Månad: juli 2019

Var orden finurligare förr?

Publicerat av Lotten Bergman den 29 juli 2019 01:20

Kommentatösen Ninja rabblade en herrans massa roliga ord, som för de flesta känns lite ålderdomliga idag. Jag rotade fram alla ursprungsår till dem och försökte hitta fler. Är de ”folkhemsslang”? Kan man ens bunta ihop dem på detta vis och hoppas att det finns en samlingsterm för dem? Vad kan dessa ord kallas?

Gah! Jag gör en lista!

Företeelser kommer och går, inte ens pronomen består; här han ni ord som inte alla förstår.

(Jag vet att alla ord inte är rumsrena idag. Min bedömning är att ni läsare kan hantera alla ord ur ett historiskt perspektiv.)

Kuriosa!

1.
De fyra norska orden kommer enligt många källor från Norsk Hydros illustrerade ordbok med påhittade norska ord från början av 1980-talet. Orden lät norska, men var skapade för att roa svenskarna – fast togs av många på fullt allvar. Några andra påhittade ord ur samma bok är

kjempetorsk (haj)
orangekula (apelsin)
pansartax (krokodil)
rumpekrafs (toalettpapper)
Skogsharald (Tarzan)
tallefjant (ekorre).

Däremot sägs det att walkman/freestyle på riktigt kallas lommedisco.

Uppdatering!
Kommentatören Niklas vet besked: Norsk Hydro sammanställde de ”norska” orden, som ju hade varit i var mans mun långt tidigare. (Vilket jag ju kunde ha räknat ut själv; på 1970-talet sa vi ju gulebøj hela tiden!)

När det gäller lommedisko (med k, det är ju norska gubevars), finns ordet till och med i NAOB! (Och se på fan: hörlurar heter ”høretelefoner”!)
Slut på uppdatering!

2.
Pröjsarna – de preussiska mustacherna – påminde tydligen lite om knävelborrarna.

Pröjsarna (här Wilhelm II:s) var kraftiga med avsmalnande kanter, ibland upprullade eller uppåtvinklade i spetsar.

3.
Pillerkontoret finns i ”Jazzbacillen” som Siwan trallade in redan 1960 (även om detta är 1989):

4.
Kurra betydde på 1700-talet ”snatta”, och detta ord heter tydligen 2019 ”baxa”.

– Haru baxat hojen? sa en cykelreparatör till mig när jag i höstas rullade in min fulingcykel med prickig sadel till honom.

Jag såg mig om i verkstan och funderade på varför han ställde denna underliga fråga. Jag hade inte baxat något; cykeln rullade finfint på sina två hjul. Att den är sprejmålad orangefläckig och har en prickig sadel (mås-skitsprickig, pyntad av kommentatösen Pysseliten) beror på att den då inte är stöldbegärlig.

– Nej, jag leder bara in den utan problem.

Sa jag och tänkte inte mer på det.

49 kommentarer

En sommardag bland andra

Publicerat av Lotten Bergman den 26 juli 2019 23:54

För att vara slutet av juli och total (ljuvlig, förlåt miljön) värmebölja, händer det osedvanligt mycket. Jag tycker mig minnas min barndoms lika varma (i alla fall 1975, så det så) somrar som händelselös ööööken.

Jag snabbkollar nu 1975, och ser att det ju hände en hel del även då. Ett flygplan kraschade i N.Y., Indira Gandhi befanns vara skyldig till korruption och Anders Gärderud satte världsrekord på 3 000 meter med 8,09,8 fastän det inte var OS-år. Och jag fick påssjuka och blev stungen av en geting i armhålan när vi var på väg för att kolla på regalskeppet Vasa för första gången.

Men kolla här på 2019:

Trumpen twittrar galenskaper i största allmänhet
vi slåss mot jättemånga getingar som alla vill äta upp vår spanjor
en amerikansk rappare som är JÄTTEKÄND (jfr Anders Gärderud, liksom) häktas pga. misstänkt misshandel och Trumpen twittrar ännu fler galenskaper
mina barn far land och rike runt – Nittonåringen har hamnat i Abisko
det är 41 grader varmt i halva Europa – i den andra halvan är det blott 39
någon har hittat ett dinosaurielårben i Frankrike
en Emil i Lönnebergaliknande man är nu premiärminister i Storbritannien
Per Gessle är förkyld.

