… du fick reda på XX:s död, när du fick reda på att World Trade Cent…? Ja, ni förstår: ”flashbulb memory”.
Idag måste vi än en gång rekapitulera vad vi gjorde när vi fick reda på att Olof Palme hade blivit skjuten. Dels för att jag är så intresserad av min egen historia, dels för att jag precis har förstått hur det gick till när Sveriges Radio sände nyheten. (Mer om det strax.)
Den 28 februari 1986 var en fredag, och min vansinnigt snygge tandläkare drog denna dag ut en av mina visdomständer eftersom jag har en osedvanligt liten underkäke och väldigt rymlig överkäke. Inte förrän långt senare kom jag på att jag fick en annan, nyutsprungen visdomstand utdragen måndagen den 30 mars 1981.
Jag och min blifvande djefla man skulle båda två tenta lördagsförmiddagen den 1 mars 1986. Vi vaknade i mitt studentrum på Hallands nation och gick upp och åt frukost. Sydsvenskan låg på köksbordet. På förstasidan stod det att landets statsminister hade blivit mördad.
Men detta såg ingen av oss. Jag bläddrade snabbt fram sportsidorna, kollade några tabeller, läste att SBBK hade slagit Hageby. Jocke Nyström hade besegrat underbarnet Boris Becker. Förstasidan – ettan kallad – såg vi inte åt.
I tentasalen lastade jag upp allt jag alltid åt under tentorna – mest kexchoklad. Tre poäng amerikansk realia II hette denna tenta, men runt omkring mig var folk ovanligt fladdriga och okoncentrerade. De stod i grupper och pratade istället för att rabbla årtal och tänka på flyktiga kunskaper.
Efter tentan åkte jag till Hallands Nation igen, och möttes av en tjej med det vackraste, långa, blonda hår man kan tänka sig. Hon pratade mycket.
– Haaaar du hört? Haaar du hört att Palme är mördad? Först så … och sen så … och dom spelar klassisk musik och … bla bla bla och … på tv har dom ställt in Razzel, det blir inget Razzel ikväll bla bla bla … och kungen ska inte åka till Egypten tror jag. Eller om det var Storlien.
Jag frågade nu min djefla man om hur det gick till när han fick reda på att Palme hade blivit mördad.
– Ingen aning. Vi tentade! Och du berättade för mig. Men jag minns inte var. Men apropå död, jag skulle vilja kolla på minnesstenen efter Samsonov som dog 1914 och …
– Va? Hockeyspelaren?
– Nää…
– Pingisliraren?
– Va? Nä, alltså … en rysk general. Han be… Har du förresten hört talas om Bismarck-tornen? Dom f…
När Sveriges Radio började sända nattradio i början av 1960-talet var det mest musik, men även ett ”aktualitetsmagasin” ingick. Just 1986 bestod de två första timmarna efter midnatt av ”Stjärnornas musik”, som leddes av Staffan Schmidt – utan avbrott för nyheter. Men den 1 mars klockan 01:10 avbröts musiken och den hastigt inringde Jan Ström läste upp en text som han hade skrivit för hand på ett fullklottrat papper:
- ”Sveriges statsminister Olof Palme är död. Han sköts i kväll i centrala Stockholm. Olof Palme sköts ned vid korsningen Tunnelgatan–Sveavägen och han dog senare på Sabbatsbergs sjukhus. Regeringen är informerad. Finansminister Kjell-Olof Feldt och vice statsminister Ingvar Carlsson är informerade och de bekräftar båda att Olof Palme har avlidit.
- Polisen söker en man i 35- till 40-årsåldern med mörkt hår och lång mörk rock. Polisen söker alltså mördaren och ett stort sökpådrag pågår i Stockholm. Taxiväxeln i Stockholm har skickat ut signalementet. Enligt polisens ledningscentral var det en taxichaufför från Järfälla Taxi som uppmärksammade att en person skjutits ned. Chauffören larmade sin taxiväxel som i sin tur larmade polisen. Ledningscentralen sände en polispiket till platsen. Olof Palme sköts klockan tjugotre och trettio, alltså halv tolv, för en och en halv timma sedan.
- Regeringen har haft … samlats till ett extra sammanträde. Ingvar Carlsson, vice statsministern, leder mötet. Hans enda kommentar när han kom till Rosenbad ikväll är att ”De e fruktansvärt”, sa han… till TT, när han kom till Rosenbad. Olof Palme skulle inom några månader fyllt 59 år. Han har varit ordförande i socialdemokratiska partiet sedan 1969 och statsminister under perioden 1969 till -76 och från 1982.
