Jösses vad de dör, kulturpersonligheterna. Idag var det mannen med de tudelade glasögonen: Jan-Öjvind Swahn. Och att jag väljer att hänga upp ett blogginlägg här och nu bara för hans skull, kommer ni att förstå strax.
Pappa Sven-Öjvind fick med sin fru Anna fick fyra barn, som i tur och ordning hette
- Jan-Öjvind
- Cajsa-Lena
- Sven Christer
- Bo.
– Sven-Öjvind! Jag är på det viset igen!
– Det var då själva … var det inte tillräckligt med tre barn? Vad ska vi ta för namn till den då? Jag orkar inte!
– Lugn, kära du. Jag ordnar det.
Jan-Öjvind var en av några män som läste allt som skrevs till Nationalencyklopedins 20 band 1989–1996. Jag var redaktör för drama, teater, dans, geografi, litteratur och idrott och bestämde vilka uppslagsord som skulle vara med, hur långa artiklarna skulle vara och vem som skulle skriva dem samt vilka som skulle granska dem innan jag själv redigerade ihop alla åsikter och rättelser. Sedan skickades de förhoppningsvis korrekta och välskrivna artiklarna i ett stort, tjockt kuvert till bl.a. Jan-Öjvind Swahn. Han korrade alla artiklar med grön penna och en väldigt yvig, spretig stil.
Och han var inte mild och fin i sina kommentarer. Ofta strök han hela stycken och skrev interjektioner med utropstecken i kanten med sin gröna penna. När jag var alldeles nybliven redaktör inom ämnet geografi, fick jag tillbaka en artikel som var mer grön än vit som pappret den var skriven på. Längst ner stod det:
VAD ÄR DET FÖR JÄVLA KLÅPARE TILL REDAKTÖR
SOM HAR REDIGERAT DEN HÄR SKITEN?
Den artikeln satte jag upp på anslagstavlan så att jag kunde läsa versalerna varenda, vareviga dag.
Men skriva om allt det som han kunde, det kunde han – trots att NE:s redaktionshandbok, formatet och det begränsade utrymmet inte tillät några som helst utsvävningar. Uppslagsordet ”dröm” i NE avslutas Jan-Öjvindskt på detta stiliga vis:
”Rörande den medeltida tron på djävlars agerande som förförare i fromma människors erotiska drömmar, se incubus och succubus.”
Och så har vi ju alla finesserna i Bra Böckers gröna lexikon …
Det finns folk som kan förolämpa en så det mer känns som en komplimang.
Fast visst skrev han JÄVLA KLÅPARE, inte JÄLVA?
Oj! Han skulle inte kunna stava fel ens under pistolhot, JÖSen. (Tack!)
Någonstans har jag ett kassettband med en radioinspelning där Jan-Öjvind pratade om våren och specifikt våren i Blekinge och jag var 7-8 år och sjöng vårvisor.
Oh!
Jag tror att jag sa det viktigaste jag har att säga om J-ÖS i förra båset.
Nåväl.
Koleriska utbrott i sådana där granskningskommentarer kan jag i och för sig (hu då) sympatisera med (jag har varit med om … nå, det är långt och komplicerat och vore totalt och fullständigt ointressant för alla …), men till och med ett koleriskt utbrott kan formuleras bättre än så.
Det är stor skillnad på att säga ”det här är inte rätt” och ”det här är idiotiskt och därför är den som gjorde’t idiot”.
Nå och väl och vidare och allt annat bortsett — noshörningsbilden och dess text är helt sublim!
En av mina kolleger från NE lade precis ut en bild på pärmen där han har viktiga papper. På denna pärm sitter en lapp som JÖS skrev någon gång – med versaler i grönt förstås:
SLÄNG DENNA JÄLVA SKITPÄRM I PAPPERSKORGEN
**pfffhuiiii grblllgrrkllbll fniss**
Ursäkta. Vätskor i kroppsliga rörformationer flyttade oväntat om sig i mycket stor hastighet. Luft kom efter, lyckligtvis.
Vilken underbar souvenir!
Och samtidigt: Tänk vad folk som vet att de vet massor, sorgerligen utgår ifrån att de vet allt. Trots att det är viss skillnad på att veta mycket (som somliga snillen, inklusive JÖS, gjorde) och att veta allt (som absolut ingen gör).
En gnutta ödmjukhet är normalt vad som kommer med åren, men somliga går denna insikt kanske förbi.
