Men jag ville byta plats på radioapparaterna i de två bilarna – den gamla HEJ-bilen hade ju en mycket bättre discoanläggning än den nyköpta Goofy. Med hjälp av tänger, skruvmejslar och en virknål lyckades jag sprätta loss bägge två, men sedan var det ett helsicke att få runda hål att passa med fyrkantiga klossar.
Jag gav upp.
Vackert med alla färger å så, men faktiskt helt obegripligt krångligt.
Tjugotvååringen och jag körde sedan varsin Volvo till en verkstad för att höra om det var läge att byta plats på däcken. Goofys såg liksom sämre ut än HEJ-bilens. Bilmecken (som är fantastisk och egentligen bara gillar gamla bilar) sa om däcken:
– Nope. Fel dimensioner. Du pratar i radio va?
Senare på dagen kom bilmecken Jonte – en gammal klasskompis till Tjugosjuåringen – på spontanbesök. Och som han kan bilar! Han skickade iväg min djefla man till olika grannar för att hämta diverse verktyg och fann sedan att Goofy hade några småproblem:
framhjulen var påsatta på fel håll; INSIDE läser man klart och tydligt på utsidan
aggregatorremmen var knastertorr och kommer att gå av imorrn
insidan av förardörren var felpåsatt
luftburken var helt lös
saker som vanligtvis sitter ihop med luftburken hade lossnat
diverse andra saker satt fast med buntband
kylvattenindikatorn var fuskkopplad och visar aldrig om det saknas kylvatten
Goofys motor är väldigt liten jämfört med HEJ:s
motoroljan var jättejättejätteslut utan att detta indikerades på instrumentpanelen.
– Men, sa jag, var den i alla fall värd 12 500 kronor?
– Pesetas? sa Jonte.
– Hehe. Kan du fatta hur radiosladdarna ska passa in i den här förresten?
Jonte muttrade, drog och slet och ryckte i hålet där sladdarna ormade sig.
– Den här behövs inte! sa han och slet loss en härva.
– MEN! sa jag.
– Den här är helt onödig! sa Jonte och ryckte ut en ännu större sladdmojäng.
– VA? sa jag och höll på att kissa på mig av nervöst skratt.
Här ligger några av de lösryckta sladdarna. Och en obegriplig rattmuff.
Sedan trollade Jonte i flera timmar. HEJ-bilen har fått släppa ifrån sig inte bara radion (som funkar!), utan även kylvattenindikatorn och luftburksfästet. Jonte tog dessutom loss hela insidan på förardörren och virkade fast den jättesnyggt.
”Så här kan man inte ha det” sa Jonte. (Jag tror att det går att jämföra med att lämna kvar ett syftningsfel i en redigerad text.)
Jag gnuggade lite försiktigt på en stänkskärm som såg lite matt ut. Jonte sa:
– Japp, gamle ägarn har gått på med vanlig sprejfärg här och där.
– Men … men … men … kommer den att i alla fall gå i ett år tills den ska besiktigas igen? försökte jag med orolig röst, helt tom på självförtroende.
– Jodå. Och det är svårt att hitta så här billiga bilar som funkar.
Sedan for jag iväg och köpte motorolja (fem-dubbelve-förti sa Jonte) och spillde nästan inte alls när jag fyllde på. Vi konstaterade att Bilägare Lotten Bergman kommer att klara detta stolleprov utmärkt och att det är roligt att pyssla om sin bil. Samt att jag ska tvätta den innan mossan får fäste.
Och så gick det några minuter innan DDM satte sig i HEJ-bilen och backade den rakt in i sidan på Goofy, vars passagerardörr numera inte går att öppna …
Bildörren till vänster, stänkskärmen till höger, mitt finger i en alldeles ny glipa i skarven.
Nä, nån vidare tur i bilrelaterade frågor har jag icke.
Vår HEJ-bil som var så fin och vacker och underbar på alla sätt och vis, har nu tappat avgasröret två gånger, den har trasig handbroms, sladdriga (mitt ord) fotbromsar (mitt ord) och mår liksom inte så bra längre. Jag sade adjö till den redan i februari, men sedan har vi hållit liv i den med hjälp av konstgjord andning och en enarmad bandit.
Hej då, HEJ! kommer vi att inom kort vara tvungna att säga paw-rikhtight eftersom allt som ska lagas övergår vårt förstånd. (Bilförstånd, that is.)
