Hoppa till innehåll

Månad: mars 2017

Vilka ord borde stavas annorlunda?

Jag har tidigare ju tjoat om uttalet [sveitsch] och de underliga betoningarna som nyhetsreportrarna på radion roar sig med i tydlighetens tjänst.

– Ssssssssvejtsch, sssssssväjtsch, hejsan schvejtsan, vi SKA idag tala OM hur MAN skulle KUNNA betona ord lite naTURligare och mindre FÖRvirranDE.

Att lyssna på en sådan uppläsare känns som att åka bergådalbana med en flaska vin i varje ben. Särskilt när det gäller ord som radiopersonen aldrig har hört uttalas, utan bara har läst. De förvanskas så att det gnisslar i mina öron. Mina barn sa när de inte hade hört – utan bara läst – orden så här:

  1. VÄSENtligt
  2. förBIfarten
  3. taFATT

Upprörande va?

Stopp! Vad händer?

  • Har den skrattande språkpolisen blivit galen?
  • Är hon på krigsstigen?
  • Står Lotten här och pekpinnar sig och hävdar att man måste uttala allt rätt hela tiden?
  • Hur uttalar hon själv ord på spanska? RÄTT kanske? Nej fel!

Lugn, bara lugn. Jag talar om den s.k. rikssvenskan, där alla svenska dialekter får uttala sig. De rullande, extremt tydliga R:en norr om Polcirkeln och de nästan osynliga R:en i Småland. Samt de skorrande i Skåre Skåne. Och som inte betonar alla ord.

Men framför allt skulle jag vilja ha er hjälp med ord som faktiskt inte uttalas som de stavas. Konkret:

Vilka ord skulle ni vilja ha nystavning på?

Jag röstar för

  1. pommfritt (japp – o, inte å)
  2. kasjunöt (oooh, the return of the kasjunöt)
  3. nesesär
  4. syckel
  5. rellischööööös.

Här har vi några lyckade nystavningar på franska ord som vi väl alla har anammat? (Särskilt som vi liksom inte ens var födda när de stavades på ”det andra” sättet.)

 

Fauteuil, en färgglad sådan. Eller ”bunt” som man säger på tyska.
Inte en bureaucrate, inte alls.
Lieutenant Dan till vänster (medan han fortfarande kunde stå upprätt).
En bandy-portefeuille.

Var kreativa! Go-go-go! – som löjtnant Dan hade kunnat vråla.

Share
132 kommentarer

Hej hälsenan! (uppdat.)

Som jag har tjatat om knävlarna och operationen och mediciner och bandage och ortoser och sjukgymnastik, skulle man ju kunna tro att jag faktiskt inte har ont nån annanstans.

Inget kunde vara mer fel.

Men när andra lider av migrän, svamp, ischias, diarréer och tarmvred, har jag bara coola idrottsskador. Jag far fram som ett jehu *host* på basketplanen och faller stundom omkull – men inte av smärta eller yrsel utan bara av knuffar från mina lagkamrater. Här syns från måndagsträningen ett litet sammandrag, där ni inte behöver titta på mer än 19 sekunder egentligen.

(Ja, jag har alldeles för stora kläder på mig. För det är coolt.)

Sådär springer vi omkring i en dryg timme. Om jag föreslår att vi istället ska köra en skottövning eller dribbla med dribblingsglasögon (som skymmer sikten) vrålar alla nääääääääääää. För de vill bara spela match. Utan avbrott. Vi sträcker muskler, stukar fingrar, spräcker ögonbryn och får hjärnskakning och har kul.

Idag satt jag på kansliet (mitt tillfälliga hoppainjobb) och blev frustrerad. Aversionen kokade över – och då gjorde jag som jag brukar vid slika tillfällen: jag gick ner till baskethallen och sköt lite. Dribblade lite. Funderade på att ta fram dribblingsglasögonen. Sköt och missade, tog min egen retur. Snubblade på en linje och höll på att falla omkull. Fann balansen och… fick ont i hälsenan.

– BAH! fick jag lite pomperiposskt ur mig.

Ajajaj. Inget syns, inget hörs, inget sticker ut – men det gör så ont!

Nu är frågan bara: är det här en yrkesskada?


Uppdatering

Juristråttan i kommentatorsbåset konstaterade krasst att det ju alls inte är en yrkesrelaterad skada.

