Dick Cavett (f. 1936) var en av världens alla intervjuare som hamnade i tv, men som gjorde succé genom att vara lite roligare och lite mindre respektfull än andra – och som lyckades få även motsträviga superstjärnor att öppna sig. (Brasklapp: jag har inte koll på alla andra tv-nissar från denna tid, så egentligen baserar jag denna min positiva uppfattning om honom blott och enbart på hans sätt att uttrycka sig i skrift nuförtiden.)
Dick Cavett hade under en farlig massa år kvällsprat på amerikansk tv, där han i 90 minuter (att jämföra med dagens kanske 7–10 minuter per kändis) försökte få tröga musiker, sura politiker och motvilliga författare att säga nåt kul. Han åkte till Sverige och intervjuade hela ABBA i en sjusärdeles trög tillställning, där det i alla fall blev lite uppsluppet när Björn lät påtala att Dick hade på sig lånade boots som inte passade, varpå de visades upp samtidigt som han – Dick – låtsades vara indignerad.
– …boots stuffed with toilet paper, sa Dick.
(Klicka här och titta när alla fyra abborna en stund senare sitter med stenciler framför ansiktet och försöker sjunga på kommando.)
Cavett sa alltid att det bästa är att som intervjuare faktiskt lyssna på vad intervjuoffret säger. Vilket vi ska försöka göra extra mycket nu när tiderna går mot riksdagsval i Sverige. (Återkommer till detta senare i vår.)
Men tillbaka till Dick Cavett och hans absolut värsta intervju. Nu är han ju en gammal man, men fortfarande träffar han okända människor som utbrister:
– I’ll never forget the look on your face when that guy died on your show!
Det var 1971 och som gäster i shåvven denna kväll var först en hälso- och fitnessexpert i 70-årsåldern som berättade att han skulle bli minst 100 år. Han hette Jerome I. Rodale och var fantastiskt rolig och helt perfekt som gäst och fick Dick Cavett att smaka på sparris som var kokt i urin. (För den kombinationen ju måste vara det nyttigaste som finns?)
– Jag är vid så god vigör att när jag igår föll nerför en trappa, skrattade jag hela vägen ner! sa Rodale och alla i publiken skrattade med honom.
Nästa gäst som kom in i studion var en tidningskrönikör vid namn Pete Hamill. Han hälsade artigt på Rodale och satte sig bredvid honom. Och började berätta en rolig berättelse om när han sk…
– XXZZZKKKRRSSCHHHH! hördes Rodale snarka i stolen bredvid honom.
– Oooh dear, skrattade Cavett, eftersom man ju som lite dryg men kanske rolig person snarkar till när någon berättar något som är på gränsen till tråkigt, och så fortsatte Cavett med att säga: Are we boring you, Mr Rodale?
– This is bad! utbrast Pete Hamill och försökte ruska av sig Rodale som underligt nog hade lagt sitt huvud på Hamills ena axel.
För hälsoförespråkaren och mannen som skulle bli 100 år, Jerome I. Rodale, hade tvärdött.
Programmet spelades in två timmar före sändning, men sändes förstås aldrig; istället visades utan förklaring en repris av ett tidigare program. Men fortfarande kommer folk fram till Dick Cavett och säger:
– I’ll never forget the look on your face when that guy died on your show!
Därför säger Dick Cavett med en dåres envishet att
- man inte ska tro på sanningvittnen
- man ska lyssna på vad folk säger, och säger de inget, är de förmodligen döda.
Om ni vill titta på ett annat, inte heller sänt program med Cavett, så titta på det här från 1969 med Groucho Marx.
Om ni är otåliga, kan ni klicka på den här länken som börjar när Groucho har sjungit färdigt efter drygt fyra minuter.
Tillägg till alla mina nya alldeles jätteunga läsare: den gamle gubben i det sista klippet var en av Marx-bröderna och hans mustasch var i filmerna faktiskt bara påmålad! Och här finns en filmscen med honom (och bröderna) som svarar på frågan ”hur många människor får plats i en båthytt?”
När man gör en resa har man med sej något att läsa. Många hotell har boksamlingar och jag brukar lämna min lästa reselitteratur och ta med nåt ur hotellsamlingen i stället, för hemresan. Utomlands brukar jag inte lämna böcker på svenska, det är en etikettfråga tycker jag. (Även om jag på ett hotell i Sri Lanka hittade en synnerligen pervers bok på svenska, skriven av Ivar Lo J.) Från samma hotell fick jag med mej en vansinnigt rolig bok med brev till och från Groucho Marx. Han var ju jätterolig själv och hans vänner och bekanta var minsann lika stolliga och spirituella.
Kolla Mel Brooks också!
Det där fenomenet heter nånting på fint språk. Folk minns något de ejengkligen inte har upplevt, bara läst om. Mitt personliga paradexempel är hon på Rhodos förra året som hävdade att hon hade sett Kolossen bredbent över hamninloppet vid ett besök på 70-talet.
-Varför mopsade du inte när guiderna sade att det var en praktisk omöjlighet och att statyn möjligen kunde kanske ha stått i nuvarande gamla stan, frågade jag.
-Ingen tror mig. Då får det vara.
Ridå.
