Jag gillar som bekant att skratta, fnissa, fnittra och gapflabba. Därför har jag (när schemat så tillåter) besökt Humorfestivalen i Lund så ofta som möjligt de senaste tio åren. I år har jag dessutom lyckats plutta in alla föreställningar med plingeliplongpåminnelser så att det till exempel ser ut så här i mobilen idag, lördag:
Är ni inte intill döden imponerade?
Så vad gör jag när jag inte flänger omkring och skrattar på dessa lattjolajbantillställningar? Jo, jag
stämmer möten med kompisar och äter upp till tre frukostar per dag
ser på trista pod-inspelningar (försöker lära mig hantverket) där det visar sig att en professor är bra mycket roligare än en ståuppare
cyklar på en lite för liten cykel
sover i David Sims vackra lakan.
Av nyss nämnde David har jag lärt mig att man inte bara ska lägga fram lakan till gästerna. Han bäddar alltid åt mig så att jag känner mig som en prinsessa med fnuttron handdukar, den nyutgivna boken och en necessär full med nödvändigheter samt en ”sovagottsprej”.
Med kommentatösen Agneta uti Lund gick jag på en inte särskilt spirituell diskussion om det digitaliserade samhället, framtiden och ålderdomen. Bara titeln, asså: ”Hjälp, min hemhjälp är en robot” … gah. Men Susanne Iwarsson (professor i gerontologi) var rolig!
Kolla vilka coola fåtöljstolar man sitter i på Grand (Piratensalen); det nedfällbara lilla bordet har en lampa!
Ett spirituellt samtal mellan tre vita män i 44–45-årsåldern, lett av Johan Wester – kan det vara nåt? Jaaa. För om Johan Glans är på scenen, då blir det roligt. Det hela var till synes knappt repeterat, men naturligtvis hade de, proffs som de är, tänkt ut några poänger i förväg. I skrift blir sådana här samtal inte roliga, men när de pratade lite om ”dagens i-landsproblem” sa Johan Glans:
– För mycket mjöl i kroppkakorna är i alla fall ett Ölandsproblem.
När Johan Wester förolämpade Johan Glans och istället för Kvarteret Skatan sa något i stil med ”Området Skatan, felåt, vahettere …”, kontrade Glans med:
– KVARTERET SKATAN! Å du då, men din lilla hip-hop-show.
Hipp-hipp, alltså. Men som sagt: pratskämt gör sig sällan bra i skrift. När de diskuterade huruvida de kissar i poolen sa Johan Glans:
– Javisst, det ska jag inte sticka under stol med. Men jag bryr mig inte om att gå ner i vattnet, nej jag ställer mig bara på poolkanten och kissar ner i vattnet.
Här vinkar Johan Wester adjö till publiken efter en pratstund med tre komiker (bl.a. den hysteriskt rolige Johan Glans) som diskuterade störande moment i livet.
Stan är proppfull av studenter i färgglada LTH-overaller. Det är musik i varenda hörn och ölen flödar. Jag träffar gamla kompisar och kolleger och känner mig som en cooling till celebritet när artisterna hälsar på mig. Allt är ljuvligt. Och så älskar jag Lund pga. en massa andra detaljer.
Till exempel den här till synes permanenta steninskriptionen som (väl) strax ska tas bort när konstverket kommer på plats igen.
Så himla trevligt.
Hur i hela friden ska jag orka vara lärarvikarie igen på måndag? Bäst jag börjar ladda redan nu genom att bära på massa papper och pärmar och ha en stor nyckelknippa runt halsen samt tuschpennor i bakfickan och hyssja på folk som jag möter.
När jag jobbade på Nationalencyklopedin, var vi några som varje morgon berättade hur bedrövligt vi hade sovit den gånga natten.
– Kunde inte sluta tänka på amalgam.
– Jag drömde mardrömmar om abort.
– Magkatarren gjorde sig påmind när min man nämnde akvedukt.
– Andra världskriget tar kål på mig.
