Resan till Lund var inte en lek. Den skulle ta lite drygt fyra timmar, men tog sju för att
- ett djur gick på spåret
- fler djur skulle kunna komma, varför vi fick åka i 20 km/h i två mil
- ett tåg nära Osby hade pajat och stod i vägen för alla
- vi blev tvungna invänta fem norrgående tåg som prioriterades högre
- vi fick plocka upp alla resenärerna på Osbytåget och lägga dem på bagagehyllan i vårt redan fulla tåg.
Sedan följde fyra Lundakomedidagar helt utan tågtrassel trots att jag for som en guttaperka mellan olika skånska platser och dessutom åkte till Köpenhamn.
För nytillkomna tittare: Humorfestivalen i Lund är faktiskt en av årets höjdpunkter. Nu har jag insett att jag på något sätt måste se till att åka till den månadslånga festivalen i Edinburgh också.
”We just bought some shoes from a drug dealer. We don’t know what he laced them with, but we’ve been tripping all day.”
Förutom alla helt normala standup-föreställningar (jag satt alltid längst fram och antecknade), lyssnade jag även på tre lite annorlunda föreläsningar i humorteori med fokus på
- språkhistoria
- musik
- Hasse & Tage.
Det var stort och smått blandat med roligt och tråkigt, men mycket intressant.
– Grunden för all humor är ju ändå kroppsvätskorna.
– Ja. Som när man lägger in testiklar i vassle över vintern.
Bland annat deltog Hasse Alfredsons dotter Sofie, som berättade hur hon under hela uppväxten satt i kulisserna på olika revyer.
– Hur var det?
– Det var helt normalt. Jag kände ju inte till något annat.
Kulturen och Universitetsbiblioteket i Lund har fått 200 lådor med Hasse & Tage-material av H&T-släktingar som inte visste vad de annars skulle göra med materialet. Det är originalmanus, artefakter, hattar, en pipa, dagböcker, LP-plattor och kläder.
När jag är i Lund, bor jag sanslöst lyxigt hos polarn, arkitekten, skotten och globetrottern David Sim. Han ryter ”sätt dig ner och vänta” och tillverkar frukostar som världen inte tidigare skådat. Hur gott det än är med havregrynsgröt, måste jag säga att jag tyvärr har vant mig vid det här nu:
Det stora dragplåstret under Lund Comedy Festival var en föreställning där några av Hasse & Tages bästa nummer framfördes i ett rasande tempo. Vissa nummer fick helt rättvist på sin höjd ett leende, andra var så sanslöst roliga att det gjorde ont i visdomständerna.
– Jag fick en spik i foten på bygget i går …
– Spik i foten! På franska revolutionen, du, då gjorde dom processen kort med adelsmännen, du. Dom högg huvena av dom som limpskivor bara så här: Tjopp, tjopp, tjopp. Dom skulle ha varit jävligt glada om de haft en spik i foten!
Vissa musikstycken var så proffsigt framförda att jag häpnade. Till exempel Hipp-Hipp-Johan Wester, aka ”Kajan”, sjunger alldeles förträffligt:
”Ett glas öl” från 88-öresrevyn 1970. (Hasses orginal här.)
När jag dagen efter denna fantastiska föreställning vaknade och skulle ta en klunk vatten från glaset bredvid sängen, skapades konstverket ”Ett glas vatten”.
Lyckades du rädda spindeln? Eller såg du den som ett extra proteinintag?
På jobbet — är det inte Anders Jansson snarare än Jönsson?
Annars är jag som vanligt inte det minsta avundsjuk på dig som jämt besöker den där festivalen.
Ooooh, tack Annika! Den där Jönsson är en helt annan Anders!!!
Spindeln lades fint på mage ute i trädgården. Och har den inte kravlat sig iväg därifrån, så ligger den säkert kvar som ett på stranden uppdraget vattenlik.
Ah, skrivmaskinen: En ”Grön Halda”, formgiven av Carl Malmsten år 1941 för Åtvidabergs Industrier.
Stackars spindeln som inte var en skräddare.
OT: Högertrafiken femtio år i morse Alla bilder från Kungsgatan börjar faktiskt kännas enerverande. Folk gick över till högertrafik på andra ställen också.
