Den 2/2 fyllde jag 60 år och 12/2 skulle lammköttet Olle ha fyllt 60 år. (Ja, jag upprepar mig.) Istället för att fira detta, kommer jag just den dagen att
gå till en kurator för att gråta och snörvla
försöka spela lite basket för första gången sedan Olle stupade
lämna in arbetsgivardeklaration eller, vahettere, momsredovisning
fylla några flyttlådor med papper från 1900-talet
göra ett jädra bajsprov.
Allt här ovan kommer att få sin förklaring strax. Men först en karta.
Jag är av snälla kompisar inbjuden till alla dessa platser, vilket är fullständigt underbart. (Om kartan ser konstig ut: den är mer korrekt än den där vi är så vana vid.)
1.
Redan tre dagar efter Olles stupande, satt jag hos en kurator och huhuhulkade. Hon fick knappt en syl i vädret, men det hon faktiskt sa var idel beröm. Jag tror att det är en perfekt karriärväg för alla i den branschen; ge den bekymrade klienten beröm. Punkt slut.
Jag identifierar mig dock fortfarande inte med den person jag numera är: en ledsen en. Jag går med nedsänkta axlar och avger vibbar som Keanu Reeves.
Keanus egen förklaring till bilden: ”I was just hungry.”
Så fort någon är snäll, bryter jag sedan ungefär två veckor ihop. Jag fick ett långt, handskrivet brev och bröt ihop. Ett litet kort med en vacker hälsning …krasch. En fantastiskt vacker anteckningsbok och bara ett helt vanligt mejl med födelsedagsgrattis: kaboom. Och när en läkare häromdagen var snäll och frågade hur jag känner mig, hände precis detta. Resolut skrev han ut ångestdämpande & lugnande medicin som heter Oxascand. ”Jaha”, sa jag, lydde order och tog en tablett morgon och kväll.
Men huga, vad berusad jag blev – och vilken hemsk huvudvärk jag fick. Inte fick jag heller köra bil eller hantera tunga maskiner med medicinen i kroppen; den måste alltså vara avsedd för stockholmare som kan åka tunnelbana överallt.
2.
Va, basketträning efter endast två månader som änka? Hur studsar en boll? Är korgen verkligen på rätt höjd? Var är mina iläggssulor och konditionen?
Vi får se.
Såg ut så här kunde jag i höstas i alla fall.
3.
Att momsdeklarera och hantera ett faktureringsprogram som heter Fortnox stressar mig och barnen såpass att vi får svindel. Idag satt jag i telefon med Skatteverket i över en timme, som var mycket förstående och guidade mig rätt … men som inte förstod varför jag inte förstod. Fyra av varandra oberoende personer i barnens vänkrets har erbjudit sig att gratis hjälpa oss med bokföringen tills vi förstår vad vi håller på med.
4.
Olle samlade på papper, har det visat sig. Det visste jag faktiskt inte …
Tågbiljetter från 2006.
All bokföring, alla kvitton, alla transaktioner och räkningar samt inköp sedan 1986 var magasinerat i 14 lådor hos en flyttfirma.
Allt detta har jag lyckats komprimera till en mager mapp.
Nu är det blott innehållet i ungefär 100 hängmappar och 30 pärmar kvar att slänga. (Och nu undrar ni om jag av bara farten kanske slänger mina egna möghögar med t.ex. jeans från 1985? Nähedå, inte alls.)
5.
Jag är rädd för brev. Jätterädd. Allt som kommer i postlådan gör att pulsen rusar och det mesta får ligga till sig på köksbordet i några timmar. Ibland är det förstås något trevligt och handskrivet, en tröstande bok eller ett smycke – men 90 % av det som kommer är krav, glömda åtaganden, 0 kr från Försäkringskassan och försäkringar som inte ger nåt.
Men det här var lite kul!
”Du tillhör den åldersgrupp i Sverige som erbjuds att lämna ett prov för att undersöka om det finns osynligt blod i din avföring (ditt bajs).” Så gärna så!
Den 15 februari är jag dessutom kallad till 60-årskontroll med blodprov, längd, vikt samt ”äter du fisk två gånger i veckan?” och sånt.
Nu ska ni allihop kontakta era vårdcentraler och be om hälsokontroll, kosta vad det kosta vill. Jag har tjatat om detta i snart två månader, och det har gett resultat. En kompis upptäckte en dold, autoimmun sjukdom, två kompisar fick blodförtunnande och tre stycken knaprar numera blodtryckssänkande medicin.
Jag har precis tömt en ryggsäck som har stått orörd sedan 11 december – dagen innan Olle stupade. I den låg bl.a. tolv låneböcker som behövdes till Julkalender-gåtorna, ett naturläkemedel som skulle hjälpa mig att sova bättre och en handlingslista med ”Olle-korvar” högst upp.
Böckerna ska jag lämna tillbaka idag, naturläkemedel behövs inte eftersom jag har fått regelrätta sömntabletter av vården och Olles korvar åts nog upp av barnen under julen.
Nyss föll blicken på en av Olles filskålar, som han ställde ifrån sig när han drabbades av ett av alla eviga infall.
Det har varit oerhört svårt att skriva denna text – dels för att det är min mans begravning det handlar om, dels för att jag faktiskt inte minns. Barnen har fyllt i, men mycket av det som hände den 5 januari 2024 är försvunnet ur mitt minne. ”Det är chocken”, säger de som vet.
Att planera en begravning låter sig inte göras utan hjälp av
begravningsbyrån
så många andra människor som det någonsin är möjligt.
