Hoppa till innehåll

George Martin (1926–2016) och munspelet

Stackars Pete Best som inte var bäst, som blev kickad ur Beatles, och som inte ens fick bli kallad ”den femte Beatlen” eftersom George Martin ju av förklarliga skäl fick den titeln. Mackan (kallar jag plötsligt Paul som vore vi polare) och Ringo har inte ens förklarat för honom vad det var som egentligen bidde fel. Men sanna mina ord – hans tid kommer.

BEATLES-1961
Paul, John, Pete och George 1961. När Pete Best är den ende kvar i livet och vi har skrivit runor över de numera kvarvarande två, kommer Pete att bli ett hett villebråd för alla journalister.

Men nu till George Martin som dog igår. Och som (hörni ungdomar) inte är författaren till Game of Thrones, även om just den George Martin ju ”är gammal och tjock och kan dö när som helst”, som ett av mina barn sa nyss.

Love Me Do was the best song they were able to offer”, säger George Martin i klippet ovan och förklarar att han inte alls var nöjd med den eftersom han ville ha en riktig hitlåt …

Det finns många böcker som analyserar Beatles’ musik och som oerhört noggrant redogör för vem som sa vad under inspelningarna – den bok som jag har läst heter ”Revolution in the Head”. Och nu blire musik!

The-Beatles-1963
Beatles våren 1963 – Johns glasögon sitter inte där de borde eftersom de inte ingick i hans image. (Och apropå glasögon: här är Pauls.)

När Beatlarna kom till Abbey Road-studion den 5 mars 1963, hade Paul och John med sig ett skrynkligt papper med en idé till en kort låt som de kallade From Me to You. George Martin lyssnade tålmodigt när de spelade låten fyra gånger, och sa sedan att den ju var både kort och väldigt enformig, men att han skulle kunna trixa och fixa lite.

Han sa åt dem att inleda med da-da-da, da-da, dun dun da och munspelstut, oooo:a lite, sjunga lite i falsett och stoppade på ett ställe (efter en minut) in en lång paus mellan orden ”from me” och ”to you” och lät John spela munspel där och vips, hade låtfragmentet blivit hela två (2!) minuter långt och en färdig produkt. (I mono. Man ska lyssna på Beatles i mono. Munspelet är bara med i monoversionerna. Mono. Och därmed basta.)

En annan version från Anthology.
En live-version utan munspel.
En liten snutt som jämför introt i mono med det i stereo.

För övrigt satt lilla Lotten redan i fyraårsåldern och övade på engelska – förmodligen pga. en japansk men engelskspråkig barnflicka.

takako_watanabe
Här står jag med Takako Watanabe från Yokohama.

Jag räknade då till elva på det här sättet:

  1. one
  2. two
  3. three
  4. four
  5. five
  6. six
  7. tin
  8. ton
  9. aj
  10. dont
  11. no

De här raderna i From Me to You översatte jag också:

I’ve got arms that long to hold you = ”Jag har armar som är så långa att dom kan hålla i dig”

Det funkade jättebra. Tills jag kom till

I’ve got lips that long to kiss you …

Då fick jag gå och fråga någon hur långa läppar funkade.

georgejobbartepaus http://www.thebeatles.com/photo-album/working-george-martin
Tepaus i kostym och slips den 5 mars 1963. John, Ringo, George H., Paul och George M.

George Martin var en musik-redaktör. Om texter finge bearbetas som musik med månadslånga manglingar och snillrikt samarbete, hade en annan sorts texter skapats än de texter vi oftast läser idag.

Bonus
Rolig läsning om ett möte med George Martin.

Share
Publicerat iBloggen

70 kommentarer

  1. Men det är ju munspelet som gör hela låten. Jö!

    Den enda kändisrelaterade pryl jag har är programmet från August Strindbergs begravning. En tjuga, nån?

  2. Om texter behandlades på samma sätt som låtarna i Schlagerparaden som ju alla verkar ha en fyra-fem kompositörer skulle de apselut nå nya kulinariska höjder.

  3. Åhå. Redan i slutet av förra båset inträdde ting som får mig att tänka på ett engelskt (oj, just precis nu har jag lärt mig att det ursprungligen är tyskt!) ord som jag tycker är så fint, nämligen earworm.

    Och jag har läst här och där att bästa sättet att bota öronmask är att (ondskefullt) smitta andra med den. (Finns ett sätt till, förstås, det att fördriva masken med en annan mask. Börja sjunga eller vissla på en annan melodi och ha den i stället. Jovars, sådär lite lagom bra.)