- Med anledning av det inträffade kommer vi naturligtvis att lägga om nattens program i nattradion. Och ekoredaktionen återkommer naturligtvis med mera nyheter när vi har sådana att komma med.”
Detta föregicks av att en ”knäpp tant” hade ringt till Staffan Schmidt och klagat på den musik som spelades ”nu när Palme har blivit skjuten”. Hon avfärdades snabbt, men när en kollega som jobbade på BBC också ringde och ställde frågor om Palme, blev Schmidt misstänksam och gick till den obemannade Ekoredaktionens TT-printer … där han hittade en remsa om just Palme.
Men … vad var det som hände när jag drog ut visdomstanden den 30 mars 1981? Jo:
Jag vet exakt var jag befann mig när jag fick veta: i sängen. Det ringde strax efter åtta på morgonen och min andra hälft gick upp och svarade. Jag hörde bara att han pratade men inte om vad. Efter en kort stund kom han tillbaka in i sovrummet och sa med både klentroget och djupt berört tonfall: ”Det var brorsan. Han sa att de har skjutit Palme.”
Jodå, de orden och hur de lät minns jag exakt. Och vi upp och satte på teven och så vidare. Ja.
(Intressant, det där ”de”. Alltså ”dom”, som man säger. Vilka ”dom” tänkte han, eller snarare vi, att det var?)
Någon gång på 90-talet jobbade jag med en ”dramadokumentär” som jag tror TV4 sände som gick ut på att Christer Pettersson sköt Palme i tron att det var Sigge Cedergren. Vi byggde upp hela mordögonblicket med rätt bilmodeller och rätt typ av människor på rätt ställe. Det var kalla nätter!
Det roligaste på den inspelningen var att vi filmade på ett skurkdagis. Den var ungefär som vilken fritidsgård som helst men alla som var där tillhörde den undre världen. Det starkaste som serverades var kaffe.
Javisst ja, jag körde bil på Ringvägen och såg löpet på utsidan av en kiosk men hann inte läsa att han blivit skjuten, bara att han var död, så jag antog att han dött av en hjärtinfarkt eller något annat naturligt.
Mamma såg det också på en löpsedel. Men hon trodde att det var något lurt, så hon gick fram för att läsa vad det stod med små bokstäver mellan ”Palme” och ”död”.
Men där stod det ingenting.
Jag hörde den där nyhetssändningen, eftersom jag redan då var en nattuggla. Radion stod på lite svagt så där, och jag hörde med ett halvt öra att Olof Palme var död.
Först trodde jag det var ett synnerligen osmakligt skämt eller sketch. Men sen förstod jag!
Jises krajst, man fattade, men ändå inte. Här i Sverige?
Visserligen bedrev EAP en hatapalmekampanj, me de var så små och töntiga.
Så jag lyssnade hela natten, på sorgemusiken av standardtyp, och sen på P1 som började sina sändningar klockan sex.
Menn jag undrar verkligen om nattradion började på 60-talet?
Du har väl inga fler visdomständer att dra ut!
Det intressanta är hur dessa minnen funkar! Dom är så kristallklara och kallas för ”flahbulb memory” och mer än andra minnen litar vi på att dom stämmer. Men icke …
Själv blev jag väckt av pappa som kom med frukost på sängen och visade tidningens (Östgöta correspondenten, aka Corren) förstasida. Vi brukade läsa varsin del på morgonen, men jag gillade del 2 bäst, med serierna, familjeannonserna, tv-tablån och nöjesguiden …
Nattradion startade 1962, då med sändningar till två på natten. De avslutades med nationalsången. Dygnetruntsändningarna startade 1963, sedan Radio Nord hade skrämt upp både SR och Regeringskansliet. Det var också detta som initierade P3 och Melodiradion, som till en början faktiskt gick i P2.
Jag länkar till artikeln om flashbulbminnet, Pysseliten!
På franska: repères temporels dans la mémoire autobiographique
På danska: blitzhukommelse.
På tyska: blitzlichterinnerungen.
På nederländska: flitsherinnering.
Men vad heter det på svenska? Blixtminnen?
Jag var också i studentkorridor. Det gemensamma TVn i köket rapporterade och några blev mycket upprörda. Vår lärare i statskunskap var sorgklädd i säkert ett år.