Heja sommaren!

Fånig köpebild som ska illustrera ”oj så varmt det är på kontoret när jag dricker te”.

Jag måste bara skänka en tanke till alla som inte gillar värmen. Ni är galna och tokiga, men lite synd är det allt om er. Lika synd som det är om mig i oktober, när jag måste rota fram fingervantarna och cykla i kalla ishavsvindar iförd slalomglasögon.

Hett tips!

Ta en sprejflaska eller köp en på Clas Ohlson för 30 kr.

Fyll den med vatten.

Sikta mot dig själv.

Tryck på handtaget.

Pfffscccsschhhhhh!

Njut!

16 kommentarer

Månlandningen

Publicerat av Lotten Bergman den 22 juli 2019 14:02

Jag läste ett långt och intressant dokument i SvD om månlandningen 1969. Läsekretsen hade fått bidra med sina minnen som ”jag minns inget” och ”vi knackade på hos en helt okänd familj och bad att få kolla på deras tv”.

Men plötsligt ryckte jag till. Hade jag månne upptäckt en slamkrypare? En Stefan (7 år) mindes:

En sjuåring med kassettbandspelare redan 1969? Nääää, eller va? Kanske?

Här kunde jag lugnt ha googlat och fått mitt svar på några sekunder, men istället betedde jag mig som vore det 1969. Jag resonerade mig fram till ”fakta”.

– Kolla! Inte hade man väl kassettbandspelare 1969? Det måste väl ha varit rullband fortfarande?
– Vad är rullband?
– Kassettbanden kom väl till oss i början av 1970-talet?
– Jag vet inte, jag föddes 2002.
– Okej, pfft, men jag föddes 1964 och jag vet att man hade elbilar 1897!

Men mina jämnåriga då? Ah, vad bra, vi är helt överens. Inte 1969. Snarare 1973. Möjligtvis 1971. Absolut 1976.

– Mamma. Kolla. Här.

En av ätteläggarna visade upp en Wikipediasida i sin mobiltelefon ity dessa ungdomar inte har lika motsträviga och feta fingrar som jag – och dessutom lasersyn utan läsglasögon.

Men gah. Stoppa pressarna. Jag hade helt fel. Så nu pratar vi inte mer om det, utan fokuserar på vad vi minns av månlandningen!

Broder Jakob och jag lyftes (iklädda matchande frottémorgonrockar) av mina föräldrar över till grannen Rolf Carricks (vet inte varför jag minns hans namn) lägenhet på Vildanden i Lund. Han hade en liten tv med två spretande antenner i en bokhylla som kan ha varit en Ivar (som introducerades 1967). Alla de vuxna åt pizza med ansjovis på och drack öl i väldigt tjocka glas.

Exakt sådana här! (”Ruben”, formgivna av Signe Persson-Melin.)

Månlandningen minns jag absolut inte ett dugg av – bara att den skedde där, i den lilla, lilla tv-rutan.

Och ni?

31 kommentarer

Maken till fånig produkt!

Publicerat av Lotten Bergman den 19 juli 2019 10:45

I några sommarveckor prenumererar jag (äntligen) på en papperstidning. Det som var så självklart 2001, när vi hade fyra prenumerationer (Sydsvenskan, DN, SvD och Eskilstuna-Kuriren), är idag så ovanligt att alla barnen kommenterar det.

– Varifrån kom den här?
– Brevlådan.
– Och tvestjärtarna?
– Brevlådan de också.
– Varför är den i två delar?
– För att fler ska kunna läsa samtidigt.
– Men varför?
– För att det är mysigt. Utomhus. Sommar. Frukost.
– Mamma. Du har redan läst alla dom här nyheterna på nätet igår va?
– Mmmmmm.

