Hoppa till innehåll

Månad: september 2017

Oplanerade övernattningar

Jag kan inte skryta med att yrvaket sätta mig upp i sängen och titta på en för mig obekant människa – och kan inte riktigt heller känna att det är en erfarenhet jag saknar. (Alltså, jag saknar ju erfarenheten, men sörjer inte detta faktum.)

Däremot har jag vaknat yr av förvåning eftersom jag ju somnade trots att jag inte hade

  • tänkt sova just där
  • borstat tänderna
  • betalat för mig
  • fått en bekväm kudde.

En gång slog jag runt på ett 50-årskalas långt ute på Lidingö. Att ta sig från därifrån till Centralen för att hinna med sista tåget till Eskilstuna är lika komplicerat som att åka Skövde–Umeå med tåg, varför jag plötsligt insåg att jag skulle bli tvungen att sova över i en städskrubb.

– Schäkta, felåt, sa jag till värdinnan. Jag har missat tåget hem. Har du ett liggunderlag eller nåt …?
– Lotten, Lotten, Lotten! Party all night är vad som gäller! Ta du vår dubbelsäng och sov så gott du kan och så länge du vill! Nu ska vi ha hjulningstävling i vardagsrummet!

Fräsch som en liten nyponros vaknade jag åtta timmar senare av morgonsolen i en king size-säng – och hittade värdinnan i badkaret och hennes man i en solstol på balkongen.

Lillasyster Orangeluvan är lite mer äventyrlig; hon har sovit på marken utanför en flygplats i Frankrike. Min djefla man har pga. sitt orienteringsintresse och stora sömnbehov sovit precis överallt, liksom min pappa som kan somna stående om han bara först får ta av sig glasögonen.

En gång när pappa jobbade på Kemikum i Lund, blev han plötsligt (som vanligt) sömnig. Han tog av sig glasögonen och lade sig under skrivbordet för att sova ett par minuter.

Zzzzzzzz.

Sex timmar senare vaknade han, sträckte på sig, tog på sig glasögonen och gick ut i korridoren och skrämde där livet ur en väktare. När han hade lugnat väktaren och tog sig ut i den ljumma kvällsluften via huvudentrén, sattes larmet igång och pappa fick sedan skämmas och förklara sig för olika instanser.

Men min absolut mest oplanerade övernattning var under ett basketmaraton i Överkalix runt 1980. Vi spelade i 24 timmar i sträck och tillbringade inte precis tiden på avbytarbänken på just avbytarbänken; jag somnade strax bakom kortlinjen med huvudet på ett par skor i stl 47.

Jättemjuka ju. (Basketkännare med faktafeeling suckar dock: det här är inte en basketsko av modell 1980.)
Share
43 kommentarer

Fotosafari från Ditchling

Får jag bjuda på en liten promenad på den engelska landsbygden?

I Ditchling, dit jag åker några gånger per år för att hälsa på kusin Ann, har en celebritet som barnprogramsledaren Theakston bott (who?). Sir Donald Sinden (vem?) har bott här och Dame Vera Lynn (aha!) bor där – och hon fyller just nu 100 år. Dessutom var konstnären och Sans Gill-kreatören Eric Gill från byn.

Det urgamla Wings Place är inte Paul McCartneys hus, men väl ett hus som Anne of Cleves fick när hon påtvingades skilsmässa från Henrik VIII (ja, the one).
Alla kyrkor i England har en pub på krypavstånd – kyrkan till vänster och ”The White Horse” till höger.
Värmen i kyrkan kommer av detta underliga element med tillhörande inte särskilt diskreta rör. Dessutom är det tydligen effektivt som ett litet stearinljus.
I kyrkan finns på varje bänkrad knäkuddar som är så vackert broderade att man nästan svimmar av hantverksbeundran.
Kusin Ann har här dragit upp hundstoppen som är till för att hindra plötslig lammjakt ute på fältet. (Människor får klättra lite.)
Här kommer tonåriga skolbarn på väg hem i sina uniformer. Tjejernas kjolar är egentligen knälånga, men alla rullar upp dem som att de nästan blir Twiggykorta trots att upprullningen blir som en korv uppe i midjan.

