Hoppa till innehåll

Etikett: död

Jag ville jag vore Hans Rosling …

… om det inte vore för det idag så oväntade beskedet att han dog. Den cancer som han tillfrisknade från på 1970-talet kom tillbaka.

Jag har hittat en tio år gammal, väldigt intressant artikel från Tidningen Vi, där han i blott några ord beskriver denna period:

”1975 blir Moçambique självständigt och jag blir färdig läkare. Tre år senare ska löftet till Mondlane infrias, men i duschen kvällen innan jag ska hämta flygbiljetterna känner jag en knöl i ena testikeln… operation… jo, det är cancer… misstänkt spridning… strålning är slutbeskedet. I ett slag brister allt. Hur förbereder man sig för att dö när barnen är tre och fyra år? När man själv just fyllt 30? Den sommaren är förtvivlad men Agneta, min hustru, är stark. Hon ger liv åt varje dag, och sakta men säkert vinner behandlingen över sjukdomen.”

Jag återkommer till den här artikeln om en stund.

Hans Rosling och Leif GW Persson är två av de få människor som är som de är, och ”får” vara det. Jag vet inte riktigt vem som avgör det där ”får”, men det är inte många i offentligheten som kommer undan med att t.ex. tala en sådan oerhört svengelsk engelska (Rosling) eller vara i så dålig fysisk form att varje stånk tar på krafterna (GW). Jag vill också vara mig själv i alla sammanhang, men si då kommer folk och påpekar att jag

  • måste lugna mig
  • bör försöka smälta in
  • borde tänka innan jag öppnar munnen
  • på inga villkor får vissla på bartendern
  • inte ska kasta champagneglas omkring mig.

Men nu fokuserar vi på Hans Rosling (1948–2017), som först var som många andra som utbildade sig läkare och sedan fortsatte med att forska, men som sedan 2003 (är inte helt säker på årtalet) for land och rike samt världen runt för att hålla oerhört proffsiga föreläsningar. Proffsiga bl.a. för att hans son och sonhustru utvecklade ett snillrikt presentationsverktyg som får en att önska PowerPoint åt häcklefjäll.

Men ibland kombinerade han tekniken med Ikea-lådor, som i tiominuterspratet här:

(Om ni hellre vill läsa texten, klicka här.)

Och hur sätter vi månne Roslings gärning i relation till vad som händer idag i världen? Jo, vi tänker på hur fantastiskt faktabaserad han var. Och jämför med … ptja … USA:s president kanske? Han, Trumpen, som idag påstod att terrordåden ”is happening all over Europe” men att de inte har rapporterats om i medierna. (Jag kan inte rekommendera en titt på Trumpklippet för de nervsvaga. Det är så skrämmande.)

Hans Rosling var ett föredöme när det gäller forskningspresentationer och kunskap, även om han i en dansk intervju blev så rosenrasande att budskapet nästan försvann bakom ilskan.

Men tänk ändå … om han hade fått hålla på ett par år till eller i alla fall bara bli en sisådär bortåt 100 år? Kan vi få en upptränad Leif GW Persson att hålla presentationer om världssvälten? Var finns arvtagarna?

Tillbaka till artikeln i Tidningen Vi från 2007. På slutet får Hans Rosling några snabbfrågor.


Två dagar senare:
Magnus Rosling (sonen) har skrivit några tips, som Anna länkade till i kommentatorsbåset. Jag lyfter upp dem hit till ytan!

Många undrar idag hur Hans arv ska leva vidare. Enkelt! Gör såhär!

1. Hjälp barn så att de har det bra. Det finns alltid tid till överdåd och om fler barn får en bättre barndom så kommer fler vuxna ha haft en lyckligare uppväxt om 18 år, jag lovar.

2. Fortbilda dig, se till att du faktiskt vet vem som har det svårt. Ta för vana att lära dig om världen till exempel kan man alltid heja på landet med lägst BNP/capita i fotbolls VM, det brukade Hans göra. (PS. Det är nästan aldrig Sverige, bara 16 länder är rikare)

3. Var kritisk, stå på dig men var ödmjuk. Tro inte på sånt du tänker om du inte minns varifrån faktan kommer. Är faktan gammal kan den vara felaktig redan idag. Stå alltid på dig och kräv samma förhållningssätt av andra. Erkänn för dem som visat att du tagit fel att du är tacksam och tar till dig.

4. Fortbilda alltid andra. Kan du förklara något du just har lärt dig för någon så att de förstår så blir ni tillsammans kunnigare.

5. Släpp pretentionerna. Hans älskade att säga att man alltid skulle göra allting rätt. Detta kanske skrämmer folk och verkar ouppnåligt men i själva verket är det mest en mycket god vana att se sig själv som kompetent till just detta. Om folk dömer dig för att du gör och har fel ibland så missar de att se helheten. Låt inte folk stirra sig blinda på en liten brist utan tvinga dem då att se alltsammans samtidigt.

6. Jobba hårt, inget löser sig själv och om man jobbar på så blir mycket mer möjligt att göra!

//Magnus Rosling

 

Det där med fotbollen känns ju jobbigt, men jag lovar att ha de andra råden i bakhuvudet i allt jag gör.

