Hoppa till innehåll

Månad: februari 2018

Lotten, skottar

Ja, kolla bara:

Lotten, flankerad av skottar. (Från VM-kvalet 2010.)

Här i Eskilstuna har vi en fullkomligt normal vinter med barhuvade tonåringar utomhus och mössklädda ungdomar inomhus. Det är lite för lite snö för mig som är norrbottning, men svinkallt med –13 °C (känns bra mycket kallare eftersom det blåser, särskilt för alla utan mössa).

Bergmanbarn med mössor.

Skåningen som jag är gift med, är ju inte så skottig av sig. Varmt i hjärtat bär vi detta minne. Han kom ut ur duschen – insvept i en handduk – och kom plötsligt på att han skulle skotta flytta lite snö. Och gick bara raka vägen ut och gjorde det. Iklädd handduk.

Från Stockholm berättar lillasyster Orangeluvan att hon jobbar idag hemifrån eftersom det är jättemycket snö på brevlådan.

Kan ju ingen männscha stå ut med det här!

Och i DN skräder man inte orden, bor man i Stockholm ska man inte gå ut över huvud taget!

Och nu måste jag upprepa mig, för det här har jag berättat förut för tusen år sedan.

En sen kväll 1974, när vi – familjen Stenson – var relativt nyinflyttade i vårt nya hus på Midsommarvägen i Luleå, ringde det på vår ytterdörr. Där stod tre bistra män. En man skrapade förläget med sin näbbstövelklädda fot, en annan tvinnade nervöst polisongerna, en tredje försökte få klar sikt genom glasögonen genom att förgäves gnugga dem med lovikkavantar. Min pappa väntade förbryllat på en förklaring till uppvaktningen.

– Eh… hej …?
– Jooh, hrm, sade en av männen, och räckte fram en pappersbunt. Vi grannar har, hrm, vi vet ju att ni kom från Skåne, men. Vi tyck’ du skotta som eljest, hrm… Hrm, vi tyck du för allas skull sku läs’ den här skottinstruktionen. Jooh. Ohaviskottad garageuppfart ser int’ bra ut.

Att pappa är infödd lulebo och att han kunde skotta som en hel karl trots ständiga ryggskott och konstant hösnuva, visste de ju inte. Hans dagars upphov i snö:

Snöbild från 1905: Josef, Sigrid, Berta, Lilly och Aline Olsson. (Lilly är min farmor.)

Uppdatering … för nu är säkerheten i Skottland i fara!

De där två människorna verkar också vara i fara och det där hästmonstret i bakgrunden måste vara orsaken.
Share
97 kommentarer

Sjuklingspaus

Nu får ni se framför er hur jag sedan i onsdags ligger i soffan framför den användarovänliga och aldrig använda tv:n och

  • hostar
  • snorar
  • snyter mig
  • tjoar på mer te
  • nyser.

Jag har nämligen drabbats av något influensaliknande med nys-twist. Jag nyser lika ofta som andra famlar efter mobilen och lika kraftigt som … som … som …

(Plötslig insikt. Jag känner ingen som nyser så plötsligt och kraftigt som jag just nu. Det är som ett karateslag right out of nowhere.)

Men så är det ju OS på tv. Den där oanvända tv:n som bara samlar damm. Skitskyttarna, curlingarna och alla de andra är snälla och ser till att det blir spännande. Jag hostar, byter kanal, snyter mig, byter kanal, nyser och famlar sedan efter fjärren som med expressfart far ur min hand varje gång jag nyser.

Alldeles nyss bytte jag till SVT1, där det råkade vara Fredrik Lindström I på Skavlan (som jag ju inte kan titta på pga. skämskudde). Så då bytte jag till Sporten på SVT2, där det råkade vara Fredrik Lindström II som åkte sistasträckan i dagens stafett. 

Och det var ju kul.

– AAATJOH!

Share
63 kommentarer

”Du måste skriva en bok!”

”Du måste skriva en bok!” sa min svensklärare Naima Carlsson när jag fick pris för en uppsats på knackig engelska. ”Du är den borne författaren!” skrev hon sedan i marginalen på en faktiskt alldeles bedrövlig uppsats.