    Så nu tänker jag inte längre på grååååååt-låten eftersom jag framgångsrikt stoppade in den i bl.a. Lottens huvud i natt. Däremot slåss maskarna Love me do med From me to you i örona för närvarande, och jag funderar över vad jag ska exorcera dem med.

    Något helt, helt annat sorts ljud. Jag vet, Mozart! Lacrimosa!

    Puuuuh.

  4. Niklas, jag brukar undvika schlagerparaden, men har icke desto mindre med förundran observerat att de numera tycks vara så många som skriver låtarna (så många per låt alltså). Fantastiskt. Skriver de fem ord och tre toner var, liksom?

    Man tänker spontant på den där leken som jag absolut inte kommer ihåg vad den heter. Den där en grupp personer tar ett papper och en penna. Person ett ritar ett huvud och viker pappret så att bara halsen anas. Person två ritar överkropp och viker så bara nederkanten på överkroppen syns. Och så vidare. Till slut får man en jähätterolig konstig felkonstruerad gube eller guma i milt sagt underliga kläder. Jo.

    Blir inte låtarna lite så också?

  5. Christer, the Long Distance PT

    Annika, jag tror inte att man turas om att skiva några toner var, mer att någon har en melodiidé, en annan kommer på ett stick, den tredje en snygg basgång och så vidare. Till exempel. Eller så sitter allihop och jammar och plockar de bästa bitarna. Eller så bollar man idéer på annat sätt. Men jag håller med om att det verkar krångligt om man är alltför många kockar.

  6. Christer, tLDPT, det tror förstås inte jag heller egentligen. Men att så många jobbar ihop om någonting sådant som en kort poplåt (eller slagdänga, varför används det fina ordet “slagdänga” så sällan numera?) är verkligen befängt. Allt annat än total utslätning blir ju onåbart då.

    Ack.

    Nä tacka vet jag Mozart, som sagt! (Hehe …)

  7. En djefla man (DDM)

    Christer Sandelin skulle behövt en redaktör (Hon har ett sätt som får alla män / att tro de är i himmelen / men den hon vill ha / är jag). Och Magnus Uggla (… bortom varje rum och tid!). Och Tåström (väst är väst, öst är öst, ge mig tröst vid ditt bröst; i huset där jag bor känner ingen varann;)

  8. och

    Tack för kameralänkar i förra båset, LW! Mina ögon stod på skaft när jag försökte fatta alltihop…

    Jaså, Martin var SÅ grundläggande? Och där satt jag på sextiotalet och var grymt imponerad när mästerverk efter mästerverk från Beatles hördes i radion. Martin visste jag ingenting om.

    Men Paul och John klarade sig ju rätt bra ändå när de blev soloartister? Eller hade George Martin en tumme med i “Imagine” också?

  9. George Martin spelade in åtskilliga av de tidiga Beatles-alstren på 2-spårsbandspelare. Inspelningarna mixades sedan ner till Mono, som mycket riktigt låter bättre så än i stereo. Men ibland gick det fel: Några låtar gick till release omixade, och då hördes instrument och stämmor i antingen vänster eller höger, men i mitten var det tomt.

    Detta var att likna vid ett tryckfel, men gav upphov till åtskilliga rynkade näsor om 60-talets ljudgubbar och stereo. Ämnet har faktiskt varit uppe tidigare. Läs ett antal kommentarer med början här.

  10. Bland årets avlidna kan nu även inräknas vår dammsugare. Den la av i eftermiddags under utstötande av lite blixtar och bränd lukt, så jag drog ur sladden och cirklade kring den ett tag för att vara säker på att den inte faktiskt brann.

    Fast någon vidare kulturpersonlighet var den ju icke.

  11. Brid, den var nog släkt med vår ugn som vid uppnådd temperatur fortsatte att öka värmen. Lyckligtvis var vi i köket och började tycka det kändes mysko.

  12. Maj Korner

    Min storasyrra har tre av beatlarnas autografer från 1963. Om hon inte hamnat i penningnöd och sålt dem.

  13. LupusLupus99

    Brid, jag ska få be och lägga till min ena rakapparat som idag
    döden dog. Den begick “assisterat självmord” när den på egen hand
    (med god hjälp av gravitationen) förflyttade sig från handfatet
    till golvet. Den var därefter stendöd.

  14. Lite OT – får jag be om en tjänst, kära båset som är vaket så här dags?

    Jag ska imorrn i radion prata om svordomar eftersom jag har fått frågan om det kan anses ha med dåligt ordförråd att göra om man svär mycket. Och jag tänkte även då berätta om ovanliga svordomar. Har ni några såna?

