra gånger, och sa sedan att den ju var både kort och väldigt enformig, men att han skulle kunna trixa och fixa lite.
Han sa åt dem att inleda med da-da-da, da-da, dun dun da och munspelstut, oooo:a lite, sjunga lite i falsett och stoppade på ett ställe (efter en minut) in en lång paus mellan orden ”from me” och ”to you” och lät John spela munspel där och vips, hade låtfragmentet blivit hela två (2!) minuter långt och en färdig produkt. (I mono. Man ska lyssna på Beatles i mono. Munspelet är bara med i monoversionerna. Mono. Och därmed basta.)
För övrigt satt lilla Lotten redan i fyraårsåldern och övade på engelska – förmodligen pga. en japansk men engelskspråkig barnflicka.
Här står jag med Takako Watanabe från Yokohama.
Jag räknade då till elva på det här sättet:
one
two
three
four
five
six
tin
ton
aj
dont
no
De här raderna i From Me to You översatte jag också:
I’ve got arms that long to hold you = ”Jag har armar som är så långa att dom kan hålla i dig”
Det funkade jättebra. Tills jag kom till
I’ve got lips that long to kiss you …
Då fick jag gå och fråga någon hur långa läppar funkade.
Tepaus i kostym och slips den 5 mars 1963. John, Ringo, George H., Paul och George M.
George Martin var en musik-redaktör. Om texter finge bearbetas som musik med månadslånga manglingar och snillrikt samarbete, hade en annan sorts texter skapats än de texter vi oftast läser idag.
… du fick reda på XX:s död, när du fick reda på att World Trade Cent…? Ja, ni förstår: ”flashbulb memory”.
Idag måste vi än en gång rekapitulera vad vi gjorde när vi fick reda på att Olof Palme hade blivit skjuten. Dels för att jag är så intresserad av min egen historia, dels för att jag precis har förstått hur det gick till när Sveriges Radio sände nyheten. (Mer om det strax.)
Den 28 februari 1986 var en fredag, och min vansinnigt snygge tandläkare drog denna dag ut en av mina visdomständer eftersom jag har en osedvanligt liten underkäke och väldigt rymlig överkäke. Inte förrän långt senare kom jag på att jag fick en annan, nyutsprungen visdomstand utdragen måndagen den 30 mars 1981.
Jag och min blifvande djefla man skulle båda två tenta lördagsförmiddagen den 1 mars 1986. Vi vaknade i mitt studentrum på Hallands nation och gick upp och åt frukost. Sydsvenskan låg på köksbordet. På förstasidan stod det att landets statsminister hade blivit mördad.
Men detta såg ingen av oss. Jag bläddrade snabbt fram sportsidorna, kollade några tabeller, läste att SBBK hade slagit Hageby. Jocke Nyström hade besegrat underbarnet Boris Becker. Förstasidan – ettan kallad – såg vi inte åt.
Detta är inte Sydsvenskan.
I tentasalen lastade jag upp allt jag alltid åt under tentorna – mest kexchoklad. Tre poäng amerikansk realia II hette denna tenta, men runt omkring mig var folk ovanligt fladdriga och okoncentrerade. De stod i grupper och pratade istället för att rabbla årtal och tänka på flyktiga kunskaper.
Efter tentan åkte jag till Hallands Nation igen, och möttes av en tjej med det vackraste, långa, blonda hår man kan tänka sig. Hon pratade mycket.
– Haaaar du hört? Haaar du hört att Palme är mördad? Först så … och sen så … och dom spelar klassisk musik och … bla bla bla och … på tv har dom ställt in Razzel, det blir inget Razzel ikväll bla bla bla … och kungen ska inte åka till Egypten tror jag. Eller om det var Storlien.
Jag frågade nu min djefla man om hur det gick till när han fick reda på att Palme hade blivit mördad.
