Etikett: död

David Bowie och hans Life on Mars

Publicerat av Lotten Bergman den 11 januari 2016 10:44

Trettonåringen här hemma har snöat in helt på ”R.I.P”, som han säger så fort något tar slut, går sönder eller i största allmänhet inte funkar. Idag fick han användning av de tre bokstäverna på fullt allvar, när alla i familjen fick en bekymrad rynka i pannan och försiktigt sneglade mot sin far, aka DDM, som obekymrat trallade omkring och pratade om deadlines och musfällor.

– Han vet inte, va?
– Han kan inte ha läst än.
– Men det står ju överallt.
– Mhm. Vi väntar en stund.

Vid halv tio hörde jag ett högt näääääää och en duns, så kom den djefla mannen, alltså DDM, ut i köket med ena handen på hjärtat och och ett ovanligt blänk i ögonen.

– Det här var … 69 är ju … han hade ju … det här tog mig hårt … jag … Bowie var m…

Till saken hör att DDM inte talar med ellipsligaturer i vanliga fall utan som en aldrig sinande svada; vi kallar honom P1 ibland. Han hämtade andan och stegade upp en tidslinje på golvet i köket.

– Bowies karrär är så här: först tramsade han omkring i London och var en glad spelevink med spralliga låtar, sedan fick han en jättehit i och med månlandningen och då blev han en ytterst seriös artist med tre av världens absolut bästa plattor [djup suck] och sedan nästan dog han i Los Angeles och sen åkte han till Berlin med Iggy Pop och sen gjorde han sitt bästa album, Scary Monsters, och sedan hade han en ökenperiod som är så här lång [två meter] och sedan … och sedan … blev hans album bra igen och sen släppte han den här skivan i fredags och så dör han idag.

– Out with a bang, not with a whimper, sa jag.
– Mhm. Jag måste … hm.

late-nights-hero — Ibland såg Bowie ut lite som Linda McCartney.

Life on Mars kom ut på ”Hunky Dory” 1971 och har en intressant historia, som Bowie själv gärna berättade om. Han hade några år tidigare översatt Comme d’habitude (av Claude François och Jacques Revaux), som fick heta Even a Fool Learns to Love, som enligt Bowie själv var bedrövligt fånig. Men då kom Paul Anka (ja, Anna Ankas exman) och köpte rättigheterna till det franska originalet – rakt framför Bowies näsa – och skrev en egen text till låten (med tydlig inspiration av Bowies översättning), som fick heta My Way. Som ni kanske har hört förut?

För att irritera och till och med retas med alla inblandade, skrev då Bowie en parodi – Life on Mars? – som ju liknar My Way (och Comme d’habitude). And the rest is pop music history.

Barbara Streisand gjorde redan 1974 en cover på Bowies ”parodi”, som inte föll Bowie på läppen. Han sa 1976:

– Bloody awful. Sorry, Barb, but it was atrocious.

Life on Mars?

It’s a God-awful small affair
To the girl with the mousy hair
But her mummy is yelling no
And her daddy has told her to go

But her friend is nowhere to be seen
Now she walks through her sunken dream
To the seat with the clearest view
And she’s hooked to the silver screen

But the film is a saddening bore
For she’s lived it ten times or more
She could spit in the eyes of fools
As they ask her to focus on

Sailors fighting in the dance hall
Oh man look at those cavemen go
It’s the freakiest show
Take a look at the lawman
Beating up the wrong guy
Oh man wonder if he’ll ever know
He’s in the best selling show
Is there life on Mars?

It’s on America’s tortured brow
That Mickey Mouse has grown up a cow
Now the workers have struck for fame
’Cause Lennon’s on sale again
See the mice in their million hordes
From Ibiza to the Norfolk Broads
Rule Britannia is out of bounds
To my mother, my dog, and clowns
But the film is a saddening bore
’Cause I wrote it ten times or more
It’s about to be writ again
As I ask you to focus on

”This song was so easy. Being young was easy. A really beautiful day in the park, sitting on the steps of the bandstand. ’Sailors bap-bap-bap-bap-baaa-bap.’ An anomic (not a ’gnomic’) heroine. Middle-class ecstasy.

I took a walk to Beckenham High Street to catch a bus to Lewisham to buy shoes and shirts but couldn’t get the riff out of my head. Jumped off two stops into the ride and more or less loped back to the house up on Southend Road.

Workspace was a big empty room with a chaise longue; a bargain-price art nouveau screen (’William Morris,’ so I told anyone who asked); a huge overflowing freestanding ashtray and a grand piano. Little else.

I started working it out on the piano and had the whole lyric and melody finished by late afternoon. Nice.

Rick Wakeman came over a couple of weeks later and embellished the piano part and guitarist Mick Ronson created one of his first and best string parts for this song which now has become something of a fixture in my live shows.”

(David Bowie 2008.)

67 kommentarer

Lennart rimmar på allt

Publicerat av Lotten Bergman den 26 november 2015 11:23

Lennart Hellsing (1919–2015) och jag var ju gamla kompisar.

hellsing_lottenbergman — Lennart och mitt tillfälliga tunnelseende.