  15. Hirvivitto.

  16. LarsW

    Jag använder ofta “jämrans”, hämtat från Kalle Anka då förstås. Alla kan detta, så det är väl snudd på ett noaord. Men dock en svordom.

  17. Sopprot
    dönick
    papparsel
    jestanes
    fuckface
    plattryne
    sakramenskade
    hevlete (sagt av den treåriga sonen då han blev påkörd av elak kärring med kundvagn)
    hilvittes
    snorgök

    eller är detta mest invektiv?

  18. Kommer jämrans från Kalle Anka? Det visste jag inte!

    Invektiv är utmärkta i svordomssammanhang! Sopprot är bäst: den kan man dra till med när man är heligt förbannad och ändå vill framstå som en relativt ofarlig person.

  19. Kanske ingen svordom, men inte helt rumsrent. På montageplatser förekommer en hel del uttryck för extra jävligt och extra bra. Av någon anledning, min allmänt positiva natur kanske, har de positiva fastnat.

    Ett sådant uttryck var något i still med voima vittuu där voima betyder smör och vittuu är som i Folkmusik från Vittuula.

    Om det var alldeles inihelvete bra – som när man hade betinget klart redan klockan tre och dessutom hittat en bortglömd flaska Kosken i klädskåpet så förstärktes uttrycket med “Extra Stora” – fast på finska – före voima.

    Dina lyssnare kan säkert komplettera och korrigera.

  20. Jå! Hyvä!

    Eskilstuna är en stad som är full av finnar sedan arbetskraftsinvandringen på 70-talet.

  21. Jämrans vill jag ha att komma från Svenska Mad. Där förekom det redan under Lars O’Månssons tid.

    AuL, som var med i de inre kretsarna vet säkert besked.

  22. HK

    Här är en länk med invektiv etc. Kanske har jag en gång fått den härifrån, ursäkta tjatigheten isf.

  23. Men var, oh var, läste jag nyligen att de som svär mest ofta har ett stort ordförråd?

    (Helt seriös forskning hade kommit fram till detta och alla var så häpna så häpna. Nåja — jag själv svär ju en hel del, betydligt mer än jag egentligen skulle vilja, och jag törs nog beskriva mitt ordförråd som jämförelsevis stort.)

    Jag känner plötsligt ett starkt behov av att återge en … ramsa, kan vi väl kalla det, som en gammal gubbe pappa kände brast ut i när det ösregnade. Har jag visat den förut? Tror inte det.

    “Helvetes jävlar och kyss mej på fan, jag tror tamejhelvete att himlajäveln är ruten!”

    (Ja, det ska vara “ruten”, dialektalt för “rutten” alltså.)

  24. I så fall ligger jag bra till, Annika. I en seminarieutvärdering hade en deltagare skrivit att jag använde alldeles för mycket kraftord.

    Jag såg också den artikeln. Var det i Språktidningen?

  25. Ålahuve
    impotenta slapptask
    felnavlade halvapa
    jubelidiot
    slemhög
    fossila kreatur
    satans mög
    snorhyvel
    avskum
    babianarsle

    Det var sagolikt så svårt det var att vara arg när man inte är det.

  26. Ja! Språktidningen 8/15 hade en artikel om svordomar!

  27. LupusLupus99

    Jag har hört talas om de som använder sig av det ytterst modesta
    järnspik som en “synonym” till valfritt sväruttryck.

  28. Ha! Found it! (Jag hade ju en aning om jag jag att jag hade läst’et på engelska, åtminstone först.)

  29. Jaha ja, “jag jag” ser ut som vokabulärkollaps men det är förstås bara vanligt fingerfladderslarv. Meningen var att det skulle stå “att jag”, såklart.

  30. Nu har jag ju fått massa material! Tack! (Pratet sker vid halv niotiden imorrn bitti.) Pruttkorv!

  31. Pitt!

  32. HK

    OT eller Vintern viker. 75 minuter kondenserade till 4.41.

  33. Va! Är det en svordom? Nu måste vi nog börja fundera lite över vad en svordom är för något.

    Om någon kan hitta Piratens lilla historia om mannen som blev utesluten ur den religiösa församlingen på grund av “passivt svärjande” så finns det en del synpunkter på vårdat språk att ta till sig.

  34. Förnicklade …

  35. Förnicklad = förbannad i desarmerad form.
    Jämrans = fegvariant av jävlar(s)
    Järnspikar, samma

    Att rada upp en del kombinationer av skaldjur, kräldjur och andra mer eller mindre ätliga varelser tillsammans med utvalda kroppsdelar (som Haddock gör) anses av många vara ett kreativt svärjande. Jag ser det enbart som tröttsamt.