Vi hade korridorfest kvällen innan. På morgonen vaknade jag vid åttatiden, pigg såsom en liten lärka, grep min nattduksbordsbok (1984 – jag hade vägrat läsa den år 1984 och sen blev det inte av 1985) och kopplade på P2. Där var det inte musik, som det borde ha varit, utan nyheter på finska. Jag tyckte mig förstå ordet ”kuol…” (stavning samt ordform ovissa) och hörde namnet Palme, och kopplade över till P1. Där blev sammanhanget så småningom klart. Jag klädde mig och gick ut i köket och sammanträffade så småningom med andra korridårare, vilka hade olika politiska uppfattningar men nog var ense om att bästa sättet att få bort politiker man inte gillar är att rösta bort dem.
Var inte mer än knappt 8år gammal och det jag kommer ihåg är
följande:
Jag hade hämtat morgontidningen i brevlådan, gått upp med
tidningen till mina föräldrar som inte hade gått upp än och
nämnde för dem att statsminister hade skjutits.
Jag kommer däremot inte håg själva rubrikerna eller exakt
vad jag sa till mina föräldrar utan bara de ovan nämnda
minnesfragmenten.
Jag och min man låg i sängen när vår son kom in och sa att det var så konstigt program på teve. Han väntade på den tecknade film som brukade visas i Gomorron Sverige (eller vad det hette). Han sa att det bara var en massa gubbar som pratade med varandra hela tiden. Jag sa att det säkert var någon teater och att det tecknade skulle börja snart.
Men när jag gick upp blev jag varse att Palme var död.
Jag fyllde 13 år den 1 mars 1986 och hade sett fram emot att äta frukost (varm choklad med vispgrädde och frkostknäckemackor med marmelad, sån lyx som bara serverades på födelsedagsmorgnar) medan jag tittade på.Go’ morron Sverige.
Vi var ju inte bortskämda med morgonteve och tecknat på den tiden så det var en stor grej att lyckas fylla år på en lördag. Glad i hågen bänkade jag mig framför teven och möttes av sorgemusik och information om att Palme mördats.
På sant egoistiskt tidigt tonåringsvis blev jag sk*tsur över att MIN födelsedag förstörts av att den där Palme mördats. I vår familj tillhörde vi dessutom inte direkt Palmes fanclub så min förståelse över att nyheten om mordet tog över landet så totalt var helt obefintlig.
(Som vuxen har jag såklart en annan förståelse för varför rektionerna var som de var.)
Printern för flashar stod i ett eget rum i anknytning till den nattstängda Ekoredaktionen. När det kom en flash, vilket inte var helt ovanligt, blinkade en lampa i P3-studion och den som hade tid gick och kollade. Givetvis var den ur funktion den här natten, så det var ett inkommande samtal på den specialtelefon som var avsedd för direktrapporter i nattradion som fick tjänstgörande att kolla.
Tidsstämpeln är ju 00:20, exakt en timme efter mordet, och förseningen som uppstod pga den fallerande lampan kan inte ha varit lång. Flashar går ju till ett stort antal redaktioner, och en naturlig kontroll gör man ju med ett medieföretag som SR.
Tack för inside information, LarsW!
Jag vaknade den där lördagsmorgonen av klockradion, där några riktigt tossiga snörnosar till atudioreportrar anlagt dystra tonfall och pratade om att Palme var död, skjuten! i går kväll efte ett biobesök. Sicket smaklöst urdåligt skämt, tänkte jag, stängde av klockradion och somnade om.
Senare kom ju insikten. Och Sverige var ett helt annat land än det aningslösa lilla sagoriket där Gustav VI Adolf kunde gå på Västerlånggatan i sällskap med Louise och hälsa med hatten på alla nigande tanter det mötte.
Ser ni alla bilden på DN:s förstasida? Pysseliten ser nämligen en helt annan bild, som inte har med detta inlägg att göra …
Eller är min padda (ve och fasa) SJUK?!
Jodå, jag ser förstasidan.
För övrigt har jag tittat på en bra serie på svtplay som heter Kampen om tungvattnet, som förstås handlar om produktionen av tungt vatten under kriget, som tyskarna använde till sin kärnkraftsproduktion.
Den är spännande och välproducerad, men mest av allt njutbar för att alla talar sina respektive språk. Inte ett motherfucker så långt örat når.
Satt på nattbuss Skanstull- Rågsved vid 02-03 tiden och hörde grannar tala om att Palme skjutits.