 

Brittisk elingenjörskonst.
Brittisk staketinnovation.
Brittiska brevlådor får minsann sättas fast lite som man vill. (Fast denna frihet kanske mest gäller den amerikanska Kalle Anka-modellen.)
Ett helt vanlig, brittisk toalettutbyggnad.
Apoteket i Ditchling har förstås en piffig, synnerligen brittisk heltäckningsmatta.
Det gäller att som ägare till ett oerhört modernt hus (som chict bryter av mot all gammal bebyggelse) ha både hängslen och livrem samt på det även dragsko: trippelbarriär ut mot gatan.
The Browne Burial Ground. (Hur nära en kyrkogård kan man egentligen bo?)

Kyrkogården här ovan ligger intill en proppfull kyrkogård. När the Brownes började dö och det visade sig att de inte fick plats på den ordinarie kyrkogården, köpte de raskt den här plätten att begravas på. (För övrigt bodde Brownefamiljen under flera generationer i Wings Place på första bilden.)

Det där huset byggde Herbie Flowers runt en över ett staket forslad flygel. ”It was quite a hassle”, sa han lugnt.

There we are, nu har vi promenerat färdigt – dags för a nice cup of tea!

Share
20 kommentarer

Förbaskade flygplatstoaletter!

Igår flög jag till London för att träffa kusin Ann i Ditchling, gå på kalas, redigera i datorn, äta fish’n chips, skriva tre artiklar, berätta för alla om svenska skrivregler, gå på pub och säga sorry, pardon och excuse me till alla jag möter.

Sedan den förfärliga resan med Iberia förra året – där flygplanet inte bara verkade köra på grusväg utan i en berg-och-dalbana – har jag drabbats av störttankar och undergångskänslor när jag sätter mig i ett flygplan. Det är en ytterst mild rädsla och går inte alls att jämföra med hur de panikslagna känner, men lite nervöst är det. Dock gick resan bra, kaptenen fick applåder och alla passagerare betedde sig som i SJ:s gamla reklamsnutt.

Jag trippade på lätta fötter genom passkontrollen, där man står i vansinnigt långa, slingrande köer och sedan kontrolleras snabbt via en maskin som tydligen inte släpper genom tanter i 75-årsåldern.

När jag stod i kön, blev alla inläppta utom fem gråhåriga damer som inte alls kände varandra. (De föstes till en specialkontroll.)

Sedan vandrade jag vidare till bagageutlämningen och passade då på att gå på toa.

– Humdidum, trevligt, fullt med folk, trallala, några som sminkar sig, några som tvättar ansiktet med kallt vatten och några som faktiskt byter från mysbyxor till något mindre bekvämt. Vissel-vissel.

Men det är något med flygplatstoaletter som gör att jag tappar huvudet. En kamera har jag glömt i USA och aldrig återfått. En nyköpt (tom) handväska lämnade jag på handfatskanten i Berlin och igår hängde jag noggrant upp min vackra, svarta, belgiska kappa med finfin kapuschong inne på toa – och lämnade den sedan till sitt öde.

Jag hämtade obekymrad resväskan (lite med hey hey-feeling igen där, eftersom alla står kloss intill rullbandet och man måste tränga sig fram [sorry, pardon och excuse me] om man har hamnat i det bakre ledet), köpte en tågbiljett till Hassocks, trängdes med alla pendlare (sorry, pardon och excuse me) och satte mig mycket tillfreds med all packning ner på ett säte. Och slog handen för munnen av förskräckelse.

– KAPPAN! KAPPAN! NEJ! KAPPAN! JAG ÄR EN IDIOT!

När jag två sekunder senare hade slagit bort tanken på att dra i nödbromsen, bända upp dörrarna och springa tillbaka till toaletten, lugnade jag mig och fyllde istället i ett lost-and-found-dokument som verkade vettigt i mobilen.

Nu bor kappan antingen hos någon som frös och tyckte att den var lika fin som jag (den har markerad midja, serni) eller så har personalen på Gatwick tagit hand om den. Själv går jag i lånade ytterkläder och funderar på om jag hade något viktigt i fickorna på finkappan.