Jag har hört att detta med att en eller flera människor har/delar ett minne som omöjligen kan vara korrekt kallas Mandela-effekten. Namnet kommer sig av att mängder av människor var övertygade om att Nelson Mandela dött under sin tid i fängelset på Robben Island på 1980-talet.
Där fann jag det: Hon konfabulerade.
Välkommen tillbaka, Olle Falk och välkommen in i båset Björn!
Jag lydde och kollade på Mel Brooks och sedan gick jag vidare och kollade på John Cleese och sedan Katharine Hepburn och nu har jag på Hitchcock i bakgrunden medan jag gör annat.
Det mesta är väldigt daterat och skämten är ibland väldigt mossiga – men vilka fantastiska tidsdokument intervjuerna är.
Läser man hela wikipediaartikeln om confabulation inser man att det är en psykiatrisk diagnos, som beror på demens, hjänskador eller andra syndrom, och inte något friska människor felaktigt inbillar sig.
Så jag håller mig till Mandelaeffekten.
Jaha, förmodligen kommer hela 2018 gå åt till att jag inte får nåt gjort utan bara sitter och läser och tittar på sånt som är Dick Cavett-relaterat. Nu inser jag (vilket jag ju måste ha lärt mig nån gång tidigare) att Tommy Cooper ju dog på scen! Som Moliere!
Det fanns de i sällskapet som ansåg att hon inte var riktigt klok. Själv delade jag inte den uppfattningen. Jag ansåg bara att hon hade en mycket levande fantasi. Det kan också kallas confibulation, oavsett psykiatrisk diagnos eller inte.
Groucho var en rolig man. Och Dick har alltid haft en väldigt behaglig röst.
Man ska nog skilja rätt noga på fabulation och fibulation.
Och avhållasigfrån 25-öresdiagnoser.
Han är något slags arketyp för alla talk show hosts som kom efter honom.
Lasse Eriksson dog också på scen. Som Molière. Sorgsen Majlis.
För övrigt på samma scen som DDM ska uppträda på i morgon.
Ikväll, det är ikväll som DDM och Ninja-Malin ska uppträda på Regina i Uppsala!
(Jag hade helt glömt bort att Lasse Eriksson dog på scen. Faktum är att jag till och med hade glömt att han dog.)
Visst ja, den 5 är ju idag! Toi, toi, toi och spark, DDM och Ninja!
För att undvika att hosta sönder föreställningen stannar jag tyvärr hemma
Toi toi toi. Ska man sparka på insatskaminen också?
Visst blir det väl nån sorts bloggrapport av det där?
Uppträda? Något jag helt missat.
Måste få bloggrapport! *tittar uppfodrande*
Ack vad är väl en poetry slam i Uppsala…
När man kan stanna hemma och tugga rå vitlök, dricka ingefärsdekokt som är så stark att smaklökarna går i strejk och ta sig ett pulver mot annalkande febertoppar.
”Break a leg, Ninja och DDM”, säger jag med svag röst från divanen. Må bästa dikt vinna!
Och självklart – bryt benen!!!
(hjärnmos hela dagen idag)
Alltför många såna där uppmuntrande tillrop kan göra vem som helst knäsvag (ursäkta Båsmor) men så långt som till brutna ben ska det väl ändå inte gå.
På tal om pentry slam så har jag en del intressanta detaljer att berätta från min marina karriär. Det förkom en del pentryslam- om man säger.
Vi hade roligt, tveksamt om övriga hade sammaledes.
Om jag ska vara med i ett poetry-slam någon mer gång, ska jag gå under namnet Prettan Schöös.
Pentry slam i kombination med poetry slam blir väl nåt Yngve Gamlin-liknande?
(Poeten DDM [som anser att Ninja-Malin var bästa poeten] är på ingående med en skakapparat i famnen. Underliga äro alla era vägar.)
Ninja anser att DDM var skitbra, bästa poeten faktiskt. Dessutom absolut mest humoristiska poem med störst självdistans.
Kan vi få poemen i skrift, här i båset?
Det ska ni absolut få!
Tack. Inget Absolut för mig – jag är ju numera absolutist. Så gott som.
Nu har jag varit flitig hela dagen och går till Båset för en stunds vederkvickning, dvs återupplivning. Men får jag nån? Nej!
SKA DET VARA SÅ?
Jag kan bjuda på en vju så här på Semikolonets dag:
https://tomgething.wordpress.com/2012/10/17/interview-with-a-semicolon/
Tack LarsW!
Det muntrar upp i den där vandringen som tydligen både Skogsgurra och jag håller på med.
Nåja. Det blir väl ett hejdundrande bra reportageinlägg här sen. *hoppas*
Jag håller med Skogsgurra: NEJ!
Så ska det verkligen inte vara! Rapporter om skakmaskiner och poesiuppläsningar måste till! För att inte taaaaala om alla Vi i femman-sändningar som måste beskrivas med de gråtande barnen och segermarginalerna med vad som motsvarar två tusendelar i en simbassäng!
Men jag måste bara …
Och nu petade jag ut ett nytt inlägg samtidigt som jag frenetiskt letade efter en biblioteksbok som hade sprungit bort. Splittrad? Vem? Jag?
(Boken hittades på rätt ställe i rätt bokhylla, alfabetiskt insorterad som om vi ägde den.)