Vaknade efter en premiärfest för ett studentspex som handlade om Rasputin (där för övrigt Micke Tornving gjorde sin scendebut). Det tog ett tag att fatta att det var på riktigt. Eftersom Rasputin blev utsatt för en hel del mordförsök, innehöll spexet en hel del skämt om mord, bland annat en lustig version av Boom bang-a-bang. Allt kändes fullständigt absurt, och alla var som bedövade. Det blev inga fler föreställningar.
NU ser jag förstasidan! Jag har inte gjort ett dyft. ”Plötsligt händer det!”
Vi vaknade i mitt korridorrum, (han som nu är) maken och jag. Antagligen var det jag som gick ut i köket för att sno åt mig tidningen med Melodikrysset.
Men det blev inget Melodikryss. Det var bara nån intervju med en taxichaufför jättelänge. Så småningom fattade vi varför.
Jag blev lite återkastad i samma sak nu före jul. Jag ville höra Naturmorgon, men det var bara nåt om Paris. Men Hollande hade uttalat sig så han levde tydligen.
Morgonradio på lördagar är lite scary.
I vintras vägrade jag ha på P1 på morgonen i minst en månad efteråt. De rapporterade bara sånt som jag inte ville börja min dag med.
Just det, Christer! Jag var engagerad i ett Lunda-spex vintern 1986, och vi fick stryka några repliker som handlade om ond, bråd död.
Två år senare kom Jonas Gardell på besök med sin show, och han gjorde då sin berömda imitation av Palme. Det blev alldeles tyst. Ingen skrattade. (Han bara stod rakt uppåner och gjorde inget alls, och föll sedan ihop med ett stön.)
Jag var inte fyllda sex år men kommer ihåg den där morgonen som om det var igår.
Jag vaknade tidigt närmre 5 än 6 och smög ut i köket och hämtade radion( vilket jag inte fick) Då hade jag ingen tanke på att väcka familjen men efter 10 minuters rattande helt utan att hitta någon musik, sprang jag storgråtandes till pappa och erkände mitt brott.
-pappa jag har tagit sönder radion, det var inte meningen jag lovar.
– hur då tagit sönder?
– det är ingen musik på den. Det enda de pratar om är att någon gubbe har dött.
-vad då, vilken gubbe!
– ja han på tv! Olof
Har aldrig sett min pappa komma ur sängen fortar än då.
Lotten! Den 28 mars! 1986 har jag ingen aning om vad jag gjorde
men den 28 februari 1986 var jag på tvådagarskurs på Karlskoga folkhögskola i konsten att göra en föreningstidning.
Men Götapetter! Jag ändrar mesamma! Tack!
Den kvällen hade jag varit på en tillställning på Sigtunagatan i Vasastan. Omkring kl 24 bestämde jag mig för att köra hem till Enskede där jag bodde då. Jag körde förbi mordplatsen som inte var speciellt avspärrad ca 1 timme efter dådet. Jag kom hem och gick och la mig. Morgonen efter blev jag väckt av min mamma som berättade vad som hänt. Resten är historia!
VÄLDIGT intressant: http://www.svd.se/2000-mordkvallen-minut-for-minut/om/30-ar-sedan-palmemordet
Det tickar fram nya bilder, artiklar och mer information hela tiden!
Jag hade varit på ”Skutt” på KTH. Urtrist så jag drog innan midnatt. Tog en nattbuss, som passerade rätt nära Stadshagen, där jag hade mitt studentrum. Det ”kryllade” av polisbilar inne i city och jag trodde de hade någon form av razzior mot exempelvis svartklubbar. Ingen visste något tydligen och jag hade ingen aning om läget när jag kom hem. Jag gick och la mig och sov. På morgonen kom min pojkvän (senare make) hem. Han drygade ut sina studiemedel genom att köra buss och hade kört den natten. Han berättade att Palme var mördad, men jag trodde inte honom för han såg så ”lurig” ut. Man kan även luras 1:a mars – ”Mars, mars, måne, jag kan lura dig till Skåne”. Men han stod på sig och berättade att han sett folk på lastbilsflak som kastade ut löpsedlar. När jag förstod att det var sant åkte vi upp till ett allrum där det fanns en TV.
Senare på lördagen skulle jag träffa min (sedemera blivande) svägerska. Vi hade bestämt att vi skulle fika på Konserthusets café. Kanske inte det smartaste valet en dag som denna. Har nog inte sett så mycket folk förrän vi var i London när prins William och Kate gifte sig. ”Sånt här händer inte i Sverige” var en ständigt återkommande tanke den närmaste tiden efteråt.