Ungefär så här såg den inte alls ut – men ni förstår hur fin den var?
Share
19 kommentarer

På sjukhuset med mamma (varning: läbbig bild)

Mamma har opererat bort och fått sin andra knäled ersatt på en ortopedklinik vid Globen. Sådana här dåliga gener som jag (vi) har, borde ju egentligen vara förbjudna. Hallå genmodifieringsforskare, ni måste rensa bort oss som inte funkar i knätrakterna!

Härinunder blodet och förbandet sitter mammas sprillans nya knäled av vibranium.

Hon råkade dessutom fylla 81 i sjuksängen, så Orangeluvan, Broder Jakob, DDM och övrig släkt fyllde sjuksalen så att personalen kom och ooooade och sa “jösses, ni har ju inga kakor”.

– Låt oss äta kakor! sa vi, och fyllde sedan på med att med en mun berätta att varken Lady Antoinette eller Marie Antoinette sa så.

Sedan spillde Broder Jakob ut en vas med blommor. Orangeluvans man (om de hade varit gifta) slog omkull ett plastglas med röd saft. Jag spillde handsprit på min telefon. Då vände Broder Jakob av misstag uppåner på mammas resväska. (Orangeluvan är det ordning på, så hon spillde inget utan tog istället fram massa födelsedagspaket.)

Massa knark, äkta linnediskhanddukar från 60-talet, en bok och Zlatans lotion.

Jag tog av mig både skor och strumpor för att visa upp mina brunbrända fötter, medan DDM satte sig bakom dörren för att där plugga polska med Duolingo.

– Kobieta je jabłko! hördes det bakom dörren.

Jag kontrade snabbt genom att öppna min spanska Duolingo och säga:

– No soy un caballo. Una cerveza por favor!

Då kom kakorna. Dörren öppnades ordentligt och med kraft, varför ett kvävt – men polskt – DDM-stön hördes från bakom dörren:

– Au, ups!

Sedan lät replikerna så här:

– Kolla på min läskiga kran! sa mamma.

– Alltså jag och geografi. Hur kan det där vara Kaknästornet?
– Det är inte Kaknästornet, det är en Teliasändare.
– Vad heter han som var med i den där filmen och lät Ed Sheeran bo hos sig?
– Min läkare är snyggare än din.
– Har ni hört vad jag yrade om när jag vaknade ur narkosen och och hur full min urinblåsa var?
– Han heter väl Jamie Foxx?
– Nej, Björn Lindgren. Ursnygg läkare.
– Tre deciliter!
– Men det ser faktiskt ut som Kaknästornet.
– Känn på mina lårmuskler! Det nästan ekar, så tomt är det!
– Får jag ta en kaka till?
– Vad händer om det börjar brinna på Systemet?

– Den där lilla gåstolen kan du ju ha om du går och kollar när AIK spelar nästa gång!

Sedan åt vi mat på restaurang och jag fick den stora glädjen att svälja en fluga som mig ovetande låg och simmade i min misosoppa. Den Djefla Mannen såg flugan, men hann inte säga till mig. Det är helt okej – lite skit rensar magen. (Men jag försatt ju chansen att äntligen få kalla på kyparn och klaga på att det var en fluga i soppan.)

Share
25 kommentarer

Den 21 kg tunga resväskan

På väg hem från Argassi, Zakynthos, Grekland:

– Psssst, Lotten. Våra resväskor är jättetunga, sa Ami.
– Snicksnack, kvittrade jag. Tunga är de kanske, men sörru med din rullstol och mitt numera meniskopererade knä kan vi slå världen med häpnad!
– Men de är verkligen jättetunga.
– Du ska se att det blir toppen. Grekerna är inte så noga och du ser att med den här röran på flygplatsen där ingen vet vart köerna leder eller vem som ansvarar för vad och det inte ens finns lås till toaletterna, kommer ingen att bry sig om våra väskor.

I kön träffade vi en man som hette Ali. Han kom från Irak, var numera svensk, och vi skojade friskt om hur han som varande ”araben på flygplanet” skulle komma att fastna i alla kroppsvisitationer.

– Jag som inte har några kalsonger på mig! skrattade Ali.

