Hoppa till innehåll

Etikett: död

Mördarbloggen / Dead Mouse Walking

Känsliga läsare varnas. Igen. Allvarligt talat. Det blir blod.
Läs inte om du är känslig.
Läser du trots att du är känslig, får du inte bli arg på mig utan på någon annan. Jag lovar att skriva om ofarliga saker imorrn.

Det var en gång en liten mus som hade byggt sig ett bo i ett gult hus i mellersta Sverige. I ett hörnskåp fanns det nötter, under diskbänken fanns ett utrymme som varje dag fylldes på med slarvigt ursköljda mjölkkartonger och i skafferiet fanns guld och gröna skogar samt stora mängder pasta.

Häromkvällen bestämde sig musen för att nu, nu var det minsann dags att visa vem som var boss i huset. Trots att männschorna satt och fnittrade vid köksbordet, var det läge för en uppvisningspromenad.

– Humdidum. Trarajdiraaa. Se där. Jaha. Vissel, vissel. Pfuh, ska bara vila en stund. Såja, nu går jag in dääär och sover.

Sedan mindes musen inte mycket mer. För vad som hände (nu byter vi alltså tvärt point of view, vad tusan heter det på svenska – berättarjaget?) var att jag och Åttaåringen satt vid köksbordet och fick se en ovanligt välgödd mus stillsamt vandra på sitt livs sista promenad alldeles bredvid oss.
Uppdat! Ulla förstod vad jag menade: ”det narrativa perspektivet”.

Den stannade till, tittade på oss, gick ett par steg, vände sig ett varv runt, promenerade framåt igen, tog ett par steg åt sidan och gick sedan vidare mot hallen. Vid tröskeln tvekade den – som Burt Reynolds eller Rödöga gör när de närmar sig ett vattenfall eller stup – och skuttade sedan vidare in i en vedlårsliknande sittbänk som vi har skarvsladdar i. Jag och Åttaåringen ropade:

– Kom! Kom!
– Kom! En mus!
– Stor som ett hus!
– Den är inte rädd!
– Kolla!
– Kom!

Alla kom – men lite för sent. Efter fem minuter var alla övertygade om att musen var stor som en liten ponny och att den nog var väldigt gammal.

Den djefla mannen gillrade sedan snabbt vår snällfälla som garanterat knäcker offrets nacke på det allra humanaste sättet.

(Djurvänsparentes: Det funkar inte att fånga dem och släppa ut dem långt bort. Fångafällorna är inte humana eftersom musen ju är rädd och skrämd och instängd under obestämd tid, vilket kan vara flera timmar. Och sedan är den ju helt vilse när den blir fri igen! Dessutom kan vi pälsdjursallergiker inte hantera mössen utan att drabbas av snor, snörvel, kli och andnöd. Var finns alla människovänsaktivister när man behöver dem?)

Fällan placerades alldeles utanför vedlårens musingång. Under tiden skrev Åttaåringen i sin dagbok:

Ja, dagböcker är hemliga. Men just denna sida har jag fått tillåtelse att visa upp. (Klicka gärna.)

Men det var inte slut där. Snällfällan fallerade under natten. De till frukosten nerdansande barnen möttes av en mus i kläm. En levande mus i kläm. Tjo och tjim och ropanden och den djefla mannens snabba agerande med sprint ut i trädgården och splatt och tjoff och pang med ett vedträ … så var musens saga all.

När den djefla mannen var forskare och skulle disputera på muskelfibrer, lärde han sig att man genom att klämma med två fingrar över musens nacke och ett snabbt ryck i musens svans kunde vara både effektiv och djurvän samt mördare. Men det var då det.

Åttaåringen och den … ehum … JÄTTESTORA musen …

Apropå bilden: i vilken film är det ett öga som inte riktigt sitter där det ska?

Share
22 kommentarer

Brutalbloggen (uppdat.)

En liten varning … Känsliga läsare ombedes skrolla försiktigt idag.