Nu har vi två bilar som vi måste bli av med – för även Saaben står kvar här hemma och är en perfekt reservdelsbil. Eftersom huset dessutom är fullt av gäster, ser det lite stökigt ut på parkeringarna runtom.
Om vi inte skärper oss kommer det att se ut som forna tiders (jag ser inte så många sådana längre) skrotupplag där gamla bildäck står travade som amerikanska flingor i en skål med mjölk.Nu äre hjul igen.
Och vad köpte jag i tisdags? JO, EN BIL!!!
Men först fick min svåger agera lite bulvan åt mig eftersom han vet vad han ska säga till folk som säljer saker. Jag skulle ha sagt:
– Hej, bilen som du säljer, ärennågeåha? Asså, har den radio och så?
Han sa:
– Bilen som du säljer ska jag ha. Jag swishar över 2 000 kr om du genast tar bort annonsen och så kommer vi och hämtar den imorrn.
Svågern är förvisso inte bilmekaniker, men han har ett sjätte sinne när det gäller prisvärda ting. Snipp snapp snutt, höll allt på att ta slutt bara för att SJ inte hade några platser kvar på tåget Eskilstuna–Örebro. Sextonåringen ville följa med som moraliskt stöd – men biljetterna var helt enkelt slut.
”Sold out.” Hur kan ett helt tåg vara slutsålt en helt vanlig sommardag i juli?
Det spelade ingen roll; hur jag än försökte, fanns inga biljetter kvar. Sextonåringen försökte i appen och jag i automaterna. I resebutiken lyckades de skramla fram två förstaklassbiljetter, som jag ytterst motvilligt betalade. Väl på tåget dokumenterade jag hur fullt det var i andra klass. Vill ni se trängseln?
Exhibit 1: Fullt av folk.Exhibit 2: Verkligen trångt.Exhibit 3: Nä, inte en plats ledig.Exhibit 4: Som i Tokyos tunnelbana.Exhibit 5: Verkligen klaustrofobiskt.
Det sades mig att tåget efter bytet i Arboga ju var fullt, men även där tog jag bilder på tomma säten. (Ska inte tråka ut er. Men grrrrrrrrr. Jag borde ha kunnat köpa resan i två steg och betalat mindre. Gah.)
Så … vi satte oss i första klass på tåget till Örebro och
mötte upp säljaren
provkörde bilen hem till säljaren
skrev på papper
fixade försäkring.
VIPS, var jag så bilägare. Till vaddå? undrar ni. Jo, nu ska ni få höra.
En kopia av HEJ-bilen! Fast utan fel!
Bilarna är så löjligt lika varandra att jag bara baxnar. De är födda -99, AC:n funkar inte, och det finns bara en nyckel – där fjärrfunktionen inte funkar. Till och med stenskotten sitter på samma ställen. Inredningen är lite brunare i Goofy, men ratten är lika gummiklistrig.
Goofy har sämre radio än HEJ, men kanske kan jag bara byta plats på dem?
Kamremmen är nybytt, alla filter är bytta, bromsarna funkar på alla håll och kanter och i motorn ser allt så fint ut, bubbla förknasare på alla håll. Inga hål nånstans! Jag kommer att kunna köra till träningen, åka ut på motorvägen och hjälpa folk att flytta sängar!
Kommentatösen Ninja rabblade en herrans massa roliga ord, som för de flesta känns lite ålderdomliga idag. Jag rotade fram alla ursprungsår till dem och försökte hitta fler. Är de ”folkhemsslang”? Kan man ens bunta ihop dem på detta vis och hoppas att det finns en samlingsterm för dem? Vad kan dessa ord kallas?
Gah! Jag gör en lista!
Företeelser kommer och går, inte ens pronomen består; här han ni ord som inte alla förstår.
(Jag vet att alla ord inte är rumsrena idag. Min bedömning är att ni läsare kan hantera alla ord ur ett historiskt perspektiv.)
Kuriosa!
1. De fyra norska orden kommer enligt många källor från Norsk Hydros illustrerade ordbok med påhittade norska ord från början av 1980-talet. Orden lät norska, men var skapade för att roa svenskarna – fast togs av många på fullt allvar. Några andra påhittade ord ur samma bok är
kjempetorsk (haj)
orangekula (apelsin)
pansartax (krokodil)
rumpekrafs (toalettpapper)
Skogsharald (Tarzan)
tallefjant (ekorre).