Prasslet är hemtrevligt, förväntan är stor (men byts snabbt till ett jahaja) och formuleringskonsten verkligen platt. Men jag läser och lär mig! Idag har jag i min prasslande morgontidning tagit del av …

… en miljard (eller kanske blott sju) annonser om vin och champagne med gigantiska varningstexter …

… lärt mig hur den häktade rapparens advokat klär sig …

Den där Rolls-Royce-picknicklådan gör mig förbannad på ett nästan otrevligt sätt. Journalisten (redaktionschef på branschtidningen Motor-Magasinet) försöker förvisso lite lamt låta påskina att det hela är knäppt, men borde (enligt mig) ha tagit i mer. Några förslag på vad han kanske kunde ha skrivit:

När Rolls-Royce ändå håller på, borde de erbjuda försilvrade hårsnoddar till förare med frisyrer över medellängd.
Nu inväntar vi Volvos kontring: bilskor med utfällbara ölöppnare i platina.
Det här var väl ingenting. Tacka vet jag Toyotas tandpetare i ekträ som kommer från regalskeppet Vasa.

Fnys!

[Eller är jag bara avundsjuk och ogin?]

25 kommentarer

Tummeliten, svenskan och en fråga

Publicerat av Lotten Bergman den 16 juli 2019 10:07

Min gamle (nåja, 70 är väl det nya 35?) NE-kollega Peter A. Sjögren tänker och tänker. Och läser och läser. Oftast läser han och tänker samtidigt, och då kan det se ut så här när han bekymrar sig över Alice Tegnérs rader om Tummeliten:

”I första strofen tågar far främst i spetsen för tydligen sex bröder i en ordnad utflykt. I strof två är det natt. Fadern är frånvarande och de nu sju bröderna tycks mer eller mindre vilse. I strof tre återvänder de efter att uppenbarligen ha varit borta så länge att föräldrarna fruktat för deras liv. Här omnämns en jätte i bestämd form, fast han inte varit nämnd tidigare.”

Peter citerar ”Tummeliten” så här (där mina fetmarkeringar får sin förklaring längre ner):

Ett, två, tre, fyr, fem och sex och sju,
ut i skogen tåga alla nu.
Far går först och Tummeliten sist,
tyst det är, ej rörs en enda kvist.

Solen än ej stigit ur sin bädd,
mörk är skogen, så man kan bli rädd.
Men sju bröder, fast de äro små,
taga sig i världen fram ändå.

Kära far och mor, godda’, godda’,
gråt ej mera, vi mår alla bra.
Jätten sover, han oss inte ser,
och vi tror han vaknar aldrig mer.

Ja, handlingen är sannerligen lite groovy, det håller jag med om. Pappa tappar bort de sex (sju?) barnen och går hem och gråter medan jätten slås ihjäl av de små.

Min bibliotekarie, aka min djefla man, kan i sömnen plocka fram vilken bok som helst ur våra hyllor. (Själv vet jag inte ens på vilket våningsplan jag ska söka.) Han hittade snabbt 20:e upplagan av ”Nu ska vi sjunga” från 1968, som ser ut så här, där fetmarkeringarna ovan bara markerar skillnaderna. Ser ni den jätteintressanta detaljen?

Bara för att herr bibliotekarie ska få visa sig på styva linan en gång till, bad jag honom hämta ännu en upplaga: den 17:e upplagan från 1952. Den är identisk, om än tryckt i grönt och kanske lite väl snävt klippt i vänsterkanten eftersom far slår i stortån.

Och nu till detaljen …

Ser ni den moderna stavningen av sig? SEJ! Och detta redan 1952! Samtidigt som verbens pluralböjning sladdar kvar!

(Tänk er gärna att jag tappar hakan, sätter teet i halsen och slår mig för pannan samt vrålar upphetsat så att de sju [åtta?] ungdomarna i huset av pur skräck hoppar ur sängarna.)

Att verbens plural är kvar under sent 60-tal är alls inte underligt. I redan tryckta sångtexter och lyrik sker språklig förändring oftast långsamt.

Men att blanda in sej! Som är så modernt att jag faktiskt bara känner en person som konsekvent skriver så, och hon är kommentatösen Ökenråttan här i kommentatorsbåset.

Så … hur modernt är det nu då? Jag tillsätter en enmansutredning.

År 1923 (och tidigare förstås) finns inte sej med som pronomen i SAOL, bara som fisk.

År 1950 nämns sej under uppslagsordet sig. Och se på fan, man skrev tydligen sej!

Åren 1973 och 1986 ser det likadant ut i SAOL, men 1998 får sej eget uppslagsord i fetstil. Fascinerande!