Ehum. Jag ljuger så att jag tror mig själv, förstås. Sanningen är att jag har fotograferat honom på Bokmässan och att jag 2011 ingick i ett gäng som skulle nominera årets nyord, där även Lennart ingick.

2011hellsing_lottenbergman — Lennart och mitt fokus på anteckningsboken.

Förvisso har jag under åren beundrat Ingemar Stenmark och Björn Borg mer än Hellsing, men det är en helt annan historia. En som idag ~~sliter sitt hår~~ förtvivlar över tingens beskaffelse är förmodligen Sydsvenskans Andreas Ekström, som inte känner som nästan alla andra:

”Men låt mig bara säga detta: att rimma hur som helst är ingen som helst konst så länge man inte behöver ta hänsyn till vilka ord som faktiskt finns. Den uppburne Lennart Hellsing är enligt min enkla mening en av innehållslöshetens främsta företrädare i hela 1900-talslitteraturen. Jag har aldrig hört något så tomt någon gång, och slentrianhyllandet av detta tekniskt genomförda ingenting gör mig svårt provocerad.” (Hela texten från 2008.)

Men. Nu måste jag protestera; den här är ju inte innehållslös eftersom man anar ett ännu inte sökt patent:

Vitamin, Vitamin! Kom hit min kusin
din mamma har tappat sin sista sardin:
Syster hon grät
så det regna i knät
men kjolen hon hade var vattentät.

Ok; här blir det förstås svårt att finna sans och vett:

Lappricka pappricka puddingpastej
när jag blir stor ska jag spela för dej:
Trumma på min trumma, gnida min fiol,
skjuta ner små plommon med korkpistol.

[—]

Lappricka pappricka puddingpastej,
när jag blir stor ska jag gunga med dej
i ett gult citronskal många gula mil
upp och ner och bort på sjön av citronil.

Fast det gör ingenting alls eftersom man kan fokusera på att tolka ”gnida min fiol” ekivokt, att googla citronil eller uppröras över stavningen av paprika. Och varför ska allt vara fyllt av innehåll? Nej, fyllen I alla lifvet med trams och intetsägligheter, nyuppfunna ordvrängelser och rim som inte finns!

Gör som Lennart och rimma på allt:

Fru Pantalong
bor på en balkong
kokar till middag
rammelbuljong.

Vilket osökt för oss in på Povel Ramels Lingonben från 1957, som mig veterligen inte innehåller något vettigt utom … det faktum att rysligt mycket kan tolkas som ekivokiteter, vilket den nuvarande Tjugotreåringen inte anade när han lärde sig den utantill för 17 år sedan.

Bluff och Spark och Tork och Kvark
voro sex små dvärgar
En var ful och en var glad
och en var dum i huvet

Hej, sa Kvark till lille Tork
Känner du igelkotten Pilt?
Han som varit i Paris?
Ja, det gjorde Ivar

Hör du hans lilla runda tass
när som han trippar på sitt pass
Tripp och trapp och trypa
Se hans lilla piga?

Tomtefar i skogens brus
sitter som ett päron
Han har inget eget hus
allt i sin stora näsa

Söt och blöt är sagans fé
Trollen är bjudna hit på té
Det lilla trollet! Pass för de!
Nu ska mormor bada

Väva och spinna natten lång
Prinsen är här i fjorton språng
Hopp och hipp och huppla
Hästen heter Sverker!

Stora slottet Drummeldimp
ligger bortom fjärran
Dit får ingen komma in
som ej kan baka struvor

Gyllenkrull och Sockertipp
Kom, ska vi dansa häxan våt!
Vill du mig här, så har du nåt
Sov du lilla tryne

Kungen är full av stock och sten
Skogen är full av lingonben
Per är full av tomtar
Hur ska Lillan orka?

Upprop till alla ordvrängeristollar i Sverige: rimma och skriv och se till att denna underbara tradition med tramsiga rim och orimmade orimligheter får ett uppsving!

yvonnelombard — Yvonne Lombard 1954, då alldeles nygift med Lennart Hellsing. (Texten är exempel på annat innehållsligt nonsens.)

Fotnot
Ordet ”piga” i Lingonben länkar till en video med Gunwer Bergkvist & Martin Ljung eftersom jag fick göra lite efterforskningar när det visade sig att det inte i alla versioner står just ”piga” utan … ”faster”.

96 kommentarer

Mike Malloy – irländaren som nästan inte kunde dö

Publicerat av Lotten Bergman den 11 mars 2015 10:25

Det var en gång en irländare som hamnade i New York. Han hette Mike Malloy och jobbade när han inte var redlöst berusad som brandman och mekaniker. Tyvärr var han så svår på spriten att han aldrig fick behålla sina jobb utan helt enkelt fick hanka sig fram så gott han kunde på ströjobb som att sopa gator och putsa likkistor. Han hade inte någon familj och – vad det verkar som – inte några verkliga vänner.

Detta hände när arbetslösheten i USA låg på runt 50 % och lönnkrogarna och hembränning och andra förfärligheter definierade den stora depressionen, som sägs ha nått sin absoluta botten precis när Mike Malloy hade som svårast att dö: under det första kvartalet 1933.

speakeasy_malloy — Det här var Mike Malloys favoritlönnkrog.