Däremot sägs det att walkman/freestyle på riktigt kallas lommedisco.
Uppdatering!
Kommentatören Niklas vet besked: Norsk Hydro sammanställde de ”norska” orden, som ju hade varit i var mans mun långt tidigare. (Vilket jag ju kunde ha räknat ut själv; på 1970-talet sa vi ju gulebøj hela tiden!)
När det gäller lommedisko (med k, det är ju norska gubevars), finns ordet till och med i NAOB! (Och se på fan: hörlurar heter ”høretelefoner”!) Slut på uppdatering!
2. Pröjsarna – de preussiska mustacherna – påminde tydligen lite om knävelborrarna.
Pröjsarna (här Wilhelm II:s) var kraftiga med avsmalnande kanter, ibland upprullade eller uppåtvinklade i spetsar.
3. Pillerkontoret finns i ”Jazzbacillen” som Siwan trallade in redan 1960 (även om detta är 1989):
4. Kurra betydde på 1700-talet ”snatta”, och detta ord heter tydligen 2019 ”baxa”.
– Haru baxat hojen? sa en cykelreparatör till mig när jag i höstas rullade in min fulingcykel med prickig sadel till honom.
Jag såg mig om i verkstan och funderade på varför han ställde denna underliga fråga. Jag hade inte baxat något; cykeln rullade finfint på sina två hjul. Att den är sprejmålad orangefläckig och har en prickig sadel (mås-skitsprickig, pyntad av kommentatösen Pysseliten) beror på att den då inte är stöldbegärlig.
För att vara slutet av juli och total (ljuvlig, förlåt miljön) värmebölja, händer det osedvanligt mycket. Jag tycker mig minnas min barndoms lika varma (i alla fall 1975, så det så) somrar som händelselös ööööken.
Jag snabbkollar nu 1975, och ser att det ju hände en hel del även då. Ett flygplan kraschade i N.Y., Indira Gandhi befanns vara skyldig till korruption och Anders Gärderud satte världsrekord på 3 000 meter med 8,09,8 fastän det inte var OS-år. Och jag fick påssjuka och blev stungen av en geting i armhålan när vi var på väg för att kolla på regalskeppet Vasa för första gången.
Men kolla här på 2019:
Trumpen twittrar galenskaper i största allmänhet
vi slåss mot jättemånga getingar som alla vill äta upp vår spanjor
en amerikansk rappare som är JÄTTEKÄND (jfr Anders Gärderud, liksom) häktas pga. misstänkt misshandel och Trumpen twittrar ännu fler galenskaper
mina barn far land och rike runt – Nittonåringen har hamnat i Abisko
det är 41 grader varmt i halva Europa – i den andra halvan är det blott 39
någon har hittat ett dinosaurielårben i Frankrike
en Emil i Lönnebergaliknande man är nu premiärminister i Storbritannien
Per Gessle är förkyld.
Heja sommaren!
Fånig köpebild som ska illustrera ”oj så varmt det är på kontoret när jag dricker te”.
Jag måste bara skänka en tanke till alla som inte gillar värmen. Ni är galna och tokiga, men lite synd är det allt om er. Lika synd som det är om mig i oktober, när jag måste rota fram fingervantarna och cykla i kalla ishavsvindar iförd slalomglasögon.
Hett tips!
Ta en sprejflaska eller köp en på Clas Ohlson för 30 kr.
Jag läste ett långt och intressant dokument i SvD om månlandningen 1969. Läsekretsen hade fått bidra med sina minnen som ”jag minns inget” och ”vi knackade på hos en helt okänd familj och bad att få kolla på deras tv”.
Men plötsligt ryckte jag till. Hade jag månne upptäckt en slamkrypare? En Stefan (7 år) mindes:
En sjuåring med kassettbandspelare redan 1969? Nääää, eller va? Kanske?
Här kunde jag lugnt ha googlat och fått mitt svar på några sekunder, men istället betedde jag mig som vore det 1969. Jag resonerade mig fram till ”fakta”.
– Kolla! Inte hade man väl kassettbandspelare 1969? Det måste väl ha varit rullband fortfarande?