Share
32 kommentarer

Min moster Kickan

Jag borde egentligen skriva om det underliga i att Björn Borg som nyss var 17 år idag fyller 60 eller att nationaldagen i gulblåa kläder avlöpte utan problem samt att jag fortfarande gläder mig åt gårdagens vinst i träningsmatchen mot Wales (herrfopoll). Men istället tänker jag berätta att min moster Kickan är död, vilket är helt naturligt eftersom hon var gammal och skruttig på slutet – men hon gjorde ett stort intryck på mig. Hon var så raaaasande rolig, nämligen.

Nu ska ni få se på Kickan! (Som egentligen hette Dagmar, men det struntade jag blankt i.)

kickan1956
Kickan spisar musik och röker pipa i jungfrukammaren i mormors lägenhet 1956.

Kickan var en jäkel på att ge födelsedagspresenter. Så här står det allra först i min allra första dagbok:

”Denna dagbok fick jag av Kickan fredagen den andra februari 1973 då mitt kalas blev förstört av Martin Davidson som är den sötaste killen i min klass och min lillebror Jakob. Dom slängde Jakobs jättestora nalle som han fick av moster Kickan upp i luften och till varandra tills den tappade huvudet. Det var halm inuti.”

Ni ser – två av hennes presenter till oss nämns direkt.

Jag åkte ofta till Kickan i Stockholm – både när vi bodde i Lund och när vi bodde i Luleå. Mamma och pappa satte mig helt sonika på tåget, and off I went. Ingen oro där, inte!

kickancigg
Kickan med cigg.

Kickan serverade aldrig hemgjord mat utan blott färdigköpt, fryst och uppvärmd – en som hette persiljehjärpar var min favorit. Och så rökte hon. Jösses vad hon rökte – när jag nu tänker på henne ser jag henne framför mig i ett rökmoln. Grönsaker var det aldrig tal om att ställa fram, och allt hemma hos Kickan var så annorlunda jämfört med hemma hos mina föräldrar att jag häpnade. Och skrattade. Och skrattade. Och skrattade lite till.

Så mycket skrattade jag åt allt hon sa, att jag när hon skulle gifta sig 1971 krävde att få vara med. Neeej, sa mina föräldrar och lämnade mig kvar hemma i Lund. Detta accepterade jag inte (förmodligen tjatade jag hål i huvudet på någon), så vips hade jag övertalat den som bestämde så att jag fick ta tåget åka upp till Stockholm och vara med på bröllopet.

lottensmormor
Lilla Lotten och mormor Birgit på Kickans bröllop 1971. Klänningen var av ett märke som hette “Hans & Greta” och jag hade flera stycken i samma design.

Dagboken igen, när vi bodde i Luleå och jag fick åka liggvagn med fem främmande personer i kupén:

”Fredag 24 oktober 1975. Nu sitter jag på tåget till Stockholm till moster Kickan. Jag ska bo hos dom i nästan en vecka. Mamma har gjort en stor matsäck till mig, fast inte i en säck utan i en påse.”

Jag har kvar alla Kickans fiffiga födelsedagspresenter och en farlig massa vackra, svartvita foton … men jag minns inte vad vi skrattade åt. Inte en enda replik kan jag komma på!

– Rätt åt dig! hade Kickan kunnat säga åt mig just nu, och så hade hon blåst rök i ansiktet på mig och så hade hon skrattat ett rått, hest, mörkt, bullrande skratt och så hade vi skrattat på det sättet åt varandra i säkert en kvart.

Share
82 kommentarer

Det här med Muhammad Ali …

Jag gillar som bekant the bad boys inom idrott. Frank Andersson som varvade nacksving med nattklubbsdans, Patrik Sjöberg som rökte och drack öl, Zlatan som säger vad han vill (oh vad vi kommer att sakna honom). Men jösses vad de ligger i lä bakom Muhammad Ali (1942–2016).

ap-ali-birthday-boxing-beatles
Han var faktiskt 191 cm lång, Muhammad Ali. Beatlarna var lite mindre.

Muhammad Ali sa bland annat:

– I’m young; I’m handsome; I’m fast. I can’t possibly be beat.

– It’s hard to be humble when you’re as great as I am.

– If you even dream of beating me you’d better wake up and apologize.

– I’m so mean, I make medicine sick.

– How tall are you? So I can know in advance how far to step back when you fall down!

Muhammad Ali har som bekant inte varit sig själv på många år. Kanske hade han drabbats av Parkinson även utan sin boxningskarriär, kanske inte. Hur som helst är han faktiskt den enda boxare som jag kan titta på in action utan att må illa av våldet – han dansade och duckade och dängde sedan endast till motståndarna när han var säker på att träffa. Hårt.

Kolla här (stäng av ljudet, musiken i klippet är helt onödig):

Mina egna erfarenheter av boxning är oerhört begränsade. Rocky och andra filmer har jag förstås sett, men när de ska till att slåss, blundar jag. Det närmaste en boxningsring jag har kommit var när jag var redaktör på Nationalencyklopedin och fick ansvar för ämnet ”idrott” (jag hade geografi, drama, dans, teater och litteratur sedan tidigare). Plötsligt kom ett brev från den jättearge boxningsexperten O. Johansson, som hade hittat en massa fel i en artikel som han hade skrivit och en tidigare reaktör redigerat. Han skrev ord som ”klåpare” och ”skandal” samt ”okunnig” och ”idioter”. Jag skrev ett svar (på korrespondenskort av hård papp med ”Nationalecyklopedin” i relieftryck):

Hej!