Det där handlade förstås om NE-artiklarna amalgam, abort, akvedukt och alfabetiseringen av andra världskriget. (Skulle andra världskriget hamna på a och första världskriget på f eller skulle båda ligga långt in i framtiden på v?)
Så här blev det förstås.
Nu är klockan strax halv tre på natten och här ligger jag vaken och kan inte annat. Igår svettades jag så mycket under skoldagen att jag fick kramp i vaderna som hade jag spelat tre basketmatcher på raken. Eleverna klättrade av förklarliga skäl på väggarna och bad ideligen om att få gå på toa, om att få snyta sig och att få dricka vatten. I brist på sympativakna NE-kolleger ligger jag nu här och funderar på
det lämpliga att kalla diagnostiskt prov för ”diagnos” eftersom alla hela tiden även talar om medicinska diagnoser
det faktum att jag ena dagen i skolan inte hinner äta lunch och andra dagen hinner äta lunch två gånger
om jag imorrn kanske ska berätta lite om Bröderna Marx, Karl Marx, Helan & Halvan samt konsten att skriva nubbevisor.
Men först måste jag ju somna! Hur var det nu man gjorde? Ska jag räkna elever? Rätta uppsatser? Springa tre varv runt skolg… nej …
I morgon är en annan dag! Jag läser artikeln om andra världskriget på ne.se, gör några armhävningar, kokar mjölk och äter en banan! ZZZZZ på er, grevar och baroner!
Idag var min andra dag som vikarie på högstadiet. Det var friluftsdag och jag fick den stora äran att ta en tvåtimmarspromenad med fyra elever. Blott tio meter utanför skolan, hittade vi ett blodigt fågellik.
Vi stannade till alla fem och beundrade bestörta brutaliteten i döden.
– Är det hjärtat?
– Är det där lungorna?
– Är hjärnan utsmetad ända där borta?
– Vad har hänt?
Kan det ha varit en katt? En rovfågel? Ett monster? Men varför låg den kvar? Vi resonerade fram och tillbaka och jag böjde mig ner och tog en bild, samtidigt som jag sa:
– It’s expired and gone to meet its maker. This is a late … birdie.
An ex-bird.
Referenserna till Monty Python gick förlorade. Hade katten-rovfågeln-monstret avbrutits i sitt fågeldödande? Vad var det för liten fågel?
– Var är huvudet?
– Under vingen. Liksom. Kanske.
– Titta! Där är en till död fågel!
Sannerligen. Vid en cykel en meter längre bort låg en till förolyckad liten stackare.
Bereft of life, it rests in peace.
– Den där lilla har ju inga ben.
– Och den där borta har inget huvud.
– Jättekonstigt.
Eftersom ben-pippin låg mitt ute på en gångväg, flyttade jag på den till en gräsplätt intill. Lill-pippin vid cykeln flyttade jag också på – så fick de ligga tillsammans på lit de parade.
– Men fröken. Nu har du ju pusslat ihop dom. Det är ju bara en fågel.
Så var det. En relativt stor fågel sliten i två bitar. Ett mysterium! Så gick vi vidare, medan vi diskuterade liv, död, ålder, Darwin, elakingar, släktingar, kalas, resor och Skogaholms bageri (i den ordningen).
Det blir nog bra, det här vikarierandet. Imorrn har jag fyra entimmeslektioner med sjuor, åttor och nior – och förmodligen kommer jag att sättas på prov på ett eller annat sätt …
Strax innan det i onsdags brann på stationen i Hässleholm, åkte jag ner till Olseröd i Skåne för att hjälpa min polare Ami att sandpappra 28 spjälor till en soffa.
Den gamla soffan.De nya spjälorna, maskinerna och jag. (Samt min högra arm som på bilden ser ut som en utomjordings fena eller nåt.)
Resan ner var smidig trots byten här och där, och i Hässleholm bar jag som en Hulk två gigantiska rullväskor åt en gammal tant som med tårar i ögonen stod och tittade på en ickefungerande hiss. Idag (lördag) ska jag åka hem igen.