Checklistor finns i parti och minut överallt, men där står inte ”be någon anteckna vad änkan gör eftersom hon kommer att glömma allt”. Jag vet att jag hade på mig min svärmors klänning från 1972, att jag grät så att jag tappade andan och begravde ansiktet i det mjuka som var spanjorens mammas bröst, att barnens lågstadielärarinna och massa orienteringsungdomar defilerade förbi kistan samt att insikten att Olle faktiskt låg i kistan grävde ett djupt, svidande skrapsår i mig.
Men jag har ingen aning om huruvida pizzorna uppskattades, om tedrickarna fick riktigt varmt vatten eller om de som inte fick sittplats i kyrkan hade bekväma skor så att de inte led.
Så här var själva stunden i kyrkan upplagd:
Vi hade tänkt skriva ut 200 ex på skrivaren hemma, men skrivaren dog precis som bilen, kakelugnen och Olle.Barnen lyckades dock övertala ett tryckeri att ställa upp på kort varsel .
Vi hittade några få anteckningar i Vita arkivet, som Olle och jag (tydligen) fyllde i för nästan 20 år sedan. Olle ville inte ha massa ”känslopjunk”, men var mån om att begravningen skulle vara trevlig och gärna rolig, samt innehålla musik och tal.
Olles glasögon var fasttejpade på kistan tillsammans med massa kartor, böcker och brev som åkte med honom till krematoriet.På kistlocket fanns en ”barrskog” och i förgrunden ett skogsverk som kommentatösen Pysse hade tillverkat som en sista hälsning från kommentatorsbåset. (Foto: Gustav Bergman.)Kistan var av obehandlad furu, så att alla som ville kunde skriva eller rita på den.
De flesta som defilerade förbi kistan försökte nog fånga min blick, vilket jag inte alls klarade av. Några såg jag, några nickade jag till, men de flesta fick bara se min skult och hulkande axelparti, i någons tröstande famn.
Här syns lite av den röra vi gråtande skapade i vår kyrkbänk tillsammans med de två väldigt glada barnbarnen: snor- och snytpapper samt en blöja.
När alla åt pizza och hembakade kakor (tack kära vänner), hölls det tal. Vår dotter Ida berättade ingående och noggrant om hur det gick till när Olle stupade och vad synd det var att Olle inte visste att han hade blivit obducerad i Solna. (”Han hade tyckt att det var jättespännande.”)
Olles kompisar och bröder berättade minnen och alla grät vi lite mer. En kompis spelade en låt som han hade skrivit till Olle. En kompis gav mig en bunt brev som Olle hade skrivit för 40 år sedan, där det i ett står att han har träffat en tjej: Lotten. En kompis berättade om Olles punkbandsperiod. En kompis stod i köket och skötte disken under hela eftermiddagen. Barnen hade låtit trycka upp ett stort draperi med pratbubblor som bestod av minnen som vänner och släkt hade delat med sig av.
Och så höll jag tal.
Här har jag precis avslutat genom att läsa upp ett brev som Olle skrev till mig i mars 2023: postat och frankerat och sorterat och levererat i vår postlåda – trots att vi ju befann i samma hus hela tiden. (Foto: Gustav Bergman.)
Tyvärr minns jag inte så mycket mer än att jag visade upp de lappade jeansen som vi hade på oss på 1980-talet och att jag halade upp en ännu inte färdigstickad tröja som Olle skulle ha fått runt 1990. Men tydligen pratade jag på utan att tveka.
Som vän av informationsteknik och tydlighet, hade jag i församlingsgården även tejpat upp skyltar som visade vad Olle var klädd i, saker som han hade med sig och hur det såg ut på platsen där han stupade.
Olles kläder i kistan: påse från gymnasiet och löparkläder som han själv hade hängt upp i hallen inför nästa löprunda. (Skorna är dock inte alls korrekta för årstiden.)
Olle drällde många saker omkring sig överallt, och särskilt gällde det plektrum, pennor, tandborstar, tandpetare och noter. Att säga att han hade tio tandborstar igång samtidigt är faktiskt inte alls en överdrift.
Sakerna som han fick med sig inbegriper bettskena, iläggssulor, ännu en påse från gymnasiet, noter till ”Den döde”, en fin bläckpenna, brevpapper och frankerat kuvert, tandborste och tandpetarbygel, plektrum, hans pappas gamla läkarbesökslapp (vi har ett helt block från ca 1983), ett av Olles visitkort med egentagna naturbilder, Vilda västern-boken som han skrev (och som är jättebra, kom och köp) samt en järv och en gnu.Ida och jag samt en karta till ”pappas plats” – så att man kan gå dit om man vill.
Plastdjuren – gnun och järven – som vi packade ner i kistan har denna bakgrund:
Djärven hade Olle med sig på föreläsningar utomlands när han berättade om dels djuret järv, dels ordet djärv; det var en egenskap som han ansåg att en ung forskare skulle besitta. Förmodligen trasslade han i sin iver även in sig i etymologin för de två orden, vilket på Olles svengelska måste ha varit helsnurrigt. Jag tänker mig att det lät så här:
– This is what we in Swedish call a JÄRV. It comes from the german word derb which means ’grovkornig’, I mean coarse grained. The word for brave in Swedish is ’modig’, but also DJÄRV, but liksom spelled differently. And that word’s history has really nothing to do with the animal. But I like it. Be brave like a järv.
Gnun fick jag en födelsedag för längesedan med rimmet:
Min vackra fru
är lika fin som en gnu.
