Månad: februari 2016

Var var du när …

Publicerat av Lotten Bergman den 28 februari 2016 00:01

… du fick reda på XX:s död, när du fick reda på att World Trade Cent…? Ja, ni förstår: ”flashbulb memory”.

Idag måste vi än en gång rekapitulera vad vi gjorde när vi fick reda på att Olof Palme hade blivit skjuten. Dels för att jag är så intresserad av min egen historia, dels för att jag precis har förstått hur det gick till när Sveriges Radio sände nyheten. (Mer om det strax.)

Den 28 februari 1986 var en fredag, och min vansinnigt snygge tandläkare drog denna dag ut en av mina visdomständer eftersom jag har en osedvanligt liten underkäke och väldigt rymlig överkäke. Inte förrän långt senare kom jag på att jag fick en annan, nyutsprungen visdomstand utdragen måndagen den 30 mars 1981.

Jag och min blifvande djefla man skulle båda två tenta lördagsförmiddagen den 1 mars 1986. Vi vaknade i mitt studentrum på Hallands nation och gick upp och åt frukost. Sydsvenskan låg på köksbordet. På förstasidan stod det att landets statsminister hade blivit mördad.

Men detta såg ingen av oss. Jag bläddrade snabbt fram sportsidorna, kollade några tabeller, läste att SBBK hade slagit Hageby. Jocke Nyström hade besegrat underbarnet Boris Becker. Förstasidan – ettan kallad – såg vi inte åt.

I tentasalen lastade jag upp allt jag alltid åt under tentorna – mest kexchoklad. Tre poäng amerikansk realia II hette denna tenta, men runt omkring mig var folk ovanligt fladdriga och okoncentrerade. De stod i grupper och pratade istället för att rabbla årtal och tänka på flyktiga kunskaper.

Efter tentan åkte jag till Hallands Nation igen, och möttes av en tjej med det vackraste, långa, blonda hår man kan tänka sig. Hon pratade mycket.

– Haaaar du hört? Haaar du hört att Palme är mördad? Först så … och sen så … och dom spelar klassisk musik och … bla bla bla och … på tv har dom ställt in Razzel, det blir inget Razzel ikväll bla bla bla … och kungen ska inte åka till Egypten tror jag. Eller om det var Storlien.

Jag frågade nu min djefla man om hur det gick till när han fick reda på att Palme hade blivit mördad.

– Ingen aning. Vi tentade! Och du berättade för mig. Men jag minns inte var. Men apropå död, jag skulle vilja kolla på minnesstenen efter Samsonov som dog 1914 och …
– Va? Hockeyspelaren?
– Nää…
– Pingisliraren?
– Va? Nä, alltså … en rysk general. Han be… Har du förresten hört talas om Bismarck-tornen? Dom f…

När Sveriges Radio började sända nattradio i början av 1960-talet var det mest musik, men även ett ”aktualitetsmagasin” ingick. Just 1986 bestod de två första timmarna efter midnatt av ”Stjärnornas musik”, som leddes av Staffan Schmidt – utan avbrott för nyheter. Men den 1 mars klockan 01:10 avbröts musiken och den hastigt inringde Jan Ström läste upp en text som han hade skrivit för hand på ett fullklottrat papper:

”Sveriges statsminister Olof Palme är död. Han sköts i kväll i centrala Stockholm. Olof Palme sköts ned vid korsningen Tunnelgatan–Sveavägen och han dog senare på Sabbatsbergs sjukhus. Regeringen är informerad. Finansminister Kjell-Olof Feldt och vice statsminister Ingvar Carlsson är informerade och de bekräftar båda att Olof Palme har avlidit.

Polisen söker en man i 35- till 40-årsåldern med mörkt hår och lång mörk rock. Polisen söker alltså mördaren och ett stort sökpådrag pågår i Stockholm. Taxiväxeln i Stockholm har skickat ut signalementet. Enligt polisens ledningscentral var det en taxichaufför från Järfälla Taxi som uppmärksammade att en person skjutits ned. Chauffören larmade sin taxiväxel som i sin tur larmade polisen. Ledningscentralen sände en polispiket till platsen. Olof Palme sköts klockan tjugotre och trettio, alltså halv tolv, för en och en halv timma sedan.