Kastade tidningarna ut löpsedlar från lastbilsflak? Så … absurt idag.
Rostade bröd. Det var vad jag gjorde.
Och eftersom Hyttis hade dragit till den där kursen och det var tyst och stilla så jag drog igång radion. Och precis som brödet hoppade upp ur brödrosten hörde jag ”Sveriges statsminister, Olof Palme har blivit mördad”.
Jag fortsätter att följa SvD (se länk ovan). Vid midnatt 28/2–1/3 1986:
Vid midnatt vaknar SVT Rapports Ewonne Winblad till av att telefonen ringer:
”Det är min dotter Ylva som ringer från London där hon jobbar som kock. Hon har hört uppgifter av gäster på restaurangen att Olof Palme ska vara skjuten. Som dotter till en nyhetsprogramledare vet hon ju att hon då måste ringa mamma och stämma av. Eftersom jag vet att min dotter är sansad så börjar jag genast ringa några telefonsamtal för att försöka få reda på mer. Sveriges Radios ekoredaktion är obemannad vid den här tiden och ingen svarar där. I Sveriges Radios växel svarar en person som är kolossalt stressad – de har hört liknande uppgifter av lyssnare som har ringt växeln.”
Det heter väl flashminne.
Konstigt nog så minns jag inte längre var, när och hur jag fick veta. Gissar att det var via Sydsvenskan på morgonen.
Jag ska snart sova, men det är otroligt fascinerande att läsa om hur inget medialt funkade inledningsvis den där natten för 30 år sedan. En halvtimme efter midnatt:
I Radiohuset försöker Staffan Schmidt få tag på Eko-chefen Björn Elmbrandt.
”I ett kassaskåp fanns larmlistor med telefonnummer och speciella skivor som skulle spelas om något sorgligt hände. Skivorna var väl okej, men larmlistorna var gamla och dammiga och hade inte korrigerats på sådär 3, 4 eller 5 år. Så telefonnumren stämde inte och de personer jag skulle få tag på fanns inte att få tag på.”
Mycket intressant alltihop, och på sådant märks sannerligen att tiden har gått …
***
Men just när jag kom in här igen fick jag se något udda: Lotten är oblå! (Asså inte värdinneklädd eller vad det heter, ser ut som vanlig kommentator.)
Hos mig är samtliga Lotten-inlägg blå.
Ser att såväl mitt som ditt sista inlägg också är blåfärgade.
Hos mig är det senaste — 00:42 — vitt (men de andra är blåa som vanligt).
Huru …
Inte hennes allra senaste, där är bara hon själv blå men inte inlägget.
Nämen är mitt blått hos dig? Det är det inte här!
Vad roligt. Och konstigt!
Oj vad vi pratar i munnen på varandra …
Nej som sagt, Lotten 00:42 är inte i en ljusblå ruta såsom brukligt är. Allt annat ser ut som det ska.
Här, alltså.
Du, jag, Ninja är blå, men mitt inlägg 00:42 är svart. Namnen alltså. TeTexterna är alltid svarta hos mig.
Minus Te.
Plötsligt blev jag jättetrött – bäst att lägga sig då.
Ja — men annars står ju Lottens inlägg alltid i en blå ruta (svart text på ljusblå platta, skulle man också kunna säga) så att man ser var värdinnan är någonstans, men det gör hennes inte 00:42.
(Jag vet faktiskt inte om den där blåa rutan syns i alla läsmackapärer, när jag tänker efter.)
God natt, god natt — jag med!
De flesta av Lottens inlägg i denna tråd har ljusblå bakgrund, men det upphör med inlägget 00:42.
Jag såg det blå i Safari och även i Firefox. Den saknade färgen 00:42 saknas i båda.
Upp-å-hoppa! Varför har skottdagen flyttats hit! När jag friade till PK var det den 24:e februari. Tjejer friar på skottdagar, killar på årets övriga. Friar man alls idag?
Hellre fria än fälla.
Fast det där med getting laid kan man ju fundera över.
Ojoj, här har ni gått i ovisshet och bekymrat er hela natten över att jag var oblå strax efter halv ett!
Blå blir jag när jag är inloggad som admin. Ungefär var 24:e timme loggas jag per automatik ut, och måste då logga in igen. Men sedan den där ohyggliga spamattacken där hela bloggen var en stor, röd förbjuden infart, har jag en specialfunktion. Och den funkade inte inatt.