På kvällen samma dag som vi hade lämnat in alla dessa saker till begravningsbyrån, ropade Moa till alla som var hemma i Gula huset:
– Har någon sett min tandborste?
Det visade sig då att Olle på sin sista färd hade fått med sig sin dotters tandborste, medan alla hans egna låg kvar på skrivbord, under sängar, i kökslådor och i gitarrfodralen.
Nu är jag färdig med de tre planerade sorgeinläggen. Vad som händer nu vet jag inte riktigt eftersom jag verkligen inte fungerar. Byråkratin suger musten ur oss alla, och att driva ett företag ensam kanske faktiskt låter sig göras. Jag vet bara inte hur. Kan man verkligen stå på scen och skratta och stoja och sälja sig när Olle ju är död?
Men en sak vet jag: vänligheten som jag möter och hjälpen som jag får av släkt och många, många rara vänner är ovärderlig. Nyss landade i postlådan ett litet paket från silversmedsvännen, som tyckte att Olles lilla hårlock (som jag ju fick för mig att jag behövde) inte alls skulle förvaras i en servett.
Nu bor den i en liten silverdosa istället.
Tack även för att ni läser här, förresten.
Jag har oerhört svårt att titta på sådana här bilder just nu. Men det kanske går över, så den får avsluta detta inlägg ändå.
Under en kvällspromenad prick en vecka innan Olle stupade, tog han detta foto. Han skrev: ”Out for an evening walk in the magic winter landscape. (Lotten Bergman, as always, brings her basketball.) Temperature: –15 °C. We’re standing in the middle of a Bronze Age grave field, looking down on where there was a settlement in ancient times. We live in quite a wondrous place.”
– Olle ligger i rummet här intill. Vill ni se honom nu? sa akutsjuksköterskan Irene.
Vi tittade på varandra, där i anhörigrummet: Ida, spanjoren, Irene, de två poliserna och jag. Vill man se sin döde man, pappa och svärfar? Och de andra barnen som är lika chockade som vi, men 60 mil bort, vill de också se? Hur vet man om man vill det?
– Vill vi det? sa jag till Irene, som just då verkade vara den enda i stånd att fatta ett sådant beslut.
– Ja, det rekommenderas.
– Hur ligger han? Hur ser han ut?
– Han ligger på en bår med ett lakan över sig. Han kommer att vara kall.
Ida och jag, Irene och den ena polisen gick in till Olle i ett kalt, men varmt och stort rum. Irene tog bort lakanet från Olles ansikte, och jag fick en chock.
– Men! Han är ju sig lik! Han är så himla lik sig! Han ser ju ut som vanligt! Han är så lik sig!
Olles ögon var inte riktigt stängda, så jag tryckte till ögonlocken lite, lite. Hans mun var helt stängd och liksom i ett leende. Mina tårar flödade, snoret rann, jag hulkade högt och ljudligt. Och så sa min mun utan att passera hjärnan:
– Han är sig så himla lik. Och så är han ett lik!
Irene skrattade, tack och lov.
Här låtsas Olle och jag att vi – till grannarnas förtjusning – förflyttar ett lik.
Därefter ringde vi på Facetime upp de fyra barnen som bor på Gotland och i Lund så att de också skulle få se sin far. Några av dem ville titta noggrant och få allt beskrivet, andra ville bara slänga ett snabbt getöga.
Detta var sista gången jag var fysiskt riktigt nära Olle. Efter 39 år tillsammans med skratt, bus, förlossningar, bokstäver och underliga utflykter fick jag för första gången inget svar när jag pratade med honom. (Även mittinatten när Olle sov, svarade han nämligen på tilltal.)
Poserande för en Lundautställning, som handlade om hur vi som par träffades.
Ida och jag bad om tillstånd att klappa Olle, vilket polisen godkände. Vi tog ett djupt andetag, för det kändes obehagligt och förbjudet. Jag lade sedan händerna försiktigt på Olles axlar, häpnade, skrattade högt och utbrast:
– Han är precis så kall som han alltid är när han kommer hem efter en löprunda! Det känns helt normalt! Det är så bekant! Olle kommer och kryper ner i sängen bredvid mig och skrattar när jag piper och tjoar för att han är iskall! Haha! Det är inte alls hemskt att han känns så kall! Får jag klippa av en liten hårtofs? Alltså mitt på huvudet så att han inte ser konstig ut, förstås.
I detta läge var sorgen brutalt konkret med all vår gråt och våra hulkanden. Jag frös och svettades och det började tuta och brusa i öronen. Och vad tusan skulle jag göra med en liten avklippt hårtuss? Sätta i en berlock runt halsen? Jag förstår fortfarande inte varför jag ville ha den, men efter ett samtal till en överordnande godkände polisen detta tilltag.
Den lilla hårtofsen ligger sedan den 12 december fortfarande i en hopvikt servett. Och där får den ligga, tror jag.
Vad hände sedan?
En bråkdel av buketterna som anlände.
Det som hände under de följande fem dagarna var att jag bl.a.
dränktes i blombuketter
kom på att Olle hade fäst sig vid en viss kyrka i trakten
tappade ord
glömde allt från PIN-koder till konsten att skicka ett mejl
fann att utropstecken inte gick att använda
fick hem alla barnen med respektive och barnbarn
fick två påsar fulla med skönhetsprodukter av en kompis
fick massa hemlagad mat av olika kompisar
fick fyra fulla matkassar av mitt basketlag
fick två stora matlådor av min syster.