**päääääser över sin egen insikt … ursäkta, var gjorde jag av min ödmjukhet … jag vet att jag la den här någonstans**
Egen insikt kan kanske vara brist på insikt om att väldigt många vet väldigt mycket. Men kanske inte om samma saker. Det som imponerar på biblioteksdamer (jo, hakutstickning) går sällan hem hos massorna i allmänhet.
Jo,jo, JÖS kunde nog stava fel! Särskilt på JÄLVA.
Geniets ofördragsamhet med den obildade populasen
eller
Hur jag blev förbannad när jag inte fick som jag ville
eller
Den allvetande pösmunkens bristande uttrycksvariation
Livslångt drama i oändligt antal akter.
Roller;
Pösmunken-dramats huvudperson. Intelligent, begåvad och fullständigt medveten därom.
Nu kan jag helt plötsligt inte låta bli:
Pösmunkar!
Själv är jag förstås helt övertygad om min egen förträfflighet, för det är alla.
Vem var det … Jonathan Swift? Nå, något gammalt snille har i alla fall sagt att intelligens är Guds mest jämlikt fördelade gåva, ty alla anser att de har fått mer än genomsnittet.
Men så mümsich!
Och Annika fick mig att tänka på den där scenen i Life of Brian;
-You’re all equal!
-Yes, we’re all equal.
-You’re all different!
-Yes we’re all different.
-I’m not …
Åh, ja, Ninja, vilken underbar scen.
Låg det något i hans kritik?
PK: Menar du om JÖSen hade rätt i sin kritik mot mig?
• Förmodligen hade han alldeles rätt! (Jag borde leta upp papperet.)
• Förmodligen hade jag slarvredigerat och släppt igenom något halvfärdigt. (Arbetstakten var brutal: alla jobbade 60–80 timmar/vecka.)
• Förmodligen rann en flod åt fel håll eller var 100 meter för kort. (Det blir alltid fel överallt.)
• Förmodligen ville han sätta mig på plats genom att få ett utbrott istället för att lite nöjt bara peka ut felen och redigera vidare i livet …(Det är ju väldigt tillfredsställande att hitta fel – att korrläsa en perfekt text är dötrist.)
Dom där brutala kritikerna är bäst! Inget pjosk. Tyvärr sällan bra på lika rättframt beröm (är min erfarenhet), men om man lär sig att ”inget utbrott” är lika med beröm, kan man lära sig massor.
I natt åkte jag sovvagn, till skillnad från liggvagn i fredags. Ingen stor skillnad, det finns dusch i den ena och utrymme för bagage i den andra. En praktikant körde tåget och min te-kåsa välte ut över golvet.
En civiliserad människa framför givetvis inte kritik på det sättet, det är ju självklart. Men om man är utsedd till remissinstans så måste man ju redovisa dom brister som man hittar. Gärna på ett seriöst och trevligt sätt, det blir liksom mer givande så.
En del människor verkar leta fel och förstorar upp bagateller, antagligen för att framhäva sig själva. En del människor lider nog bara av social inkompetens. Ibland kallas det charmigt excentriskt när det drabbar andra och oftast oförskämt och sårande när det drabbar en själv.
Oh, jag håller med PK där!
Med såna där mystifika glasögon skulle väl vem som helst bli folkilsken och skriva ettriga meddelanden med stora gröna bokstäver
PK for president!!
Ja du, den mannen väcker minnen … från hissen hemma i Landala där han åkte upp och ner (inte uppochner dock) dagarna i ända, trots att han inte bodde där. Någon sa att han hade en flamma i huset, andra föreslog att han kanske tänkte bättre i små utrymmen.
Det är ovanligt att man tänker bättre i små utrymmen, bäst tänker man i rymliga rum utan vassa hörn, sägs det. Hissen kanske snarare var lite mjuk och rund i formen. (Oj, vad jag läser på om hur och när man är som mest kreativ!)
Britta, Britta … Hej, förresten!
(Vi brukar ju säga hej till nykomlingar och allt som oftast också till sällankommentatörer.)
Ja! Britta är en f.d. lulebo – hennes och mina föräldrar var polare och Brittas föräldrar heter båda två i förnamn precis likadant som DDM:s föräldrar. Heeej Britta!
Här var det stilla. Sover ni? Snarkar ni?
Annika: Inte riktigt än, men på god väg. Bissingarna är borstade, vattenflaskan påfylld och boken strategiskt placerad så jag bara kan plocka upp den på vägen till sängen. Något senare ska här snarkas.
Sov gott, Maj Korner!
Här ska faktiskt sänggås tidigare än vanligt. Oh vad jag inte kommer att somna …
Här sovs inte än, inte. Hulda, maken, tappar upp ett badvatten, och sen sku’ ni höra på tockna snarkningar det kommer te å bli.