Men Naima Carlsson (som enligt nätet nu är 85 år och fortfarande bor i Luleå) hade en något förvirrad framtoning och hennes skor snörpte dessutom ihop sig som torkade bananer när hon tog av sig dem, så jag viftade bort hennes beröm. Och så  satt ju Jante och dinglade med benen på min högra axel, så det där berömmet bestämde jag mig för att inte bry mig om.

(Det gick ju sådär. Jag minns ordagrant vad hon sade och har fortfarande kvar den dassiga uppsatsen med kommentaren i marginalen.)

Nu har jag gett ut tre böcker och på dem varken tjänat pengar, ära eller beröm(melse).

1.

”Die hard, liksom”, vilket inte alls är mina samlade kåserier utan bara några av dem som skrevs 2001.

Eftersom jag skrev kåserier i Sydsvenskan varje vecka 1999–2005, skulle jag lätt kunna trycka upp sex böcker till. Som jag inte heller skulle bli miljonär på.

Baksidan av boken, som passar perfekt som toalettlektyr.

Men oj, vad kul ni skulle ha åt läsningen – om inte annat så pga. Sophia Lundquists fantastiska teckningar!

©Sophia Lundquist, 2001.

2.

”Skriv för webben”, som verkligen inte alls bara handlar om hur man skriver för webben. Men det lät ju coolt 2002.

Skrivtipsen i boken snoddes rakt av av en känd reklamgubbe som använde dem på ett högst otillbörligt sätt i sina egna kurser, där han hittade på att jag och min pappa deltog. Minns ni?

Även “Skriv för webben” illustrerades av ©Sophia Lundquist.

3.

Och så den här! ”Den fascinerande fotbollsregeln och andra språkfenomen” – roliga språkfakta från 2016, som vad jag vet bara har ett korrfel … i baksidestexten:

Och nu till dagens roliga nyhet: en positiv recension i Språktidningen!

“Festligt frosseri i språkets skafferi!”

(Boken finns att köpa i nästan alla boklådor samt hos Adlibris och Bokus. Den går också att köpa på www.sprakpoliser.se – och där får alla 10 % rabatt med rabattkoden SPRÅKPOLIS.)

Så, Naima Carlsson, om du läser detta:

– Okejrå.

Share
83 kommentarer

Dansk design i huvudet

Danmark er et dejligt land där alla röker, dricker öl och skrattar hest. Wienerbröden står som spön i backen och allt är så vackert designat i ljust böjträ, linne och matt glasyr på all keramik – och ingen lampa lyser någonsin någon rakt i ögat eftersom alla heter PH. Vänta, skrev jag att allt är vackert?

Eh. Nästan. Vårt hotell Absalon är inrett i lila, rosa och gallgrönt och har den absolut larvigaste inredningsdetalj jag någonsin har slagit huvudet i. (Återkommer till den senare.)

Hissdörrarna är tapetserade med en bokryggstapet i svart-vitt. Min djefla man begrundar detta intellektuella faktum.

Idag gick jag lite vilse och hittade ett slott – Rosenborg, som är ett kitsch-palats, där allt överdådigt, guldigt, krusidulligt och faktiskt oerhört fult (trots att jag ju egentligen gillar allt som är gammalt). Den här pjäsen fick mig att tappa koncepterna helt:

Tänk er att svinga denna nästan en meter höga älghorns-silverbägare.
Och vem har sagt att tak inte kan vara jättetredimensionella?

I denna min Köpenhamnsrapport kan jag dessutom konstatera att här, liksom i Stockholm, byggs det hysteriskt nya tunnelbanor, tunnlar, hus och vägar. (Fast alla byggjobbare är nån annanstans.) Och i de skummare kvarteren (eh, på en parallellgata till Strøget) ville jag plocka fram en jättestor skräpdammsugare och fixa till lite.

Här skulle jag vilja fara fram som vore jag en kvast i en tecknad film. Liksom.