En bild från 2022: Olle och jag på besök i kyrkan, där Olle sedan begravdes.En gråtig stund med två av barnen i den soffa där Olle oftast jobbade.
Dagen efter Olle stupade, ringde en okänslig polis och förklarade vad som händer när någon dör oförklarligt utan vittnen. ”Det blir en polisutredning och kroppen skickas för obduktion till Solna.” Stackarn gjorde förstås bara sitt jobb, men att kalla Olle för ”kroppen” fick han bara inte göra. Sorgmonstret sitter i bröstet och river och sliter, tjutet i öronen går inte över, tankarna är lika skarpa som rotmos. Att min Olle skulle vara ”kroppen” fick mig att helt tappa fotfästet.
Tre dagar efter att Olle på akuten förklarades död, kom räkningen.
Jaha.
Och den 5 januari begravdes Olle i Husby-Rekarne kyrka. Det ska nästa inlägg handla om.
Men en månad tidigare hade vi så här kul på kvällspromenaden. (Olle skulle bara filma ljusföroreningarna lite.)
Igår kväll lagade jag mat i köket. Diverse (vuxna) barn fanns här och där, det var pastagratäng i ugnen och nåt som bubblade på spisen.
– Det luktar bränt! utbrast Moa (24) där hon satt på golvet.
– Ja! Ugnen! Spisen!
– Men … det luktar ju cigarrett! Ytterdörren slogs igen nu!
– Ja. Vad jättkonstigt! I hallen luktar det ju jättemycket …
Vi rotade runt, men hittade inte någonstans något misstänkt bränt. Moa kollade ut mot busshållplatsen, och såg en man som stod på vår bilparkering. Han rökte.
I detta läge hade jag för en månad sedan ropat på min då lefvande djefla man Olle, och bett honom att prata lite med den cigarrettrökande mannen. Men istället fick jag ta mig i kragen och öppna dörren mot gatan och fråga den främmande mannen vad i allsin dar han hade gjort i vår hall alldeles nyss.
Tisdagen den 12 december 2023 var en helt vanlig dag. Olle sa förtjust att vårt hus var som ett slott och att vi ju måste gå in i alla rummen varje dag och prata lite så att de inte kände sig så ensamma. Han ringde till tolv fotvårdare i Helsingborgstrakten för att hitta någon som kunde ta emot hans mamma, skickade massa mejl, skrev några rader på boken om informationsteknik, lade ut en blänkare i vårt bostadsområdes Facebookgrupp, där han bjöd in alla till en liten löprunda med startpunkt vid en bekant mötesplats. Vi konstaterade att bilen var död och dessutom hade punka, och att vi saknade kakelugnen som också var död. (Eldningsförbud sedan två veckor tillbaka.)
– Nu ger jag mig ut! deklarerade Olle strax före 18.
– Mhmmm, i mörkret, muttrade jag, som tycker att det ju är trevligare att vara utomhus när det är ljust.
– Japp! 1-2-3 pussel!
– 1-2-3 pussel!
Det där var vår hejdåfras som satt i sedan 1985.
Jag skrev sedan några meningar på datorn och gjorde därefter kvällsmat. Ungefär samtidigt tog Olle sitt livs sista selfie.
Så lycklig. Löprunda stundar i lagomt vinterväder. Ingen annan kom till mötesplatsen, så Olle vet att han kommer att springa ensam i sin älskade skog och snart komma hem och få äta.
Jag åt ensam, för Olle kunde ibland vara ute och springa i två timmar. Hans mat ställde jag på värmning på spisen. När klockan var strax efter åtta, kollade jag på FindMyIphone-funktionen var han var, och såg att han stod stilla strax bredvid två hus som ligger ganska ensligt till i skogsbrynet. Naturligtvis stod han där och snackade med någon. Jag skrev ett larvigt sms om att det var en väldigt lång runda han sprang: ”Har du månne brutit foten?” När han inte skrev något svar, ringde jag. När han inte svarade, plingade jag med Findmyiphone-funktionen – men inte heller då hände något.
Först då blev jag orolig. Jag ringde och ringde, plingade och plingade. Eftersom bilen var död, bad jag Ida (29) och spanjoren om hjälp. De bytte om till löparkläder och var beredda på att leta reda på en eventuellt tappad mobiltelefon eller pulsa i snö om Olle hade ramlat omkull med sin brutna fot i ett dike. Jag satte en lapp på dörren:
”Olle! Jag är ute och letar efter dig!”
Spanjoren kom med bilen och plockade upp mig precis när någon svarade i Olles telefon.
– Hallå … sa denna någon.
– Hallå? Vem är du? sa jag, förvånad över att någon hade hittat Olles telefon.
– Jag är ambulanssjuksköterska.
– Vad har hänt? Var är Olle?
– Är Olle din man?
– Ja.
– Han har hittats ute i skogen. Är du ensam?
– Nej, jag är med min svärson. Varför har han hittats, han har ju inte varit borta?
– Du bör ta dig till akuten meddetsamma.
– Okej.
Spanjoren körde till akuten medan jag var helt fokuserad på att Olle hade ”hittats” fastän han inte hade varit försvunnen. Under tiden ringde Ida först till Erik (31) och bad om råd, därefter till kompisen Emma som kunde vara barnvakt om Ida också skulle åka till akuten.
Det som hade hänt var att Olle sprang i minst 45 minuter. Efter att ha tagit sin selfie ovan råkade han nämligen sätta på videofilmning innan han tryckte ner mobilen i fickan. Den spelade in honom, lufsande i snö, tills den helt enkelt stängde av sig pga. minnesbrist. Kanske sprang han i ytterligare en halvtimme, kanske inte.