Både Ami och Ali kroppsvisiterades. Ali fick dra ner brallorna och Ami blev kontrollerad ungefär som när Steve Martin ordnade till Rachel Wards behag i Dead Men Don’t Wear Plaid.

Det vi hade tyngt våra resväskor med, var framför allt vinflaskor. Vi serverades nämligen på en restaurang ett vin som knockade oss smakledes:

Boytoy?

Vips, 12 timmar senare satt vi i en taxi på väg ut på landsbygden – till Grampsas vingård. Taxichaffisen hade en Harpo Marx-tuta som han sträckte ut genom sidofönstret och tutade med så fort han såg någon han kände. Samtidigt ringde hans tre telefoner hela tiden.

Ring ring! Tut och brööl!

– Pladder pladder i telefonen, hålla ratten med en hand, oj där går ju Dimitrios, TUUT BRÖL TUUUT, titta – jag kan köra utan att hålla i ratten!
– Ursäkta, på vintern, kommer några turister hit då? sa jag.
– Nejnej, det kan gå tre–fyra dagar mellan mina körningar då. Två hotell är öppna, alla andra bommar igen. TUUUT BRÖÖÖÖL, hejsan Athena, är du på väg hem? Nej, jag är mest ledig. Alla är lediga, ingen gör nåt. Sedan jobbar vi non stop på sommaren. TUUUUUUT BRÖÖL HEEEEJ kära vän, hur är det med magen? RING-RING, nej jag kommer hem tidigast kl 03 inatt. TUUUUUT! Hej! RINGRING, okej, Storgatan 34 om en kvart. TUUT!

Vingårdens vackraste barnbarn (en två meter lång grek på 22 vårar) visade oss runt och berättade hur hans farfar hade startat företaget för 70 år sedan. Vi fick smaka på ljuvligheterna, titta på gamla tunnor, fat, korkpluggare, korkskruvar samt dammiga flaskor och ooooo:a och aaaaa:a tills vi blev blå om läpparna.

Paret Grampsas ses där på bilden.

– Grampsas … sa Ami. Det måste ju vara en ordlek: grandma och grandpa?
– JAAA! sa jag och klappade händerna och sprätte parmesanost omkring mig. Vi måste fråga den vackre ynglingen!

– Näää, sa det vackra barnbarnet. Vi HETER Grampsas. Titta nu hur vi rengör och hur … bla bla bla …

– Vilket slöseri på ordlek, muttrade vi och smakade på lite mer vin.

Och så köpte vi de flaskor som alltså fick väskorna att väga 21 kg styck. Några paket oliver klämde vi ner också – för de är ju så roligt vakuumförpackade.

Oliver, oliver och några oliver.

Det var rysligt svårt att på Zakynthos hitta ställen som tog betalkort, så vi sprang som små illrar till skottspolar fram och tillbaka till bankomaten eftersom allt verkade kosta tio gånger mer än vi förstod. Men bankomaten var rolig, för det var ju en …

…Tardis!

Något vi inte köpte med oss, men som tydligen alla andra investerade i med tanke på det stora utbudet, var den nya sortens cyklop med snorkel.

– I am your father! försökte jag säga i den.

I Argassi finns en gammal bro som alla fotograferas framför, bakom, under och på. Internet är fullproppat med bilder från bron, och vi såg allt från hundraåriga tanter i huckle till treåriga trillingar som poserade vid bron.

Här är ett nygift par med en självutlösande kamera. Klänningen blev blöt och i bakgrunden simmade en förmodligen senare bortphotoshoppad man i gröna byxor fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Jag ville verkligen inte vara sämre. (Knät mår bra, men är svullet och inte riktigt läkt än trots att en månad har gått. Tålamod, Lotten. Tålamod.)
På vägen hem åkte vi i SAS:s allra nyaste flygplan som är nästan miljövänligt och som har usb-uttag för mobilladdning!

Och hur gick det med väskorna? Displayen vid incheckningen blinkade ilsket 21,3 respektive 21,8 kg, men äsch, precis som jag sa – grekerna bryr sig inte det minsta om övervikt i någon bemärkelse. Vi frågade runt, och de som jobbar inom turistnäringen på Zakynthos sliter verkligen som djur utan ledighet hela sommaren, muddrar en Ali och en Ami, och sedan vilar de hela vintern och gör verkligen inte ett endaste dugg.