Denne Mike Malloy var 50–60 år och mycket sliten. Han hade ett grått, fårat ansikte, små, rödsprängda ögon, illasittande och smutsiga kläder – men var en glad gamäng när han väl fick ett par supar i sig. När han en gång satt på krogen (eller en s.k. speakeasy som var en illegal krog som från gatan bara såg ut som en stängd affärslokal) och sånär trillade ner på golvet eftersom någon hade spritförbarmat sig över honom, kom fyra andra dryckesbröder på en lysande idé.

De fyra – som hette Marino (ägaren till krogen), Pasqua, Kreisberg och Murphy – skulle köpa tre olika livförsäkringar på Mike Malloy och snabbt se till att han söp ihjäl sig så att de kunde utkvittera pengarna från försäkringsbolaget. Hälsoundersökningen gjordes på en frisk stand-in, eftersom Malloy ju oftast inte kunde stå på egna ben och inget försäkringsbolag hade velat försäkra honom i egen hög person.

När de fyra männen hade fått Malloy att skriva under försäkringspappren (precis som de gör i filmer genom att först dricka massa dålig sprit och sedan hålla för texten och påstå att det han skriver under är något helt annat än det är), satte de igång att ta livet av honom.

Men det var inte så lätt.

Efter en månads supande, kände de fyra att det kostade lite väl mycket att hålla Mike Malloys takt. Dels mådde de inte bra av det, dels var det dyrt – hur kass spriten än var. Mike Malloy mådde däremot som en prins; han hade fått rosor på kinderna och solsken i blick och eftersom han hade fått tillgång till en madrass i ett hörn inne på krogen, sov han bättre än på flera år.

De blivande försäkringsbedragarna beslutade sig för att skynda på processen och började ge Mike Malloy mat, som t.ex.

dåliga ostron som restauranger hade ratat
ruttna sardinmackor
smörgåsar med järnfilspån i
matportioner med glasbitar i.

(Eftersom jag har en kompis som är rättsmedicinare, vet jag att berätta att de ju skulle ha spetsat Mike Malloys mat med hårstrån i små, små bitar. De perforerar snabbt tarmarna så att man dör av inre blödningar.)

Det som hände då, var att Mike Malloy gick upp i vikt. Han älskade maten och sina nya vänner och bad bara om påfyllning och rekommenderade dem till och med att öppna restaurang och där servera dessa delikatesser. Efter ytterligare några veckor försökte de fyra allt mer frustrerade männen ta livet av Mike Malloy genom att supa honom full, placera honom naken utomhus en fryskall natt, hälla fem liter vatten över honom, täcka honom med snö och lämna honom där för att dö. Mike Malloy vaknade i gryningen, ruskade av sig istäcket och snön och begav sig till krogen.

– Ni anar inte vad som hände inatt! Jag vet inte hur det gick till, men jag blev av med alla mina kläder! En whisky, tack!

Han blev inte ens förkyld. Däremot fick han tydligen en gammal kostym av en dam som inte tyckte att det var lämpligt att han vandrade omkring alldeles naken mitt i vintern.

Då tog de frustrerade männen till drastiska metoder och införskaffade kylarvätska, som de kallade ”en ny sorts drink”. Malloy svepte glaset, föll ihop medvetslös, men vaknade en timme senare och bad om mer. Det fick han. Under de följande dagarna fick han så mycket kylarvätska han ville – och dessutom terpentin och hästliniment kryddat med råttgift.

En annan listig plan var att låta en taxichaufför köra över Mike. Det funkade bra … efter ett par försök där Malloy lyckades hoppa undan. Han föll slutligen i gatan, backades för säkerhets skull över av taxichauffören, fick hjärnskakning och bröt ett nyckelben och hittades strax därpå av en polis som körde honom till sjukhuset, där han plåstrades om så att han ett par veckor senare kunde gå hem till krogen igen.

Så äntligen – två månader efter att mordförsöket hade inletts – lyckades Marino, Pasqua, Kreisberg och Murphy; de hällde Mike Malloy full med träsprit och när han var medvetslös släpade de in honom i ett rum (som de hade hyrt just för detta ändamål) där de gasade ihjäl honom med en gummislang från ett gasrör i väggen.

mikemalloysdeathroom — ”Gasljusröret” är markerat med en pil. Och ja, det här är verkligen en bild på rummet där Mike Malloy till slut dog.

Efter att ha fixat så att en läkare skrev ”alkoholförgiftning” på dödsattesten, såg Marino till att Malloy snabbt begravdes. Försäkringsbolagen misstänkte inget utan betalade ut pengarna, men började fatta misstankar när de med ljus och lykta fick leta efter de fyra männen när en extrautbetalning skulle göras och det visade sig att två av fyra satt i fängelse för ett annat (misslyckat) försäkringsbedrägeri.

Dessutom var ju den här historien om den oövervinnlige Mike Malloy så bra att rykten om honom och de fyra började gå. Polisen blev intresserad, liket grävdes upp och undersöktes och fanns vara i fantastiskt gott skick trots att flera veckor hade gått sedan begravningen. (Koloxiden fungerade tydligen lite konserverande.) Och den här otroliga historien fick ett (för amerikaner i alla fall) logiskt slut.