Han stupade förmodligen av plötsligt och oförklarligt hjärtstopp och dog på fläcken. Vältränad, frisk och 59 år gammal föll han framlänges utan att ta emot sig. På en av de allra vackraste platserna i våra skogar låg han med ansiktet och orienteringslampan nedåt i snön.
Så här ser ”Pappas plats” ut i dagsljus. (Ja, så kallar vi platsen just nu i alla fall.)
Olle hittades av en kvinna som bor i ett av de två husen som har denna vackra utsikt. Hon ringde 112 och fick order om att påbörja hjärt-lungräddning, men orkade inte vända på Olle, så hon hämtade sin granne. Tillsammans fick de igång HLR, och så anlände efter en stund ambulans, brandkår och polis samt en brandman som kom springande för att han bodde i närheten.
Under tiden hade jag inte ens börjat fundera på om Olle hade varit borta för länge. Kanske spelade jag WordFeud, kanske skrev jag några meningar till Hemlisbloggaren i Julkalendern. Kanske hängde jag en tvätt.
På akuten blev jag och spanjoren infösta i ett stort rum med säkert 15 personer som stod runt Olle. Han var klädd i sina orienteringskläder (uppklippta framtill), skitiga och slitna dobbskor, han hade ett tjockt rör nedstucket i halsen och blåa läppar.
– Är detta din man?
– Ja, men han har ju ett skrapsår i pannan och på näsan. Och hakan.
– Vad heter din man?
– Olle Bergman. Men han hade ju inga sår när han …
Sjuksköterskan Irene höll mig i händerna. När hon var tvungen att gå iväg en stund, höll jag i spanjoren istället, som då sa att jag förmodligen skulle få träningsvärk som jag klämde till om hans händer. Massa människor pratade med mig, ställde konstiga frågor om mediciner, gav mig Festis och förklarade att det nog skulle bli ett polisärende eftersom det inte fanns några vittnen.
– Vittnen till vaddå? sa jag.
Eftersom Olles temperatur var nere i 33 °C, förklarade Irene, fanns en chans att han skulle reagera på behandlingen som han fick. Bara tempen gick upp. Var tionde minut stängde sjukhuspersonalen av alla maskiner och kollade om Olles hjärta hade svarat på något av allt som gjordes med honom. Plötsligt hörde jag någon säga ”vi kör bara tio minuter till”, och jag blev förtvivlad:
– Men inte än! Ida är inte här! Ni måste vänta tills Ida kommer!
Tydligen hade jag alltså redan då förstått att Olle inte skulle vakna mer. Jag blev inte förtvivlad för att Olle var borta för alltid, utan för att Ida inte hade hunnit komma.
– Okej, sa Irene. Vi kör i 20 minuter till.
Ida kom – och hann se hur upplivningsförsöken såg ut. Olle dödförklarades. Alla i rummet tog av sig förkläden och handskar. Irene föste ut oss till ett anhörigrum med leksaker på golvet. Spanjoren ringde till Erik, Moa och Sigge i Lund. Jag ringde till Oskar på Gotland. De fem barnen var plötsligt faderslösa. In i rummet klev samtidigt två poliser. Jag ville så förtvivlat gärna göra dem på bra humör och skoja om Kling & Klang, men orden som jag tänkte ut var så platta och intetsägande.
– Hur överlever jag detta? sa jag istället till Irene.
– Du tar fem minuter i taget. Fem minuter i taget.
– Fem minuter. Okej. Fem minuter.
– Olle ligger i rummet här intill. Vill ni se honom nu?
Den fem barnen, andra släktingar samt massa, massa kompisar har bäddat in mig i bomull och tagit hand om mig.
Idag är det den 12 januari, och jag har varit trasig i en månad. Om prick en månad fyller Olle 60 år, men då har han redan hunnit vara död i två månader.
I nästa blogginlägg kommer jag att berätta mer om vad vi har upplevt, vi som fortfarande lever fastän Olle dog.
Här ligger jag på ”Pappas plats” med Ida. När vi reste oss upp, märkte vi att kläderna hade frusit fast lite i marken. Kanske var det därför Olle var så svår att vända; han var kanske också fastfrusen?
Jomenvisst. Blind, skrynklig och jättegammal dog min favorit-Taube igår – Sven-Bertil.
Sicket namn, va? Sven-Bertil. Och ändå så självklart eftersom ”Taube” ju kom strax efter.
Anywhoo. Det vi har gemensamt, Rösten (som jag kallade honom) och jag, är öronen: de utstående. Jag har förvisso även utstående tänder, men det är just öronen som förenar oss.
Nu måste vi nog ha en musikpaus. Enjoy!
Och en till? (Kolla öronen på bilden.)
När unge Sven-Bertil hade upptäckt sin undersköna röst, ansökte han om en operation av öronen ity de stod ut som på en vingmutter. Vad han inte anade, var att jag ungefär samtidigt föddes.
Med utstående öron.
Min mor sydde åtsittande mössor till mig. Hon såg till att hennes förstfödda – Lilla Lotten – inte råkade vika öronen åt fel håll när hon ammades och mamma vakade över mig när jag sov så att inte öronens utåtstående accentuerades.
Men vad hjälpte det. Öronen stod i givakt och vägrade lägga sig – medan Sven-Bertil lade sig under kniven och fick sina fixade.
– Se här! sa mamma till sin väninnna Mona flera år senare, och lyfte upp min ena fläta för att visa upp mitt ena utstående öra.