– Vad är rullband?
– Kassettbanden kom väl till oss i början av 1970-talet?
– Jag vet inte, jag föddes 2002.
– Okej, pfft, men jag föddes 1964 och jag vet att man hade elbilar 1897!
Men mina jämnåriga då? Ah, vad bra, vi är helt överens. Inte 1969. Snarare 1973. Möjligtvis 1971. Absolut 1976.
– Mamma. Kolla. Här.
En av ätteläggarna visade upp en Wikipediasida i sin mobiltelefon ity dessa ungdomar inte har lika motsträviga och feta fingrar som jag – och dessutom lasersyn utan läsglasögon.
Wow! En kassettbandspelare från 1968!!!
Men gah. Stoppa pressarna. Jag hade helt fel. Så nu pratar vi inte mer om det, utan fokuserar på vad vi minns av månlandningen!
Broder Jakob och jag lyftes (iklädda matchande frottémorgonrockar) av mina föräldrar över till grannen Rolf Carricks (vet inte varför jag minns hans namn) lägenhet på Vildanden i Lund. Han hade en liten tv med två spretande antenner i en bokhylla som kan ha varit en Ivar (som introducerades 1967). Alla de vuxna åt pizza med ansjovis på och drack öl i väldigt tjocka glas.
Exakt sådana här! (”Ruben”, formgivna av Signe Persson-Melin.)
Månlandningen minns jag absolut inte ett dugg av – bara att den skedde där, i den lilla, lilla tv-rutan.
I några sommarveckor prenumererar jag (äntligen) på en papperstidning. Det som var så självklart 2001, när vi hade fyra prenumerationer (Sydsvenskan, DN, SvD och Eskilstuna-Kuriren), är idag så ovanligt att alla barnen kommenterar det.
– Varifrån kom den här?
– Brevlådan.
– Och tvestjärtarna?
– Brevlådan de också.
– Varför är den i två delar?
– För att fler ska kunna läsa samtidigt.
– Men varför?
– För att det är mysigt. Utomhus. Sommar. Frukost.
– Mamma. Du har redan läst alla dom här nyheterna på nätet igår va?
– Mmmmmm.
Prasslet är hemtrevligt, förväntan är stor (men byts snabbt till ett jahaja) och formuleringskonsten verkligen platt. Men jag läser och lär mig! Idag har jag i min prasslande morgontidning tagit del av …
… en miljard (eller kanske blott sju) annonser om vin och champagne med gigantiska varningstexter …… lärt mig hur den häktade rapparens advokat klär sig …… förstått att kylklampar är ute …
Den där Rolls-Royce-picknicklådan gör mig förbannad på ett nästan otrevligt sätt. Journalisten (redaktionschef på branschtidningen Motor-Magasinet) försöker förvisso lite lamt låta påskina att det hela är knäppt, men borde (enligt mig) ha tagit i mer. Några förslag på vad han kanske kunde ha skrivit:
När Rolls-Royce ändå håller på, borde de erbjuda försilvrade hårsnoddar till förare med frisyrer över medellängd.
Nu inväntar vi Volvos kontring: bilskor med utfällbara ölöppnare i platina.
Det här var väl ingenting. Tacka vet jag Toyotas tandpetare i ekträ som kommer från regalskeppet Vasa.
Min gamle (nåja, 70 är väl det nya 35?) NE-kollega Peter A. Sjögren tänker och tänker. Och läser och läser. Oftast läser han och tänker samtidigt, och då kan det se ut så här när han bekymrar sig över Alice Tegnérs rader om Tummeliten:
”I första strofen tågar far främst i spetsen för tydligen sex bröder i en ordnad utflykt. I strof två är det natt. Fadern är frånvarande och de nu sju bröderna tycks mer eller mindre vilse. I strof tre återvänder de efter att uppenbarligen ha varit borta så länge att föräldrarna fruktat för deras liv. Här omnämns en jätte i bestämd form, fast han inte varit nämnd tidigare.”
Peter citerar ”Tummeliten” så här (där mina fetmarkeringar får sin förklaring längre ner):
Ett, två, tre, fyr, fem och sex och sju,
ut i skogen tåga alla nu.
Far går först och Tummeliten sist,
tyst det är, ej rörs en enda kvist.
Solen än ej stigit ur sin bädd,
mörk är skogen, så man kan bli rädd.