Det här måste förstås utredas. När jag hittar den skyldige, är det bara helt sonika en rak höger från mig som gäller.

/Lotten Bergman, nypåstigen redaktör

Det fick ett par dagar (postgången, ni vet). Så kom ett kort svar:

Vasst och juste svar. I like.

/O.J.

I mina Aktuellt-årsböcker står det spaltmeter om Ali, och de är särskilt intressanta eftersom artiklarna är från den tiden. Han var i början av 1960-talet inte alls särskilt populär, bl.a. eftersom han bara babblade om hur fantastisk han var och inte skrädde orden och alltid (på gott och ont) sa precis vad han tyckte. Hans namnbyte (från Cassius Clay 1964) förvirrade journalisterna i flera år.

mohammed clay
Artikel från 1965.

claytyst

Men all heder åt Muhammad Ali, som hårdnackat vägrade åka till Vietnam. Hans straff blev bl.a. avstängning från boxningen och utfrysning från alla medier, vilket hade kunnat vara slutet på karriären … Men kolla här hur han uttrycker sig – han är jättearg:

(Spola till 1:54 om ni är stressade.)

Share
58 kommentarer

Bort gå de …

Jösses vad de dör, kulturpersonligheterna. Idag var det mannen med de tudelade glasögonen: Jan-Öjvind Swahn. Och att jag väljer att hänga upp ett blogginlägg här och nu bara för hans skull, kommer ni att förstå strax.

Så här satt han hela tiden med massa, massa uppslagna böcker. (Bildkälla.)

Pappa Sven-Öjvind fick med sin fru Anna fick fyra barn, som i tur och ordning hette

  • Jan-Öjvind
  • Cajsa-Lena
  • Sven Christer
  • Bo.

– Sven-Öjvind! Jag är på det viset igen!
– Det var då själva … var det inte tillräckligt med tre barn? Vad ska vi ta för namn till den då? Jag orkar inte!
– Lugn, kära du. Jag ordnar det.

Jan-Öjvind var en av några män som läste allt som skrevs till Nationalencyklopedins 20 band 1989–1996. Jag var redaktör för drama, teater, dans, geografi, litteratur och idrott och bestämde vilka uppslagsord som skulle vara med, hur långa artiklarna skulle vara och vem som skulle skriva dem samt vilka som skulle granska dem innan jag själv redigerade ihop alla åsikter och rättelser. Sedan skickades de förhoppningsvis korrekta och välskrivna artiklarna i ett stort, tjockt kuvert till bl.a. Jan-Öjvind Swahn. Han korrade alla artiklar med grön penna och en väldigt yvig, spretig stil.

Och han var inte mild och fin i sina kommentarer. Ofta strök han hela stycken och skrev interjektioner med utropstecken i kanten med sin gröna penna. När jag var alldeles nybliven redaktör inom ämnet geografi, fick jag tillbaka en artikel som var mer grön än vit som pappret den var skriven på. Längst ner stod det:

VAD ÄR DET FÖR JÄVLA KLÅPARE TILL REDAKTÖR
SOM HAR REDIGERAT DEN HÄR SKITEN?

Den artikeln satte jag upp på anslagstavlan så att jag kunde läsa versalerna varenda, vareviga dag.

Men skriva om allt det som han kunde, det kunde han – trots att NE:s redaktionshandbok, formatet och det begränsade utrymmet inte tillät några som helst utsvävningar. Uppslagsordet ”dröm” i NE avslutas Jan-Öjvindskt på detta stiliga vis:

”Rörande den medeltida tron på djävlars agerande som förförare i fromma människors erotiska drömmar, se incubus och succubus.”

Och så har vi ju alla finesserna i Bra Böckers gröna lexikon …

nosparning
Bildtexten i Bra Böckers gröna lexikon, uppslagsordet är ”parning”.
Share
48 kommentarer

George Martin (1926–2016) och munspelet

Stackars Pete Best som inte var bäst, som blev kickad ur Beatles, och som inte ens fick bli kallad ”den femte Beatlen” eftersom George Martin ju av förklarliga skäl fick den titeln. Mackan (kallar jag plötsligt Paul som vore vi polare) och Ringo har inte ens förklarat för honom vad det var som egentligen bidde fel. Men sanna mina ord – hans tid kommer.

BEATLES-1961
Paul, John, Pete och George 1961. När Pete Best är den ende kvar i livet och vi har skrivit runor över de numera kvarvarande två, kommer Pete att bli ett hett villebråd för alla journalister.

Men nu till George Martin som dog igår. Och som (hörni ungdomar) inte är författaren till Game of Thrones, även om just den George Martin ju ”är gammal och tjock och kan dö när som helst”, som ett av mina barn sa nyss.

Love Me Do was the best song they were able to offer”, säger George Martin i klippet ovan och förklarar att han inte alls var nöjd med den eftersom han ville ha en riktig hitlåt …

Det finns många böcker som analyserar Beatles’ musik och som oerhört noggrant redogör för vem som sa vad under inspelningarna – den bok som jag har läst heter ”Revolution in the Head”. Och nu blire musik!