Men sedan det brann är det ju hopplöst att åka norrut utan att passera Hässleholm – all tågtrafik genom Hässleholm är jätteinställd i en vecka. Här stod jag mellan spjälorna med sågspån i håret och försökte i tvenne dagar att kommunicera med SJ för att få biljetter som inte inbegriper ersättningsbuss eftersom det är komplett omöjligt att jobba (korrläsa) i dem. I förrgår fick jag nya biljetter i mobilen där min femtimmarsresa hemåt hade förvandlats till en tiotimmars – men utan ersättningsbuss, sa SJ-chatten.
– Yay! hojtade jag.
– Plong-plong, sa mobilen när alla nya biljetter kom fram.
Den ursprungliga resan hemåt gick Kristianstad–Hässleholm–Linköping–Eskilstuna.
Den nya blev Kristianstad–Lund–Göteborg–Katrineholm–Eskilstuna.
Men … ”Kristianstad–Lund” inbegriper hur man än vänder på tågkartan ett stopp i Hässleholm. Jag skrev till SJ och påpekade att jag hade fått en biljett som de facto inte funkar. Då kom detta svar:
”Jag ser att morgondagens tåg från Lund till Göteborg med Öresundståg inte passerar Hässleholm, så det är inga problem där.”
– Goddag yxkaft.
Skrev jag förstås inte. Jag förklarade mitt problem en gång till och bad om hjälp med denna sträcka:
”Jag är i Olseröd och ska till Lund från Kristianstad utan att passera Hässleholm eftersom jag ska till Göteborg för att kunna ta mig till Eskilstuna via Katrineholm.”
Det tog några timmar, och så kom svaret.Det där med ”Dessvärre går det inte via Höör” var dessvärre inte sant, för det går visst. Ami får köra genom halva Skåne och leverera mig och försaka sina spjälor i flera timmar.
Wish me luck! Strax ska jag göra järnvägarna osäkra och ta en förmiddagsfika i Lund, lunch i Göteborg … och kanske komma hem till Sörmland nån gång efter kl 20 …
Uppdatering
Jomen det här går ju ganska bra! Jag fick skjuts till Höör (en dryg timmes bilresa) och tillfälle att njuta av en av de allra minsta väntsalarna.
Jag vet ju precis hur det känns att slipa sådana där spjälor!
Framme i Lund bjöds jag på lunch av Erik (aka Tjugosjuåringen) och hans fru och dessutom klura på varför jag inte fick ta snabbtåget 12:15 (framme 14:20) utan långsamtåget 12:21 (framme 15:05).
Var snabbtåget månne fullbokat? Jag gjorde en snabb sökning och fann att näääää, det var det inte.
Resan Lund–Göteborg (i första klass) var som att jag hade fastnat i en bergochdalbana, fått biltutor inkörda i öronen och en bajsnödig mås placerad på huvudet. Proppfullt, stökigt, högljutt och förfärligt. När jag kom fram 15:05 visade det sig att det gick ett tåg norrut kl 15:19, som jag inte var inbokad på. En snabb sökning visade att inte heller detta tåg var fullbokat.
Men okej, en trevlig promenad i ett regnigt Göteborg är aldrig fel! Synd bara att kastvindarna var på 7 m/s.
Är jag blott negativ? Inte då: nu sitter jag på X2000 Göteborg–Katrineholm i en halvfull förstaklass-vagn som är så tyst att det känns som om jag sitter i en vadderad cell. Om jag skulle få för mig att säga ssssccchhh här, kommer det att höras som ett pistolskott.
I drygt tre veckor ska jag hoppa in och undervisa svenska på högstadiet. Idag var första dagen på plats, och på måndag kommer eleverna. Tjänsten är en heltid med lunch ibland kl 09:40, ibland 14:40 och så är jag mentor (jfr ”klassföreståndare”) för en sjua samt har ansvar för …
… eh
… öh
… hm
… jo
… nä.
Här får ni själva tänka er vad jag ansvarar för, för själv kommer jag faktiskt inte ihåg ett jota. Jag har dator, nycklar, blippar, lösenord, skoltelefon, larmkoder, klassrum och fantastiska kolleger som säger att ”det kommer att gå så bra så” samtidigt som de ger mig tips på hur jag ska reagera om nån elev flippar ur. Alltså på riktigt flippar ur.