Men sju bröder, fast de äro små, taga sig i världen fram ändå.
Kära far och mor, godda’, godda’,
gråt ej mera, vi mår alla bra.
Jätten sover, han oss inte ser,
och vi tror han vaknar aldrig mer.
Ja, handlingen är sannerligen lite groovy, det håller jag med om. Pappa tappar bort de sex (sju?) barnen och går hem och gråter medan jätten slås ihjäl av de små.
Min bibliotekarie, aka min djefla man, kan i sömnen plocka fram vilken bok som helst ur våra hyllor. (Själv vet jag inte ens på vilket våningsplan jag ska söka.) Han hittade snabbt 20:e upplagan av ”Nu ska vi sjunga” från 1968, som ser ut så här, där fetmarkeringarna ovan bara markerar skillnaderna. Ser ni den jätteintressanta detaljen?
Bara för att herr bibliotekarie ska få visa sig på styva linan en gång till, bad jag honom hämta ännu en upplaga: den 17:e upplagan från 1952. Den är identisk, om än tryckt i grönt och kanske lite väl snävt klippt i vänsterkanten eftersom far slår i stortån.
Och nu till detaljen …
Ser ni den moderna stavningen av sig? SEJ! Och detta redan 1952! Samtidigt som verbens pluralböjning sladdar kvar!
(Tänk er gärna att jag tappar hakan, sätter teet i halsen och slår mig för pannan samt vrålar upphetsat så att de sju [åtta?] ungdomarna i huset av pur skräck hoppar ur sängarna.)
Att verbens plural är kvar under sent 60-tal är alls inte underligt. I redan tryckta sångtexter och lyrik sker språklig förändring oftast långsamt.
Men att blanda in sej! Som är så modernt att jag faktiskt bara känner en person som konsekvent skriver så, och hon är kommentatösen Ökenråttan här i kommentatorsbåset.
Så … hur modernt är det nu då? Jag tillsätter en enmansutredning.
År 1923 (och tidigare förstås) finns inte sej med som pronomen i SAOL, bara som fisk.
År 1950 nämns sej under uppslagsordet sig. Och se på fan, man skrev tydligen sej!
Åren 1973 och 1986 ser det likadant ut i SAOL, men 1998 får sej eget uppslagsord i fetstil. Fascinerande!
Även Pollachius virens häpnar över att man redan 1952 vanligtvis skrev med j.
Idag säger Språkrådet angående sej och huruvida det är okej i skrift:
”Det är en stilfråga. I ledig, talspråkshärmande stil kan man använda dessa former, men inte annars. I sakprosa är alltså mig, dig, sig de normala formerna.”
Min fråga!
Har ni månne tidigare eller senare upplagor av ”Nu ska vi sjunga” (första upplagan kom 1943) och en bibliotekarie som kan hjälpa er att ta fram dem för att dokumentera?
År 2000 byggde jag ett kök där det tidigare fanns ett rum, en städskrubb och en klädkammare. Vi kostade på oss ett finfint furugolv som vi felhanterade så att det blev skitigt och komplett omöjligt att rengöra.
År 2005-ish anlitade vi en målare som målade det hopplösa, stackars trägolvet som hade hamnat i fel familj. Den färg han valde var an akrylslafs som bara gjorde golvet skitigt och komplett omöjligt att rengöra.
År 2017 var golvet inte bara skitigt och komplett omöjligt att rengöra, det var även slitet.
Gummifärgen har trots sin elasticitet och enorma sugförmåga släppt greppet och sprungit till skogs.
År 2019 var det så äntligen dags att få ändan ur och hyra slipmaskin, tvätta golvet, köpa den allra dyraste färgen i stan, slipa och sedan måla golvet gråvitt. Alla som råkade komma på besök eller av naturliga skäl befann sig inom husets väggar beordrades ner på alla fyra.
Men. Ack. Det satans perkele fucking skitfärgen hade inte jävlats färdigt med oss. När jag körde slipmaskinen, gjorde friktionen att små, små, små kulor skapades av avskrapet.
Inte ett lätthanterligt damm, nej.
Inte något sågspånsliknande, nej.
Men ja, små gummikulor som hoppade omkring och som vägrade låta sig sopas upp.