    Det är möjligen där som svordomar som “fattigdomsbevis” har sitt ursprung.

  36. Lotten 23.30, nej jag är inte finsk men hirvivittu är en egenkonstruerad finsk svordom som jag chockat finnar med. För den som inte orkar ta sig till Google översätt betyder hirvi älg. Vad vittu betyder har väl SG redan rett ut.

  37. Jag sa voi vittu i radio. Och sedan svor jag så inihelvete på lulmål. Jå.

  38. LupusLupus99

    Lotten, utan att de “piiipade” dig?

  39. LupusLupus99

    Det var på tiden att de uppfann en masspantare.

  40. Ninja i Klockrike

    Imponerande ramsa av han Clifford.

  41. LupusLupus99

    Lottens del börjar efter 2 timmar och 39 minuter.

  42. och

    Alldeles för sent hoppar jag in, med det oskyldiga “slöfock” som faktiskt, enligt Fredrik den store L, egentligen betyder “impotent”!

    Fock alltså, som i fuck, men vi associerar väl mest till någon som ligger på “sofflocket” (för den som minns sofflocken). När gumman som stod och skrek slöfock åt sin karl menade att han minsann inte kunde få upp den!

  43. LupusLupus99

    Fy bubblan och. 😉

  44. Hundsvott – det träffade jag på alldeles nyligen i samband med lyftdon, taljor och annat sånt. Att hundsvottera någon var alltså detsamma som att likna personen vid en hundsvott.

    Ett intressant och mycket välfunnet skällsord. Med viss tonvikt på skäll.

  45. LL99 har helt rätt, men ni som är intresserade behöver bara klicka på länken, för jag har ställt in den perfekt!

    Å, satan i helvete vad solen lyser idag! (Kan inte sluta svära.)

  46. Vilket trevligt program — ja, älgutskällningen var verkligen en pärla!

    Nu har jag försökt hitta ett teveinslag på jotjob men skändligen misslyckas. Antagligen för att jag inte är helt säker på vem det egentligen var som gjorde programmet. Antingen var det den outtröttlige Stephen Fry i sin språkserie, eller den lika outtröttlige Michael Mosley i någon av sina “kolla hur kroppen funkar”-serier.

    Hur som helst gick inslaget ut på att demonstrera något som är välkänt bland forskare, men som inte alla språk-“vårdare” vill kännas vid: I krislägen — ilska, rädsla, smärta — hjälper det verkligen att svära!

    Saken visades genom att några personer fick hålla ena handen och underarmen nedstucken i en hink med isvatten — verkligt kallt, lika mycket iskuber som vatten, alltså — och se hur länge de stod ut. Att svära och leva om gjorde att försökspersonen/-personerna stod ut mer än dubbelt så länge som de gjorde när de bara sa “aj” och “jämrans” och sådant!

    Och åtminstone en av försökspersonerna var definitivt Brian Blessed, som ju är svärjarnas skyddshelgon, ungefär (det finns många, många, många fler klipp med Blesseds bästa svordomar och hans sagolika röst, jo — jag tog ett kort ett).

  47. Nej med jösses vad stolligt jag uttrycker mig, då! Nu sitter jag och skrattar åt mig själv.

    “Åtminstone en av försökspersonerna var …” låter ju som om han kan ha varit två av dem också.

    Se där faran med att ändra sina egna formuleringar lite hastigt, och inte ändra färdigt.

    Hihihiii!

  48. (Och inte korra sig — “med” ska vara “men”. Blah. Jag behöver nog något att äta.)

  49. Satans jävla förbannade helvetes sk*t. Jag som levt i alla år med glasklara minnesbilder av K. Anka och “jämrans”, så kommer ordet från det husorg*n som tog över efter K & hans vänner.

    Inom vittnespsykologin finns det termer för bergsäkra men felaktiga observationer, men både skakad och störd som jag är klarar jag inte att leta fram något på den fronten just nu. Eller någonsin.

  50. Ökenråttan

    Din lurviga babian – med löss i pälsen! – Yngste sonens invektiv när fadern gjort något som den lille ogillade. Kraftfullt, eller hur? (Kommat satt enligt regel som framkom på lektion i kommatering vid språkseminarium i dag.)

  51. Gun-Britt Sundström har skrivit en rolig bok om svordomar; den heter “Svär inte så förbannat”.

  52. Ökenråttan

    Djävlars blod- nu blev jag blå. VARFÖR?

  53. Blåblodig, kanske?

  54. Alldeles OT igen:

    Jag brukar inte bry mig så mycket om vem som är äldst i världen eftersom det alltid är några som är äldst i världen — varje gång en dör så blir en annan, o.s.v.