Regeringen har haft … samlats till ett extra sammanträde. Ingvar Carlsson, vice statsministern, leder mötet. Hans enda kommentar när han kom till Rosenbad ikväll är att ”De e fruktansvärt”, sa han… till TT, när han kom till Rosenbad. Olof Palme skulle inom några månader fyllt 59 år. Han har varit ordförande i socialdemokratiska partiet sedan 1969 och statsminister under perioden 1969 till -76 och från 1982.

Med anledning av det inträffade kommer vi naturligtvis att lägga om nattens program i nattradion. Och ekoredaktionen återkommer naturligtvis med mera nyheter när vi har sådana att komma med.”

Detta föregicks av att en ”knäpp tant” hade ringt till Staffan Schmidt och klagat på den musik som spelades ”nu när Palme har blivit skjuten”. Hon avfärdades snabbt, men när en kollega som jobbade på BBC också ringde och ställde frågor om Palme, blev Schmidt misstänksam och gick till den obemannade Ekoredaktionens TT-printer … där han hittade en remsa om just Palme.

ttremsa — Och då ringde man till Jan Ström.

Men … vad var det som hände när jag drog ut visdomstanden den 30 mars 1981? Jo:

96 kommentarer

Om man saknar samtalsämnen, kanske?

Publicerat av Lotten Bergman den 25 februari 2016 21:02

Nu ska vi leka!

(Alla som hatar ringlekar, musikjakt, tipsrundor och säckhoppning flackar nu med blicken, pillar på mobilen eller letar efter gamla faster Ulla som är så bra att ha som ursäkt i dessa lägen.)

1.
Du sitter som Bruce Willis i Die Hard i ett rum i en skyskrapa som har ockuperats av Snape och andra hemskingar. Fyra svenska idrottsstjärnor befinner sig i rummet med dig. Vilka är de och varför har du valt ut just dem? (De är förstås i högform.)

2.
Du ska år 2016 utreda ett mord som begicks på medeltiden. Vilka två personer har du till din hjälp?

3.
En elak vetenskapsman har sett till att alla varelser som är större än en nyckelpiga – men som inte är människa – attackerar oss. Vem kan hjälpa dig?

nyckelpigor — En inte på några sätt relevant eller i sammanhanget korrekt bild.

4.
Du måste rädda jorden från en okänd komet som är stor som Jupiter, och som störtar mot oss. Vad gör du?

5.
Genom listig strategi måste du på maximalt två dagar besegra en ”alien invasion”. Vilka tre personer har du med dig vid ditt första planeringsmöte?

ET-alien-movies — Men kanske inte just denna alien.

Det var det här vi roade oss med under kvällsmaten idag, och ni kan ju göra det imorrn under fredagsmyset eller coctailpartyt? Så här svarade vi som nu ikväll var hemma:

1. Lotten:
– Jag tar med mig Ragnar Skanåker till skyskrapan … förstås. Och Ludmila Engqvist (anno 1996, med både fysik och okänslighet) samt paret Gunde och Marie Svan (fysik, samarbete, list).

2. Artonåringen:
– Enkelt. Dr Who och Sherlock Holmes. Watson får också hänga med, naturligtvis.

David_Tennant_hints_at_Doctor_Who_50th_anniversary_return — Tennants Dr Who är (än så länge) vår favoritdoktor.

3. Sextonåringen
– Bamse! Han får helt enkelt prata alla tillrätta!
– Men … han är ju ett djur.
– Oj. Hoppsan. Okej. Hm. Pippi Långstrump eller Mary Poppins!

4. Trettonåringen:
– Hulken? The Flash (inte samma som Flash Gordon), Mr Marvel och Magnus Samuelsson? Nej förresten! Atlas! Jag letar upp Atlas så får han helt enkelt slänga jorden ur position!