– Ingen aning. Vi tentade! Och du berättade för mig. Men jag minns inte var. Men apropå död, jag skulle vilja kolla på minnesstenen efter Samsonov som dog 1914 och …
– Va? Hockeyspelaren?
– Nää…
– Pingisliraren?
– Va? Nä, alltså … en rysk general. Han be… Har du förresten hört talas om Bismarck-tornen? Dom f…
När Sveriges Radio började sända nattradio i början av 1960-talet var det mest musik, men även ett ”aktualitetsmagasin” ingick. Just 1986 bestod de två första timmarna efter midnatt av ”Stjärnornas musik”, som leddes av Staffan Schmidt – utan avbrott för nyheter. Men den 1 mars klockan 01:10 avbröts musiken och den hastigt inringde Jan Ström läste upp en text som han hade skrivit för hand på ett fullklottrat papper:
”Sveriges statsminister Olof Palme är död. Han sköts i kväll i centrala Stockholm. Olof Palme sköts ned vid korsningen Tunnelgatan–Sveavägen och han dog senare på Sabbatsbergs sjukhus. Regeringen är informerad. Finansminister Kjell-Olof Feldt och vice statsminister Ingvar Carlsson är informerade och de bekräftar båda att Olof Palme har avlidit.
Polisen söker en man i 35- till 40-årsåldern med mörkt hår och lång mörk rock. Polisen söker alltså mördaren och ett stort sökpådrag pågår i Stockholm. Taxiväxeln i Stockholm har skickat ut signalementet. Enligt polisens ledningscentral var det en taxichaufför från Järfälla Taxi som uppmärksammade att en person skjutits ned. Chauffören larmade sin taxiväxel som i sin tur larmade polisen. Ledningscentralen sände en polispiket till platsen. Olof Palme sköts klockan tjugotre och trettio, alltså halv tolv, för en och en halv timma sedan.
Regeringen har haft … samlats till ett extra sammanträde. Ingvar Carlsson, vice statsministern, leder mötet. Hans enda kommentar när han kom till Rosenbad ikväll är att ”De e fruktansvärt”, sa han… till TT, när han kom till Rosenbad. Olof Palme skulle inom några månader fyllt 59 år. Han har varit ordförande i socialdemokratiska partiet sedan 1969 och statsminister under perioden 1969 till -76 och från 1982.
Med anledning av det inträffade kommer vi naturligtvis att lägga om nattens program i nattradion. Och ekoredaktionen återkommer naturligtvis med mera nyheter när vi har sådana att komma med.”
Detta föregicks av att en ”knäpp tant” hade ringt till Staffan Schmidt och klagat på den musik som spelades ”nu när Palme har blivit skjuten”. Hon avfärdades snabbt, men när en kollega som jobbade på BBC också ringde och ställde frågor om Palme, blev Schmidt misstänksam och gick till den obemannade Ekoredaktionens TT-printer … där han hittade en remsa om just Palme.
Och då ringde man till Jan Ström.
Men … vad var det som hände när jag drog ut visdomstanden den 30 mars 1981? Jo:
– Hello … I’m Harper.
– How are you? I’m Umberto. I can’t believe we’ve never met!
– Well, I never meet anybody but my sister and some close friends.
– Let’s see … We should talk about something interesting. Many people would expect us to be exhilarated and …
– Do I look exhilarated?
– No.
– Okay then.
The authors, whom both died February 19, 2016, stand in silence for a while. Harper bites her nails – not because she is nervous but because they’re nice to chew. Umberto tries to talk about something else but the weather.
– Hey, Harper. Have you read Dan Brown’s books?
–Of course. I read everything. In an abundant society where people have laptops, cellphones, iPods, and minds like empty rooms, I still plod along with books. Instant information is not for me. I prefer to search library stacks because when I work at learning something, I remember it. Can you imagine curling up in bed to read a computer? Weeping for Anna Karenina and being terrified by Hannibal Lecter, entering the heart of darkness with Mistah Kurtz, having Holden Caulfield ring you up — some things should happen on soft pages, not cold metal.