När jag ska logga in, måste jag be om en ny kod varje gång – en automatgenererad. Den plingplongar in i mobilen när jag ber om den, och så kan jag logga in. Men inte kom den inatt, inte. Alltså fick jag bli oblå!
Jag har fortsatt att läsa SvD:s rekapitulation av allt som hände natten till den 1 mars 1996, och delar med mig här av sånt som hör till radio/tv-rapporteringen.
Kl. 01.08 – 1 mars 1986
På Svenska Dagbladet börjar allt fler medarbetare strömma in på redaktionen. ”Nu upphörde rökförbudet på redaktionen. Många rökte och alla jobbade som i trans”, berättar Mia Bjelkholm.
Kl. 01.10 – 1 mars 1986
I P3 bryter nu Staffan Schmidt mitt i Aretha Franklins låt ”Who’s Zoomin’ Who” med följande ord:
”Ni lyssnar till Sveriges Radios nattradio. Klockan är tio minuter över ett. Och vi har… vi bryter sändningarna här. Vi har nämligen en extra nyhetssändning från ekoredaktionen”.
Han lämnar sedan över till inrikesreportern Jan Ström som läser upp budskapet som chockar många svenskar framför radion.
”Jag hann inte skriva något manus utan fick improvisera utifrån spridda anteckningar. Min enda tanke var att jag måste låta seriös så att lyssnarna inte trodde att det var ett dåligt skämt.”
Och tänk, det var ju just det som många trodde.
Ja, vi har varit väldigt oroliga. Legat sömnlösa, kastat oss oroligt av och an och försökt komma ihåg de första tusen decimalerna i Pi. Med mera.
Kl. 01.10 – 1 mars 1986
Rapports Ewonne Winblad är hemma och hör Jan Ström läsa upp dödsbudet i radio.
”Jag sliter då ut programledarkavajen ur garderoben, kastar mig iväg och springer mot Radiohuset. Det är 5–10 minuter att springa och jag minns att jag sprang hela vägen. Jag galopperade på och adrenalinet pumpade förstås. Då fanns ju inga mobiltelefoner – i dag hade jag förstås pratat i telefon hela vägen med någon från redaktionen.”
Kl. 01.18 – 1 mars 1986
Ewonne Winblad kommer fram till TV-huset på Oxenstiernsgatan och blir förvånad:
”Jag tänkte att nu måste väl TV-huset vara omringat av polis eftersom det ju kan vara en statskupp. Men det är tomt och mörkt. Jag såg bara att det lyste på Rapports redaktion – några som precis som jag hade väckts hade redan kommit dit.”
Sonen till en av de som arbetade med nattradion den gången arbetade i Radiohuset natten till i dag. Otroligt, men uppenbarligen sant.
Skottdagen är den 24 februari! Allt annat är falskt och skall betraktas som sådant.
Det är nån fånig anpassning för att man tror att folk i gemen är så enfaldiga att de inte kan förstå att om skottdagen är den 24 så blir månaden en dag längre.
Man ska inte hålla på å överförenkla! Kräv skottdagen åter den 24!
”Kräv skottdagen åter den 24!”
Bör vara lätt genomförbart för en Ninja, fylld med idéer och stridsduglighet.
Ninja, du vet väl att det bara finns en sak att göra om man verkligen vill att någonting ska hända? Starta en Facebookgrupp!
Mitt tidigare inlägg om den fallerade flashlarmlampan i PK3 tarvar ett förtydligande: Som framgår av Jan Ströms berättelse, var folk på fallet i Radiohuset redan före midnatt. Andra minnen från andra redaktioner den natten handlar om samma sak.
Att då TT-telegrammet kom tjugo minuter efter midnatt var cyniskt uttryckt en ren formalitet (i en situation som denna –om någon– får inget vara fel), men lampuschlingen funkade alltså inte. Detta kan inte ha påverkat rapporteringen på något sätt, annat än att personalen som jobbade överraskades av samtalen utifrån.
Jag skrev inlägget efter kontakt med en av de som jobbade, och har sedan ställt ett par kompletterande frågor, som det inte har kommit svar på ännu.
Jag har min funderingar och kan spekulera i orsaker till att nattradion underrättades på det vis som skedde trots att Ekoredaktionen var på plats, men det bleve för osäkert och spekulativt.
Vad spännande, LarsW!