Men … sicken tur att den inte är allvarlig, då! Jag sprang ju till de privata medicinmännen som kostar skjortan och fick ultraljudsundersökning och sedan laserbehandling! Och blev tejpad!

Det är inte tvillingar. Utan en underlig, djup skada i muskulaturen under hälsenan – alltså är inte hälsenan av. Inte ett dugg!
”Ytterst intressant”, fick jag höra här. Det är en blödning. Blodkärlen långt ner i vaden har gått sönder pga. någonting, förmodligen anledningar och orsaker. ”Det brinner!” konstaterade jag.
Tejpningen är så snygg att man nästan helt avklädd ju vill gå ut på stadens gator och torg bara för att sprätta runt lite.

Nu ska jag inte spela match i Örebro på söndag och heller inte träna basket nästa vecka. Däremot får jag göra massa annat som inte gör ont. Som t.ex. cykla, gå, göra sit ups och dricka vin.

Share
39 kommentarer

Chuck Berry och den galna Yoko

– NUUU dog Chuck Berry, sa Tjugofemåringen på tillfälligt besök vid matbordet här hemma.

Detta utdragna ”nuuuu” kom eftersom Chucken ju sedan länge har varit gammal man – som inte valde att go out with a bang utan lite tvärtom with a whimper. Så sent som 2014 stapplade han omkring på scen och trevade med de sluddriga fingrarna över gitarrbanden. Men så har det ju inte alltid varit:

”If you tried to give rock and roll another name, you might call it ’Chuck Berry’.”
— John Lennon

Chuck Berrys Johnny B. Goode framfördes innan den skrevs (i Tillbaka till framtiden) och kommer kanske en dag att vara det sista spåret av mänsklig kultur eftersom låten finns sparad på Voyager-sonderna och beräknas vara spelbar i mer än en miljard år.

Chuck Berrys största hit – rent kommersiellt – är däremot My Ding-a-Ling, som handlar om precis det man skulle kunna tänka sig. Han hade som många andra artister inget band när han var som störst, utan reste runt ensam medan hans manager som en spårhund letade upp lokala band där Chuck Berry skulle spela. Managern bad musikerna att skriva på ett kontrakt och infinna sig på rätt tid och rätt plats – där Berry klev upp på scenen utan att ha haft någon tidigare kommunikation med bandet. (Precis exakt det som skedde med Marty i Tillbaka till framtiden.)

Men han verkar inte ha varit så himla hygglig egentligen. Han rånade folk i sin ungdom och han blev stämd för att ha installerat hemliga kameror på damtoan på en av sina restauranger. Men nu till rubrikförklaringen och apropå John Lennon-citatet!

Vi tar Chuck Berry och John Lennon och ställer dem på en och samma tv-scen 1974. Lennon dyrkar Chucken (se citatet ovan) och de sjunger Memphis som en illustration till världens finaste musikaliska bromance. Meeen ungefär som att Paul McCartney satte Linda på synt i Wings, placerade John här Yoko på en trumma som jag inte kan namnet på (förlåt, alla slagverkare).

Då blir det helt galet. För Yoko tar mitt i refrängen micken och börjar göra fågelläten.

Vid 1,20 kan ni se vad Chuck Berry tycker om det, eftersom han spärrar upp ögonen som hade han sett (hört) ett spöke. Eller en fågel. Men ingen annan reagerar. Det är som att Yoko Ono varken finns eller hörs – eller som om hon faktiskt smälter in. Ingen ger henne ovationer eller tummen upp. Ingen ger henne ilskna blickar, vilket man faktiskt gör när någon plötsligt lirar fel låt eller tar ett idiotskott ur kass vinkel.

Och då gör hon det igen.

Detta sker 2,08 minuter in i klippet, men det enda vi ser – vi som har Youtubeklippet att titta på – är att Chuck Berry skrämt spärrar upp ögonen igen … för teknikern har stängt av Yoko Onos mick … (Se från 2,16 hur Yoko gör fågelläten utan att det hörs. Men så plötsligt vid 2,36 hörs det igen.)

Och var lär vi oss av detta? Jo, att i de underligaste av situationer behövs fortfarande det där barnet som påpekar att kejsaren faktiskt är naken. Frågan är bara vilka av oss som vill ta barnets roll.