Trots att de fyra mördarna både skyllde på varandra och andra och inte riktigt mindes hur det hela hade gått till, befanns de skyldiga till mordet på ”Mike the Durable”och dömdes till döden.
[feel free to insert ett antal olika olämpliga skämt om hur detta trots allt lyckades på första försöket och så vidare]

spritbrunn — Spritförbudet illustrerat av ett helt fantastiskt foto.

Här är historien, lite komprimerad och berättad av Stephen Fry i QI 2011:

58 kommentarer

Det var sannerligen märkligt (eller inte)

Publicerat av Lotten Bergman den 19 april 2014 23:59

Jag hittade på runeberg.org (rekommenderas varmt) den här rubriken:

Och gissa nu vad det var som var så märkligt med dessa utlandsdödsfall. De märkligare dödsfallen beskrivs på detta vis:

Konstantin, exkonung av Grekland. F. 1868. Uppsteg på tronen 1913. Tvangs i juni 1917 att jämte sin äldste son, kronprins Georg, gå i landsflykt och överlåta kronan till den yngre sonen Alexander. Sedan denne dött 1920 kallades Konstantin efter folkomröstning att ånyo bestiga tronen, men redan efter två år tvingades han efter de grekiska nederlagen mot Turkiet att åter gå i landsflykt.

14/1. Alexandre Ribot, f.d. fransk konseljpresident. F. 1842. Var chef för tre olika ministärer under åren 1892–95. 1914 var han under tre dagar chef för sitt fjärde kabinett och 1917 för sitt femte. Under världskrigets första år var han finansminister i Vivianis kabinett.

14/1. Frederic Harrison, engelsk författare. F. 1831. Grundade 1880 det engelska positivistsamfundet och har i England utvecklat Gömtes filosofi i en rad arbeten. Kommenterade ännu under sina sista levnadsår händelserna i en serie essayer.

22/1. Max Nordan, tysk författare. F. 1849 i Budapest. Tog sedan mitten av 1890-talet verksam och ledande del i zioniströrelsen.

1/2. Ernst Troeltsch, geolog och filosof, f. 1865. Hans avhandlingar på den äldre protestantiska teologiens område betecknas som banbrytande. Den extremt radikala position, han intog, och den nyprotestantism, han företrädde, frånkändes av hans motståndare karaktären av kristen religion. Under de senare åren verkade han som professor i filosofi vid Berlins universitet.

10/2. Wilhelm von Röntgen, tysk fysiker. F. 1845. Upptäckare av X-strålarna (1895). Belönades vid första Nobelprisutdelningen 1901 med priset i fysik.

18/2. Rasjin, känd tjeckisk politiker. Finansminister. Genomförde deflationen i Tjeckoslovakiet 1922. Dog av skador efter ett attentat mot honom.

Nu har ni kliat er i huvudet, skakat på detsamma, frågat nära och kära om råd, läst alla texterna ovan tre gånger, googlat gubbarna, följt länken, kokat en kopp te, klämt en burk sardiner som sägs göra alla lite mer klartänkta och dessutom sovit lite grann.

Svaret är att de ju alls inte är märkliga. Och att hu, vad jag fick er att slösa bort tid på att fundera helt i onödan. Dödsfallen är värda att att läggas märke till ity de är remarkabla och anmärkningsvärda (nåja) – de drar helt enkelt till sig uppmärksamheten.

Denna betydelse av ”märklig” är sannerligen inte vanlig längre. Håller ni med mig om att det numera är blott betydelserna egendomlig, märkvärdig, besynnerlig, underlig och konstig som gäller? Och har ni möjligtvis fler ord av den här typen – sådana som man inte längre kan använda som man gjorde ”förr”? (Fri definition av ”förr” råder.)

Uppdatering med Svenska MAD:s upplaga med konstigabilar-tema eftersom kommentatösen Agneta uti Lund är gift med kreatören till bil(d)en. Och ser man på, 6:25 motsvarar i dagens penningvärde ungefär 23 kronor, vilket jag måste säga verkar överkomligt.

54 kommentarer

Vem var Juan Pujol García?

Publicerat av Lotten Bergman den 3 januari 2014 15:47

Jag har inte det minsta svårt för att överdriva eller rentav ljuga – när det gäller goda historier. Att däremot ljuga på det omoraliska sättet (jag sätter själv gränserna här) är komplett hopplöst och omöjligt; jag glömmer ju bort vad jag nyss påstod!

På konstiga omvägar har jag fått höra intima detaljer ur ett numera kraschat äktenskap, där den ena parten var otrogen på de mest snillrika sätt och allt förklarades med den ena mer fantastiska lögnen än den andra. Det hela slutade i katastrof och tragedi där alla inblandade mådde pyton och en synnerligen bitter långsinthet nästan känns befogad. Vad gäller otrohetsavdelningen kan jag själv bara citera Kar de Mumma: ”Jag fattar inte hur folk hinner med att vara otrogna, själv hinner jag knappt vara trogen.”