INTE så här.
Själv har jag en vision av att jag inte ska göra som i ”Lära för livet” utan bara sprida kunskap och glädje och få dessa tonåringar med fjunmustasch och spretande hormoner att utan problem skriva resten av livet. Och att jag ska berätta fantastiska historier för dem, där de sitter som tända ljus och glittrar med ögonen. Jag ska vara cool, snäll, kunnig och glad.
INTE så här.
Jag minns hur mina egna lärare hanterade busarna i klassen.
Rolle och Ricky fick flytta sina bänkar fram till svarta tavlan så att de nästan satt bakom fröken Malin.
Jag fick flytta till andra sidan klassrummet när jag en gång viskade ett ord till Anna, som fastnade lite när hon läste högt för klassen.
Majen Ulrik ställde en liten plastgris på bänken om man hade busat, och så stod den där tills någon annan busade och då fick grisen.
Fröken Ulla lät Peter bestämma en film som visades på projektor på fredagen om han hade varit snäll hela veckan.
Alla snälla tjejer flyttades av fröken Sonja så att de satt bredvid en busig kille för att hålla ordning på honom. Kollektiv bestraffning!
Så kan man ju tack och lov inte göra nuförtiden. Jag vill vara cool och bestämd och finurlig och peace love and understanding på er alla!
NÄSTAN så här.
Vi ska ha så kul i tre veckor! När eleverna ska skriva, ska jag be dem ljuga och hitta på! Ju mer överdrifter och fabulerande, desto bättre! Och så ska jag citera Frank McCourt – min favoritlärare!
Idag har vi varit på den där berömda Titanicutställningen som far land och rike samt världsdelar runt som vore den ett val-lik vid namn Jonas. Det är en utställning som jag har spanat in i flera år och varit beredd att göra långa omvägar för att få uppleva. Titta bara på den här reklamsnutten!
Blir man inte alldeles knollrig av längtan?
Så idag åkte vi fulla bilen till Uppsala. (Tågbiljetter hade kostar mer än en resa till N.Y., tyvärr.) Efter rundvandringen med guide i öronen under nästan en och en halv timme, samlades vi för att lufta våra intryck.
Vad var bäst?
– Barnskorna!
– Tallriken som italienaren hade hittat och tog hand om i 20 år!
– Ringen som tanten tappade i livbåten strax innan hon drunknade.
– Breven!
– Isen!
”Isen” var ett stort isblock som vi fick känna på. (Fotokälla)Barnskorna – som en överlevandes släkt skänkte till utställningen när den kreerades 2012. (Fotokälla)
Vad kunde ha varit bättre?
– Den dåliga svenskan. Särskrivningar och språkfel på informationslapparna.
– Audioguiden. Han pratade ju JÄTTEKONSTIGT.
– Ja! Och en gång sa han ”bilden uppe till höger” när bilden var till vänster.
– Att det var för trångt. Folk stod ju framför bilderna för att kunna se i montrarna.
– Och framför montrarna för att kunna se bilderna.
– Att inte alla brev var renskrivna så att vi kunde läsa. Det som stod i brevet från Olga, var ju jätteintressant, men det var ju så mörkt så jag kunde inte läsa.
– Att man inte fick ta bilder. Är inte det lite omodernt?
– Och den där pyjamasen. Som dom trodde var en smoking. Pffft.
– Den där kupén med våningssängar som hade en skylt som sa att det var andra klass, och en annan där det stod tredje klass. DÅ ville jag hitta en guide och fråga!
Den allra största invändningen jag har, är att det inte var tydligt vilka saker som verkligen kom från Titanic, och vilka som var artefakter eller ting från Titanics systerfartyg. Den där tantens ring såg ju inte alls ut att vara i guld. En gigantisk silverservis stod i en monter i ett av de skumma rummen (det var verkligen inte ljust) och såg så vansinnigt imponerande ut. Men med läsglasögonen på och näsan mot monterglaset såg vissa av ”silverbyttorna” ut att vara gjorda av plast, medan andra helt klart hade patina och såg äkta ut.