Den här lite serena bilden är i det närmaste ett vykort, och går att se som en kommentar till den rådgivande folkomröstningen 1955, där folket sade nej till högertrafik för att sedan bli överkörda av Riksdagen 1963.
Lotten tittar på fopoll. Då kan vi springa omkring här som vi vill, och leka att vi är spindlar, och att vi nyss har infört högertrafik men bara åt ena hållet så att vi krockar med varandra hela tiden!
Spindel hoppar jämfota:
:::: :::: ::::
JAG RAPPORTERAR FOPOLL! (Kunde inte låta bli.)
[…] menar jag med ”i hemlighet” och ”bakom ett inlägg”? Jo, jag har ju alldeles nyss lagt ut rapporten om Lund och mina fem roliga dagar i Skåne och enligt alla mediekännare, lägger man ut inlägg med JÄMNA […]
Nu har jag lagt ett lock på bredvidsängenglaset. Man vill ju liksom kunna dricka utan att först tända lampan och kolla djurbeståndet i glaset.
Nyss avlivade jag en harskrank som var skadad på något sätt och kravlade runt i diskhon. Och på tal om skrivmaskiner så fick jag överta min pappas reseskrivmaskin från 1920-talet. Den finns nog fortfarande någonstans i källarförrådet. Ser ut så här:
Ojojoj – vilken skönhet, Agneta! (Men färgband är som sagt svåra att få tag på …)
Jag älskar Annikas jämfotahoppande spindel.
Tuuuuuut.
Tuuuuuuta på ni, här är vi döda och ihjälbombade, för vi hör inget tut.
Ack, jag som har ett sånt bra knä – nu får jag ju ingen användning för det.
Tyska Pelikan tillverkar nästan hur många varianter av färgband som helst (nå, ganska många i alla fall); man kan välja mellan olika spolar och bandbredder och helsvart eller svart/rött, och mellan silke eller nylon (själv har jag köpt silke). Och banden går att beställa från en mängd kontorsmaterialsajter i världen, icke blott Pelikans egen; billiga är de också (81,25 inkl. moms vill en svensk sajt ha).
Om man har t.ex. fina spolar av svartlackerad plåt med utnött färgband på kvar i sin Halda kan man snitta av det nytillverkade färgbandet från dess plastspoleaxlar och fästa och linda upp det på de gamla gedigna spolarna; det funkar alldeles utmärkt, kan jag intyga, och jag undrar om det inte var genom lindning äldre tiders kontorister bytte färgband – att byta ut hela plåtspolarna låter som om det skulle ha varit för dyrt. Kan man till och med ha återinfärgat silkesbanden?
Nä nu jävlar ska här köpas färgband! Tack! Jag har ju en fantstiskt fin skrivmaskin i källaren.
Dock vet jag inte riktigt var i källaren; senast jag såg den hade den med ett brak placerat sig på ett litet barns stortå.
Nu ser jag framför mig en treåring vackla iväg med en skrivmaskin fastväxt i foten — balanserad på ett hörn, alltså, ett hörn nedborrat i tån — och tio år senare, samma unge i puberteten, skrikande åt sin mamma att det går ju inte att ha några snygga skor när ena foten är så stoooooooooooooooooor …
Sådana här inre syner borde ritas. Men det har jag ju inte tid med.
Särskilt det faktum att den imaginära skrivmaskinen har landat på ett hörn och nu sitter fast så, tycker jag är en fin bild.
Det där verkar vara självupplevt, Annika.
Det verkar dessutom vara ett mycket lämpligt akvarellmotiv – tänk på alla blågulröda nyanser som uppstår när en tung gammal skrivmasin borrar sig ner i en fot. Lägg till den gröna (om vi tänker Halda) skrivmaskinen och det svarta och röda färgbandet smakfullt draperat runt scenen.
Jag avvaktar med viss föväntan ett bidrag från närstående akvarellist.
Akvarellisten får härmed ett heja-rop från mig!
Ingen skrivmaskin, men en potta.
https://www.youtube.com/watch?v=lUXIl-y2Dmk
Vet du Örjan, att Hasses potta skapade stor munterhet här i familjen. Igen. Jag hade tydligen spelat den för barnen för runt tio år sedan, och de mindes den med värme!
[…] en vecka sedan var jag i Lund och hörde när Hasse Alfredsons dotter på en scen fick frågan om hur Hasse […]