The-Beatles-1963
Beatles våren 1963 – Johns glasögon sitter inte där de borde eftersom de inte ingick i hans image. (Och apropå glasögon: här är Pauls.)

När Beatlarna kom till Abbey Road-studion den 5 mars 1963, hade Paul och John med sig ett skrynkligt papper med en idé till en kort låt som de kallade From Me to You. George Martin lyssnade tålmodigt när de spelade låten fyra gånger, och sa sedan att den ju var både kort och väldigt enformig, men att han skulle kunna trixa och fixa lite.

Han sa åt dem att inleda med da-da-da, da-da, dun dun da och munspelstut, oooo:a lite, sjunga lite i falsett och stoppade på ett ställe (efter en minut) in en lång paus mellan orden ”from me” och ”to you” och lät John spela munspel där och vips, hade låtfragmentet blivit hela två (2!) minuter långt och en färdig produkt. (I mono. Man ska lyssna på Beatles i mono. Munspelet är bara med i monoversionerna. Mono. Och därmed basta.)

En annan version från Anthology.
En live-version utan munspel.
En liten snutt som jämför introt i mono med det i stereo.

För övrigt satt lilla Lotten redan i fyraårsåldern och övade på engelska – förmodligen pga. en japansk men engelskspråkig barnflicka.

takako_watanabe
Här står jag med Takako Watanabe från Yokohama.

Jag räknade då till elva på det här sättet:

  1. one
  2. two
  3. three
  4. four
  5. five
  6. six
  7. tin
  8. ton
  9. aj
  10. dont
  11. no

De här raderna i From Me to You översatte jag också:

I’ve got arms that long to hold you = ”Jag har armar som är så långa att dom kan hålla i dig”

Det funkade jättebra. Tills jag kom till

I’ve got lips that long to kiss you …

Då fick jag gå och fråga någon hur långa läppar funkade.

georgejobbartepaus http://www.thebeatles.com/photo-album/working-george-martin
Tepaus i kostym och slips den 5 mars 1963. John, Ringo, George H., Paul och George M.

George Martin var en musik-redaktör. Om texter finge bearbetas som musik med månadslånga manglingar och snillrikt samarbete, hade en annan sorts texter skapats än de texter vi oftast läser idag.

Bonus
Rolig läsning om ett möte med George Martin.

Share
70 kommentarer

Var var du när …

… du fick reda på XX:s död, när du fick reda på att World Trade Cent…? Ja, ni förstår: ”flashbulb memory”.

Idag måste vi än en gång rekapitulera vad vi gjorde när vi fick reda på att Olof Palme hade blivit skjuten. Dels för att jag är så intresserad av min egen historia, dels för att jag precis har förstått hur det gick till när Sveriges Radio sände nyheten. (Mer om det strax.)

Den 28 februari 1986 var en fredag, och min vansinnigt snygge tandläkare drog denna dag ut en av mina visdomständer eftersom jag har en osedvanligt liten underkäke och väldigt rymlig överkäke. Inte förrän långt senare kom jag på att jag fick en annan, nyutsprungen visdomstand utdragen måndagen den 30 mars 1981.

Jag och min blifvande djefla man skulle båda två tenta lördagsförmiddagen den 1 mars 1986. Vi vaknade i mitt studentrum på Hallands nation och gick upp och åt frukost. Sydsvenskan låg på köksbordet. På förstasidan stod det att landets statsminister hade blivit mördad.

Men detta såg ingen av oss. Jag bläddrade snabbt fram sportsidorna, kollade några tabeller, läste att SBBK hade slagit Hageby. Jocke Nyström hade besegrat underbarnet Boris Becker. Förstasidan – ettan kallad – såg vi inte åt.

dn1mars
Detta är inte Sydsvenskan.

I tentasalen lastade jag upp allt jag alltid åt under tentorna – mest kexchoklad. Tre poäng amerikansk realia II hette denna tenta, men runt omkring mig var folk ovanligt fladdriga och okoncentrerade. De stod i grupper och pratade istället för att rabbla årtal och tänka på flyktiga kunskaper.

Efter tentan åkte jag till Hallands Nation igen, och möttes av en tjej med det vackraste, långa, blonda hår man kan tänka sig. Hon pratade mycket.

– Haaaar du hört? Haaar du hört att Palme är mördad? Först så … och sen så … och dom spelar klassisk musik och … bla bla bla och … på tv har dom ställt in Razzel, det blir inget Razzel ikväll bla bla bla … och kungen ska inte åka till Egypten tror jag. Eller om det var Storlien.

Jag frågade nu min djefla man om hur det gick till när han fick reda på att Palme hade blivit mördad.