Kapitel 1
Som jag berättade igår, har jag varit på husvisning med VBK som går i köpetankar. Det äldre paret som skulle sälja hade inte gjort mycket med de mycket charmiga huset på några år. Spår av familjens numera vuxna barn fanns överallt, men mest i källaren med guldväggar, klotter, pyssel och ett mycket ömtåligt skyddsrum. Den intressantaste gardinupphängningen sedan 80-talets storblommiga volangfluff fann vi också.

Cykelkedjornas brutala framtoning accentueras av den tuktade tyllgardinens skörhet.

Kapitel 2
Vita små möss lär vara söta och sällskapliga. Bisamråttor kan man tillverka ytterkläder av. Min mamma har klappat ihjäl en liten en med träsko och min farfar vaknade en gång liggandes på en nydöd, ganska stor – men så var farfar längst på kompaniet också. Hemma hos oss har vi inga problem med möss, så länge de håller sig i väggarna eller leker tomtar på loftet. Men när den senaste gästen under den gångna veckan hade börjat äta på vår potatis i skafferiet, klättra upp och äta på nötterna och dessutom bygga bo av kartongåtervinningen under diskbänken, rotade vi fram en fälla. Han var ju inte ens rumsren.

I fyra dagar matade vi honom med leverpastej, skinka och ost.

– Mums. Titta, jättegott, sa musen. De är inte så bra på att gillra den här fällan, jag kan ju sitta här och till och med peta tänderna utan att fällan slår igen! Mums. Rap.

Men nu. Ända upp till ovanvåningen hörde jag förtvivlade pip-pip-pip på hjälp och dunk-dunk-dunk när fällan i dödskampen slogs mot bänkskåpets dörr.

Möss lär bli 10 cm långa, men med en näringsrik diet kan de bli riktigt stora.

Jag tänker … på en dödsscen i en film … men vilken? Öppna ögon. Stillhet. Inte som Kevin Spacey i American Beauty, nej L.A. Confidential … och inte som John Hurt i Alien. Någon annan som minns? Finns det en beskrivande lista över dödsscener? (Kolla i kommentarerna, Anna har hittat en massa andra listor!)

Uppdatering:
Glömde ju det viktigaste: gick jag ner och av barmhärtighet hjälpte honom på livets sista färd? Jag, som snabbt byter bajsblöjor och däck på bilen, lätt spolar ur variga sår, gullar med ormar och på det stora hela inte är ärskilt brydd?

Nej.

Jag väckte min djefla man. Som den glade vetenskapman han är, sprang han ner meddetsamma för att på CSI-vis undersöka den döde. Som var jättedöd. Tydligen hade det gått snabbt.

Share
33 kommentarer

Våran Uno

På Nationalencyklopedin fanns 1988 allt från blåögda 24-åringar (jag) till gamla rävar som visste allt om uppslagsverk. Den absolut främste var den då nypensionerade Uno Dalén. I dagens dödsruna skriver Peter A. Sjögren om honom:

Unos av lågmäld humor präglade stilkonst firade triumfer i hans skriftliga ”undringar” till redaktörerna när han hittat svaga punkter i artiklar som dessa lämnat från sig. Av kritik från Uno tog man aldrig illa upp utan kände sig bara klokare. Hans arbetsinsats för NE var kolossal. Han satt i Stockholm och vi andra i Höganäs och Lund. När han någon gång hälsade på oss var det högtidsstunder. Redaktionen avgudadade Uno, och han verkade trivas med det. Anspråkslös och lågmäld var han, men också medveten om sitt enorma yrkeskunnande.

Ofta känner jag när någon slits bort ”åh, all kunskap i den hjärnan, allt är borta nu”. Men Uno lärde upp oss alla på redaktionen till fullfjädrade redaktörer och det går banne mig inte många dagar då jag inte skänker en tacksam tanke till Uno. All hans kunskap är inte borta, den knattras ner på tangentbord och förvandlas till korrekturtecken på tusentals papper hela tiden.

En gång skulle han föreläsa för oss, bl.a. om konsten att välja mellan divis och tankstreck. Han inledde med:

– Om ni som sitter längst bak har svårt att höra mig och dessutom tycker att det är en nackdel, säg till mig.

Share
6 kommentarer