Även *Pollachius virens* häpnar över att man redan 1952 vanligtvis skrev med j.

Idag säger Språkrådet angående sej och huruvida det är okej i skrift:

”Det är en stilfråga. I ledig, talspråkshärmande stil kan man använda dessa former, men inte annars. I sakprosa är alltså mig, dig, sig de normala formerna.”

Min fråga!

Har ni månne tidigare eller senare upplagor av ”Nu ska vi sjunga” (första upplagan kom 1943) och en bibliotekarie som kan hjälpa er att ta fram dem för att dokumentera?

60 kommentarer

The return of den målade trasmattan på köksgolvet

Publicerat av Lotten Bergman den 14 juli 2019 00:11

Bakgrund:

År 2000 byggde jag ett kök där det tidigare fanns ett rum, en städskrubb och en klädkammare. Vi kostade på oss ett finfint furugolv som vi felhanterade så att det blev skitigt och komplett omöjligt att rengöra.

År 2005-ish anlitade vi en målare som målade det hopplösa, stackars trägolvet som hade hamnat i fel familj. Den färg han valde var an akrylslafs som bara gjorde golvet skitigt och komplett omöjligt att rengöra.

År 2008 målade jag en låtsas-trasmatta på det allra värsta stället vid diskbänken.

År 2011 målade vi ännu en matta på det näst värsta stället vid kylskåpet.

År 2017 var golvet inte bara skitigt och komplett omöjligt att rengöra, det var även slitet.

Gummifärgen har trots sin elasticitet och enorma sugförmåga släppt greppet och sprungit till skogs.

År 2019 var det så äntligen dags att få ändan ur och hyra slipmaskin, tvätta golvet, köpa den allra dyraste färgen i stan, slipa och sedan måla golvet gråvitt. Alla som råkade komma på besök eller av naturliga skäl befann sig inom husets väggar beordrades ner på alla fyra.

Men. Ack. Det satans perkele fucking skitfärgen hade inte jävlats färdigt med oss. När jag körde slipmaskinen, gjorde friktionen att små, små, små kulor skapades av avskrapet.

Inte ett lätthanterligt damm, nej.

Inte något sågspånsliknande, nej.

Men ja, små gummikulor som hoppade omkring och som vägrade låta sig sopas upp.

Gummikulsfärg som har bränts in på slipmaskinens papper.

– Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dig. Studs, studs!

Och här har gummibollarna smält. In i den gamla vita akrylfärgen. Och kletats ut. Och fastnat. PRIMALSKRIK!

Hur vi tog oss vidare från detta trauma är obegripligt, men plötsligt målade vi golvet. Och till och med in oss i ett hörn. Lyckan visste inga gränser.

Vi körde två varv.

Och tre varv.

Swisch swooosch, snabbt gick det och perfekt blev det. Barnens kompisar som kom på besök drogs in i arbetet. Nittonåringens pojkvän – som vi kan kalla ”göteborgaren” – fick slita som en hund. DDM fick dispens för att arbeta för brödfödan, men Tjugofemåringen och Tjugoettåringen jobbade på som funnes det ingen morgondag.

Det stora Iwo Jima. (Foto: Joe Rosenthal.)

Så var det då dags att fixa en ny trasmatta. Man måste ha en målad trasmatta, det måste man. Men huuuu vad svindyr golvfärg som ska hålla i 20 år är dyr. Här ser ni tre endecilitersburkar som kostar 100 kr styck. Och så ser ni att de inte ens är fyllda hela vägen upp!

Fuskburk! (Jag har förtydligat fusket med rött förstås.)

Först rollade Nittonåringen och jag med en billig en bakgrundsfärg. Efter 15 sekunder i filmen nedan kommer Tjugofemåringen och öppnar kylskåpet. Ett salladshuvud, en burk köttbullar, två liter mjölk samt en ost bestämmer sig då för att hoppa rakt ner på den nymålade delen av golvet.

Den nästan marmorliknande bakgrundsfärgen lackade Tjugofemåringen och jag sedan, klafs och klet. Efter en oerhört lång väntan när jag höll på att bli galen av otålighet och blev tvungen att klättra på väggarna och åka och handla samt träna lite sjukgymnastik, blev det äntligen dags att måla trasmattan på riktigt.