Gummikulsfärg som har bränts in på slipmaskinens papper.– Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dig. Studs, studs!Och här har gummibollarna smält. In i den gamla vita akrylfärgen. Och kletats ut. Och fastnat. PRIMALSKRIK!
Hur vi tog oss vidare från detta trauma är obegripligt, men plötsligt målade vi golvet. Och till och med in oss i ett hörn. Lyckan visste inga gränser.
Vi körde två varv.
Och tre varv.
Swisch swooosch, snabbt gick det och perfekt blev det. Barnens kompisar som kom på besök drogs in i arbetet. Nittonåringens pojkvän – som vi kan kalla ”göteborgaren” – fick slita som en hund. DDM fick dispens för att arbeta för brödfödan, men Tjugofemåringen och Tjugoettåringen jobbade på som funnes det ingen morgondag.
Vårt lilla Iwo Jima.Det stora Iwo Jima. (Foto: Joe Rosenthal.)
Så var det då dags att fixa en ny trasmatta. Man måste ha en målad trasmatta, det måste man. Men huuuu vad svindyr golvfärg som ska hålla i 20 år är dyr. Här ser ni tre endecilitersburkar som kostar 100 kr styck. Och så ser ni att de inte ens är fyllda hela vägen upp!
Fuskburk! (Jag har förtydligat fusket med rött förstås.)
Först rollade Nittonåringen och jag med en grundfärg som ”bakgrund”. Efter 15 sekunder i filmen nedan kommer Tjugofemåringen och öppnar kylskåpet. Ett salladshuvud, en burk köttbullar, två liter mjölk samt en ost bestämmer sig då för att hoppa rakt ner på den nymålade delen av golvet.
Den nästan marmorliknande bakgrundsfärgen lackade Tjugofemåringen och jag sedan, klafs och klet. Efter en oerhört lång väntan när jag höll på att bli galen av otålighet och blev tvungen att klättra på väggarna och åka och handla samt träna lite sjukgymnastik, blev det äntligen dags att måla trasmattan på riktigt.
Och nu undrar allmänheten oroligt hur det gick. För den gamla mattan hade ju ett skrynkelhörn. Hur skulle det gå med den nya, skulle det bli nåt roligt nånstans? Vi satte förstås Nittonåringen på detta projekt – helt logiskt eftersom hon ju är en hejare på att karva pumpor och det ju är nästan samma sak.
Först målade jag en låtsas-låtsastrasmatta på ett hushållspapper och vek det.Och si! Inte bara ser mattan ut om om den har en vikt sväng – kolla skrynklan där borta vid spisen!Nittonåringen och jag poserar här för att visa hur oerhört trötta och utarbetade vi är i våra målarkläder. Men nåt blev visst fel, för vi ser ju hur pigga och fräscha ut som helst!
När man kommer in på Mälarsjukhuset, möts man av en fullkomlig explosion av information. Man får säkert inte ta bilder, så jag gör det i smyg ibland.
I april: Titta hit, nej, dit, läs här, kolla fram, nej åt sidan!Idag: Läs här och där och gå dit eller dit och huuu.På akuten är det lika illa. Hjälp!
Idag var jag där för att hjälpa Tjugofemåringen till röntgen (av ett knä, kan ni tänka er) – inte för att hon inte klarar sig själv, utan för att det ju är så kul. Vi satte oss ner och väntade, när en kepsklädd, rödögd 85-åring kom fram till oss.
Kepsen som han hade på sig.
– Hej! Får man slå sig ner? sa han.
– Javisst, men … vilken fin keps du har, svarade jag för att ha något att säga.
– Åh, vet du när Sverige fick sina tre kronor?
– Hockeylandslaget nån gång på 1930-talet? sa jag. Eller kanske 1500-talet?
– Nej! Det var 1299! sa den rödögde farbrorn.
– Åh fan!
Farbrorns ögon. Och hudfärg, när jag nu tänker efter.
Sedan var vi tvungna att byta väntrum, så vi lämnade farbrorn. Som strax dök upp igen.
– Nämen nu är ni ju här! sa han glatt. Nyss var ni ju där!
– Japp, men vi teleporterade oss hit!
– Hahaaa! Teleportering! Eh. Hm. Jag … jag tror att jag har gått bort mig … Jag brukar gå vilse numera, sa farbrorn.