Share
44 kommentarer

Skogsbrand och soppatorsk i Grekland

Man hyr väl en bil i Grekland precis som man hyr en i Sverige? Och Spanien? Och som i Storbritannien – där man till och med måste fokusera baklänges och tvärtom?

Yup. Men det är lite annorlunda här, det är det. Uthyrargubben och jag:

– You get yellow big car. Not diesel. Noooo diesel. Yellow car.
– Okay …? (En postbil?)
– But it has many crashes.
– It’s been in many crashes? (Hjälp, jag ångrar mig.)
– Nononono. It has many scratches.
– Oh, I don’t mind scratches … as long as it has four wheels. (Och en ratt.)
– No diesel.

Brum, brum, puttrade vi iväg för att undersöka Zakynthos. Amis rullstol skramlade i baksätet (som fick fällas, för även om bilen var gul, var den jädrar i min låda inte stor) och plåtkänslan var verkligen påtaglig. Dörrarna sa inte THUD som på moderna bildar utan mera PLÅNK.

Och vägarna såg verkligen ut som Shirley Temples hår 1936.

Efter en mil började motorvarningslampan lysa. Ibland pryddes varningslampan även av tre bokstäver: EPS.

WTF??? Servostyrningstrubbel eller katastrof?

Sedan körde vi vilse och fick vända om. Fem gånger. Fniss och fnitter. En kvinna stoppade oss mitt i vägen och vi stannade pronto och tänkte

  1. vägpirater?
  2. rånare?
  3. hon har inte heller nån aning om var hon är?

– Excuse me, you come buy things in my shop. Carpet, bag, drink soda? sa hon medan hon lutade sig in i vår lilla gula bil.

Aha. Bara en driftig affärsägare. Vi sa nejtack och puttrade vidare.

Då började bensinvarningslampan att lysa och indikatorvisaren närmade sig E med en imponerande hastighet. En trevlig skylt dök upp:– Där på bensinmacken kan de säkert kolla motorn. Vi får inte tanka diesel förresten.
– Om det inte är som i Sverige, där ingen kan kolla motorn för att bensinmackarna inte är till för bilmotorer utan för korvförsäljning.
– Ska vi inte öppna motorhuven i alla fall?
– Ptja, om inte annat blir det ju en bra bild.
– Vi kör en bit till.
– Sedan tankar vi inte diesel.

Så körde vi med vår annalkande soppatorsk och vårt motorfel, samtidigt som det började låta mysko när jag bromsade.

– Hör du hur det rasslar i bromsen.
– Eeeeh … näää …?
– Bra, då är det bara en hallucination.

Då dök en ny skylt upp:Nämen jaha. Okej. Fortsätt köra, fortsätt köra.

Då kom plötsligt en väg som kombinerade hårnålskurva med tvärt brant uppåt och skymd sikt samt en lastbil i vägen. Jag blev tvungen att stanna i vad som kändes som en liten störtloppsbacke (brant som fan) och dra i handbromsen som vore det envist ogräs. Så här:

Ni får tänka er att vi har kört i zig-zag uppför Cary Grants hand 1943, och precis kommit över knogarna med sikte på ögonbrynen. Och DÄR fastnat med handbromsen som enda stöd.

Jag bööööörnade så det skrek i motor och däck och med all säkerhet lämnade vi massa däckspår efter oss på Carys lillfinger. Men vi överlevde och rullade inte baklänges ner i en ravin i Carys skjortärm.

En liten stund senare körde vi in i en skogsbrand. Det har brunnit som attan på ön och flera byar är jämnade med marken.

Så här ser det ut efter en brand i juni.

Brandbilar for som små myror omkring på vägarna, tutelitut, och vi lyckades med att inte krocka med dem allihop. Jag fick säga de för mig ovana orden till en brandbekämpare:

– Excuse me, is it okay to drive through the fire?

Det var det. Då kom en ny skylt:

När vi äntligen kom till en mack och tankade, råkade vi tanka för 500 kr istället för de kanske 150 som egentligen hade krävts, men å andra sidan kändes det ungefär som att komma i tid till ett viktigt möte; vi slapp oroa oss och kunde åka till en strand och slänga oss i det pissljumma vattnet och leka i de roliga vågorna.