– Ingen aning. Vi tentade! Och du berättade för mig. Men jag minns inte var. Men apropå död, jag skulle vilja kolla på minnesstenen efter Samsonov som dog 1914 och …
– Va? Hockeyspelaren?
– Nää…
– Pingisliraren?
– Va? Nä, alltså … en rysk general. Han be… Har du förresten hört talas om Bismarck-tornen? Dom f…

När Sveriges Radio började sända nattradio i början av 1960-talet var det mest musik, men även ett ”aktualitetsmagasin” ingick. Just 1986 bestod de två första timmarna efter midnatt av ”Stjärnornas musik”, som leddes av Staffan Schmidt – utan avbrott för nyheter. Men den 1 mars klockan 01:10 avbröts  musiken och den hastigt inringde Jan Ström läste upp en text som han hade skrivit för hand på ett fullklottrat papper:

”Sveriges statsminister Olof Palme är död. Han sköts i kväll i centrala Stockholm. Olof Palme sköts ned vid korsningen Tunnelgatan–Sveavägen och han dog senare på Sabbatsbergs sjukhus. Regeringen är informerad. Finansminister Kjell-Olof Feldt och vice statsminister Ingvar Carlsson är informerade och de bekräftar båda att Olof Palme har avlidit.
Polisen söker en man i 35- till 40-årsåldern med mörkt hår och lång mörk rock. Polisen söker alltså mördaren och ett stort sökpådrag pågår i Stockholm. Taxiväxeln i Stockholm har skickat ut signalementet. Enligt polisens ledningscentral var det en taxichaufför från Järfälla Taxi som uppmärksammade att en person skjutits ned. Chauffören larmade sin taxiväxel som i sin tur larmade polisen. Ledningscentralen sände en polispiket till platsen. Olof Palme sköts klockan tjugotre och trettio, alltså halv tolv, för en och en halv timma sedan.
Regeringen har haft … samlats till ett extra sammanträde. Ingvar Carlsson, vice statsministern, leder mötet. Hans enda kommentar när han kom till Rosenbad ikväll är att “De e fruktansvärt”, sa han… till TT, när han kom till Rosenbad. Olof Palme skulle inom några månader fyllt 59 år. Han har varit ordförande i socialdemokratiska partiet sedan 1969 och statsminister under perioden 1969 till -76 och från 1982.
Med anledning av det inträffade kommer vi naturligtvis att lägga om nattens program i nattradion. Och ekoredaktionen återkommer naturligtvis med mera nyheter när vi har sådana att komma med.”

Detta föregicks av att en ”knäpp tant” hade ringt till Staffan Schmidt och klagat på den musik som spelades ”nu när Palme har blivit skjuten”. Hon avfärdades snabbt, men när en kollega som jobbade på BBC också ringde och ställde frågor om Palme, blev Schmidt misstänksam och gick till den obemannade Ekoredaktionens TT-printer … där han hittade en remsa om just Palme.

ttremsa
Och då ringde man till Jan Ström.

Men … vad var det som hände när jag drog ut visdomstanden den 30 mars 1981? Jo:

reaganshot

Share
96 kommentarer

Harper Lee and Umberto Eco just met for the first time

harperochumberto

– Hello … I’m Harper.
– How are you? I’m Umberto. I can’t believe we’ve never met!
– Well, I never meet anybody but my sister and some close friends.
– Let’s see … We should talk about something interesting. Many people would expect us to be exhilarated and …
– Do I look exhilarated?
– No.
– Okay then.

The authors, whom both died February 19, 2016, stand in silence for a while. Harper bites her nails – not because she is nervous but because they’re nice to chew. Umberto tries to talk about something else but the weather.

– Hey, Harper. Have you read Dan Brown’s books?
 Of course. I read everything. In an abundant society where people have laptops, cellphones, iPods, and minds like empty rooms, I still plod along with books. Instant information is not for me. I prefer to search library stacks because when I work at learning something, I remember it. Can you imagine curling up in bed to read a computer? Weeping for Anna Karenina and being terrified by Hannibal Lecter, entering the heart of darkness with Mistah Kurtz, having Holden Caulfield ring you up — some things should happen on soft pages, not cold metal.
– Wow. I agree. My generation knew pretty well what happened 50 years before our birth. Now I follow all the quiz programs because they are a paramount example of the span of the memory of the young generation – they can remember everything that happened in their life, but not before.
– However, Umberto … You never really understand a person until you consider things from their point of view.
– Listen, Harper. I’ve got it all figured out. All the blogs, Facebook, Twitter … They’re are made by people who want to show their private affairs at the price of making fakes, to try to appear such as they are not, to construct another personality, which is a veritable loss of identity.
– That’s the general idea, yes. People generally see what they look for, and hear what they listen for. But what about Dan Brown, what’s he got to do with this?
– The silliest thing … I made him up! Dan Brown is mine; and he’s a character from ‘Foucault’s Pendulum!’ I invented him. He shares my characters’ fascinations – the world conspiracy of Rosicrucians, Masons, and Jesuits. The role of the Knights Templar. The hermetic secret. The principle that everything is connected. I suspect the writer Dan Brown might not even exist!
– Umberto! Are you proud of yourself now that you’ve insulted a total stranger whose circumstances you know nothing about? People in their right minds never take pride in their talents. I think there’s just one kind of folks. Folks.
– I’m sorry, Harper. But. Since I became a novelist, I have discovered that I am biased. Either I think a new novel is worse than mine and I don’t like it, or I suspect it is better than my novels and I really don’t like it.
– Er … When you’re at the top, there’s only one way to go. Feel like a drink?
– Yes, please. I thought you’d never ask.