(Se här hur jag plötsligt och till synes seriöst tar på mig rollen som uppmostrare och besserwitt fastän jag inte ens vet vem kejsarn är.)

Kolla vilken utstrålning han hade!


Pssst. Jag har en gång tidigare antytt att Yoko Ono inte var så poppis.

Share
56 kommentarer

Hotellpanik i Skåne

Jag tog in på ett hotell i södra Sverige för att föreläsa för 97 spralliga skåningar. Hotellet var utvalt enligt dessa kriterier:

  1. Charmigt.
  2. Nära hotellet där föreläsningen skulle ske.
  3. Billigt.

Min djefla man skötte bokningen som den sekreterare jag inte har, så sent på kvällen klev jag klev in i hotellfoajén – som var mörkröd och hade dämpad belysning. Resan dit var sju timmar lång, så jag var less på att inte ligga i en nymanglad säng. Ungefär.

– Lotten Bergman. Booking.
– Näääää. Vi har ingen bokning till dig. Och tyvärr är alla rum upptagna.
– Vavavavavaaa?
– Men titta här, om prick en vecka finns ett rum i ditt namn.
– Bomber och granater, luspudeldjeflamannen!
– Men tjoho, vår svit är ledig: 1 790 kr.
– Nej. Nej, det går in…

Då kom en man av utländsk härkomst mot oss. Han log och jag kände att han skulle kunna passa i en fez. Han erbjöd mig sviten till ett rabatterat pris, emedan han tydligen innehade en sådan position att han kunde just det.

– Det är för mig en stor ära att till dig ge övernattning för det facila priset av 1 300 kr.
– Nej, jag kan verkligen inte, jag måste försöka hitta …
– Enligt min ringa mening är sviten värd 950 kr.
– Va? Oj! Ja! Tack!
– Gott så. Jag tar mig friheten att påpeka att en liten flaska champagne denna kväll är på sin plats.

Mannen, som helt tydligt var hotelltjifen, viftade lite lätt med vänsterhanden mot osynliga champagneflaskor. Jag fick min nyckel (NYCKEL!) och gick genom snirklande korridorer till sviten (rum 14).

Väldigt snirkligt.

Jag gick in. Satte ner väskan på golvet. Sedan funderade jag ett tag på definitionen av ”svit”.

För det här var ju sviten. Ergo rummet. Förvisso fanns en himmelsäng, men det gör ju inte att det finns några ytterligare rum som ligger i svit bakom stolparna, liksom.

Visst är ”svit” mer än ett rum? Eller kan badrummet räknas som rum? Om det är ett stort badrum? MED BUBBELPOOL!!!

Men vad ända ini glödheta är det där orangespräckliga som syns bakom den dör glasbetongväggen?
Nämen – naturligtvis är det marmorerat köttkamouflage till toasits.
Karl-Johanstil kallas det när hotell inreder ett rum så här.
Konsekvent genomfört med inredningsdetaljer som kallas ”snett och vint”.
Närstudie av fönsterstängningen.

Oj, vad jag inte brydde mig om skavankerna. Inte ens toasitsen störde mig. Jag badade i bubbelbadkaret som lät som ett helt menageri, drack en flaska Ramlösa (det enda bubbel som fanns på rummet) och somnade sedan sött till det ljuva pladdret av berusade danskar, som för länge sedan borde ha åkt hem men istället stod på gatan utanför mitt fönster och diskuterade medlemskap i en golfklubb.

Klockan 06:30 väcktes jag av detta:

Brandlarmet.

När jag hade filmat tutet ovan (prio ett är att dokumentera), resonerade jag på detta vis:

– Den här lilla pyjamasen är lite väl avslöjande, så det är bäst att jag klär på mig. Var är strumporna? Ska jag ta på mig klänningen som jag ska föreläsa i eller bara jeans? Ska jag ta med mig datorn? Äh, jag packar ner allt. Titta, där på gatan står ju de andra hotellgästerna. Hm. Oooh, vad roligt, brandkåren! Bäst jag skyndar mig så att jag inte missar brandmännen!

Fullt påklädd och med hela packningen med mig, stod även jag en stund senare på gatan.

Tut tut tuuut tut! ”Nu kommer brandmännen” tjoade jag och klappade händerna.
Det lilla hotellets alla gäster samlade ute på gatan.
– Okay, we’re going in! sa de bekymrade brandmännen.