5. Den djefla mannen:
– Napoelon, Rommel och Georgij Zjukov. Eller – varför inte Chuck Norris?

Jag satte mig när jag fick min uppgift och skrev upp namn på ett A4-papper tills det var alldeles fullklottrat. Det stod t.ex.: Stefan Holms intellekt, Frank Anderssons kämpatag, Zlatans ego, Sarah Sjöströms allt, Carolina Klüfts envishet, Patrik Sjöbergs … Ja, ni förstår. Det var tufft.

45 kommentarer

Vimsiga Laura

Publicerat av Lotten Bergman den 23 februari 2016 00:20

Vet ni att det finns ett ord som heter laura? En laura, flera lauror – se där borta kör ju lauran bortitok!

Inte? Jomenvisst. Man kan till och med lägga laura i Wordfeud. (Laura och kasjunöt är mina favoritord.) Nu ska jag rota fram en definition.

Det var väl roligt? Även om ingen numera kallar någon ens vimsig – än mindre laura – tycker jag att det låter lite förlåtande.

– Men blinka ut ur rondellen, hattgubbe!
– Lugn, andas. Det var bara en laura.
– Jahaja. Men dåså.

Den där hönan Laura som i år fyller 80 år, och som vad jag vet inte har förekommit i trafiksäkerhetskretsar sedan 1936, står tydligen dessutom staty på Norrmalmstorg.

Det var alltså Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (så heter sällan föreningar numera) som år 1936 använde sig av vimsiga Laura för att påtala farligheter i trafiken. Men Laura fanns redan ett år tidigare i en kåserisamling som handlade om att köra bil i storstäder: ”Laura i London” av Greta Molander.

Och varför nämner jag detta just nu? Jo, för att jag än en gång har lagt märke till en farlig massa vimspottor i trafiken. Mopedister och cyklister utan hjälm (och dessutom utan vantar!) som kör mot enkelriktat eller helt sonika på vänster sida – rakt mot mig. Jag tvärnitar så att mina 30 km/h förvandlas till 2 km/h på blott 10 meters grushalka och tar mig åt hjärtat medan vettvillingarna sorglöst bara åker vidare.

trafiktrolle — Trafik-Trolle, kom tillbaka!

65 kommentarer

Terminologicentrum … IGEN! Men för i helvete!

Publicerat av Lotten Bergman den 22 februari 2016 12:44

– Hej, kapten Haddock! Jag behöver några svordomar.
– Igen? Vad är det nu då, anfäkta och a…
– Mitt älskade, fina TNC med Rikstermbanken har fått på tafsen igen.

– Apsvansade analfabeter, blindstyren, blåkullatomtar, deghögar, eländiga kryp, fega ynkryggar, gargantuaner, groteska grottmänniskor, gråsuggor och dreglande paddor, huggormars avföda, kanapéer och konjakskransar som sysslar med lekstugefasoner! Nu går skam på torra land!
– Vad fint att du svär i bokstavsordning.
– Ockrare, oduglingar, pistaschgubbar och surkålsstuvning – det är rena snurren!
– Tack. Nu känns det bättre.

Förra gången detta hände skrev jag en lång kärleksförklaring till TNC, som ni kan läsa igen om ni inte riktigt har kommit igång med att använda Rikstermbanken och de 27 språken som orden kan översättas till.

Så här kan man göra om man tycker att enmansutredaren Ingrid Strömberg har fel när hon skriver att TNC:s uppdrag ska ”begränsas”: mejla Per Stagnell på Regeringskansliet eller direkt till Näringsdepartementet.

Meningar som ni får sno till era mejl:
• TNC har visst ansvar för samordningen mellan myndigheter!
• Den utbildning i terminologilära som idag finns, sköts av TNC. (I de andra nordiska grannländerna har olika lärosäten huvudansvaret.)
• Förslaget att Institutet för språk och folkminnen istället ska få större ansvar för terminologiverksamheten i Sverige är en byråkratisk skenlösning; där finns inte specialiserad kompetens. Den måste alltså stjälas från TNC.
• Inrätta ett helt språkdepartement istället för att hålla på och dutta och tjafsa så här!