Harper Lee pours herself a glass of whiskey, and Umberto Eco opens a bottle of red wine. Harper holds her glass as if she’s going to make a toast, but instead she says:

– Sometimes the Bible in the hands of one man is worse than a whiskey bottle in the hands of another.
– Aaah. Religion. I believe that when men stop believing in God, it isn’t that they then believe in nothing: they believe in everything.
– Yup. It’s better to be silent than to be a fool.
– But books in general – I’m not speaking about the Bible … Books are like the spoon, scissors, the hammer, the wheel. Once invented, it cannot be improved. You cannot make a spoon that is better than a spoon… The book has been thoroughly tested, and it’s very hard to see how it could be improved on for its current purposes.
– Now hush, Umberto. It’s not necessary to tell all you know. You know we’re dead, don’t you?
– We have a limit, a very discouraging, humiliating limit: death. That’s why we like all the things that we assume have no limits and, therefore, no end. It’s a way of escaping thoughts about death. We like lists because we don’t want to die. When did you last make a list of something, Harper?
– Right now! Here’s my list: Natalie Cole, Alan Rickman, David Bowie, Lemmy Kilmister … Let’s introduce ourselves; they’re sitting at the table over there!
– Okay, Harper! Lead the way!

Harper Lee in 19
Harper Lee in 1961.
eco
Umberto Eco some years ago.

Disclaimer
I made all of this up, using Lee’s and Eco’s quotes. They really never met until now, when they’re dead. Ah well.
©Lotten Bergman

Share
49 kommentarer

David Bowie och hans Life on Mars

bowie
David Bowie, 1947–2016.

Trettonåringen här hemma har snöat in helt på ”R.I.P”, som han säger så fort något tar slut, går sönder eller i största allmänhet inte funkar. Idag fick han användning av de tre bokstäverna på fullt allvar, när alla i familjen fick en bekymrad rynka i pannan och försiktigt sneglade mot sin far, aka DDM, som obekymrat trallade omkring och pratade om deadlines och musfällor.

– Han vet inte, va?
– Han kan inte ha läst än.
– Men det står ju överallt.
– Mhm. Vi väntar en stund.

Vid halv tio hörde jag ett högt näääääää och en duns, så kom den djefla mannen, alltså DDM, ut i köket med ena handen på hjärtat och och ett ovanligt blänk i ögonen.

– Det här var … 69 är ju … han hade ju … det här tog mig hårt … jag … Bowie var m…

Till saken hör att DDM inte talar med ellipsligaturer i vanliga fall utan som en aldrig sinande svada; vi kallar honom P1 ibland. Han hämtade andan och stegade upp en tidslinje på golvet i köket.

– Bowies karrär är så här: först tramsade han omkring i London och var en glad spelevink med spralliga låtar, sedan fick han en jättehit i och med månlandningen och då blev han en ytterst seriös artist med tre av världens absolut bästa plattor [djup suck] och sedan nästan dog han i Los Angeles och sen åkte han till Berlin med Iggy Pop och sen gjorde han sitt bästa album, Scary Monsters, och sedan hade han en ökenperiod som är så här lång [två meter] och sedan … och sedan … blev hans album bra igen och sen släppte han den här skivan i fredags och så dör han idag.

– Out with a bang, not with a whimper, sa jag.
– Mhm. Jag måste … hm.

late-nights-hero
Ibland såg Bowie ut lite som Linda McCartney.

Life on Mars kom ut på ”Hunky Dory” 1971 och har en intressant historia, som Bowie själv gärna berättade om. Han hade några år tidigare översatt Comme d’habitude (av Claude François och Jacques Revaux), som fick heta Even a Fool Learns to Love, som enligt Bowie själv var bedrövligt fånig. Men då kom Paul Anka (ja, Anna Ankas exman) och köpte rättigheterna till det franska originalet – rakt framför Bowies näsa – och skrev en egen text till låten (med tydlig inspiration av Bowies översättning), som fick heta My Way. Som ni kanske har hört förut?

För att irritera och till och med retas med alla inblandade, skrev då Bowie en parodi – Life on Mars? – som ju liknar My Way (och Comme d’habitude). And the rest is pop music history.

Barbara Streisand gjorde redan 1974 en cover på Bowies ”parodi”, som inte föll Bowie på läppen. Han sa 1976:

– Bloody awful. Sorry, Barb, but it was atrocious.

Life on Mars?

It’s a God-awful small affair
To the girl with the mousy hair
But her mummy is yelling no
And her daddy has told her to go

But her friend is nowhere to be seen
Now she walks through her sunken dream
To the seat with the clearest view
And she’s hooked to the silver screen

But the film is a saddening bore
For she’s lived it ten times or more
She could spit in the eyes of fools
As they ask her to focus on

Sailors fighting in the dance hall
Oh man look at those cavemen go
It’s the freakiest show
Take a look at the lawman
Beating up the wrong guy
Oh man wonder if he’ll ever know
He’s in the best selling show
Is there life on Mars?

It’s on America’s tortured brow
That Mickey Mouse has grown up a cow
Now the workers have struck for fame
‘Cause Lennon’s on sale again
See the mice in their million hordes
From Ibiza to the Norfolk Broads
Rule Britannia is out of bounds
To my mother, my dog, and clowns
But the film is a saddening bore
‘Cause I wrote it ten times or more
It’s about to be writ again
As I ask you to focus on

Sailors fighting in the dance hall
Oh man look at those cavemen go
It’s the freakiest show
Take a look at the lawman
Beating up the wrong guy
Oh man wonder if he’ll ever know
He’s in the best selling show
Is there life on Mars?