Efter kanske 15 minuter kom brandmännen ut med besvikna miner. Det brann verkligen inte någonstans. Och ingen förklaring till larmet fanns heller – så vi gäster välkomnades in för att äta frukost. Äggen var halvkokta, det fanns varken äggröra eller bacon och den stackars receptionisten for som ett torrt skinn för att hinna ta fram färdigskuren ost och skära gurkskivor.

Efter frukosten gick jag upp till sviten igen för att sätta på lite mascara och dricka upp den andra gratisflaskan Ramlösa. Man såg verkligen att jag hade lämnat rummet i full panik och med andan i halsen eftersom jag hade lämnat en fasansfull röra efter mig.

Det är det här som kallas att trasha ett hotellrum, va?
Share
34 kommentarer

Ett nedslag i 1968 – slottet som brann (uppdat.)

Allt var inte studentuppror och protestmarscher runt 1968.

– Hallå Lotten. Jag har hittat några gamla tidningar i vår sommarstuga. Vill du låna dem?
– LÅNA? Jag vill äga dem!
– Sakta i backarna, de ska ligga i vår sommarstuga. Du får låna.

Nu ligger de här framför mig. I en Hemmets Veckotidning från just 1968 kan man läsa att våra skidstjärnor Sture Grahn och Barbro Martinsson har gift sig. Med varandra. Å ja ba:

– Skidstjärnor? Barbro och Sture? What? Jag som trodde att jag visste allt om forna tiders skidstjärnor!

Men den här stjärnan känner jag i alla fall igen.

Bildtexten lyder: ”Filmstjärnan Ann-Margret Olsson har gästat Sverige. Så fort hon anlände till Arlanda blev det presskonferens, där hon som synes uppträdde mycket kortkort.”

Genomgående kallas alla kändisar för ”stjärnor”. Ann-Louise Hansson är en sångstjärna och Arnold Palmer en golfstjärna. Fast kändisar som är lite mer adliga, är mest bara grevinnor och prinsar samt furstar. Och plötsligt slår jag handen för munnen och säger nääääää. För grevinnan Cecilia Lewenhaupt vill elda upp sitt slott!

”Grevinnan Cecilia Lewenhaupt har begärt tillstånd för att bränna sitt slott, Sjöholm utanför Katrineholm.”

Man kan inte bränna ner slott! De ska stå kvar så att jag kan besöka dem! Ägarna må ha ont om pengar eller frysa i de kalla rummen – här ska intet brännas! Men … inte blev det väl genomfört? Google, google, säg mig vad som hände med Sjöholm!

”Den gamla, slottsliknande huvudbyggnaden på Sjöholm (se bild) revs i slutet av 1960-talet och ersattes av en modern byggnad i en anpassad villa-stil.”

Oh noooo! Bränn bh:ar, bränn ljus i båda ändar eller rent av brännvin istället! Inte slottet! Vad sa då denna fasansfulla slottbrännare om sitt värv?

”Tänk-på-att-arna är de värsta, understryker grevinnan Lewenhaupt. Tänk på att kulturhistoriska värden går förlorade säger dom. Tänk på att slottet ser så vackert ut från vägen. Tänk på att, tänk på att. De har börjat tänka nu där jag har tänkt färdigt för ett år sedan.”

Men dumma människa! Framtiden vet ju hur man tar hand om kalla slott!

Änkehertiginnan av Dalarna – hon frös minsann inte 1901!

En vecka senare:

De ypperligt nyfikna kommentatorsbåshängarna Skogsgurra och Hyttfogden fick ingen ro i själen utan gav sig iväg från sitt trygga bo för att köra jähättelångt och inspektera Sjöholms nya byggnad. Jag (och många med mig) ville ju så innerligt gärna se schabraket som ersatte det kalla slottet. Jag läste någonstans att det bidde en 300 m3 stor enplans vinkelvilla i 70-talsstil istället, vilken i min fantasi även hade mexitegel.

Se skylten på högra grindstolpen: det arkaiserade ”Obehöriga äga ej tillträde”. Huset finns längst bort där allén tar slut.
Hyttfogden och Skogsgurra vågade sig lite närmare …
… och se på tusan: det är ju ett inte alls dumt hus! Och varmt, kanske?