Grrrrrrrrrrr!

materialmateriel — Material och materiel!

grytakastrullkarott — Gryta, kastrull eller karott?

sladdarkablar — Trådar, kablar, ledningar och sladdar – eller bara ett av orden?

statyskulptur — Zlatanstaty eller Zlatanskulptur?

Man skulle fan kunna tro att Regeringskansliet anser att behovet av språkvård och dito -forskning har minskat på senare tid.

Uppdatering!
Kommentatorn Skogsgurra tog i sitt mejl till Regeringskansliet till pedagogik för att visa hur försvinnande lite en miljon kronor är i jämförelse med en miljard. Den är nyttig att titta på även för oss som faktiskt förstår och kan sätta saker och ting i relation till varandra.

18 kommentarer

Harper Lee and Umberto Eco just met for the first time

Publicerat av Lotten Bergman den 20 februari 2016 11:47

– Hello … I’m Harper.
– How are you? I’m Umberto. I can’t believe we’ve never met!
– Well, I never meet anybody but my sister and some close friends.
– Let’s see … We should talk about something interesting. Many people would expect us to be exhilarated and …
– Do I look exhilarated?
– No.
– Okay then.

The authors, whom both died February 19, 2016, stand in silence for a while. Harper bites her nails – not because she is nervous but because they’re nice to chew. Umberto tries to talk about something else but the weather.

– Hey, Harper. Have you read Dan Brown’s books?
– Of course. I read everything. In an abundant society where people have laptops, cellphones, iPods, and minds like empty rooms, I still plod along with books. Instant information is not for me. I prefer to search library stacks because when I work at learning something, I remember it. Can you imagine curling up in bed to read a computer? Weeping for Anna Karenina and being terrified by Hannibal Lecter, entering the heart of darkness with Mistah Kurtz, having Holden Caulfield ring you up — some things should happen on soft pages, not cold metal.
– Wow. I agree. My generation knew pretty well what happened 50 years before our birth. Now I follow all the quiz programs because they are a paramount example of the span of the memory of the young generation – they can remember everything that happened in their life, but not before.
– However, Umberto … You never really understand a person until you consider things from their point of view.
– Listen, Harper. I’ve got it all figured out. All the blogs, Facebook, Twitter … They’re are made by people who want to show their private affairs at the price of making fakes, to try to appear such as they are not, to construct another personality, which is a veritable loss of identity.
– That’s the general idea, yes. People generally see what they look for, and hear what they listen for. But what about Dan Brown, what’s he got to do with this?
– The silliest thing … I made him up! Dan Brown is mine; and he’s a character from ’Foucault’s Pendulum!’ I invented him. He shares my characters’ fascinations – the world conspiracy of Rosicrucians, Masons, and Jesuits. The role of the Knights Templar. The hermetic secret. The principle that everything is connected. I suspect the writer Dan Brown might not even exist!
– Umberto! Are you proud of yourself now that you’ve insulted a total stranger whose circumstances you know nothing about? People in their right minds never take pride in their talents. I think there’s just one kind of folks. Folks.
– I’m sorry, Harper. But. Since I became a novelist, I have discovered that I am biased. Either I think a new novel is worse than mine and I don’t like it, or I suspect it is better than my novels and I really don’t like it.
– Er … When you’re at the top, there’s only one way to go. Feel like a drink?
– Yes, please. I thought you’d never ask.