Tittut, lilla motorn, här kommer mamma Lotten. Vill du ha lite diesel?

Mackägaren – som hjälpte oss att inte tanka diesel – sa att så länge varningslampan är orange och inte röd, kan man köra vidare genom skogsbränderna. Tänk ändå.

Här kommer en liten filmsammanfattning där man ser lite skogsbrandsrök, men inte mycket mer. (Slösa inte tid på filmen, för kvalitén är inte hög).

Share
44 kommentarer

Att skiljas är adjö en smula

Å Youtubes vägnar ber jag om ursäkt för felstavningen här i filmsnutten. (Han stavade ju Alfredson med ett s.)

– Vilka tror du att dagens ungdomar kommer att sakna när de dör om 30 år?
– De kan väl inte sakna nån om de är döda?
– Pffft, du fattar vad jag menar.

Om 30 år dör 80-åringarna. Finns det några ungdomar som idag beundrar 50-åringar? Nä, väl … va? Jag ställer om frågan till mig själv och för en inre dialog:

– Finns det någon som vi – eller någon – kommer att sakna lika mycket som Povel Ramel, Gösta Ekman, Hasse & Tage samt Magnus & Brasse?
– Ptja, alla kvinnor som också gick och dog kanske? Monica Zetterlund och Margaretha Krook?
– Okej.
– Nej, förlåt, jag saknar också Povel Ramel, Gösta Ekman, Hasse & Tage samt Magnus & Brasse.
– Men Birgitta Andersson lever!
– PUKOR OCH TRUMPETER!

För en vecka sedan var jag i Lund och hörde när Hasse Alfredsons dotter på en scen fick frågan om hur Hasse mådde. Hon svarade:

– Asså … han mår ju som en 86-åring mår.

Suck.

– Hejsan Sankte Per Lindeman, jag har hört att du har släppt in Hasse Alfredson nu. Hur var det?
– Helt okej. Han nynnade ”Alla massa tjing fillibom, Finspång! Nalla kassa jing villeving, Long John! Muli-suli-duli-buli! Biff! Boff! Boll! Ugglan, Ugglan, åtta-noll!”
– Åh. Men vad sa han?
– Inget annat än ”var är Tage?” och så rusade han in – med en springstil som påminde lite om Groucho Marx.
– Nämen, hur kom nu det sig?
– Han hade visst knäppt ihop västen med gylfen.

Nu blir det lattjo i himlen.
Share
25 kommentarer

Hoppsan: Zakynthos i Grekland

För en vecka sedan frågade min kompis Ami mig om jag ville åka till Grekland med henne. Min hjärna sa:

– Ja, kanske i maj 2018 eller möjligtvis november 2019. Jag ska ju på Svenska Basketbollförbundets stora säsongs-tippoffs-konferens, har deadline på en korrläsning av en fotbollsbok, deadline på min egen bok, tre studenter som ska lämna in sina examensarbeten och en farlig massa barn, nej, jag menar jobb som måste tas omhand. Och så är det ju så att i oktober måst…

Jag sa klokt och förnuftigt:

– Ja, men jag hinner nog inte.
– Du får köra min Rulle …?

Ami har en besvärlig sjukdom som heter EDS, men även en förtjusande rullstol som heter Rulle. Jag vet inte riktigt hur det gick till efter det inledande samtalet, men sedan igår är vi tre på Zakynthos tillsammans. Ami är ordningsam och sansad medan jag är slarvig, stökig och bullrig och Rulle är liten och smidig. Bildbevis:

Amis packning.
Min packning.
En av Rulles grekiska utmaningar. (Ami får då och då kliva ur och hjälpa Rulle, medan jag tjoar: ”TA DIN RULLSTOL OCH GÅ!”)

En underlig sak med de medelhavsländer som jag besöker, är hur de väljer att fixa belysningen. Det är som om de fortfarande njuter av elektriciteten som varande en ny uppfinning som ska visas upp, för lamporna lyser så inihelvete. På toan har vi nakna glödlampor, på restaurangen satt det fler ljusrör i taket än i en baskethall och ute på balkongen (vi har balkong!) kan man tända en strålkastare värdig en ishockeyrink.

