– NUUU dog Chuck Berry, sa Tjugofemåringen på tillfälligt besök vid matbordet här hemma.
Detta utdragna ”nuuuu” kom eftersom Chucken ju sedan länge har varit gammal man – som inte valde att go out with a bang utan lite tvärtom with a whimper. Så sent som 2014 stapplade han omkring på scen och trevade med de sluddriga fingrarna över gitarrbanden. Men så har det ju inte alltid varit:
”If you tried to give rock and roll another name, you might call it ’Chuck Berry’.”
— John Lennon
Chuck Berrys Johnny B. Goode framfördes innan den skrevs (i Tillbaka till framtiden) och kommer kanske en dag att vara det sista spåret av mänsklig kultur eftersom låten finns sparad på Voyager-sonderna och beräknas vara spelbar i mer än en miljard år.
Chuck Berrys största hit – rent kommersiellt – är däremot My Ding-a-Ling, som handlar om precis det man skulle kunna tänka sig. Han hade som många andra artister inget band när han var som störst, utan reste runt ensam medan hans manager som en spårhund letade upp lokala band där Chuck Berry skulle spela. Managern bad musikerna att skriva på ett kontrakt och infinna sig på rätt tid och rätt plats – där Berry klev upp på scenen utan att ha haft någon tidigare kommunikation med bandet. (Precis exakt det som skedde med Marty i Tillbaka till framtiden.)
Men han verkar inte ha varit så himla hygglig egentligen. Han rånade folk i sin ungdom och han blev stämd för att ha installerat hemliga kameror på damtoan på en av sina restauranger. Men nu till rubrikförklaringen och apropå John Lennon-citatet!
Vi tar Chuck Berry och John Lennon och ställer dem på en och samma tv-scen 1974. Lennon dyrkar Chucken (se citatet ovan) och de sjunger Memphis som en illustration till världens finaste musikaliska bromance. Meeen ungefär som att Paul McCartney satte Linda på synt i Wings, placerade John här Yoko på en trumma som jag inte kan namnet på (förlåt, alla slagverkare).
Då blir det helt galet. För Yoko tar mitt i refrängen micken och börjar göra fågelläten.
Vid 1,20 kan ni se vad Chuck Berry tycker om det, eftersom han spärrar upp ögonen som hade han sett (hört) ett spöke. Eller en fågel. Men ingen annan reagerar. Det är som att Yoko Ono varken finns eller hörs – eller som om hon faktiskt smälter in. Ingen ger henne ovationer eller tummen upp. Ingen ger henne ilskna blickar, vilket man faktiskt gör när någon plötsligt lirar fel låt eller tar ett idiotskott ur kass vinkel.
Och då gör hon det igen.
Detta sker 2,08 minuter in i klippet, men det enda vi ser – vi som har Youtubeklippet att titta på – är att Chuck Berry skrämt spärrar upp ögonen igen … för teknikern har stängt av Yoko Onos mick … (Se från 2,16 hur Yoko gör fågelläten utan att det hörs. Men så plötsligt vid 2,36 hörs det igen.)
Och var lär vi oss av detta? Jo, att i de underligaste av situationer behövs fortfarande det där barnet som påpekar att kejsaren faktiskt är naken. Frågan är bara vilka av oss som vill ta barnets roll.
(Se här hur jag plötsligt och till synes seriöst tar på mig rollen som uppmostrare och besserwitt fastän jag inte ens vet vem kejsarn är.)
Kolla vilken utstrålning han hade!
Pssst. Jag har en gång tidigare antytt att Yoko Ono inte var så poppis.
Men alltså … hon försökte ju bara göra någonting intressant av den dödaste rocklåt jag hört. Riktigt skettråklåt!
Nä, det är väl Yoko som är kejsaren, som måste höras och synas fast hon inte har mer att komma med än Lennon, den mest överskattade musiker och låtskrivare jag pessonlijen vet.
https://www.youtube.com/watch?v=LZj8AzwelS4
Ninja – du glömmer Thore Skogman! Västmanlands svar på Snoddas.
CB:s utstrålning? Slemmig, tycker jag.
Fast jag har, mej veterligen, bara hört CB i ”Jazz on a summer’s day”, där han faller lite ur ramen med sin duck walk och allt och plinkeplonk på guran.
Kolla på Bruce när han är star struck!