Men det var ju lögner jag skulle fokusera på – och särskilt då Juan Pujol Garcías. För jösses, vad han kunde luras.

Juan Pujol García (1912–88) hade tråkigt när han under andra världskriget förestod ett hotell i Barcelona. Han ville istället göra en insats mot nazisterna och tänkte att spion ju var något för honom eftersom han inte var förtjust i våld, död och vapen. (Han hade inte sett en enda Bond-rulle och smet från lumpen.)

García insåg förmodligen att spionkarriären begränsades kraftigt om han bara skulle agera i Spanien och approcherade därför MI5 (tydligen hade de ett kontor i Barcelona) och föreslog att han skulle kunna hjälpa de allierade som den synnerligen skicklige – om än spansktalande – blivande spion han var.

Men MI5 tackade artigt nej. (Står det i de flesta källor. I andra står det att han försökte tre gånger och inte ens fick svar – att de lämnade honom sittande i väntrummet tills han själv gav upp.)

Då vände han sig snabbt till tyskarna, som klappade händerna av pur glädje, gav honom kodnamnet Arabel och skickade ut honom att spionera på de allierade. Juan Pujol García köpte engelska kartor och turistguider, lusläste bioannonser, tidningsreklam och tågtidtabeller och hittade på än det ena, än det andra trots att han aldrig hade varit i ett engelskspråkigt land och egentligen inte visste vad han talade om. Sedan knackade han än en gång på hos de allierade och bad att få bli dubbelagent och visade upp sina lurendrejerier som tyskarna hade trott på.

De allierade gapade av förvåning och tackade ja – och gav honom aliaset Garbo.

Joan_pujol_garcia

Den hemlige herr Garbo fortsatte att ge tyskarna en farlig massa värdelös information. Allt var visserligen sant, men antingen oanvändbart eller liiite för gammalt. Med tyskarnas goda minne avlönade han 27 (påhittade) underagenter som levererade information på löpande band. Så fort tyskarna började knorra över att allt han gav dem verkade komma en eller två timmar för sent för att de skulle kunna använda det, kom Juan Pujol García med nya lögner. En gång sa han att underleverantören hade avslöjats och faktiskt dödats precis i samma ögonblick som informationen hade lämnats och att det hela ju var en förfärligt sorglig historia med tanke på den döde spionens stora familj och sörjande änka och kanske skulle nazisterna för att hedra (den påhittade) döde spionen kunna betala för hans begravning och lämna en liten slant till henne så att hon i alla fall skulle kunna klara sig genom vintern?

Javisst, sa tyskarna och betalade.

Det var också Juan Pujol García som lyckades förvirra tyskarna såpass att de inte trodde på (de sanna) ryktena som gick angående D-dagen. Istället för att fokusera på Normandie, satt de flesta tyska soldaterna och tryckte i Pas-de-Calais eftersom Arabel sa att de skulle det.

När kriget var slut kunde Juan/Garbo/Arabel nöjt se tillbaka på sitt verk och dessutom putsa sina medaljer: järnkorset från Tyskland och brittiska imperieorden från Storbritannien. Men inte så att någon såg det eftersom agent-Garbo fortsatte att vara hemlig. Det gick vilda rykten om honom och folk som hade träffat honom berättade vilken fullständigt fantastiskt hemlig person han var – men ingen kunde minnas vad han hette.

Författaren och historikern Nigel West gav sig fan på att han skulle lösa gåtan eftersom han av en tillförlitlig källa (en annan MI5-agent, som jag inte alls skulle kalla tillförlitlig men som tydligen var det) hade kommit ihåg att han hette J. García och kom från Barcelona. Vilket kan jämföras med att heta J. Smith i N.Y. eller A. Svensson i Sverige.

Han anlitade en detektiv som 1984 helt sonika satte sig att ringa till alla J. García i Barcelona. Han ställde två korta frågor för att kolla om personen var i rätt ålder och hade varit i London under kriget och tänkte sig med ledning av svaren kunna avgöra om den herr García skulle kunna vara herr Garbo.

Hade detta skett i en film, hade jag antingen somnat eller fnyst att det ju var ett dumt sätt att gå tillväga: en ljugande spion som vill vara hemlig talar väl ändå inte om att han är han på ett sådant banalt sätt?

Men si, det gjorde en av de uppringda. Han svarade nämligen inte på frågorna alls utan ställde bara kringmanöverfrågor tillbaka. Vilket fick detektiven att tjoa heureka – och förtvivla eftersom den som talade med honom var på tok för ung. För han var ju Juan Pujol Garcías brorson!

Braskande rubriker, böcker, tidningsintervjuer och hallabaloo följde i ett par år – och inte förrän då förstod man i Tyskland att deras agent hade lurats.

Det finns även en film om honom: Garbo: El espía.

Och nu ska jag återgå till mina egna lögner och påhitt utan att ens ha lämnat bingen idag: det kräks i husets alla vrår och jag har isolerat mig som varande den enda som mår relativt bra.