Harper Lee pours herself a glass of whiskey, and Umberto Eco opens a bottle of red wine. Harper holds her glass as if she’s going to make a toast, but instead she says:

– Sometimes the Bible in the hands of one man is worse than a whiskey bottle in the hands of another.
– Aaah. Religion. I believe that when men stop believing in God, it isn’t that they then believe in nothing: they believe in everything.
– Yup. It’s better to be silent than to be a fool.
– But books in general – I’m not speaking about the Bible … Books are like the spoon, scissors, the hammer, the wheel. Once invented, it cannot be improved. You cannot make a spoon that is better than a spoon… The book has been thoroughly tested, and it’s very hard to see how it could be improved on for its current purposes.
– Now hush, Umberto. It’s not necessary to tell all you know. You know we’re dead, don’t you?
– We have a limit, a very discouraging, humiliating limit: death. That’s why we like all the things that we assume have no limits and, therefore, no end. It’s a way of escaping thoughts about death. We like lists because we don’t want to die. When did you last make a list of something, Harper?
– Right now! Here’s my list: Natalie Cole, Alan Rickman, David Bowie, Lemmy Kilmister … Let’s introduce ourselves; they’re sitting at the table over there!
– Okay, Harper! Lead the way!

Disclaimer
I made all of this up, using Lee’s and Eco’s quotes. They really never met until now, when they’re dead. Ah well.
©Lotten Bergman

49 kommentarer

Vem var Dorothy Levitt?

Publicerat av Lotten Bergman den 18 februari 2016 22:42

”I recommend you always carry a ladies hand mirror, to occasionally hold up to see what is behind you.”

Så står det i en bok som heter The Woman and the Car (1909), skriven av Storbritanniens första kvinnliga racerförare: Dorothy Levitt (1882–1922).

Och vad hon alltså uppfann där med sitt tips om att ha en liten fickspegel med sig i bilen, är ju backspegeln. Som inte blev fast inredning i bilarna förrän 1914 …

I boken – som sägs rikta sig till kvinnor som känner att de inte vågar köra – kan man bl.a. läsa hur man startar bilen:

”I fronten ser du ett handtag. Tryck in det tills du känner att det klickar in som i ett hack, dra sedan hårt och släpp handtaget så fort du känner att du känner att motståndet släpper. Tryck under inga omständigheter ner handtaget – dra alltid kraftigt uppåt. Om handtaget trycks ner, finns risken att det slår tillbaka med ännu större kraft, vilket kan leda till en bruten arm.”

Uppdatering! Skogsgurra i kommentatorsbåset gillade inte alls den där översättningen, så via texten i själva boken, kom han med en ny – inklusive inskjutna kommentarer. Lovely!

”Längst fram på bilen sitter en vev. (Det kunde också vara en spak på vissa modeller, detta är alltså startveven – den var standard på bilar tillverkade så sent som på femtiotalet.) Tryck in den tills du känner att den går in i ett spår. Drag sedan veven med kraft (här borde det stå nånting om i vilken riktning man ska dra, vanligen var det medurs) och släpp veven när du känner att den passerat dödpunkten. Gör under inga omständigheter misstaget att dra veven i fel riktning eftersom motorn då baktänder och veven då kan slå av din arm.”

Nu tycker ju jag att ”slå av din arm” är nåt annat och lite mer Monty Pythonskt än det mer normala armbrottet vid mekanikerolyckor. Men jag väljer att istället fokusera på att man hade bilvev ända till på 50-talet!!! Slut på uppdatering.

Dorothy Levitt fick i 20-årsåldern jobb som sekreterare för en herr Selwyn Edge hos Napier & Son. Bara för att få lite extra reklam och uppmärksamhet, lärde han – som varande racerförare – henne att köra bil så att hon till ljudet av pukor och trumpeter skulle delta i ett race som varande kvinna med ”långa ben och stora ögon”. (Ja, jag citerar rakt av. För övrigt har även jag långa ben och stora ögon. Och utstående tänder, men det brukar inte nämnas i sådana här sammanhang.)

Dorothy_Levitt_Frontspiece_to_The_Woman_and_the_Car — Ett råd från Dorothy till alla bilkörande kvinnor: lägg handskar, choklad och en revolver i handskfacket och se till att vara bekvämt klädd.

Det sägs att Edge och Levitt hade ihop det lite grann sådär lagom romantiskt, men det kan också ha varit något som de hittade på för att väcka uppståndelse.

Dorothy_Levitt_driving_a_Napier_at_Brighton_July_1905 — Levitt i sjalett inför en tävling i Brighton 1905.