– Ooooooh, sa Mona hänfört.
Åren gick, Sven-Bertil gjorde strålande karriär och jag fortsatte mitt liv som Dumbo. Och nu har både han och hans öron tyvärr gått till de sälla jaktmarkerna. (Jag vingmuttrar nog vidare i några år till.)
Nu har jag åkt tåg igen. Till Stockholm. För första gången sedan andra veckan i mars.
Och jag var nästan helt ensam i tågvagnen! Yes! Inte ens för syns skull tog jag på mig munskyddet! Däremot var det faktiskt precis som vanligt på tunnelbanan, vilket kändes förvirrande. Alla var nära varandra, alla stod och skrek och blott en enda utböling från landet stod och stirrade in i ett hörn och höll andan när dörrarna öppnades.
Orsaken till denna resa var att min pappa skulle kontrollera om han månne hade blivit för gammal för att ha körkort, vilket görs på Karolinska i Huddinge fast i Flemingsberg och inte alls det andra Karolinska, vilket är förvirrande. Om man bor uppåt landet har man ju inga sjukhus ens inom 20 mils radie, medan man i Stockholm har olika sjukhus som heter likadant och är så stora att det faktiskt är obegripligt.
Därför var det nästintill omöjligt att hitta rätt. ”Trafikutredningsenheten” på Trafikmedicinskt centrum skulle ligga på Vårdarvägen 1 i en entré som hette S31. På kallelsen läste jag och syster Orangeluvan:
Men se här på Google Maps! Inramat här nedan är Vårdarvägen 1, och vid krysset fanns Trafikutredningsenheten …
Hihi, kolla där i vänsterkanten ligger ”Hörselgången”!
Det gröna på bilden är naturligtvis två systrars virriga, svettiga, stressade jakt på rätt väg.
Ni fattar: så här såg det ut överallt.
Eftersom vi vet att vi inte har ärvt pappas lokalsinne (han var förstås på rätt plats på utsatt klockslag medan vi i nästan 50 minuter sprang vilse) var vi ute i god tid och var väl förberedda, men gick vilse ändå. I huvudentrén lät det plättlätt:
– Hej, vi undrar hur vi kommer till Trafikmedicinskt centrum.
– Gå ut långt till vänster, nerför trappan, sväng vänster och följ skyltarna!
Vad vi då inte visste, var att även entrékvinnan var dysdirektiker eller ambidexterförvirrad, för hon skulle ha sagt ”… till vänster, nerför trappan, sväng höger och …”
Vi svängde vänster–vänster, irrade runt, hittade definitivt inga skyltar, men såg en annan stor entré och gick in.
– Hej, vi undrar hur vi kommer till Trafikutredningsenheten!
– Va? Vad hette det? Kan jag få se kallelsen?
– Det står Vårdarvägen 1 … Trafikmedicinskt centrum …
– Det har jag aldrig hört talas om.
– Det står också S31.
– Strunta nu i det. Ni ska gå till huvudentrén och …
– Fast vi kom precis därifrån.
– Ja. Dom brukar skicka hit folk. Många går hit när dom inte hittar.
– Jaha.
– Ja, många avdelningar vill flytta hit.
– Jaha.
– För att det är lättare att hitta hit.
– Jaha. Men hur ska vi gå för att hitta dit?
– Vet inte. Får jag se på kallelsen igen? Gå till huvudentrén!
– Men vi ska till Trafikmedicinskt centrum … Vårdarvägen 1 … S31.
– Näääe. Vart skulle ni sa ni?
– Det är det vi inte vet. Trafikutredningsenheten. Trafikmedicinskt centrum.
– Nej, då vet inte jag heller.
Jag begrundar mitt öde framför ett avstängt område med Vårdarvägen 1 i fjärran. Ack.
I en annan reception satt tre fnittriga tjejer och sa ”vi kan googla åt er” och ”eeehm, där har jag jobbat, men jag minns inte var det var”, och ”äsch, åk upp till plan 5 och fråga i huvudentrén”. En läkare lyckades jag också haffa. Han lyste upp och sa:
– Ja, gå dit åt höger, och sväng höger igen.
– Men nu pekar du åt vänster …?
– Ja, jag är lite trött. Gå vänster, sedan höger. Där är huvudentrén.
En liten stund senare frågade vi en städerska, som sa att det inte fanns något som hette S31. Ytterligare en stund senare frågade vi en arbetsterapeut med tre tjocka pärmar i famnen, och hon sa att hon inte visste något – utom vad huvudentrén låg.
Här stannade vi och stakade oss genom ett nytt ord: coronaraniografi. Rangiografi för coronapatienter? Nej, helt enkelt ”kranskärlsröntgen”.
Tillbaka i huvudentrén blev vi frästa åt för att vi – svettiga och högröda – än en gång yrade om ”Trafikmedicinskt centrum på Vårdarvägen 1 i entré S31”.
– Strunta nu i det, följ den kartan och gör som jag säger!
Åhå. Det finns kartor. Kartan var utmärkt, och plötsligt var vi framme. Alldeles utanför dörren till Trafikutredningsenheten låg en …
… före detta hare, liksom fångad i flykten.Precis som Bugs Bunny.
Förmodligen hade han letat efter Trafikutredningsenheten han också.
Hon föddes 1927 och dog bara häromdagen – Éva Székely. Det är ett obegripligt långt liv där hon föddes strax före depressionen 1927 och dog nu, med hela världen i en liten (eller stor, förstås) mobiltelefon.