”This song was so easy. Being young was easy. A really beautiful day in the park, sitting on the steps of the bandstand. ‘Sailors bap-bap-bap-bap-baaa-bap.’ An anomic (not a ‘gnomic’) heroine. Middle-class ecstasy.

I took a walk to Beckenham High Street to catch a bus to Lewisham to buy shoes and shirts but couldn’t get the riff out of my head. Jumped off two stops into the ride and more or less loped back to the house up on Southend Road.

Workspace was a big empty room with a chaise longue; a bargain-price art nouveau screen (‘William Morris,’ so I told anyone who asked); a huge overflowing freestanding ashtray and a grand piano. Little else.

I started working it out on the piano and had the whole lyric and melody finished by late afternoon. Nice.

Rick Wakeman came over a couple of weeks later and embellished the piano part and guitarist Mick Ronson created one of his first and best string parts for this song which now has become something of a fixture in my live shows.”

(David Bowie 2008.)

Share
67 kommentarer

Lennart rimmar på allt

Lennart Hellsing (1919–2015) och jag var ju gamla kompisar.

hellsing_lottenbergman
Lennart och mitt tillfälliga tunnelseende.

Ehum. Jag ljuger så att jag tror mig själv, förstås. Sanningen är att jag har fotograferat honom på Bokmässan och att jag 2011 ingick i ett gäng som skulle nominera årets nyord, där även Lennart ingick.

2011hellsing_lottenbergman
Lennart och mitt fokus på anteckningsboken.

Förvisso har jag under åren beundrat Ingemar Stenmark och Björn Borg mer än Hellsing, men det är en helt annan historia. En som idag sliter sitt hår förtvivlar över tingens beskaffelse är förmodligen Sydsvenskans Andreas Ekström, som inte känner som nästan alla andra:

”Men låt mig bara säga detta: att rimma hur som helst är ingen som helst konst så länge man inte behöver ta hänsyn till vilka ord som faktiskt finns. Den uppburne Lennart Hellsing är enligt min enkla mening en av innehållslöshetens främsta företrädare i hela 1900-talslitteraturen. Jag har aldrig hört något så tomt någon gång, och slentrianhyllandet av detta tekniskt genomförda ingenting gör mig svårt provocerad.” (Hela texten från 2008.)

Men. Nu måste jag protestera; den här är ju inte innehållslös eftersom man anar ett ännu inte sökt patent:

Vitamin, Vitamin! Kom hit min kusin
din mamma har tappat sin sista sardin:
Syster hon grät
så det regna i knät
men kjolen hon hade var vattentät.

Ok; här blir det förstås svårt att finna sans och vett:

Lappricka pappricka puddingpastej
när jag blir stor ska jag spela för dej:
Trumma på min trumma, gnida min fiol,
skjuta ner små plommon med korkpistol.

[—]

Lappricka pappricka puddingpastej,
när jag blir stor ska jag gunga med dej
i ett gult citronskal många gula mil
upp och ner och bort på sjön av citronil.

Fast det gör ingenting alls eftersom man kan fokusera på att tolka ”gnida min fiol” ekivokt, att googla citronil eller uppröras över stavningen av paprika. Och varför ska allt vara fyllt av innehåll? Nej, fyllen I alla lifvet med trams och intetsägligheter, nyuppfunna ordvrängelser och rim som inte finns!

Gör som Lennart och rimma på allt:

Fru Pantalong
bor på en balkong
kokar till middag
rammelbuljong.

Vilket osökt för oss in på Povel Ramels Lingonben från 1957, som mig veterligen inte innehåller något vettigt utom … det faktum att rysligt mycket kan tolkas som ekivokiteter, vilket den nuvarande Tjugotreåringen inte anade när han lärde sig den utantill för 17 år sedan.

Bluff och Spark och Tork och Kvark
voro sex små dvärgar
En var ful och en var glad
och en var dum i huvet

Hej, sa Kvark till lille Tork
Känner du igelkotten Pilt?
Han som varit i Paris?
Ja, det gjorde Ivar

Hör du hans lilla runda tass
när som han trippar på sitt pass
Tripp och trapp och trypa
Se hans lilla piga?

Tomtefar i skogens brus
sitter som ett päron
Han har inget eget hus
allt i sin stora näsa

Söt och blöt är sagans fé
Trollen är bjudna hit på té
Det lilla trollet! Pass för de!
Nu ska mormor bada

Väva och spinna natten lång
Prinsen är här i fjorton språng
Hopp och hipp och huppla
Hästen heter Sverker!

Stora slottet Drummeldimp
ligger bortom fjärran
Dit får ingen komma in
som ej kan baka struvor

Gyllenkrull och Sockertipp
Kom, ska vi dansa häxan våt!
Vill du mig här, så har du nåt
Sov du lilla tryne

Kungen är full av stock och sten
Skogen är full av lingonben
Per är full av tomtar
Hur ska Lillan orka?