Javisstja: Jag var alltså inte i tjänst de dygnen. Ångestfylld satt jag i en alldeles för dyrt inköpt villa och hade just dumpat min första sambo. (Den andra har jag kvar). Kvällen före tittade jag på en hyrvideo, drack whisky och stängde av efter kanske halva.
Morgonen efter inledde jag med svart kaffe, Magnecyl och andra halvan. Sen slog jag på radion. I stället för Tellemar gick Carl-Uno Sjöblom runt på stan och alla sade hur förfärligt och sorgligt det som hade hänt var. (Min tidning, DN, hade jag i en så tidig upplaga att mordet inte fanns med).
Av någon anledning kom jag mig inte för att vare sig byta kanal från P3 eller slå på TV-n, så det tog närmare tre kvart innan jag förstod vad som hade hänt. Då tog jag en Magnecyl till och åkte in till jobbet. Detta hade åtskilliga gjort. Åkt in till jobbet, alltså.
Jaha, så kom det ett sorgoligt budskap igen. Josefin Nilsson från Ainbusk är död.
47 år, det är ju ingen ålder alls.
Ninja, liemannen har varit skoningslös hittills i år.
Va?! Så ledsamt …
Underbara ”Älska mig den jag är” Variant från Solidens scen.
https://www.youtube.com/watch?v=VWmMpb2MEOc
Vad är det om händer i år??
Ytterligare en fantastisk och mångsidig artist har lämnat oss.
Jag skulle fria på skottdagen 1988, men hade inte full koll på läget och missade att det då var 24:de februari och inte 29:de, som jag i min enfald trodde. Jag fick således vänta till 24:de februari 1992. Att det dröjde ytterligare några år innan jag fick som jag ville är en annan historia. Men i år är det 31 år sedan vi träffades första gången.
Det var idag på radio ett himla tjat om att det är skottdagen idag, så jag slog upp fakta i ett mig närstående uppslagsverk. Jahaja, jag hade fel och ni är bra mycket mer uppdaterade än jag:
”I Sverige var också skottdagen länge placerad som den 24 februari […], varvid namnlängden försköts med en dag under resten av månaden. Sedan år 2000 är dock skottdagen i de flesta svenska almanackor placerad som den 29 februari, varvid namnlängden bibehålls.”
Det är oändligt fascinerande detta med skottdagarna. För några år sedan blev jag riktigt ledsen när jag insåg att de som föddes på skottdagen (alltså den 29:e februari) år 2000 inte skulle kunna fira sin födelsedag på rätt dag när de fyllde hundra. Så otroligt snopet!
Å andra sidan föddes de på en skottdag som bara återkommer vart fyrhundrade år. Rätt ballt det med.
Det är inte lett att vara est, men det är ballt. Detta med skottåren fick vi anledning att fördjupa oss i när vi gjorde den så kallade Lill-Buppen (bussunderhållsplanering med tankning och portöppning och en massa såna saker). Det är sånt som Ninja kommer i kontakt med. Då krävdes det att ”evighetskalendern” skulle känna till skottårsundantaget (100 år) och undantaget från undantaget (400 år). Men sedan tyckte både vi och SL att det fick vara nog. Lillbuppen tror jag lades ner innan vi han testa mot millenniumskiftet. Eller? Ninja? Finns Identics system kvar på depåerna?
Öhhhh?
Alltså, grindarna till depån öppnar sig när bussen närmar sig, om den hör hemma på sagda depå. Ett elände när depåerna byter bussar med varandra.
Men jag har ärligt talat ingen aning vad du pratar om.
Nej, nu har jag inget särskilt att säga igen. Hej och god afton.
Jo, jag tycker att Lillbuppen kan vara en bror till Poddvar.
**tyst, dumsnut, det är bara du som kommer ihåg Poddvar**
En liten IR-sändare som sitter på bussen och ser till att grindarna öppnas om det är rätt buss, rätt bolag och rätt tidpunkt. Ser också till att hålla kolla på bussens identitet etc så att man får underlag för underhållet. Designed and programmed by yours truly.
Egentligen bra att du inte känner till den. Då funkar det fortfarande, tydligen. Eller är utbytt till något modernare.
Jag minns ju Poddvar! Han kan säkert ha en hel del bröder.
Annars händer inte så mycket. Jo, en 24 år gammal sopskyffel dog sopdöden i går i mitt kök.
Hurra! Perfekt inledningsmening till en kioskvältare!