37 kommentarer

Att fara omkring med ett lik i bilen

Publicerat av Lotten Bergman den 25 augusti 2013 00:33

I Weekend at Bernie’s släpar två killar omkring på ett lik som av någon filmatisk anledning inte faller i bitar eller ens läcker. I Ett päron till farsa dör tant Edna så olämpligt att Chevy Chase måste ha med henne på semestern. Och nu är vi med i släpapådöing-klubben.

Igår morse inleddes vår spontanresa till Skåne med att Trettonåringen på vår busshållplats (som ligger 90 cm från huset) hittade en liten ärtsångare som hade siktat fel och flugit ihjäl sig med ett förmodat pfffff. (Not with a bang, but a whimper.)

Hon heter Jane Doe och ser lika vacker ut i döden som hon guldkvinnan (Jill Masterson) i James Bondrullen "Goldfinger". — Hon heter Jane Doe och ser lika vacker ut i döden som hon guldkvinnan (Jill Masterson) i James Bondrullen ”Goldfinger”.

Snabbt uppstod diskussionen med temat ”VAD GÖRA?” med förslagen

stoppa in i frysen
släng i soptunnan
gräv ner i komposten
ta med i bilen och begrava om ett par timmar.

Vi tog med den. Den var relativt nydöd (tror vi) och med en tilltagande rigor mortis (tror vi). Vi bestämde oss för att begrava Jane vid Vreta klosterruin, som ligger strax utanför Linköping.

I två timmar satt Trettonåringen på det här viset och memorerade alla drag eftersom hon tänker rita av den senare. — I två timmar satt Trettonåringen på det här viset och memorerade alla drag eftersom hon tänker rita av Jane Doe senare.

Strax före begravningen placerades Jane på lit de parade och vi defilerade sakta förbi Trettonåringen som fortfarande var trollbunden av skönheten i döden. — Strax före begravningen lades Jane på lit de parade och vi defilerade sakta förbi Trettonåringen som fortfarande var trollbunden av skönheten i döden.

Sedan sjöng vi en stump medan Trettonåringen och Tioåringen grävde en grop åt fågeln. I brist på psalmkunskaper sjöng vi en vaggvisa i moll:

Tula hem och tula vall,
tula långt åt måsen.
Kål fick jag när jag kom hem,
kål fick jag i påsen.
Mjölken var båd gul och blå,
osten såg jag lite å,
smöret smakte jag aldrig.

Shakespeare (mjukis-surikat som inköptes i Brighton) inspekterar och godkänner gravsmyckningen.

Vi är lite känsliga när det gäller fågeldöd, serni. Fågelinkompatibla. Husdjursinkompetenta. Min lillasyster Orangeluvan har under åren förärat oss inte mindre än två (2) undulater som vi lyckades ha ihjäl på bara några veckor. Det är en gåta, för vi gjorde precis som man skulle. Tror vi.

Däremot är vi ena hejare på fågelbegravningar!

30 kommentarer

När jag äter antiinflammatorisk medicin blir jag lite personlighetsförändrad

Publicerat av Lotten Bergman den 31 juli 2013 16:18

Förändringen består i att jag i allt högre grad håller intervjumonologer med mig själv. Det är inget nytt i och för sig, men nu är jag väldigt fokuserad på

meningen med livet
varför just jag finns
att det ju regnar hela tiden
att jag aldrig, aldrig ska få amma ett litet barn igen
att pfah, det är ingen idé att rensa i källaren eftersom vi snart dör ändå.

Jättekul, verkligen jättekul, Lotten. Jag hade ju kunnat hålla dessa monologer på ett mycket intressantare sätt – genom att till exempel fundera på

meningen med SL:s obegripliga biljettsystem
varför just jag blev svensk
att det ju är soligt mest hela tiden och bara regnar när jag är på Gröna Lund, så det så
att jag aldrig, aldrig ska få mjölkstockning igen
att pfah, det är ju ingen idé att älta och fundera eftersom vi snart dör ändå hela bunten.

Jag har ätit liknande antiinflammatorisk medicin förut — under de sista veckorna av gymnasiet. Jag kom då för sent lite för ofta, fick oväntat inte alla rätt på matteproven, tappade bort mina repliker under dramatiklektionerna och var … allmänt sur. En gång reste jag mig mitt under en lektion upp och travade med högburet huvud ut ur klassrummet när jag inte tyckte att läraren var okej som plötsligt och – kan ni tänka er – utan förvarning delade ut ett oförberett läxförhör. (Han hade förstås förberett det. Men inte jag.)

– Vad är meningen med det här? sa jag uppbragt … och bara gick.

Det blev alldeles tyst. Hela klassen stirrade på mig. Det busigaste jag annars hade gjort var att sitta längst bak i klassrummet och lyssna på hockey-VM i en miniradio. Två killar reste sig också upp och följde med mig – i tron att det handlade om en anarkistisk protest mot överheten.

Jag var lika upprorisk som Molly Ringwald i Breakfast Club.

Sedan protesterade vi – jag och de två killarna – vilt genom att dricka te i en halvtimme innan vi lomade iväg till nästa lektion. Och nu kommer jag att knyta ihop denna osammanhängande (men inte särskilt akuta) livskris som beror på antiinflammatorisk medicin, krånglande knän och ett plötsligt dödsfall.