Detta med motortävlingen ett genidrag eftersom hennes stora ögon och långa ben passade alldeles utmärkt till bilkörning. Hon vann förvisso inte tävlingarna, men alla blev storligen imponerade av hennes framfart eftersom kvinnor ju inte skulle … ja, ni vet. Rösta, ha brallor, röka och sånt. Andra kvinnor hade tidigare deltagit i biltävlingar i andra delar av världen, fast de hade då varit klädda i manskläder. Men inte Dorothy, inte. Hon hade till och med hatt och slöja till sina raceklänningar!

Dorothy Levitt for under ett decennium fram som ett jehu inte bara på motortävlingarna, utan även ute på gatorna bland folk. År 1903 blev hon haffad för fortkörning och förklarade senare att hon ”really would’ve liked to drive over every policeman and wished she had run over the sergeant and killed him”. Sansat.

Dorothy_Levitt_demonstrates_how_to_prime_the_carburettor_by_Horace_Nichols,_The_Woman_and_The_Car,_1907 — En trasig bil som Dorothy lagar i en särskild lagabilenrock 1907.

Eftersom hon även lärde sig allt en bilmekaniker ska kunna, deltog hon ofta i lopp som gick under flera dagar i oländig terräng. Gick bilen sönder, fixade hon den helt enkelt.

Sedan gick hon vidare och slog det ena rekordet efter det andra i såväl bil- som båt- och flygplanstävlingar. Men så tog allt plötsligt slut: ingen vet vad hon gjorde efter 1911. Hon hittades 1922 död hemma i sin lägenhet blott 40 år gammal, och det visade sig då att hon var allmänt skröplig och att hon hade mässling samt på tok för hög halt morfin i blodet …

Tidpunkten för hennes död sammanföll för övrigt med min mormors syster Ruts cirkuspremiär: hon som körde motorcykel på väggarna. Men si, det är en helt annan historia.

levitt — Dorothy Levitt i en rasande stilig – men väl inte särskilt praktisk – hatt.

47 kommentarer

När jag fick oväntat besök …

Publicerat av Lotten Bergman den 17 februari 2016 09:31

Jag satt vid köksbordet och skrev. Klockan var halv fyra på eftermiddagen. En liten irriterande solstrimma fick mig att lyfta blicken i exakt det ögonblick när ytterdörren plötsligt öppnades. Inget underligt i det – vi är ungefär tio personer som går som barn i huset och bara kan gå rakt in och tjoa hallå.

Men där i dörröppningen stod en kille i 17–20-årsåldern tittade på mig med … en kanske lite skrämd blick. Jag satt kvar vid köksbordet. Vi tittade på varandra under tystnad i ett par sekunder.

– Hej …? Vad vill du? sa jag.
– J… eh … ja…
– Vad vill du? sa jag igen.
– Aaah … mmm …

Jag kunde inte utläsa ett enda dugg i hans utseende eller beteende.

frankenstein — Han såg t.ex. inte ut så här.

Han kunde ha varit en mördare, en förslagen inbrottstjuv, en smålänning som hade gått vilse eller en granne som stammade.

breakingbad_Jesse — Men lite grann så här såg han ut.

Jag reste mig upp och gick mot dörren. Då sa han något på ett annat språk.

– What do you want? sa jag.
– Eeeeh … [ytterligare några ord på ett främmande språk, kanske ett östeuropeiskt] … look.

Han öppnade en stor, vit påse och tog fram en liten lapp med blockbokstäver på och höll upp den. Det stod att han hade en dotter med cystisk fibros och att han sålde … och så hann jag inte läsa mer, för jag blev för andra gången på två dagar jättearg.

– So you just open the door? YOU JUST OPEN THE DOOR?
– I … eh sorry sorry … eeeh …
– YOU KNOCK OR YOU RING THE BELL, sa jag i en mycket barsk ton samtidigt som jag fysiskt visade hur man knackar och hur man plingar på lilla knappen.
– For you … sa han och tog upp en blyertsteckning ur den vita påsen.
– No thank you.