Jag följde honom till röntgenreceptionen där syster Ratched hovrade över telefoner och datorer och papper samt pärmar.
– Pffft!
– Hej, kan vi få hjälp? Här är en man som har gått vilse.
– Han sa att han letade efter sin dotter.
– Ja, men nu är det så att han har gått vilse.
– Han SAAA att han letade efter sin dotter.
– Men det var nog lite fel. Han är vilse.
– Och vad tycker du att jag ska göra åt det?
– Eh … hm.
– Jag är faktiskt SJÄLV här!
Jag svalde en utläggning om det moderna bruket av själv (att göra något utan hjälp) istället för ensam (att göra något utan sällskap), och tog farbrorn under armen och gick mot huvudentrén.
– Jag heter Tarzan! sa han.
– Och jag Jane, sa jag. Vad heter din dotter?
– Caroline von Schwangenbaum!
– Wow! Är du också adlig?
– Nej, jag är bara en helt vanlig Torsten. Andersson. Angenämt.
I receptionen sa jag att jag hade hittat Tarzan och att han hade gått vilse bland alla skyltar och instruktioner och att han inte visste vart han skulle.
– Jamen jag SA ju att han skulle till ögon! sa en inte alls road receptionist.
– Till ögon? Ögon? Jaså, han skulle till ögonmottagningen. Torsten, du ska till ögonmottagningen!
– Tror fan det, har du sett hur jag ser ut? sa Torsten.
– Jag SA faktiskt att han skulle till ögon, och frågade om han behövde hjälp, men han SA att han skulle klara sig själv! sa receptionisten.
– Okej, men jag tror att han behöver hjälp ändå, sa jag.
Sedan överlämnade jag den väldigt förvirrade Torsten med de röda ögonen och den fina kepsen till tjejen, som skulle hjälpa honom rätt.
På vägen ut smygtog jag ännu en bild på informationshysterin.
Efter besöket vid de förtjusande broarna i Forsnacken, gjorde vi Storuman och åt röding, svingade varsin ölbägare och tramsade in på Coop för att köpa konstiga produkter som man inte får tag i söderut.
En öl. Men den var som äljest.
Vårt hotell hade träningslokal, men pappa ville inte alls gå ner med oss. Han ville sova. Tills vi kom på att han ju hade med sig pingisracket och boll i packningen.
Men tillbaka till farfars berättelse nu.
I Meyers stora varuhus gjordes affären med kaffebönorna upp. Farfar hade 7 000 kronor med sig, och köpte 1 500 kg à 2,20 kr. Tullen skulle sedan ha 20 öre kilot, vilket innebär att farfar på kaffet brände 3 600 kr. Men vad gjorde han med resten? Kostade resan med båtfärderna och några av övernattningarna massa? Var det kanske hans lön? Ingen vet idag mer än att farfar berättade att han inte fick köpa mer än kaffe på varuhuset. Ingen medicin, inga kryddor, inga förnödenheter; norrmännen sa bara nej.
Kaffet hämtades upp här i Mo i Ranas hamn, men betalades på Meyers varuhus. (På bilden filmar Orangeluvan pappa när han berättar om hamnen och kaffet som kom direkt hit från Brasilien.)
Däremot kostade han på sig en svindyr, stor och tjock ylletröja för 110 kronor (2 000 kr i dagens värde), vilket var honom väl unt. Den kostym som han hade rest i under fem veckor var oerhört sliten, men han fick inte köpa en ny trots att han gick och frågade i flera affärer i Mo. De sa: ”Nej, vi behöver våra tyger själva här i Norge.”
Farfar berättar själv om hotellet som han bodde på i Mo:
”Vid middagen första dagen serverades stekt sill vid alla bord, med den potatis som kom med min potatisbåt. Jag tyckte väl att det var en konstig servering, eftersom det var fråga om middag. Men sillen var den godaste jag hade smakat i hela sitt liv. Den hade kommit in från Atlanten och var alldeles färsk. Jag bodde på hotellet i två nätter och det visade sig att det var genomgående sill som serverades – två gånger om dagen!”
När det var dags för hemfärd, raggade farfar som sagt upp en hästskjuts och lastade upp alla kaffesäckarna och cykeln. Men hur mycket är egentligen 1,5 ton kaffebönor?