– En 24 år gammal sopskyffel dog i går sopdöden i mitt kök, sa Lillbuppen till Poddvar.
Är det bara jag som tycker att det här med nya regioner är
ett rent strunt?
Någon som gillar elgitarrer?
Tanken är tydligen att lättare få resurser till delar av landet. Och där kommer resurserna lik förbannat att koncentreras till de mera tätbebyggda områdena. Samt att synnerligen resurskrävande verksamheter kommer att spädas ut så att kompetensen knappt kommer att finnas ens på papper.
Vänta bara tills uppvärmningen gjort tropiska regnskogar av hela Norrland och öknar av dagens tropiska områden. Då kommer det att finnas resurser. Och befolkning.
För övrigt anser jag, i likhet med mer än nittio procent av jordens befolkning, att det fortfarande heter år tvåtusensexton och att tjugohundrasexton är omotiverad klåfingrighet från dåvarande språkpoliser. Med Andersson och Westman i spetsen för en organisation som varken förstår sig på matematik, logik eller värdet av konsekvens och klarhet.
Åhå, då har vi nog Lill-Buppen fortfarande. Måste kolla om jag nån kommer ner till garaget.
Tysk läsövning:
Du siehst heute wirklich umwerfend aussiehst! So ein Kompliment geht runter wie Öl – natürlich nicht nur am heutigen Welttag der Komplimente. Wir finden, für ein Kompliment ist eigentlich immer der richtige Zeitpunkt. Ganz egal, wem man eines machen möchte: Dem Partner, dem Arbeitskollegen, dem fremden Menschen an der Bushaltestelle, der einfach super coole Schuhe trägt. Also leg am besten gleich los und schreib auch Du ein Kompliment – ein Dankeschön ist Dir garantiert!
Ja, då gör jag väl det då. Ni är alla alldeles fantastiska och underbara! Som en bal på Slottet!
Duger det?
Jag kan nästan ingen tyska alls. Så först läste jag som att det handlade om komplement.
Komplimangdag?
Hurra för alla!
Jag kan inte heller tyska och Google översätt gjorde mig inte mycket klokare:
Du ser idag verkligen fantastisk look! Så en komplimang går ner som olja – givetvis inte bara på dagens världsdagen komplimanger . Vi tror att en komplimang är nästan alltid rätt tid . Oavsett vem du vill göra en sak: partner, kollega , främling vid hållplatsen , klädd i bara supercool skor . Så lägg den bästa los lika och skriva väl du en komplimang – ett tack garanteras!
För att återvända till vad man gjorde när man fick veta att Palme hade skjutits…
Jag var fullt upptagen av att vara olyckligt kär, och väcktes i en stuga i Hälsingland av sagda kärlek. Sanningen att säga drabbade inte nyheten mig särskilt hårt. Jag visste ju att det var förskräckligt, men just då hade jag ingen medkänsla till övers alls.
Jag älskar er everyhopa, ni är kloka som en hel kennel pudlar!
Klart vi ska ha världskomplimangsdagen.
Får man besvära om en gruppkram, samtliga, såhär på komplimangdagen? Jag är så varmt glad över detta bås och allt jag lär mig.
En kram, en sån där lite lagom nära (när allt kommer omkring är vi väl inte alla på hugging terms, inte ännu (?)), lite sån som karlars lätt generade med klapp på ryggen när dom lite tafatt tar om varann?
Här kommer Ninja-delen av båskramen!
Oj, vad gulliga ni är här då! Fortsätt att kramas – jag går till nästa bås.
Hoppas att vi inte faller ner till KRAAMIIZ-nivå. Det vore synn, lixom.
Det där med att kramas; jag är en sån jävla kärring att jag gör det ibland. Men bara när det finns äkta anledning. På grabbar, dårå. Utan avledande manövrar på ryggen.
Det där med att kramas i tid och otid är jag inte helt bekväm med. Vad var det för fel med att ta en okänd person i hand? När man träffar vänners vänner, som man inte träffat förut och inte känner – så ska man kramas! Näe. Ett handslag känns mer OK för mig. Men familj och nära vänner kan jag kramas med.
Du och jag kan ta varandra i hand, Smultronblomman.
Mina föräldrar kramar mig hela tiden, så det är kanske därifrån jag har fått min kram-aversion? (Kanske bäst att för säkerhets skull tala om att jag bara skojade nyss, så att ni inte tror att jag är helt knäpp. En smiley hade förstås varit mer effektivt. Jaja.)
När män kramas