Långdragna, vibrerande snarkningar, som komer ända i från tårna. Det kan minsann kallas snarkningar av sann, ädel natur.
Åh, vackrare än en övergödd labradors, alltså? (Nå, den som inte har klickat på min snarklänk vet ju inte att det är en hund som snarkar på ett mycket roligt vis. En mycket fet hund.)
Men gå och lägg mig, då.
*Nä! Inte!*
*Snart. Snaaaaart.*
Hulda, maken, snarkar mycket vackrare och betydligt mer varierat än vilken övergödd mops som helst!
Nu har jag varit borta på basketmatch igen! Men det var sista elitmatchen för säsongen, så nu är det bara … eh … massa annan basket kvar. (Vi vann!)
Nu kan jag inte alls somna.
Ni vann? So what?
Eller?
Överraskande positivt faktum, som påverkar din nattsömn?
Jag kan inte somna för att jag är sprittande glad! (Och för att jag sitter här och knattrar på datorn förstås.)
Vill då gratulera.
Konsekvenserna /resultatet av senaste vinstresultatet?
Det är ju svårt att vara ödmjuk när man vet att man är bäst, eller som Isaac Asimov skrev: ”People who think they know everything are a great annoyance to those of us who do.
Möjligen hade salig Jay-Öjvind en släng av detta ;)”
En till känd person har nu lämnat in.
Nämen oj, Johan Cruyff! (Ni som inte bryr er om dylika idrottsaktiviteter kommer ändå att gilla klippet. Det är en straff, men den ser inte ut som andra straffar.)
Ja, Johan Cruyff var ju ännu en av den som var lite i yngsta laget för att gå bort. (Eh. No pun intended.)
Tänk, jag var alltså bara 14 år när jag först började lära mig namn på utländska fotbollsgudar, p.g.a. fotbolls-VM i Västtyskland (ja, barn, det var nationen som anordnade turneringen). Cruyff var en av dem. (Ett par andra var förstås Gerd Müller och ”Kaiser” Franz Beckenbauer …) Nu känner jag mig lite gammal igen.
Och i förbifarten, kolla hur hans namn egentligen skrivs: Cruijff! Ja, det ska vara så. ”Cruyff” är förmodligen helt enkelt lättare att fatta för alla som inte talar samma språk …
(Men BLÄ, har jag verkligen skrivit ”den” där jag trodde att jag skrev ”dem”? Så illa kan det väl ändå inte … hoppla, vad nära varandra n och m ligger varandra på tangentbordet. Hu då.)
Ähum.
Det kunde gärna ha stått ”en av dem”.
**tar sig för pannan**
(Nämen nu ger jag helt enkelt upp — varje rättelse av språkfel innehåller minst ett språk-/uttrycks-/slarvfel, och nu får ni själva räkna ut varför jag blev trött igen …)
Fast det ÄR faktiskt jättekul när du skriver fel och rättar dig fel, Annika!
Dom bara dör och dör. Nu är Garry Shandling död också.
Oj, Skogsgurra, det namnet var jag tvungen att kolla innan jag kom ihåg och kände igen honom! Ack, det var ju också för tidigt.
Och så får vi se vad jag kan skriva fel nu då …
**granskar nooooooga … nä, jag ser inga knasigheter så här långt**
Nåja, allt skrivandes Andra Sanning (den Första Sanningen är alltså den att alla rättelser av fel innehåller fel), är att de roligaste felen inte syns förrän skriften är publicerad. Dessförinnan gömmer de sig, eller finns inte utan uppstår i mellantiden, eller trollas fram av gremliner, eller kommer sig av att sisådär tre korrekturläsare har blivit blinda för exakt samma misstag (yep, jag har exempel), eller…
Alla som har skrivit någonting och fått det (någorlunda seriöst) publicerat, känner till den magiska effekt som gör att när man får ett författarexemplar av publikationen och slår upp den på måfå, så kommer det första man får syn på att vara ett korrekturfel. (Till och med Neil Gaiman har yttrat sig långt och ingående om detta fenomen.)
Blinf date i en bokaffär, det kanske är något för er?
https://www.instagram.com/p/BDWSjhYBvTt/
LL99, jag har hört talas om (”läst talas om” borde det egentligen heta) den där idén, och jag tycker att den är helt underbar.
Vilken konstig bild. När jag kollade i mobilen på samma inlägg var det en bild på noshörningar nu är det en ihoptryckt bild på män.. Utan bildtext.
Äsch, nu är det ju en bra bild igen
Men så konstigt, Puzzelmartha! Jag ska kolla om det är något trassel med bilderna!