Tänk er en stor resväska fylld med kläder och souvenirer som ni checkar in på flygplatsen i Malaga. Den väger 20 kg. Och tänk er nu att ni har 75 stycken sådana väskor, så fattar ni hur de stackars hästarna fick kämpa uppe i de branta backarna i bergen.
När farfar oroligt undrade hur hästekipaget skulle klara denna strapats över bergen (ni minns hur han fick olja sina cykelbromsar?), förklarade hästskjutskarlen att hästarna minsann var vana vid att släpa potatis över berget.
– De känner vägen så väl att jag egentligen inte ens behöver vara med.
Familjen Meyer som grundade det stora varuhuset, hade en flådig villa vars grindöppning pryddes av käkben från en blåval och ett renhorn. Den var så bred att man utan vidare kunde köra in med parhästar, berättade farfar som passerade huset på väg till svenska gränsen.
Meyers grind.
Av detta såg vi 2019 intet.
Framme i Umbukta, lastades kaffet av på den bekanta potatis-ångbåten för transport över gränsen till Sverige och vidare på sjön Över-Uman. Men så hände något egendomligt. I närheten av Sotsnäset kom båten till ett smalt sund, och då kallade kapten på farfar och bad honom att ta fram sin hagelbössa. Farfar berättar:
”Något förvånad gjorde jag som jag blev tillsagd, och vi ställde oss så i fören. Kaptenen pekade på fyra stora roddbåtar som spärrade passagen i sundet och männen i småbåtarna började ro fram mot ångbåten. Kapten vinkade avvärjande, men saktade inte ner farten. I sista stund väjde småbåtarna undan, men en av roddbåtarna nuddade vid ångbåten och ett par av männen hytte med nävarna. Jag trodde att de väl bara ville komma fram och hälsa, men kapten förklarade att det var pirater. De ville åt mitt kaffe.”
Här står vi vid vad vi tror kan ha varit Umfors hamn, där potatisbåten stannade.
Efter båtresan lyckades farfar få tag i en karl med både lastbil och bensin. Han gick med på att köra till Tärnaby, men inte längre – och dessutom ta rejält betalt för den futtiga timme som tre mils väg tog. Våra funderingar om farfars pengar stämmer, för han säger här:
– Det var inte billigt, men jag hade ju gott om pengar kvar.
Pappa, Orangeluvan och jag stannade till i Tärnaby för att kika på Anjabacken och Ingemarbacken, göra några armhävningar och äta den getost som vi hade införskaffat i Norge. Detta för att farfar ju åt getost resan igenom – det låter lite som om han faktiskt överlevde alla strapatser tack vare den ständigt närvarande getosten.
Mellan Tärnaby och Slussfors fick farfar än en gång hjälp av en hästskjuts, men den resan tog mer än en dag eftersom kusken prompt skulle hälsa på några släktingar ”en bit bort” och äta och ta sig en och annan innanför västen, vilket gjorde att ”han inte var i allra bästa skick dagen efter”. Farfar var ju en hedersman som inte drack och levde om, så den här delen av resan roade honom inte nämnvärt. Bröt-Anund – samma båt som på uppresan – tog honom sedan till Storuman, och där satte farfar klacken i backen och slog näven i bordet och sa ”nä nu kan jag inte forsla kaffet till Vilhelmina, för det finns varken landsväg eller räls”. Hans uppdragsgivare höll med om att farfar hade skött sig och kunde luta sig tillbaka och vila efter fem veckor on the road, varav två av dem liggande i spanska sjukan.
Hur kom kaffet då till Vilhelmina från Storuman? Ingen vet! Men fram kom det. Farfar hyllades vederbörligen och fortsatte sin tjänst som förrådsmästare vid SJ till pensionen.
Och år 2019 ansåg även vi att vi hade fullgjort vårt uppdrag när vi övernattade i Storuman. Där hade de en gigantisk bur för tusentalet rökare och en superladdarstation till länets alla Teslabilar.
Orangeluvan agerar rökare. Pappa tittar på djur i bur.Hur många Teslor finns det i närområdet för att dessa åtta laddstationer ska vara motiverade?
Snipp, snapp snut, så var resan slut. Farfar åkte hem till sin fästmö Lilly, som sedermera blev min farmor.
Här gifter sig Sten och Lilly Stenson 1918. De får tre barn: Sten 1920, Ulla 1924 och sladdisen Per 1937.