Sa jag och stod helt stilla och spände ögonen i honom. Han stoppade ner teckningen och den lilla lappen i den annars tomma plastpåsen och gick iväg.

Sedan stängde jag dörren. Utan att låsa den. Och drabbades av rysligt dåligt samvete för att jag inte hade varit snäll mot honom.

Jag har kontaktat polisen via ett kontaktformulär på nätet och pratat med några poliskompisar och fått lite olika reaktioner – men alla säger att det här verkar skumt. Och att vi inte längre ska ha dörren olåst … Det är tydligen vanligt att man först låter en ung – annars kanske helt oskyldig – spejare testa ytterdörrar och reka läget.

Bjornligan — Sedan kommer Björnligan och länsar huset.

Stackars grabben kanske var en ung pappa som hade ritat en enda teckning och åkt till Sverige med den för att kunna hjälpa sitt barn – men enligt polisen (ni hör att jag försöker rättfärdiga mitt beteende?) gjorde jag rätt som reagerade som jag gjorde.

44 kommentarer

Medmänsklighet och civilkurage i en ankdamm

Publicerat av Lotten Bergman den 15 februari 2016 15:13

Nu kan det tyckas att det som jag beskriver nedan är en fis i rymden, en droppe i Nilen eller en lättstött kvinnas onödigt starka reaktion på en bagatell.

But hear me out, som man numera säger på svenska.

Bussen på bilden har nästan inget med detta att göra. Och den heter i verkligheten något helt annat.

Jag var inne i stan och gick på studsiga fötter med nyfrissat hår (korkskruvlockar) och en nyköpt kaffe latte i handen. Bara detta är ovanligt eftersom jag

alltid har ont i knäna och därför sällan känner mig lätt på foten
har alldeles egna nudelsoppelockar och inte behöver konstgjorda korkskruvar, men min frisör har locktång
som teälskare blott 15 minuter hemifrån ju skulle kunna låta bli att betala 42 kr för att få dricka kaffe ur pappmugg.

Jag ställde mig på busshållplatsen på Drottninggatan (även Eskilstuna sådana gatunamn har) och tittade in i solen, konstaterade att jag i blickfånget hade sju tonåringar som allihop stod och rökte. Jag smuttade på mitt kaffe och väntade. Så kom min buss, och jag började röra mig mot den punkt där dörren väl förmodligen skulle komma att hamna. Men … bussen körde bara lite långsammare och stannade inte – och tog fart och bara körde iväg.

Med busskortet i munnen och kaffet i handen började jag springa. Med min fria hand viftade jag mot busschauffören som jag såg klart och tydligt, men som tydligen inte såg mig.

– DIN JÄÄÄ… RRR 271!

Vad jag skulle med det där registreringsnumret just då kunde jag inte riktigt räkna ut, men det man kan lägga på minnet, ska man väl lägga på minnet. Jag bestämde mig raskt för att springa bredvid bussen till nästa busshållplats. På det här viset:

– Men … på dåliga knän och med kaffemuggen i handen? tänker hela läsekretsen kollektivt.
– Javisst. Och en ryggsäck!

Jag sprang och sprang och tjoade URSÄKTA några gånger och hann nääääääästan fram till bussen innan den åkte från nästa busshållplats. Jag viftade med armarna och drällde kaffe i mitt ena öga och såg hur busspassagerarna pekade på mig och skrattade hjärtligt åt den dråpliga situationen. Jag stannade med armarna i vädret och ropade jäääääävlar medan jag såg bussen åka iväg.

Nu måste jag säga att detta var en i affekt helt onödig reaktion från min sida; bussarna går med tiominutersintervall. Jag hade inte en tid att passa. Det snöade inte på tvärsan och jag var inte ens kissnödig.

Men jag var så inihelvete arg.

En busschaufför som inte tittar i backspegeln eller åt sidan är en inkompetent busschaufför enligt min mening.
Unga busspassagerare som pekar och skrattar åt någon som försöker hinna med bussen är bara elaka.
Vuxna busspassagerare som med intetsägande blick ser hur någon kämpar för uppmärksamheten, men som inte vågar göra något är svartfötter, medlöpare, ögontjänare och otroligt dåliga föredömen.