– Wow. I agree. My generation knew pretty well what happened 50 years before our birth. Now I follow all the quiz programs because they are a paramount example of the span of the memory of the young generation – they can remember everything that happened in their life, but not before. – However, Umberto … You never really understand a person until you consider things from their point of view. – Listen, Harper. I’ve got it all figured out. All the blogs, Facebook, Twitter … They’re are made by people who want to show their private affairs at the price of making fakes, to try to appear such as they are not, to construct another personality, which is a veritable loss of identity. – That’s the general idea, yes. People generally see what they look for, and hear what they listen for. But what about Dan Brown, what’s he got to do with this? – The silliest thing … I made him up! Dan Brown is mine; and he’s a character from ’Foucault’s Pendulum!’ I invented him. He shares my characters’ fascinations – the world conspiracy of Rosicrucians, Masons, and Jesuits. The role of the Knights Templar. The hermetic secret. The principle that everything is connected. I suspect the writer Dan Brown might not even exist!
– Umberto! Are you proud of yourself now that you’ve insulted a total stranger whose circumstances you know nothing about? People in their right minds never take pride in their talents. I think there’s just one kind of folks. Folks.
– I’m sorry, Harper. But. Since I became a novelist, I have discovered that I am biased. Either I think a new novel is worse than mine and I don’t like it, or I suspect it is better than my novels and I really don’t like it. – Er … When you’re at the top, there’s only one way to go. Feel like a drink?
– Yes, please. I thought you’d never ask.
Harper Lee pours herself a glass of whiskey, and Umberto Eco opens a bottle of red wine. Harper holds her glass as if she’s going to make a toast, but instead she says:
– Sometimes the Bible in the hands of one man is worse than a whiskey bottle in the hands of another. – Aaah. Religion. I believe that when men stop believing in God, it isn’t that they then believe in nothing: they believe in everything.
– Yup. It’s better to be silent than to be a fool.
– But books in general – I’m not speaking about the Bible … Books are like the spoon, scissors, the hammer, the wheel. Once invented, it cannot be improved. You cannot make a spoon that is better than a spoon… The book has been thoroughly tested, and it’s very hard to see how it could be improved on for its current purposes.
– Now hush, Umberto. It’s not necessary to tell all you know. You know we’re dead, don’t you?
– We have a limit, a very discouraging, humiliating limit: death. That’s why we like all the things that we assume have no limits and, therefore, no end. It’s a way of escaping thoughts about death. We like lists because we don’t want to die. When did you last make a list of something, Harper?
– Right now! Here’s my list: Natalie Cole, Alan Rickman, David Bowie, Lemmy Kilmister … Let’s introduce ourselves; they’re sitting at the table over there!
– Okay, Harper! Lead the way!
Trettonåringen här hemma har snöat in helt på ”R.I.P”, som han säger så fort något tar slut, går sönder eller i största allmänhet inte funkar. Idag fick han användning av de tre bokstäverna på fullt allvar, när alla i familjen fick en bekymrad rynka i pannan och försiktigt sneglade mot sin far, aka DDM, som obekymrat trallade omkring och pratade om deadlines och musfällor.
– Han vet inte, va?
– Han kan inte ha läst än.
– Men det står ju överallt.
– Mhm. Vi väntar en stund.
Vid halv tio hörde jag ett högt näääääää och en duns, så kom den djefla mannen, alltså DDM, ut i köket med ena handen på hjärtat och och ett ovanligt blänk i ögonen.
– Det här var … 69 är ju … han hade ju … det här tog mig hårt … jag … Bowie var m…
Till saken hör att DDM inte talar med ellipsligaturer i vanliga fall utan som en aldrig sinande svada; vi kallar honom P1 ibland. Han hämtade andan och stegade upp en tidslinje på golvet i köket.