Men lite längre fram på gatan – där det egentligen var precis lika skräpigt och stökigt – hittade jag en vacker dörr, som jag inte alls ville fixa till:

Kolla bara på första trappstegets patina!
Men nu ändrar jag mig igen. Fly mig en rotborste!

Köpenhamns papperskorgar är fula som stryk, men de har en fimpvänlig avdelning på ovansidan och …

… en hylla för pantflaskor och dito burkar!
Den där hissdörrstapeten inne på hotellet återfinns även inne på Illums toalett.

Apropå hotellet, ja. Tänk er att ni har ett hotell. Som ska inredas. Hotellet går förvisso i lila, rosa och gallgrönt, men nu står du här med en vacker tallrik som passar så bra som inredningsdetalj för att … nåt.

Den ser ut så här.

Men hur ska denna dyrgrip placeras? Hm … (Trumvirvel.)

I en plexiglaslåda på väggen! Preciiiiis där man som sömnig gäst råkar hamna med huvudet när man ska tända lampan, stoppa in kontakten för att ladda telefonen eller vända sig mot spegeln på garderobsdörren.

Plexiglas ska man göra basketplankor av. Inte tallriksinstallationer med fientliga hörn. Aj.

Share
34 kommentarer

Ankskit! (Avd. ”ingen förstår mig”)

Nu måste jag citera mig själv för … för … (herrejösses Amalia vart tog tiden vägen?) … för tolv år sedan:

Det finns två tillfällen när jag är obegriplig. Jag tycker själv att jag är hur tydlig som helst, men alla bara stirrar och undrar.

1. Den första:
Tänk er en besvärlig situation, eller kanske bara en väldigt rörig situation. Jag ger då upp ett snudd på förtvivlat, tyskt rop på hjälp:

– Hiiiiilfeeee!

Den andra:
Ett väldigt kraschande hörs. Det kan vara tre kastruller som landar på tre rostfria skålar i ett oljefat. Då säger jag med emfas – fast nästan utan volym – när tystnaden har lagt sig:

– Maaar… kera …

Tillbaka till 2018 nu, där jag härmed fyller på med obegriplighet nummer tre. Alltså:

Den tredje:
Någon ber mig säga något. Bara något. Det kan vara mitt i en nu-vet-jag-fan-inte-va-ja-ska-säga-tystnad eller ett ljudtest i micken på P4-redaktionen. Om någon säger ”säg nåt!”, svarar jag per automatik:

– Ankskit.

Reaktionen låter sällan vänta på sig. Alla studsar till och säger ”VABAHA?” eller liknande.

Detta är min dramatiklärares i gymnasiet fel. (Jfr Kungens av Danmark bröstkarameller, alla som tycker att genitiv-s:et sitter på ett omodernt och gammalt ställe.) Hon fick oss nämligen att spela gamla 60-talspjäser och plugga proggrepliker så det stod härliga till. Sandlådan av Kent Andersson var nästan riktigt kul att sätta upp (även om jag faktiskt glömde mina repliker två gånger på premiären).

Här har ni ankskitens ursprung:

Scenpratorna skrevs av Sandro Key Åberg (1922–91) 1965, och gjorde omedelbar succé. De liknas oftast vid ett vardagssamtal och är alltså repliker, repliker, repliker och repliker. Skådespelarna agerade inte, utan läste från manuset så här:

Scenpratorna på premiären på Lilla teatern 30 mars 1965.
Den här annonsen är från 25 mars 1965: utsålt redan då.

Och hur såg då ankskiten ut? Skåda prata nummer 10!

– Ankskit!

När vi repeterade detta på gymnasiet, kladdade jag in versaler och skiljetecken i manuset eftersom jag inte alls förstod poängen med Key-Åbergs skrivsätt. Min lärare tittade på mina kopierade manussidor med fina korrtecken, och så suckade hon att jag inte alls hade förstått poängen.

– Nä, sa jag, just det – det har jag inte.