Och nu till allvaret: vi måste väl för bövelen fortsätta att vara medmänskliga även här i vårt lilla hörn av världen? Om vi slutar bry oss om varandra när det gäller småsaker, blir det allt lättare att skita i vanligt hederligt civilkurage när det verkligen bränner till.

53 kommentarer

Mittåt!

Publicerat av Lotten Bergman den 14 februari 2016 01:38

Häromdagen serverade jag här förslag på vad man skulle kunna göra nu i februari när tiden går långsamt och allt från väderlek till humörhöjarsysselsättningar är bedrövliga.

– Vi har inte ens ett OS eller ett simpelt VM att roa oss med! kände jag.

Och fick mothugg. Tydligen är november the cruellest month of all. Nåväl. Jag föreslog i god tro ett av N.Y. Times mest populära recept – citronpasta.

Snabbt klev Jonas Blind Höna in i kommentatorsbåset och recenserade rätten:

”Smaken var lite för endimensionell: bara citron, som tog överhanden över eventuell chili och parmesan. Två minuters koktid på citronerna är inte heller riktigt tillräckligt för att få bort det bittra ur skalet …”

– Well, ptja, han kan ju ha fel …? tänkte jag.

Förmodligen tänkte kommentatoren Niklas som jag, för han satte omedelbart igång att göra denna rätt. Och recenserade även han:

”Prövade förra båsets pastarätt idag. Kan nog fungera som jordförsurningsmedel. Ätbart var det inte i alla fall. Den i all hast tillagade valnötspeston blev delikat.”

– Oj, kärajestanes!

Tänkte jag och googlade fram idel lovord för rätten och betygsstjärnorna for som kanonkulor omkring på alla sajter … tills jag hittade ett inlägg av en kvinna som gav all den mödosamt tillagade maten till sina hönor eftersom rätten tydligen är oätbar.

Så nu vet ni det: ät något gott istället – inte den femstjärniga citronpastan med recept i N.Y. Times!

Förresten var det ju länge sedan ni sa åt mig vilken mat jag borde laga … Gå crazy in the kommentatorsbås!

56 kommentarer

Den djefla mannen fyller 52 idag

Publicerat av Lotten Bergman den 12 februari 2016 19:31

Det var länge sedan vi träffades – 1985 – och man skulle ju kunna tro att vi känner varandra utan och innan. Men tänk, jag blir fortfarande storligen förvånad över vad som kan hända när man egentligen bara trampar omkring och tänker frukost, lunch, middag, sova. Gonatt och gomorron. Och så börjar allt om igen.

En gång glömde han ett barn hemma när vi åkte på utflykt.

En annan gång glömde han vilken dag det var.

Om jag inte är hemma glömmer han bort födelsedagsrutinerna!

Dessutom är han stört omöjligt att ha ~~i möblerade rum~~ på möten.

Idag fyller han år, och då får man önska sig kvällsmaten. ”Spagetti med köttfärssås och sedan semlor”, sa han.

Vi kommer att vara nio runt bordet, så då blir det för dyrt att köpa färdisemlor. Medan jag lagade maten åkte min dyre make och husbonde och handlade med en fin handlingslapp i näven.

vispgrädde
florsocker
mandelmassa
vetebullar
olivolja

Förmodligen var det olivoljan som ställde till det i handlingsfokuset. Eller det faktum att han pratade i telefon med sin gratulerande mamma. Eller bara hjärnan som hellre fokuserar på slagfält, kungalängder, kemiska formler och orienteringskartor. För han kom nyss hem med detta:

ollehandlar — ”Vispgrädde”, florsocker, marsipan och … kanelbullar.

Men ääääääsch! Det blir säkert jättebra!

Olle_Bergman_lowres_1st_selection-10 — Olle 2015.

___
Pssst. Förklaring till vinbilden.

38 kommentarer