En av mina klasskompisar från nyss nämnda gymnasieklass dog för en dryg vecka sedan. Naturligtvis har andra klasskompisar också gått samma väg sedan vi gick ut – eftersom det är snart 30 år sedan – men det här, det grävde ett litet hål i mitt hjärta. (Den satans cancern tog henne.)

Hon hette Ru liksom kängurun i Nalle Puh, och hon var så vansinnigt säker på sig själv. Jag var ju bara en liten blond lantlolla som inte visste varken ut eller in när det gällde något alls (förutom att basket var kul och att … att … näe, inte så mycket mer). När vår lärare en gång rabblade Sveriges stora författare och då nämnde Selma Lagerlöf, blev Ru arg.

– Näe. NEJ! Selma Lagerlöf är ren skit! Upphöjd till skyarna bara för att det liksom saknas en tant blad gubbarna! Pfffft! Skitsnack!

Jag satt där och nästan tog mig åt hjärtat och tänkte:

– … det där kan Ru inte mena …
– … hon kan på inga villkor ha kommit på det själv …
– … hon måste ha blivit hjärntvättad!

Men jag hade förstås fel. Ru menade det, hon ansåg att Selma Lagerlöf var kass och satt där och hävde ur sig sin välformulerade ilska mot den sedan länge döda författartanten. Läraren höll förstås inte med, men Ru gav sig icke. Hon var även emot religiöst hyckleri och kom inte närmare en kyrka än möjligtvis att hon satt med oss i ”kyrkfiket” där vi hängde på alla håltimmar och skolktimmar … och förstås under alla de vilda protesterna mot oförberedda läxförhör.

Så. Den blonda mesproppen tramsar vidare medan den smarta, coola, självsäkra och i största allmänhet fantastiska Ru inte kan göra annat än att (och nu citerar jag henne själv) ”ätas upp av maskar eller eldas upp – skitsamma man är fan död när man är död”.

65 kommentarer

Hur dog Oscar Levertin?

Publicerat av Lotten Bergman den 30 januari 2013 00:11

Egentligen skulle frågan ovan kanske lyda ”Vem var Oscar Levertin”?

(Spridda ja- och hurrarop hörs i fjärran. Jag sätter handen bakom örat och tolkar tjoandet som att jag ska skriva lite mer om livet innan vi kommer till döden.)

Oscar Levertin var första professorn i litteraturhistoria vid Stockholms Universitet – och det kan jag bara för att jag fick den frågan på en tenta när jag läste ”littvet” i Lund. (Frågan ställdes säkert bara för att läraren ville poängtera att Lund hade haft litteraturhistorieprofessorer längre än Stockholm. Men hur länge? Nä, det minns jag inte.)

Levertin var skribent på alla möjliga olika sätt och blev dessutom kompis med Heidenstam – och alla som var kompisar med Heidenstam blev antingen frigjorda eller galna och förr eller senare nakna.

Bevis 2: Albert Engström, Fröding och Heidenstam.

Bevis 3: Albert Engström, Heidenstam och Fröding igen. — Bevis 3: Albert Engström, Heidenstam och (en lite svullen) Fröding igen.

Levertin skrev och skrev och blev publicerad vart han än vände sig. Som 26-åring recenserade han den unge debutanten Heidenstam (se mustaschmannen ovan) med dessa ord (länken går till hela recensionen):

”För någon tid sedan glunkades det i konstnärskretsar om en ung målare vid namn Verner von Heidenstam, som skulle ha skrifvit »riktiga dikter». Och en vacker aprildag uppenbarade de sig också i bokhandelsfönstren och befunnos just äga en vacker aprildags violdoftande löften om sommarvärme och sommargröda, som man så gärna vill tro på, när solen först lyser varmt och himmeln är blå.”

Livet lekte, Levertin verkade inte vara en särskilt grubblande och svårmodig person och minsann lärde han inte känna allas vår Carl Larsson också.

Oscar Levertin 1906. (Målad av Carl Larsson.)

Liksom alla andra konstnärer drabbades Levertin av tuberkulos och fick därför arbetsro på sanatorium, vilket får mig att känna att så länge vi inte ser till att konstnärerna av idag drabbas av tuberkulos, måste de göra konstiga videoinstallationer för att få till lite kosing och arbetsro.

Strax efter att tavlan här ovan var färdig, tackade han Carl Larsson, gick hem med tavlan under armen, drog på sig en halsfluss, gick till doktorn och fick ett mycket effektivt gurgelvatten att bota sig med.

Gurgelvatten? Hm. Vi måste läsa i Ugglan!

Gurgelvatten, Gargarisma, med., en lösning eller blandning af antiseptiska, sammandragande eller lindrigt retande ämnen med vatten eller med något aromatiskt te, hvilken blandning nyttjas till svalgets sköljning under långsam utandning, hvarvid ett gurglande ljud uppkommer. [—] Till gurgling begagnas bl.a. svag koksaltlösning, klorsyradt kali (3–5 proc. – försiktigt på grund af medlets giftighet!), svag alunlösning e.d. Ibland användes te på fläder, kamomill eller salvia till gurgling, vanligen med tillsats af det ena eller andra verksamma medlet, t.ex. af spanskpeppartinktur, 10–12 droppar i ett halft glas vätska.