Myspysbelysning i vårt grekiska kök.
Den väldigt upplysta calamarin.

Vi tog taxi hit till byn Argassi från flygplatsen, och på tio minuters färd hann chaffisen

  • köra mot enkelriktat
  • köra om över heldragen linje i en snäv kurva
  • komma upp till 90 på en 40-väg
  • prata i telefon medan han växlade, varför ingen höll i ratten
  • konversera oss.
  • inte ta på sig säkerhetsbältet.

Så imorrn kanske vi hyr en bil och kör lite vi också – tycker ni att jag ska be om en bilhjälm?

Bara en sån där bild som man tar bara för att visa upp.
Share
44 kommentarer

När Karl XIV Johan fick svensklektioner

Stackars herr Bernadotte, gick och blev kung i Sverige (och Norge) fastän han var republikan, fransman och sedan 47-årsåldern adopterad av Karl XIII, som ju var gammal och barnlös.

Men vad skådar mitt öga? Wikipedia:

”Karl XIV Johan ägde en stor verbal förmåga, men lärde sig aldrig att tala svenska, vilket han djupt ångrade. Kungen fick undervisning i svenska av bibliotekarien P.A. Wallmark under åren 1810-1813, men tillgodogjorde sig detta endast sporadiskt och under korta stunder.”

Undervisning i svenska? Heureka!

Ytlänningars (och då särskilt fransosers) träning i att uttala svenska! (Utgiven 1811.)
Samling av de nödvändigaste orden när man ska prata svenska. Eller “Samliguene àv dê neudwaindigâsté ourde nair mann ville tâla.”

Detta är den finaste lilla pärla till bok som världen har skådat. Alla uttal är skrivna med bokstäver som man kan läsa, och anpassade efter en fraaaansk mun. Som ju jobbar i sängen.

– Fluuu meigh én semeuregause! ropar Karl Johan här.

Så nasal han säkerligen var, behövde han säkert också kunna prata om sina naisebaurrare. Eller svullet tandetecheute?

Oh, så intressant – tandkött och kött som man äter uttalas inte riktigt likadant:

Houneguer?

reuquete techeutte (rökt kött)
ouquesetecheuette (oxkött)
mieulquelimepare (mjölklimpa)

Teurstigne? 

corquesquerouve (korkskruv)
drique quelounque (drickklunk)

Aum vaiderette:
éne seneubolle
(en snöboll)
ette selagueréguene (ett slagregn)

Arvingar till tronen då?
mitte frounetimmere (mitt fruntimmer)

Förtvivlan, uppförande, en förtrogen! (Vad händer där i sängen?)
Skönheten, fulheten, blodet och kindbenen i en härlig allians på ett boksida!

Den här boken finns bara på KB, men för ett par hundralappar kan man få vilken bok som helst inskannad och mejlad till sig. Och det är precis det jag har gjort. Inte nog med att jag nu har den i min dator – den finns dessutom tillgänglig i digitaliserat skick för andra bokstavstokar!

Något ni vill att jag slår upp?

Spotta, svetta, torka, hosta … huuuu.
Share
65 kommentarer

Vitryssland-Sverige i kvalet!

Ni anar inte … det här sitter jag och skriver i hemlighet, bakom ett inlägg om Humorfestivalen i Lund. Jag kom nyss hem, har lagat köttfärssås och sallad (nån annan får koka spagettin), tvättat fötterna rena från kaffe (den historien tar vi en annan dag) och spillt matlagningsvin över halva mig.

– Men varöf renvisas du med att skriva om fotbollslurare?

Denna fråga ställdes via sms, och kräver kanske en översättning:

– Men varför envisas du med att skruva om fotbollslirare?

Enkelt svar:

– Jag har roligt.

Komplicerat svar:

Jag vill skriva om vad som händer för att skrivandet funkar som LSD: jag upplever spelet, dribblingarna, kommentarerna, snubbleriet, regnet på målvakten och studiomännen samt hejarklacken på ett helt annat sätt när jag skriver om det samtidigt. Matchen må var 90+ minuter lång, men för mig är den max en kvart. Swooosch.