Däremot har jag fullständig förståelse för alla som tjoar ankskit när de avkrävs ett uttalande. Frågan är om inte alla våra OS-deltagare skulle få lära sig lite ankskitrepliker när de står och för fnuttonde gången ombeds berätta hur viktig medaljen är.

Charlotte Kalla: Oj, joooh. Ankskit.
Sebastian Samuelsson: På en skala? Ptja. Ankskit?
Stina Nilsson: Ankskit, men jag är väldigt glad.
Share
58 kommentarer

Platåträskorna från 1976

Jag klev in på radioredaktionen och in i studio 1 och började prata med mina kolleger som snackade om allt och ingenting medan ”Gimme All Your Lovin” spelades ut i etern.

– Heeej Lotten! Tre frågor har inkommit: en farbror som är arg på ungdomarnas slang, en fråga om hur man knäpper brännvin och en om det heter ’asocial’ eller ’osocial’.
– Najs! Och så kan jag fylla på med min senaste pet peeve o…
– Pass på, tre sekunder.
– …
– Och där hörde vi ZZ Top med …

Och ungefär där slutade jag lyssna, fokusera, tänka och över huvud taget uppföra mig. För in i studion klev ett par platåträskor. De bars förvisso fram av ett par fötter som satt på en radiomedarbeteare som heter Katarina, men det var för mig fullkomligt ointressant där och då. Platåträskor!

Platåträskor på radiogolv.

Jag pekade på skorna, gapade och log och lade mig ner på golvet och tog snabbt och tyst sju bilder medan radiopratarna pratade i radio.

– … och då släpper vi som vanligt fram de lokala nyheterna.

Nyheterna sänds från en annan studio, så under de minuterna får man skrika och tjoa i studio 1.

– MEN HERREGUUUUUUD, DU HAR JU ÄKTA PLATÅSKOR PÅ DIG!
– Tihi, jaa …
– Men de ser ju nästan oanvända ut!
– Ja, jag fick dom 1976, men mamma köpte alldeles för stora, så jag använde int…
– MINT CONDITION! MUSEIFÖREMÅL!
– Ja, jag hittade dom nu, och tänkte att eftersom dom passar, är det ju lika bra att ta på sig dom.
– Förlåt, Katarina, jag måste ta några bilder till!
– Okej … Du då? Hade du några platåträskor?
– Absolut inte. Jag fick gå i bruna promenadskor och röda,danska jeans från Danmark medan mina kompisar hade platåträskor och utsvängda snickarbyxor. Flätor upphängda i kringlor med vita sidenrosetter hade jag också.
– Trauma?
– Mhm. Trauma.

De fantastiska platåträskorna från 1976.

Det här med det galna träskomodet som gällde under 1970-talet har jag berört tidigare, men jag är så lycklig över detta mitt möte med ett par äkta platåtollor – det första sedan kanske 1977. Så här såg vi alla ut:

Björn Ulveus och Agnetha Fältskog runt 1973.

Så här gick vi däremot inte särskilt ofta omkring:

Ann Margret runt 1972.

Men det var förstås inte bara platåträskorna som gällde – alla möjliga olika varianter fanns.

Jag kollade nu – 70 kr 1975 motsvarar nästan 380 kr idag. (Men jag kan inte komma på om jag tycker att det är ett bra pris.)

Nu till dagens fråga: satte ni plåster på de söndersparkade fotknölarna eller lät ni de öppna köttsåren imponera på killarna i klassen?

Share
42 kommentarer

När applåderar man egentligen?

Jag applåderar under baskethelgernas matcher så frenetiskt att min stegräknare som sitter på handleden får glädjefnatt. Dagen efter min senaste knäoperation var jag på basketlandskamp, och stegräknaren tror fortfarande att jag denna dag gick 15 000 steg eftersom matchen innehöll så vansinnigt många dunkar, steals och långskott.

Klapp-klapp-klapp.

Ibland applåderar jag väluppfostrat åt rektorns tal på skolavslutningar.

Klapp … klapp … klapp …

Ibland applåderar jag hysteriskt när barnen håller tal vid kvällsmaten och ibland går jag ju på konsert och applåderar helt frivilligt och glatt.