Upprop till alla ordvrängeristollar i Sverige: rimma och skriv och se till att denna underbara tradition med tramsiga rim och orimmade orimligheter får ett uppsving!

yvonnelombard
Yvonne Lombard 1954, då alldeles nygift med Lennart Hellsing. (Texten är exempel på annat innehållsligt nonsens.)

Fotnot
Ordet ”piga” i Lingonben länkar till en video med Gunwer Bergkvist & Martin Ljung eftersom jag fick göra lite efterforskningar när det visade sig att det inte i alla versioner står just ”piga” utan … ”faster”.

Share
96 kommentarer

Robban Broberg 1940–2015

robbanbrobreg
Med penna i hand.

allt är en dröm
som en poet
ställer jag dikt
mot verklig-het och varm
är du i fantasin
här i min skrivmaskin
bär mej
poste restante
air mail
bort ifrån jante
par avion
med denna sång!
vill jag skicka dej ett brev men tyvärr
så har jag inget kuvert
adressboken har kommit bort å
jag har inget porto
varje gång som jag telefonerar
så får jag höra att du inte existerar

Ni vet hur man blir ledsen när de begåvade dör iväg med tidens hastighet och man har glömt att hylla dem? Så är det inte med Robert Karl Oskar Broberg – här i bloggen har han nämnts flera gånger under åren.

När budet med frånfället nådde hela Sverige i förmiddags var de blixtsnabba på SVT: redan strax efter tio kördes ett minnesprogram igång. Lite haltande på sina ställen med kvickt uppringda Robbanspecialister.

– Hej Stefan Sundström! Berätta hur du lärde känna Robban Broberg!
– Va? Känner? Jag kände inte honom, inte ett dugg. I så fall har ni ringt till helt fel person. Jag gillar’n bara.

Boken ”Robert Brobergs galleri finns det inga galler i” från 1992 ligger uppslagen framför mig. Det är 1,2 kg teckningar och handskriven text som är ganska svårläst och i långa stycken riktigt trist. Men så kommer ett gäng självporträtt som går från bl.a. Wilhelm Tellporträtt via Gotohellporträtt, Mjällporträtt, Senkvällporträtt och Shellporträtt till …

tratt_robban
… självpåträtt tratt …

I långa partier fantiserar han om hur han åker vespa med Chagall, Picasso och van Gogh och vad de hittar på och hur de river av en och annan låt mellan varven och så avslutar han allt med att detta hans påhittade möte inspirerade honom precis lika mycket som om det hade skett i verkligheten. Idéerna bara sprutar ur honom och någonstans har han en drivkraft att faktiskt genomföra sina planer och hugskott.

Den där vespan som han åker på (och som även nämns efter 25 minuter här), har en egen historia. Det var dans i Blå salen, och bland inträdesbiljetterna lottades en vespa ut. Robban och hans kompisar beslutade sig för att när vinnarlotten ropades ut, skulle han och polarna tjoa och skrika som om det var de som hade vunnit. Sagt och gjort – ”vinnare är 394!” följdes av ett himla hurra-ropande med unge Broberg i spetsen. Plötsligt kallades Robban upp på scenen för att ta emot vespan. Skamsen, men fylld av en euforisk buskänsla, lydde han – och fick order att ta fram sin entrébiljett … som visade sig vara just 394.

På väg upp på scenen sprack hans byxor och succén var ett faktum. ”Jag gjordes till åtlöjje [sic] och tappade ansiktet, men hellre det än att visa rumpan.”

vilkarattar_broberg
“Kill your darlings” hade en nutida redaktör muttrat här.

Som bekant hade Robban Broberg genom åren som flera andra artister olika egon:
1957–1968 Robban
1968–1974 Robert Karl-Oskar
1974–1982 Zero
1982–2015 Robert Broberg

Men vad ligger bakom den här artikeln om ”Roban”?

robbanbrobergtidning

Och så till min egen jagmöttelassierobban-upplevelse. För 1985 uppvisningsbuggade jag inför massa folk på KTH. Hedersgäst denna kväll var Robert Broberg, som hade synts på bilden nedan om …

robbanbroberg
… jag (till höger) inte hade haft en sån jättestor rosett i håret.

Enligt boken som jag fortfarande sitter och bläddrar i, har vi teckningslärarinnan Lilian Anselm att tacka för att det verkligen blev nåt av Robban Broberg. Innan hon kom in i hans liv ”funkade inte skolan för mej”, skriver han.

”I början var jag nog ett sorglöst och lydigt barn – men sen när man började bli medveten om skolans krav, puberteten, det s.k. yrkesvalet m.m. Då började jag känna mej väldigt osäker, vilsen, stängd, hindrad och inlåst.”

Men så kom Lilian och sa att det var okej att vara vänsterhänt och spretig, musiker i ena stunden och konstnär i nästa. Robban frågar sig:

”Vad hade (vänster-)hänt om dom hade tvingat mig att spela med höger? Hade det blivit några låtar då?”

Låtom oss skicka en tacksamhetens tanke till alla lärare som förstår att se begåvningarna när de står där och spretar.

Sista ordet får Robban själv – sista uppslaget i boken.

hejnurobban


 

Fast nu kom jag på att jag inte kan undanhålla er länken till The Pling Plong Show. Baowaoing!

Share
39 kommentarer