    Just nu är det en amerikansk tant som är allra, allra äldst säger de. Men den allra, allra äldsta nu levande mannen är på något vis anmärkningsvärt äldst! En historiens ironi åt rätt håll, för en gångs skull.

  55. Zozzo

    Nu jävlars har nån sk*tit i det blå skåpet!

    Varifrån kommer skåpet? Varför är det blått? Och själva aktiviteten som avses, varför är det just den? Varför inte säga t.ex Pinkat i den röda terrinen?

  56. Själv pinkade jag rött i terrinen. Det var njursten. Blå skåpet kan man Googla på.

  57. Så … eftersom vi har noterat att det är ovanligt dödligt på sistone, kan vi behöva lyssna på Lucky Man. för Keith Emerson från Emerson, Lake & Palmer har dött.

    Ja. Vi ska alla, och så vidare. Igen.

  58. Zozzo: Det var Loffe Carlssons pappa som pratade om det blå skåpet, och så sa Loffe det först i “47:an Löken blåser på” (1972) sedan i nån av Göta Kanal-filmerna.

    Men ursprungligen beror uttrycket på att blått var en särdeles dyr och fin färg, som man bara målade på det allra finaste porslinsskåpet i stugan. Så om man sket (eller placerade pottan) i just det skåpet – finskåpet – var det fara å färde, för si det var så olämpligt som något kunde vara.

    En feltolkning kan jag också: dödsdömda på väg till avrättning i Skanstull fick en sistasup på en krog i Gamla stan. Det använda glaset sparades i ”ett blått skåp”. Skåpet finns numera på Stockholms stadsmuseum, men färgen analyserades och befanns vara gröngrått, inte blått.

  59. Oh! Nu måste jag springa iväg och titta i en toabok* … [[spring spring — kolla kolla]] och JA, jag hittade det där om blått!

    Boken heter Suck, Don’t Blow! The Gripping Story of the Vacuum Cleaner & Other Labour Saving Machines around the House och är skriven av Jane Furnival.

    Och si, den utomordentliga Jane skriver så här:

    “In the centuries before food was packaged with eat-by-dates, people had a robust attitude to mould. They scraped it off and ate what was left. They stored day-to-day perishables on stone larder shelves, or in a meat safe, a wooden box with chicken-wire front painted blue — a colour supposed to strike fear into the hearts of hungry flies.”

    Se där: Det blå skåpet var ett köttkassaskåp, som flugor inte vågade sig på!

    * En “toabok” är helt enkelt en bok som finns i vårt loobrary**

    **Loobrary = boksamling på toalett; ordet har jag lärt mig av Hyttfogden! Vårt loobrary — bestående av ungefär femtio små böcker — återfinns på gästtoaletten på nedervåningen. Välkommen att läsa!

  60. Maj Korner

    Annika: Kommer era gäster någonsin ut från toa? Majlis.

  61. Jovars, Maj Korner, till slut så … men om de dröjer så vet vi varför, jajamensan!

  62. Magnus A.

    Här kan man läsa om varför det var så olyckligt att den annars så eminente och kunnige musikjournalisten Stefan Wermelin i TT:s intervju lyfte fram just ”She’s Leaving Home” som ”ett av George Martins största enskilda ögonblick, med sitt stora orkesterarrangemang”.

    Dessutom kan man få höra på flera föga kända versioner av ”She’s Leaving Home” med anknytning till Beatles-inspelningen, och få veta varför mono- och stereoversionerna av just Beatles’ inspelning går i var sin olika tonart.

    (Eller sammanfattat för den som inte har Facebook:
    Det var inte alls George Martin som arrangerade ”She’s Leaving Home” på Sgt. Pepper-LP-n. Han var upptagen med en annan artist den dag då Paul McCartney kom och ville ha låten arrangerad för orkester, så den otålige Paul vände sig till en annan arrangör i stället. George Martin blev mycket djupt sårad över det, men ställde ändå upp och dirigerade orkestern på skivinspelningen.)

  63. Ah, nördkunskap när den är som bäst! George Martin:

    ”At the risk of being accused of sour grapes, I find that on hearing it today, the harp part is a little bit too tinkly, the voicing of the strings a shade too lush.”

  64. Magnus A.

    Och man kan visst tydligen läsa Facebook-inläggen om George Martin även om man inte har Facebook, upptäcker jag.

  65. Magnus A.

    The Guardians fem exempel på mångsidigheten i de musikproduktioner George Martin gjorde med högst olikartade artister är rätt givande.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.