Bloggen och alla läsare tackar för denna rapport! Om jag nu skriver om hur jag är nyfiken på hur Trumps Winter White House ser  ut – kan någon åka dit och fotografera det? Och ni som bor granne med Johnny Depp – kan ni knacka på och fråga hur han har det eftersom han ser så ledsen ut, och sedan skicka en rapport? Tack!

Avslutningsvis kan berättas att Sjöholms-grannen hade förtjusande getter.

Och getter bör man alltid fotografera.
Share
42 kommentarer

Varför är det så gott om Ö i turkiskan?

”Dört” betyder fyra på turkiska.

”Köy” betyder by.

”Gökdelen” betyder skyskrapa.

”Gelebil” betyder på turkiska kunna komma vilket är roligt på så många plan – men det som fascinerar mig är ö:et.

Ö dyker förvisso lika förtjusande upp även i t.ex. estniska och azerbajdzjanska samt ungerska, men nu måste  vi tala lite om mannen som (förmodligen) såg till att Ö hamnade i Turkiet. För det var ju en svensk!

Johannes Kolmodin (1884–1933).

Turkiska skrevs ju med det arabiska alfabetet tills president Atatürk 1928 införde det latinska. Vid vår egen stavningsreform 1906 höll folk på att protestera ihjäl sig eftersom ”det var bättre förr” – men hur jag än har letat, har jag inte hittat negativa rubriker från Turkiet och 1928.

(Kanske för att de alla skrevs på arabiska.)

Om man skapar ett nytt alfabet till ett befintligt språk, får man förstås sitta och ljuuuuuda och sschhhhhua och öööööööö:a och klura på vad som passar bäst. Ungefär som när man skriver fonetisk skrift.

– Aha! sa Atatürk och hans kompanjoner. Vi behöver en fonetiker!
– Men han den där trevlige svensken på ambassaden … är inte han språkforskare?
– Jo! Och så synnerligen kunnig i turkiska!

Den som de pratade om var den nyss nämnde Kolmodin, som var en sjuhelsickes begåvad man som kunde många konster och som dessutom var både trevlig och välbelevad. Samt mån om turkarna.

Kolmodin, hans fru och en etiopisk missionspastor.

 

– Ööööh, sa Kolmodin och visade hur man gjorde ett o med två prickar över.
– Den där bokstaven ska vi ha! sa Atatürk.

Och så blev det. Tyvärr är den här historien inte belagd och bevisad samt bekräftad utan bara spridd med brasklapparna vinande i alla källor.

År 1933 dog Johannes Kolmodin plötsligt av en hjärnblödning, som enligt SvD berodde på klimatet:

SvD 12 oktober 1933.

Ni som tycker om det svenska språket vill säkert försjunka i några gamla ord och långa meningar, så här kommer fortsättningen …

”Trollkrets” var länge sedan jag läste i en tidning. Fast å andra sidan var det länge sedan jag läste i en tidning.

Tihi. ”Gömlek” betyder kjol. Tihi.


Uppdatering den 19 november 2018!

Jag har fått en rättelse av Nahide!

– ”Gömlek” betyder skjorta, inte kjol. Kjol heter ”etek”.

Sååå. Pfuh.

Share
39 kommentarer

Sekundmeter och vågskvalp

Efter helgens två Visbynätter, två hotellfrukostar och två basketmatcher duschade vi och ställde in oss på att vi skulle ta oss hemåt igen.

– Kollar nån vädret på mobilen?
– Okej! Det ska bli snö i Sörmland.
– Och här i Visby?
– Klass 1-varning. Storm. Uppåt 20 sekundmeter.
– Okej. Tur att vi inte ska vara kvar här. Har nån sett min vänstra strumpa?

Efter bara en liten stund, kom vi på att de där sekundmeterna nog skulle kunna påverka vattnet som ju ligger mellan Gotland och fastlandet. För att:

Vattnet är ett farligt gift,
vilket omger Visby stift.

Envar sin egen medicinman, sa vi och plockade fram det som behövdes.

Postafen – eller helt ologiskt ”må-illa-piller” – portionerades ut till alla i laget.

Den där Postafenen satt som en smäck och gjorde oss fullständigt lugna och kanske till och med lite lulliga. När vi väl kom på båten, slog vi oss ner vid ett bord där det redan satt en ensam gotlänning. Han skulle komma att bli vårt sällskap de närmaste fyra timmarna.