Men hörni, kolla på det här vansinnesklappandet under Donald Trumps State of the Union-tal …

Den högra halvan av lokalen applåderade inte, för där satt demokraterna. Detta var tydligen oerhört störande för Trumpen, för under ett annat tal några dagar senare, bestämde han sig för att detta oklappande var kriminellt. Han sa:

– They were like death and un-American. Un-American. Somebody said treasonous. I mean, yeah, I guess, why not? Can we call that treason? Why not?

Vad påminner detta om? Aha:

Det var alltså så att Stalin här hade en klocka som ringde när folk hade tillåtelse att sluta applådera. Ingen vågade sluta innan dess … Tydligen var de olika applådvarianterna i Sovjetunionen nogsamt nedtecknade:

  1. Applåder.
  2. Stormande applåder.
  3. Dundrande applåder.
  4. Stormande applåder, övergående i stående.
  5. Stormande applåder som övergår i långa, stående ovationer som aldrig verkar ta slut.

Nä, då är Martin Ljungs inställning till applåder trevligare:


Uppdatering – lite fakta!

Det här med applåder är ett väldokumenterat fenomen som uppstod redan under antiken – se här en illustration från Wikipedia:By Nelson Cordido.Redan romarna brukade visa uppskattning genom att

  • knäppa med fingrarna
  • applådera med kupade eller ”platta” händer
  • vifta med togan eller en liten näsduk.

Det fanns en tid när man uppmuntrade hejdundrande applåder även i kyrkan, t.ex. efter en riktigt uppskattad predikan, men det blev liksom omodernt … så numera applåderas det lite artigt och bara ibland under gudstjänster här i Norden (men även på andra håll förstås).

Läs mer här!

Share
45 kommentarer

”Är vi så tråkiga?” sa Dick Cavett till den döde gästen

Dick Cavett (f. 1936) var en av världens alla intervjuare som hamnade i tv, men som gjorde succé genom att vara lite roligare och lite mindre respektfull än andra – och som lyckades få även motsträviga superstjärnor att öppna sig. (Brasklapp: jag har inte koll på alla andra tv-nissar från denna tid, så egentligen baserar jag denna min positiva uppfattning om honom blott och enbart på hans sätt att uttrycka sig i skrift nuförtiden.)

Nuförtiden.

Dick Cavett hade under en farlig massa år kvällsprat på amerikansk tv, där han i 90 minuter (att jämföra med dagens kanske 7–10 minuter per kändis) försökte få tröga musiker, sura politiker och motvilliga författare att säga nåt kul. Han åkte till Sverige och intervjuade hela ABBA i en sjusärdeles trög tillställning, där det i alla fall blev lite uppsluppet när Björn lät påtala att Dick hade på sig lånade boots som inte passade, varpå de visades upp samtidigt som han – Dick – låtsades vara indignerad.

– …boots stuffed with toilet paper, sa Dick.

(Klicka här och titta när alla fyra abborna en stund senare sitter med stenciler framför ansiktet och försöker sjunga på kommando.)

Cavett sa alltid att det bästa är att som intervjuare faktiskt lyssna på vad intervjuoffret säger. Vilket vi ska försöka göra extra mycket nu när tiderna går mot riksdagsval i Sverige. (Återkommer till detta senare i vår.)

Dåförtiden.

Men tillbaka till Dick Cavett och hans absolut värsta intervju. Nu är han ju en gammal man, men fortfarande träffar han okända människor som utbrister:

– I’ll never forget the look on your face when that guy died on your show!

Det var 1971 och som gäster i shåvven denna kväll var först en hälso- och fitnessexpert i 70-årsåldern som berättade att han skulle bli minst 100 år. Han hette Jerome I. Rodale och var fantastiskt rolig och helt perfekt som gäst och fick Dick Cavett att smaka på sparris som var kokt i urin. (För den kombinationen ju måste vara det nyttigaste som finns?)

– Jag är vid så god vigör att när jag igår föll nerför en trappa, skrattade jag hela vägen ner! sa Rodale och alla i publiken skrattade med honom.