Har Thore gjort Chuck-covers? Det var som fan!
Oh, ÖR! Den har jag! Från 1958. Så fin. Min bästa medicin. Men minns inte att Chucken var med. Måste kolla igen. Springer mot hyllan …
OT: Jag kom nyss på att jag måste kolla klockslaget, så nu vet jag: sedan 11:26 är vi inne på sommarhalvåret. Här var nysnö i förmiddags, men den har töat bort nu.
Det andra OT (”on”): Om Yokos yooookooo-ande vet jag då verkligen inte vad jag ska säga.
Titta, här är det Mick Jagger som håller på att charmas ihjäl!
OT och citerat från förra båset, som väl ingen läser:
Vi köpte teaterbiljetter till fel datum – nån här som vill ha tre till Uppsala Stadsteater nu på söndag, föreställningen ”Som i en dröm” av Birgitta Egerbladh, 170:- styck (halva ordinarie priset)? Vi har sett den ett annat datum och den rekommenderas varmt. Vi kan tänka oss att ge bort dem också, bara de kommer till användning.
(Jäklar. Byta-lakan-dag hos gamla mamma, och årsmöte i föreningen. Näe, jag kan inte gå på teater i Uppsala.)
Här sitter jag och tänker på 86 miljarder dollar. Den summan. Åttiosex miljarder dollar! Det har Bill Gates. En enda människa äger tillgångar värda 86 miljarder dollar. (Forbes har gjort sin årliga lista, som jag läste lite utdrag ur hos BBC.)
$ 86 000 000 000. Gånger ca 9:40 (enligt Forex valutasida) för svenska kronor. Spänn. Bagis. Pistoler. Peningan. Gaaaaah!
Tur att Hans Rosling är en av de människor som influerat bill och Melinda Gates bäst. För B.G. ger inte bara till välgörenhet i största allmänhet så där lite amerikanskt, utan stöttar bra projekt. I H.R. s anda.
Annars är det feruketansvärt myhycket pengar.
Ja, Ninja, alldeles riktigt. För att vara svinrik är Bill Gates verkligen anmärkningsvärt osvinig.
**OBS, bildspråk! Svin, båd’ tama och vilda, är i just den meningen också högeligen osviniga. Jag har träffat många djupt sympatiska grisar i mitt liv.**
Och på tal om gamla musikstjärnor är det i dag, den 20 mars, etthundra år sedan dame Vera Lynn föddes. Oj vad de uppmärksammar det i grejta britannien. Några bilder att titta på, varav den sista visar en projektion på Dovers vita klippor just i dag! Och på bilden innan syns att hon är rätt pigg för att ha genomlevt sitt första sekel …
P.S. Ja, Lotten, jag ser vad det står i bildtexten till bilden på Vera med dotter 1941. Ser du? D.S.
Åååh fan! Ditchling! Måste fråga min kusin!
(Jag tittade på bilden men läste inte bildtexten utan chansade på vad det skulle kunna stå för kul. Bestämde mig för att det skulle stå ”basket”. Helt fel ju.)
Brid, det hade jag jättegärna nappat på, men just på söndag är jag i Örebro och firar Kajsa Wargs födelsedag. Om någon är i den stan kan de gärna komma och lyssna på när vi spelar till 1700-talsdans.
Tack Brid — detta är ett perfekt forum för överblivna biljetter!
(Själv är jag i Örebro just på söndag.)
Christer tLDPT: det gällde fredag, inte söndag …
Idag begravdes Hans Rosling i Uppsala, och bland musiken återfanns Avestaforsens brus. Så absolut härligt.
Jag har just upplevt en mycket blöt dag. Och lite kemisk.
Jag uppmanades dricka en hemsk mängd vatten, utan tillsatser. Och därefter och i viss mån överlappande en hemsk mängd vatten med en hemsk tillsats. Med vatten skvalpande mot undre tandraden färdades jag sedan mot Lindesberg, där vårt nuvarande sjukhus ligger.
Jag hade brått in för att tömma den många storlekar för trånga blåsan och parkerade lite tätt inpå framförvarande bil. Ut skuttade en dam som genast böjde sig ner och inspekterade bakändan på sin bil. Jag undrade vad som hade hänt, med tanken på WC och benen i kors. ”Du körde på mig” sa hon. Jag hade inte ro att ta upp diskussionen utan berättade att jag inte hade gjort det och att det fanns viktigare saker än förmodade lackskador – att hitta en toalett, till exempel. Jag lämnande henne gapande och stum.