– Gin rummy!
– Nej, Chicago!
– Är inte det samma sak?
– Jag mår illa.

Vågorna slog oerhört högt och den där flygresan med Iberia i somras dök upp i minnet. Men trots att Gotlandsbåten for som en liten ärta på en berg-och-dalbana, var jag aldrig det minsta lilla orolig.

Jag kan ju simma, liksom.

Kräkpåsarna lade vi på bordet och där fick de ligga oanvända medan Postafenet jobbade febrilt i våra kroppar, bland balansnerverna och på kräkreflexerna.

En av tjejerna i laget gick iväg och kräktes sedan i fyra timmar tillsammans med den av oss som inte ville spela kort. Båtpersonalen delade ut kräkpåsar till alla passagerare och i fjärran hördes små barns hjärtskärande gråt. Kräkdoften låg tung och passagerarna antog i allt högre utsträckning en blågrön ton i ansiktet.

Och vi bara skrattade åt eländet. Den gotländske mannen vid vårt bord, han skrattade han också. Vi var helt enkelt hysteriskt lättroade … eller väldigt roliga. Eller bara lite höga på piller.

När jag gick på toa, slog vågorna till såpass brutalt att jag tappade balansen och for rakt i famnen på en mager dam i 60-årsåldern. Sedan snubblade jag på en liten rund man som plötsligt låg framför mina fötter. Inne på toa låg ett innebandylag från Uppsala utspritt på golvet. Jag kunde inte riktigt känna deras oro/smärta/illamående, så jag frågade väluppfostrat:

– Är det vågrät kö?

Sssschhh. Tyst, min mun.

På väg tillbaka till bordet, blev jag filmad. Tyvärr ser man inte hur jag nyss trampade en grönskimrande man på foten eller hur alla irriterat blängde på mitt glada leende eller ens hur mycket det gungar eftersom jag går relativt normalt med mina fantastiska benmuskler – men ni får tänka er känslan:

Måste vägen till Visby gynga så?
Kapten ursäkta jag sjynga så!
Puts väck min sömn till sista uns
bland utspilld genever och tummelduns.
(Povel Ramel 1959)

Share
53 kommentarer

Sybariternas sammansvärjning

Jag begriper egentligen inte varför jag tjatar på om hur jag inte äter lever.

– Vad vill du ha? säger vem som helst.
– Vad som helst utom lever, svarar jag som vore jag stolt över detta faktum.

Ååå huu.

Det hade ju varit bra mycket intressantare om jag hade hyst djup aversion mot t.ex. havregryn, isbergssallad eller svartpeppar.

– Så … du äter allt utom lever?
– Nej, jag skyr förstås chokladbollar som pesten.

Bildkälla: www.jennysmatblogg.nu
Huäääärk!

Nu är det ju de facto så att jag inte ens har sett lever sedan ungefär 1969 (när jag föråt mig på Magistratsvägen 7A i Lund) eller hållit i en chokladboll sedan den ödesdigra dagen 1972 (när jag föråt mig på Nyckelkroken i Lund). Gäsp.

– Efterrätt! Glass! Kokosflingor! Kolasås! ropar nån.
– Tack, vad gott! svarar jag. Men jag avstår gärna kokosflingorna och kolasåsen.
– Såååå? Är du lite petig, Lotten?
– Japp, de smakar lever.

Nej, det svarar jag ju inte. Men både kokosflingor och kolasås ingår i mina mardrömmar när jag har feber, så de är liksom inte en njutning. (Jag simmar i kolasås, fastnar i tjocka rep och någon strösslar kokosflingor över hela alltet som vore jag en anrättning.)

Gaston äter ju torsk med t.ex. jordgubbar eller ananas, vilket jag finner oerhört intressant. Gifter sig smakerna? Framhäver fruktsötman torskens speciella syra? Blandas kontrasterna i gommen som en löddrig springare med nyklippt gräs i vårsolen?

Vi får aldrig veta.

Men däremot kunde vi nu ikväll konstatera att min djefla man faktiskt inte bara kan peta i sig makrill med smörgåsgurka eller vita bönor med majonnäs. Han fick nämligen för sig att inför mig och Sjuttonåringen dokumentera den fantastiska sybariträtten ”kaviar med mörk choklad”.

Så nu vet vi var hans gastronomiska gräns går.

Share
83 kommentarer