Nästa gäst som kom in i studion var en tidningskrönikör vid namn Pete Hamill. Han hälsade artigt på Rodale och satte sig bredvid honom. Och började berätta en rolig berättelse om när han sk…

– XXZZZKKKRRSSCHHHH! hördes Rodale snarka i stolen bredvid honom.
– Oooh dear, skrattade Cavett, eftersom man ju som lite dryg men kanske rolig person snarkar till när någon berättar något som är på gränsen till tråkigt, och så fortsatte Cavett med att säga: Are we boring you, Mr Rodale?
– This is bad! utbrast Pete Hamill och försökte ruska av sig Rodale som underligt nog hade lagt sitt huvud på Hamills ena axel.

För hälsoförespråkaren och mannen som skulle bli 100 år, Jerome I. Rodale, hade tvärdött.

Programmet spelades in två timmar före sändning, men sändes förstås aldrig; istället visades utan förklaring en repris av ett tidigare program. Men fortfarande kommer folk fram till Dick Cavett och säger:

– I’ll never forget the look on your face when that guy died on your show!

Därför säger Dick Cavett med en dåres envishet att

  1. man inte ska tro på sanningvittnen
  2. man ska lyssna på vad folk säger, och säger de inget, är de förmodligen döda.

Om ni vill titta på ett annat, inte heller sänt program med Cavett, så titta på det här från 1969 med Groucho Marx.

Om ni är otåliga, kan ni klicka på den här länken som börjar när Groucho har sjungit färdigt efter drygt fyra minuter.


Tillägg till alla mina nya alldeles jätteunga läsare: den gamle gubben i det sista klippet var en av Marx-bröderna och hans mustasch var i filmerna faktiskt bara påmålad! Och här finns en filmscen med honom (och bröderna) som svarar på frågan “hur många människor får plats i en båthytt?”

Share
32 kommentarer

Styrketräning medelst darr på manschetterna

I morse gick jag som en fullständig vettvilling upp redan fem timmar efter att jag släckte lampan. Jag skulle nämligen testa att ”boosta morgonen” med två starka, föredetta elitidrottare till män, födda ungefär på 1980-talet.

Basketspelare, f.d. handbollsspelare, f.d. friidrottare.

Och just denna motionsmetod heter ”vibrationsträning”.

[tankepaus för alla läsare]

Nu ser ni väl framför er hur jag trasslar in mig i breda spännband, sitter på knöggliga tvättunnor och darrar som en bit sylta på centrifugen?

Lotten i chica träningssandaletter.
Lohotten skuhumpahar lohooosss.
Lotten håller hårt i shortsen eftersom hon har problem med brallornas resår.

Inte då. Man ställer sig i en ganska typisk träningsposition på en i och för sig lite fånig darr-mackapär som påminner om forna tiders personvågar, och så trycker man på en knapp och musklar sig lite. Tåhäv. Lårspänn.

– Knip och sträck, ner med hakan!

Det är inte mycket jobbigare än att stå rakt uppåner på golvet på samma sätt, fast utan plattans vibreringar. 

Friidrottsveteranen Daniel Jomalm fick oss sedan att krypa ihop till en liten bakvänd boll med tårna i höjd med hästsvansen, medan vi – handbollsveteranen Rickard Granander och jag – huffade och puffade och längtade efter bollar och handgemäng. Min hästsvans for åt skogen och Rickard började yra om att kaffet var på väg upp – och det var inte från nedervåningen.

Tydligen kan man även åka rutschkana och konståkning samt dansa breakdance med en vibrationsapparat.

När vi var färdiga, torkade vi svetten ur pannan och funderade över eventuell träningsvärk och konstaterade att det ju inte alls kändes så farligt.

Så då tog vi på oss underkjol och pälsbrämade silkesskor och körde ett varv till.
För att till sist serveras te av en kvinna i slips. Att få hårstrån i dekolletaget hade vi inte lust med, därav badmössorna.

Hur det hela utvecklas kommer jag att rapportera om under hela våren!

Share
47 kommentarer