Men vad menar jag med ”i hemlighet” och ”bakom ett inlägg”? Jo, jag har ju alldeles nyss lagt ut rapporten om Lund och mina fem roliga dagar i Skåne och enligt alla mediekännare, lägger man ut inlägg med JÄMNA mellanrum. Var tredje dag, varannan dag, varje dag, var tredje dag, var tredje dag, var tredje dag, men inte två på samma dag – det är bara inte så man gör.

Men tänk om Zlat… förlåt. Tänk om målisen Robin Olsen gör en bicykleta-räddning, om Mikael Lustig ställer sig vid rätt stolpe, om Jakob Johansson inte slarvar bort en viktig boll, om dagisligan Emil Forsberg och Victor Nilsson Lindelöf uppträder som 30-åringar, tänk om Jimmy Durmaz är glad utan sina Z-polare och om både duracellkaninen Marcus Berg och evighetsmaskinen Sebastian Larsson gör mål och kapten Andreas Granqvist ser tröttare ut än någonsin förr! Och tänk om Ludwig Augustinsson och Christoffer Nyman* gör något som utmärker dem!

Och tänk då om jag inte är där och skriver om det. Har det då ens hänt? Nooo. 

Så därför skriver jag dessa rader. Om det ser bra ut på planen, blir jag fnissig och skriver vidare. Annars tar jag en whisky och går och lägger mig. (Svårt. Det finns ingen whisky i huset.)

Min 10
FLIPPER! I tio minuter har bollen drabbats av whiplash-skador gånger tusen. Dutt-dutt-duttelidutt!

min 17

MÅÅÅÅL! Emil Forsberg, som ju föddes alldeles nyss – gör mål som vore han en Ralf Edström.  Är det detta som kallas ”drömstart”? (Jag leker kvällstidning.) 

Han sprang i det som kallas djupled och rykte med sig bollen som vore det hambollsklister på dojorna och så kixade han sig runt den vitryske stackars målvakten och så bara rullar bollen in i öppet mål. 

 

0-1!

min 23

Lille Nyman, som förmodligen bara är en liten spermie egentligen och som inte har gjort några mål i landslaget och som har ont i knäna, gör en Larsson och snor bollen i ett jättekonstigt läge och tjoffar in den i mål så att vi alla runt kvällsmaten tappar gafflar och koncepterna!

0–2!

Psst, nuuuu går det bra!

min 31

Vitryske målvakten gör en Butcher och blöder som en kalv med pannband! Fast det är inte en hel Butcher utan en promille-Butcher.

min 41

Marcus Berg snyter 0-3 ur näsan och det finns ingen morgondag! (Om man är vitryss.) Den blödande målvakten liiider!

min 42

Äter samtidigt som jag tittar. Oj, en öl. Ah, halvtid. Lite parmesan på det.

Tiden går

Okej. De spelar och spelar. Jag tittar och tittar. Men nu är det faktiskt jättetrist. Bolliboll.

Klockan tickar

Gäsp. Å, nu blir det glass. Studsistuds. Fopollen rullar långsamt. Alla spelarna har tappat ork, huvud och fantasi. Mums, pistagesmak.

min 65

Det tutas i Vitryssland. Det känns som om någon har sålt ett restparti med partytutor till en viss hejarklack.

min 71

Sverige har bytt ut några spelare. Jag har kokat te.

min 85

Unge Forsberg trillar och rullar runt fastän han faktiskt försöker stå på benen (ett i fotboll ovanligt faktum) och domaren blåser till slut ett tut.  STRAFF! (WTF?)

Kaptenen Andreas Granqvist kliver fram fastän han inte år värste målspottaren! MÅÅÅÅL! Granen gör det fastän han är trött, lång och gammal! (Okej, född 1985. Kanske inte så gammal.)

Vi leder med oerhörda siffror. Noll-fyra är som 60–90 i basket och 17–33 i handboll samt nåt helt obegripligt i bowling.

Pfuiiiiit! SLUUT! Allt är fint och bra, vi har rosor och champagne och suverän målskillnad! (Sex mål bättre än Nederländerna!)

*) Nyman gjorde mål!

Share
29 kommentarer