– Bowies karrär är så här: först tramsade han omkring i London och var en glad spelevink med spralliga låtar, sedan fick han en jättehit i och med månlandningen och då blev han en ytterst seriös artist med tre av världens absolut bästa plattor [djup suck] och sedan nästan dog han i Los Angeles och sen åkte han till Berlin med Iggy Pop och sen gjorde han sitt bästa album, Scary Monsters, och sedan hade han en ökenperiod som är så här lång [två meter] och sedan … och sedan … blev hans album bra igen och sen släppte han den här skivan i fredags och så dör han idag.
– Out with a bang, not with a whimper, sa jag.
– Mhm. Jag måste … hm.
Life on Mars kom ut på ”Hunky Dory” 1971 och har en intressant historia, som Bowie själv gärna berättade om. Han hade några år tidigare översatt Comme d’habitude (av Claude François och Jacques Revaux), som fick heta Even a Fool Learns to Love, som enligt Bowie själv var bedrövligt fånig. Men då kom Paul Anka (ja, Anna Ankas exman) och köpte rättigheterna till det franska originalet – rakt framför Bowies näsa – och skrev en egen text till låten (med tydlig inspiration av Bowies översättning), som fick heta My Way. Som ni kanske har hört förut?
För att irritera och till och med retas med alla inblandade, skrev då Bowie en parodi – Life on Mars? – som ju liknar My Way (och Comme d’habitude). And the rest is pop music history.
Barbara Streisand gjorde redan 1974 en cover på Bowies ”parodi”, som inte föll Bowie på läppen. Han sa 1976:
– Bloody awful. Sorry, Barb, but it was atrocious.
Life on Mars?
It’s a God-awful small affair
To the girl with the mousy hair
But her mummy is yelling no
And her daddy has told her to go
But her friend is nowhere to be seen
Now she walks through her sunken dream
To the seat with the clearest view
And she’s hooked to the silver screen
But the film is a saddening bore
For she’s lived it ten times or more
She could spit in the eyes of fools
As they ask her to focus on
Sailors fighting in the dance hall
Oh man look at those cavemen go
It’s the freakiest show
Take a look at the lawman
Beating up the wrong guy
Oh man wonder if he’ll ever know
He’s in the best selling show
Is there life on Mars?
It’s on America’s tortured brow
That Mickey Mouse has grown up a cow
Now the workers have struck for fame
’Cause Lennon’s on sale again
See the mice in their million hordes
From Ibiza to the Norfolk Broads
Rule Britannia is out of bounds
To my mother, my dog, and clowns
But the film is a saddening bore
’Cause I wrote it ten times or more
It’s about to be writ again
As I ask you to focus on
Sailors fighting in the dance hall
Oh man look at those cavemen go
It’s the freakiest show
Take a look at the lawman
Beating up the wrong guy
Oh man wonder if he’ll ever know
He’s in the best selling show
Is there life on Mars?
”This song was so easy. Being young was easy. A really beautiful day in the park, sitting on the steps of the bandstand. ’Sailors bap-bap-bap-bap-baaa-bap.’ An anomic (not a ’gnomic’) heroine. Middle-class ecstasy.
I took a walk to Beckenham High Street to catch a bus to Lewisham to buy shoes and shirts but couldn’t get the riff out of my head. Jumped off two stops into the ride and more or less loped back to the house up on Southend Road.
Workspace was a big empty room with a chaise longue; a bargain-price art nouveau screen (’William Morris,’ so I told anyone who asked); a huge overflowing freestanding ashtray and a grand piano. Little else.
I started working it out on the piano and had the whole lyric and melody finished by late afternoon. Nice.
Rick Wakeman came over a couple of weeks later and embellished the piano part and guitarist Mick Ronson created one of his first and best string parts for this song which now has become something of a fixture in my live shows.”
– NUUU dog Chuck Berry, sa Tjugofemåringen på tillfälligt besök vid matbordet här hemma. 