[paus för en simmig, funderande blick ut genom fönstret med tankar på tidens gång]
Simmaren Éva Székely [eeva seekej] slog ungerskt rekord på 400 meter när hon var 14 år fastän hon nästan inte fick tävla alls, judinna som hon var. När fascisterna 1944 klampade in i familjens hus för att deportera alla till närmaste avrättningsplats, ljög hennes pappa för att rädda hennes liv. Han tryckte ner henne i en säng och sa till de instormande soldaterna att hon var sjuk.
– Se! Hon kan inte ens gå!
– Hon behöver inte gå långt … svarade en officer.
De skulle ju skjutas alldeles i närheten.
– Snälla, lämna henne kvar här. Hon kommer att bli Ungerns nästa storstjärna inom simning! Du kommer inte att ångra dig! Snälla!
Officeren tvekade. Pappan envisades.
– Éva! Titta honom i ögonen och säg ditt namn tydligt så att han minns dig!
– Éva Székely. Éva Székely. Éva Székely, sa Éva Székely och tittade officeren djupt i ögonen och lade märke till att ena ögat var grått, medan det andra var brunt.
– Éva Székely, sa officeren och lät henne ligga kvar medan han puttade ut resten av familjen ur huset, förde dem till Donaus flodbank intill, och sköt dem.
Vackert minnesmärke i Budapest, just där det skedde.
Hur den sjuka flickan som inte kunde gå ändå skulle kunna simma, funderade inte officeren med ett grått och ett brunt öga på. Men det gjorde hon – hon slog sex världsrekord, vann nästan alla tävlingar i Ungern under många, många år, och tog ett OS-guld i Helsingfors 1952 och ett OS-silver i Melbourne 1956.
Vilka skarpa drag och bister blick hon hade 1956!
Innan den där dagen när familjen försvann, bodde Éva Székely med 42 andra judar i två rum på ett våningsplan. Eftersom judar inte fick simträna längre, sprang hon 100 gånger varje dag upp och ner i husets trappor – fem våningar. Efter befrielsen fanns blott tio personer kvar i livet på just detta våningsplan. Éva började träna simning igen, och beslutade sig för att drivkraften var minnet av de 32 som inte överlevde. Snabbt blev hon Ungerns främsta simmerska, som i folkmun kallades ”Fröken Fjäril” eftersom fjärilsim var hennes främsta gren.
Hon gifte sig sedermera och fick en dotter med med Ungerns då bäste vattenpolo-spelare Dezső Gyarmati. De simmade och tävlade (och vann allt) och engagerade sig i sina respektive sporter tills de ungerska myndigheterna 1960 deklarerade att bara en av dem skulle få resa till OS i Rom. Då lade Éva av, och satsade på att coacha ungdomar istället – bland annat dottern Andrea Gyarmati, som även hon knep OS-guld och vann nästan allt som hon ställde upp i.
Dottern Andrea under OS i München 1972. (Vilken häftig sim-bild!)
År 1950 deltog Éva Székely i en tävling i Budapest, där hon som vanligt vann. När hon stod där, högst upp på prispallen och tog emot guldmedaljen av det ungerska simningsförbundets ordförande, deklarerade någon i högtalarna plötsligt att hon för sina fantastiska resultat skulle tilldelas ett nyinstiftat pris. Prisutdelaren var en höjdare inom polisen. Med Éva Székelys egna ord:
– Tänk dig, va, där stod jag på prispallen med en stor vas i händerna och den här höjdaren som delar ut priset framför mig. Och så tittar han mig rätt i ögonen – och han har ett grått och ett brunt öga.
Michel Eugène Chevreul[ʃəvrœʹl] blev hela 103 – år precis som Kirk ”Gropen” Douglas, som dog häromdagen. Olivia de Havilland är 103 år i detta nu – och allt ni tänker är:
– VEM är den där Chevreul?
Han var en jättegammal, fransk kemist som ni inte bryr er om, tadaaa!
Michel Eugène Chevreul (1786-1889) i sin glada ungdom.
Chevreul levde 1786–1889, vilket ju precis som med Douglas och de Havilland är obegripligt länge – och väl inte ett mål i sig? Han var förutom jättegammal även professor som studeradefetter på 1810-talet. Han kom på att ”fetter är föreningar av syror och en bas, som vid fetters förtvålning förenas med vatten till glycerol”.
Nej! Gå inte! Fortsätt att läsa! Hör nu här!
Chevreul i sin tydligt och klart även glada ålderdom.
Han isolerade nio fettsyror och gav några av dem namnen (och nu fattar ni hur viktig han är) stearin-, olje-, kapron-, kaprin- och smörsyra. But there is more! Eller: Mais il y a plus!
Chevreul blev tillsagd av bekymrade väverskor att analysera växtfärgämnen som ”blödde” och tappade färg, och plötsligt införde han med sin forskning stora förbättringar inom färgeritekniken.
Mais il y a plus!
Det var han som kom på teorin om ”färgers kontrast och harmoni”. Alla neoimpressionister (som inte visste att de var blivande neoimpressionister) blev då tokiga av glädje och jätteinspirerade! De duttade små färgprickar så att alla konstkännare blev mer förtjusta än på länge!
Georges Seurat 1885.
Paul Signac 1890.
Seurat & Signac? Kan ju ingen människa hålla ordning på de namnen. (Småprickiga och färgglada var tavlorna, vilket är bra att lägga på minnet.)
Den glade Chevreul gav världens konstnärer goda råd om hur det skulle använda färgerna och låta ögats optiska förmåga jobba mer. Än idag har många konstnärer Chevreul som husgud och färgspöke.