En natt vaknade Levertin ur (de förmodade) feberångorna, hostade till och kände den bekanta smärtan av halsflussens wobbler med sju rejäla krokar. Han stapplade upp till handfatet i sitt rum och svepte glaset med vatten som stod där, förberett kvällen innan.

Men det var ju inte vattenglaset han tömde. Det var förstås gurgelvattenglaset. Stackars Levertin drabbades av en anafylaktisk chock och dog, blott 44 år gammal.

Avslutningsvis en liten bekant truddelutt:

63 kommentarer

Här är det rätt dött

Publicerat av Lotten Bergman den 21 juli 2012 15:24

Egentligen skulle jag kunna blogga så här, bara:

Välkomna! Vad har ni gjort idag? Jag har kört traktor.

Och så skulle alla kommentatorer rusa in i kommentatorsbåset och så skulle vi liksom sutte vi runt en lägereld bara ha jämfört de senaste rapporterna om våra kära fiskgjusar, som gör att denna vädermässigt bedrövliga sommar faktiskt är uthärdlig. (Har ni sett att de putsar fjädrarna och biter sig själva i nackskinnet hela tiden, de tre små?)

Men jag känner att en liten bildsafari från se senaste dagarna kanske kan vara på sin plats. Om inte annat så för att jag i november ska kunna säga ”nä, det regnade faktiskt inte non stop”.

Vi slog ihjäl en rutten trädgårdsstol och eldade upp några marsmallows.

Vi hittade en nydöd snok som var varmare än vi trodde att ormar kunde vara.

Vi mötte en dam som bad om ursäkt för att hennes hund hade bajsat mitt på vägen. Vi förlät henne och såg till att bevismaterialet hamnade i diket. — Vi mötte en dam som bad om ursäkt för att hennes hund hade bajsat mitt på vägen. Vi letade efter logiken, men förlät henne och såg till att bevismaterialet hamnade i diket.

Någon slängde en filt ifrån sig på ett sådant sätt att den skapade ett konstverk så fort den hade försetts med förklarande etikett.

Jag hamnade i en skoaffär där denna skylt fick mig att helt glömma bort skoprojektet. Känner ni hur texten flyger på poesins vingar? Man vill nästan skriva en fortsättning … — Jag hamnade i en skoaffär där denna skylt fick mig att helt glömma bort det akuta skoprojektet. Känner ni hur texten flyger på poesins vingar?

59 kommentarer

Idag ska jag på vernissage

Publicerat av Lotten Bergman den 29 april 2012 10:43

Jag har gått i sju olika klasser i tre olika städer om man inte räknar med året i USA. Med andra ord har jag en farlig massa gamla klasskompisar över hela Sverige. Dock har vi ingen kontakt och jag har ingen aning om vad de håller på med – vad jag kan se har de inte blivit företagsledare, författare, artister eller idrottsstjärnor. Ingen gör väsen av sig på något sätt. Detta sagt för att mina föräldrar under hela min uppväxt ideligen pekade på tv:n och tjoade:

– Vi bodde grannar med dem på Jerum!
– Hon gick i min klass!
– Honom umgicks vi med hela tiden!
– Han var brorsans bästa kompis!
– Åh! Min gamla lärare!
– Pah. Honom slog jag en gång med 21–7 i skiljeset.

Mina egna tjoanden och pekanden på tv låter mer så här:

– Skogaholms! Där har jag sommarjobbat och blivit kysst i hissen!
– Kolla nu noggrant under signaturmelodin, se på de guldfärgade husen – de ligger i centrala Dallas och där nere på gatan gick jag en gång.
– Slalom heter det där. Det har jag åkt.
– Olof Palme är det där, och jag hade en klasskompis vars hund började yla när Olof Palme pratade i tv.

På språkresan till Eastbourne 1979 träffade jag två killar från Larsberg på Lidingö. De hette Wesso och Tompa och var precis hur balla som helst med skolkhistorier, bergsprängare och cigaretter. Men vi blev trots min helyllestil kompisar. (Tompas tvillingbror dödades senare i något som kallades ”Punkmordet”. Staffan Hildebrand gjorde raskt en dokumentär om det hela: ”Veckan då Roger dödades”.)

Under påsklovet i nian 1980 dök Wesso plötsligt upp med en kompis hemma hos mig.

Att ”dyka upp” på det där sättet var inte alldeles lätt eftersom jag då bodde i Luleå, drygt 100 mil från Lidingö. De fick bo hemma hos mig och en klasskompis spökades ut till en vilt skrikande same för att skrämma dem. (Grabbarna, som levde ett hårt liv i Stockholm, skrämdes förstås inte det minsta av en 16-årig tjej i blå-röd-gula kläder.)

Nå. Wessos kompis som dök upp i Luleå hette Oscar Freyre och han är numera konstnär. Idag ska jag gå på hans vernissage på Hornsgatspuckeln. När han blir världsberömd ska jag äntligen få peka på tv:n och tjoa:

– Kolla! Han där, honom har jag fotograferat!

18 kommentarer