Detta är andra gången på mindre än ett halvår. Förra gången var utanför bokhandeln i Lindesberg. Då var avståndet ännu större. Och jag var inte lika skvalpande vattensjuk. Inspektorskan var då en ung tjej som sett mig parkera och kom skuttande ut för att ge mig en avhyvling.
Är detta specifikt för Lindesberg? Jag har rest runt i Sverige, Europa och världen, antingen i egen bil eller i hyrbil sedan sextiotalet. Mellan 3000 och 5000 mil per år brukar det bli. Men de enda gångerna jag upplevt detta är just i Lindesberg. Jag undrar verkligen hur det kan ha blivit så. Eller är två fall på ett halvår en för klen observationsmängd?
Oooh, jag har en liknande story om denna dag.
(Eller inte alls liknande. Jag har t.ex. inte varit i närheten av Lindesberg. Eller druckit för mycket vatten utan tillsatser. Men i alla fall.)
Jag har idag blivit utskälld. TOTALT tillintetgjord och tillplattad. Utan någon som helst anledning. Citat som inte hörde till mig lades i min mun. Och allt jag kunde göra var att be om ursäkt för något som jag inte hade gjort.
Totalt knäckande, ju!
Men å andra sidan ska jag på mitt livs första anställningsintervju på tisdag. Det om något är ju upplyftande! (Jag ska ta på mig knytblus.)
Måste tro att det var en personal (det heter ju så) i offentlig verksamhet.
Trodde inte att det var möjligt att knäcka dig. Måste ha varit intressant som förstagångsupplevelse. Men med tiden blir ju även sådant aningen tröttsamt.
Nu är Sven-Erik Magnusson död. Nu får det banne mig vara nog.
OT: Men, men, men … Man baxnar.
Christer, the Long Distance Personal Trainer:
Det är nog därför som Svenska skrivregler har dröjt så – den nya upplagan skulle ha kommit ut för länge, länge sedan. De har helt enkelt grälat om det engelska s:et.
Osökt tänker jag på hur svårt det är att skriva det där man säger när man tror att någon ljuger/har fel/luras: Sss.
Hm — är det där ”sss” mindre vanligt nu än det var när jag var liten? (Och vad är det för Hasse & Tage-sketch jag tänker på där Tage säger ”sss”?)
Nu skrev jag till Språkrådet:
När kan man köpa nya upplagan av ”Svenska skrivregler”? Jag har ringt till de instanser med böcker (de förr s.k. boklådorna) som vi har i Eskilstuna, men de vet inte
1) vad Svenska skrivregler är
2) när den skulle kunna komma till butiken.
Det här, förstår ni, det är som att ligga i kö utanför biljettkontoret när biljetter till den stora Bowiekonserten skulle släppas …
Jag var alldeles för tidig! Svar kom nu:
”Just nu ser det ut som om nya Svenska skrivregler kommer i början av maj. Håll ut!”
Med andra ord grälar de nog fortfarande om s:et.
Lille Maken och jag, som båda lider av en gammaldags bildning, ofullständig as it may be, vill nu hojta, att för oss är ”stories” pluralen på ”story”, inte ”storys”. Va säjer Språkrådet om de?
Om jag vore Språkrådet så skulle jag säga nåt i stil med” vi stavar på svenska, inte på engelska” när Ökenråttan och Lille Maken ställer frågan.
Det blir ohyggligt intressant, detta!
Vi stavar engelska ord på svenska – brilliant!
Och vad säger engelskalärarna? Stava som ni vill, kids?
Och ordet ”historier” är förstås inte att tänka på? Nä, det borde jag begripit.
Bra! Då slapp jag. Annars verkar det vara rätt många själar som delar tankar.
Annika, tänker du möjligtvis på Povels ”Svante! S! Va’nte larvi!”?
Nä, det är sketchen ’På bygget’ från 88-öresrevyn.
Sketchen heter ’På jobbet’ och där säger Tage inte sssss. inte en siffra tätt.
Måste höra med Starke Mannen, han är en auktoritet på området.
Storys….? Vad har då s:et där att göra, om det är svenska? (Lite sent ute här, ser jag.)