En glad Chevreul-bild!
Chevreul forskade på sina fetter och färger och allt som därtill var relaterat, tills han strax före 103-årsdagen började studera ämnet ”ålder”. Då blev han krasslig och kallade på sin ende son Henri för att ha honom vid sin förmodade dödsbädd. Men så dog Henri där han satt, 13 dagar före sin far. Och stackars Chevreul, han dog förstås han innan han kom på svaret till den stora gåtan: vad leder oss till ett långt och lyckligt liv?
Chevreul på sin dödsbädd. Inte många färger där, inte.
Fotnot
Om man kollar hur stor andel jättegamlingar vi i Sverige har jämfört med andra länder i världen, ligger vi bara på 14:e plats. Nederländerna ligger på 29:e, för de har tydligen infört ett slags sympatisk ättestupa.
Nu vet jag förresten vad det ska stå på min gravsten. Jag ska citera Sigrid.
Idag var min andra dag som vikarie på högstadiet. Det var friluftsdag och jag fick den stora äran att ta en tvåtimmarspromenad med fyra elever. Blott tio meter utanför skolan, hittade vi ett blodigt fågellik.
Vi stannade till alla fem och beundrade bestörta brutaliteten i döden.
– Är det hjärtat?
– Är det där lungorna?
– Är hjärnan utsmetad ända där borta?
– Vad har hänt?
Kan det ha varit en katt? En rovfågel? Ett monster? Men varför låg den kvar? Vi resonerade fram och tillbaka och jag böjde mig ner och tog en bild, samtidigt som jag sa:
– It’s expired and gone to meet its maker. This is a late … birdie.
An ex-bird.
Referenserna till Monty Python gick förlorade. Hade katten-rovfågeln-monstret avbrutits i sitt fågeldödande? Vad var det för liten fågel?
– Var är huvudet?
– Under vingen. Liksom. Kanske.
– Titta! Där är en till död fågel!
Sannerligen. Vid en cykel en meter längre bort låg en till förolyckad liten stackare.
Bereft of life, it rests in peace.
– Den där lilla har ju inga ben.
– Och den där borta har inget huvud.
– Jättekonstigt.
Eftersom ben-pippin låg mitt ute på en gångväg, flyttade jag på den till en gräsplätt intill. Lill-pippin vid cykeln flyttade jag också på – så fick de ligga tillsammans på lit de parade.
– Men fröken. Nu har du ju pusslat ihop dom. Det är ju bara en fågel.
Så var det. En relativt stor fågel sliten i två bitar. Ett mysterium! Så gick vi vidare, medan vi diskuterade liv, död, ålder, Darwin, elakingar, släktingar, kalas, resor och Skogaholms bageri (i den ordningen).
Det blir nog bra, det här vikarierandet. Imorrn har jag fyra entimmeslektioner med sjuor, åttor och nior – och förmodligen kommer jag att sättas på prov på ett eller annat sätt …
Det var ju på tiden, höll jag på att skriva. Jamen hon var ju så gammal!
Doris Day (1922–2019) var en av min nostalgiska filmstjärnedyrkans sötnosar. Jag hade Katharine Hepburn och James Stewart som favoriter, så nu tror ni att jag är född 1922, jag också.
Katharine Hepburn & James Stewart i ”The Philadelphia Story”.
Nä, jag var bara oerhört fascinerad av det gamla Hollywood. Gary Cooper var en träbock (som på äldre dar dock påminde om min farfar). Cary Grant var bäst när han var rolig med Katharine Hepburn. Men med Humphrey Bogart fanns det bara en bra sak: Lauren Bacall.
James Dean? Pfffft.
Det roligaste med Doris Day skedde bara häromåret, när det visade sig att hon var två år äldre än hon själv trodde. Man undrar ju när hon fick nytt födelseår: när hon fyllde tre och halkade ner till ett? Eller när hon kom till Hollywood och som 26-åring befanns för gammal och därför fick bli 24?
Här har ni min Doris Day-samling!
Eller min och min – det var nog mamma som samlade dem när hon var liten.
Mina egna filmisar minns jag inte alls. Hade man filmisar på 1970-talet? Eller samlade vi bara på Piggelinbilder? Samlade jag egentligen på nåt annat än Kar de Mumma-böcker?
Men haaar ni sett vilket kass kvalitet det är på bilderna!
Doris Day och Gordon MacRae verkar ha funkat bra ihop eftersom de spelade in fem filmer på tre år: Tea for Two (1950), Vårflamman (1950), Mitt svärmeri (1951), Stjärnkarusellen (1951) och I silvermånens sken (1953).
Två år senare blev han alkoholist när han hoppade in i en film som hette Carousel.
Åhå. (Nu avviker jag lite från Doris.) Gordon MacRae uppträdde 1955 på nattklubb med sin fru, när han fick order att omedelbart ersätta Frank Sinatra i Carousel. Detta eftersom Frankie hade stormat iväg när han upptäckte att alla scener skulle spelas in två gånger: en för Cinemascope och en för Cinemascope 55. Oh the irony – sedan kom kameramännen på hur man skulle kunna konvertera de inspelade scenerna till andra format, så Gordon behövde alls inte anstränga och spela in allt två gånger. Hm, och då tog han sig fler drinkar, kanske?
Anyway!
På baksidan av de svartvita filmisarna står det ”Belgian Chewing Gum Ud.”.Nu undrar man ju vem Britt-Marie Strandberg var, och vad det är för spännande uträkning …