Och nu undrar allmänheten oroligt hur det gick. För den gamla mattan hade ju ett skrynkelhörn. Hur skulle det gå med den nya, skulle det bli nåt roligt nånstans? Vi satte förstås Nittonåringen på detta projekt – helt logiskt eftersom hon ju är en hejare på att karva pumpor och det ju är nästan samma sak.

Först målade jag en låtsas-låtsastrasmatta på ett hushållspapper och vek det.

Och si! Inte bara ser mattan ut om om den har en vikt sväng – kolla skrynklan där borta vid spisen!

Nittonåringen och jag poserar här för att visa hur oerhört trötta och utarbetade vi är i våra målarkläder. Men nåt blev visst fel, för vi ser ju hur pigga och fräscha ut som helst!

31 kommentarer

Förvirrade farbrorn

Publicerat av Lotten Bergman den 10 juli 2019 13:23

När man kommer in på Mälarsjukhuset, möts man av en fullkomlig explosion av information. Man får säkert inte ta bilder, så jag gör det i smyg ibland.

I april: Titta hit, nej, dit, läs här, kolla fram, nej åt sidan!

Idag: Läs här och där och gå dit eller dit och huuu.

Idag var jag där för att hjälpa Tjugofemåringen till röntgen (av ett knä, kan ni tänka er) – inte för att hon inte klarar sig själv, utan för att det ju är så kul. Vi satte oss ner och väntade, när en kepsklädd, rödögd 85-åring kom fram till oss.

– Hej! Får man slå sig ner? sa han.
– Javisst, men … vilken fin keps du har, svarade jag för att ha något att säga.
– Åh, vet du när Sverige fick sina tre kronor?
– Hockeylandslaget nån gång på 1930-talet? sa jag. Eller kanske 1500-talet?
– Nej! Det var 1299! sa den rödögde farbrorn.
– Åh fan!

Farbrorns ögon. Och hudfärg, när jag nu tänker efter.

Sedan var vi tvungna att byta väntrum, så vi lämnade farbrorn. Som strax dök upp igen.

– Nämen nu är ni ju här! sa han glatt. Nyss var ni ju där!
– Japp, men vi teleporterade oss hit!
– Hahaaa! Teleportering! Eh. Hm. Jag … jag tror att jag har gått bort mig … Jag brukar gå vilse numera, sa farbrorn.

Jag följde honom till röntgenreceptionen där syster Ratched hovrade över telefoner och datorer och papper samt pärmar.

– Hej, kan vi få hjälp? Här är en man som har gått vilse.
– Han sa att han letade efter sin dotter.
– Ja, men nu är det så att han har gått vilse.
– Han SAAA att han letade efter sin dotter.
– Men det var nog lite fel. Han är vilse.
– Och vad tycker du att jag ska göra åt det?
– Eh … hm.
– Jag är faktiskt SJÄLV här!

Jag svalde en utläggning om det moderna bruket av själv (att göra något utan hjälp) istället för ensam (att göra något utan sällskap), och tog farbrorn under armen och gick mot huvudentrén.

– Jag heter Tarzan! sa han.
– Och jag Jane, sa jag. Vad heter din dotter?
– Caroline von Schwangenbaum!
– Wow! Är du också adlig?
– Nej, jag är bara en helt vanlig Torsten. Andersson. Angenämt.

I receptionen sa jag att jag hade hittat Tarzan och att han hade gått vilse bland alla skyltar och instruktioner och att han inte visste vart han skulle.

– Jamen jag SA ju att han skulle till ögon! sa en inte alls road receptionist.
– Till ögon? Ögon? Jaså, han skulle till ögonmottagningen. Torsten, du ska till ögonmottagningen!
– Tror fan det, har du sett hur jag ser ut? sa Torsten.
– Jag SA faktiskt att han skulle till ögon, och frågade om han behövde hjälp, men han SA att han skulle klara sig själv! sa receptionisten.
– Okej, men jag tror att han behöver hjälp ändå, sa jag.

Sedan överlämnade jag den väldigt förvirrade Torsten med de röda ögonen och den fina kepsen till tjejen, som skulle hjälpa honom rätt.

På vägen ut smygtog jag ännu en bild på informationshysterin.

32 kommentarer