Och ska det fortfarande vara partner i både singularis och pluralis? Trots att det blir mer oklart än partner och partners.
(Vem var det förresten som var elak och orättvis, Lotten? Låter som någon direkt ur ett skvallertidningsbås, som Mailonlines.)
Knytblus funkar! Särskilt till snygga jeans och boots. Man ska ha kontraster!
Storysarna blir det väl då? Smidigt.
Suck. Vaför bryr jag mig?
Ni måste läsa uppdateringen om Sjöholm!
Oj! Följ omedelbart båsmors uppmaning! Jag är full av beundran för Skogsgurras och Hyttis företagsamhet och mod.
Och så beundrar jag också getterna — jösses, de ser ju alldeles nybadade och -borstade ut, vilka skönheter! Jag vill klappa dem och gosa med dem och ha dem till extrafiltar.
(Ja, jag kommenterar uppdateringen här för att alla ska bli nyfikna och titta där. Ä-hum, dessutom glömde jag att skriva där innan jag hade klickat mig tillbaka hit, det kan möjligen också ha något litet att göra med att jag skriver här …)
BRA! Kommentera överallt!
(Jag har problem med att hitta på bloggämne idag. Fantasin for ut med soppåsen liksom.)
De senaste 20 spamkommentarerna handlade förresten om astmamedicin. Annorlunda.
Du kan väl välja det gamla, men ständigt aktuella, ämnet ”Om vattnets betydelse för sjöfarten”?
Eller, om det känns lite utnött: ”Om luftens betydelse för luftfarten”
Berggrundens betydelse för gruvnäringen.
Vilka och varför just de saker som kan samlas under femtioåtta år på en skärgårdsö.
Småtroll jag mött på den ungerska pustan.
En fältrapport från Västegötland jag läst.
Vadan och varthän? Samt varför.
Nöje och nytta med nattsudd.
Eller nåt?
Huschet var schnyggt. Mycket schnyggare än det gamla krokanschabraket.
Ingen vill ha våra biljetter. (De vill bara ha andra getter.)
Sôm ’na Lotten säger åss vara ypperligt nyfikna kommentatorsbåshängarna Skogsgurra och Hyttfogden måste wij säga Lotten vara än mera furbannat in i nyfikenheten. Så mildegradigt at boka Ödmården birättar om’et i nok så oförtäckta ordhalag.
Nej men oooh, är Lotten i den! Jag minns att jag läste en recension för några veckor sedan — ja, se här, ja — och den verkar sannerligen vara skojig och helt i min smak.
(Fast recensionen fick mig samtidigt att lite, lite misstänka en sub-Riddley Walker. Vilket påminner mig om att jag nog måste läsa om Riddley Walker.)
Huset var väldigt stilfullt, roligt att se att det blir bra ibland.
Annika: Har du tillbringat tid i ett gethus nyligen? Det gör mina döttrar om vårarna. En vän till oss har getter, och när killingarna är små kan tjejerna sitta i gethuset hela dagen och gosa, eller vad man ska säga. Ur killingsynvinkel är det mer busa det handlar om. Dom är viga och påhittiga dom där små. Jag fattar att det är trevligt, men man funderar efter varje besök på att transportera hem killing-nannies (kan inte lista ut vad det skulle bli i bestämd form…) i bagageutrymme eller ännu hellre släpkärra.
Baggen bor i ett eget hus en bit bort från sina fruar och barn, ett skäl till det är ”bäcker-täven” som går att skära med kniv.
Ha! När jag var tonåring hade jag afghanpäls. När det regnade eller snöade så den blev våt, blev den ganska … aromrik. Det berättade klasskamraterna för mig, som om jag inte kände det själv. (Och det de sa var ”det luktar get!”)
Oj, nu ska vi se … jag slänger mig ut på nätet och första bästa bild jag hittar på rätt sorts afghanpäls finns här, fjärde uppifrån. Kort och rikligt broderad. Ja, som sagt, lite väl doftrik vid hög fuktighet men abbans vilket varmt plagg! Man frös aldrig i afghanpäls, och min bar jag de kalla, kalla, kalla och synnerligen snörika vintrarna 76-77 nånting.
Näe, femte uppifrån.
Jag kan räkna. Jag brukar ju inte ens behöva ta till fingrarna. Men ibland går det lite fort …