Eftersom alla gick omkring med audioguiden i öronen, var det inte läge att avbryta promenaden för att leta upp en människo-guide och ställa äkthetsfrågor.
En av de tydliga artefakterna var en inte alls imponerande kopia av ett (1) av dessa propellerblad. I halv storlek. (Fotokälla)
Men kan någon förklara vad som ligger bakom dessa barns ansiktsuttryck? Jag kan inte riktigt se mig mätt på bilden.
”Crew members and children from 3rd class.”
Vi enades om att utställningen var okej, men faktiskt inte värd en omväg. Eller som vi sa när vi hötte med näven mot Fyrishov:
Nu ska ni få höra om en trevlig tradition: arbetslägret i Horndal. Om detta har jag berättat förut, men kanske inte så utförligt. Detta är det fina arbetslägerhuset i fråga!
Foto: Karin Englund, arbetsledare och husägare samt kommentatös.
Förr om åren har massa andra båsister samt mina barn närvarat under arbetslägret, men pga. anledningar och orsaker samt den allerstädes närvarande Ändringskommittén, blev det i år blott Karin The Husägare och jag. Som den ordningsmänniska hon är, hade hon gjort en fin lista på vad som skulle åtgärdas och jag fick ansvaret för att bocka av utförda uppgifter allt eftersom. Då råkade jag även fylla på med några till, och dessutom lämna kvar nypåhittade som vi inte på några som helst villkor skulle kunna hinna med.
Men först åkte jag tåg till Horndals Bruk – en sån där resa som SJ påstår inte går att boka eftersom alla biljetter är ”slut”. Jag vet sedan Örebroresan häromdagen att det är något man bara kan fnysa åt, så det gjorde jag.
– Pffffft, slutsålt my ass. Jag köper bara biljett till en senare avgång, så det så.
Byte i Sala! Byte i Avesta Krylbo! Jättelätt! Och trevligt!
Det gick utmärkt och tåget var verkligen inte alls fullt. Förklara det, den som kan.
Under första bytet (Sala) satte jag mig ner på perrongen och åt ett ägg och drack te.Under andra bytet (Avesta Krylbo utan bindestreck) tog jag från stationshuset denna bedrövliga panoramabild för att kunna beklaga mig: det gick ju inte att komma över till andra sidan! Eller …?
Det fanns faktiskt en gångbro över till andra sidan spåren, men si den var kamouflerad. Titta med lupp här ovan så kanske ni ser ett smalt, grönt streck till höger – som är en gång- och cykelbro.
Stationshuset i Avesta Krylbo (fortfarande utan bindestreck) är så vackert (och tydligen likt Centralen på sin tid) att mången svensk långfilm har spelats in i lokalerna. Som förresten är vandrarhem numera.
Väl framme i Horndals Bruk, kan man inte annat än sörja rivningshysterin. Så här såg stationshuset ut anno dazumal.
Då fanns det enligt Karin biljettexpedition och en godsexpedition där man polletterade väskor och cyklar och hämtade paket, samt postkontor, perronger och tio anställda som for omkring och var till tjänst. Det revs 1972 för att det ”var i dåligt skick”. (Läs här om stationsföreståndarna och annat.)
Nu ser stationshuset i Horndal ut så här …
Men nu till våra stordåd!
”Hjälp!” skrek det lilla äppelträdet som slogs mot ogräs såpass att rötterna sökte sig upp till solen för att få näring. Se på min hand i mitten; jag antyder att jag är en grovjobbare.Den stökiga och rufsiga verandan fick en rejäl omgång – det var lite som när en golvmoppsfrisyr rakas bort ända in till svålen. (Karin visar på vänstra bilden hur ett vildvin på något sätt av en marodör verkar ha blivit avklippt så det döden dog.) I högra bildens högra kant kan ni se en ”igelkott” som vi lagade: en taggig snöavskrapare.Detta mitt konstverk heter ”Karin slänger ner trasiga takpannor”.Antika rullgardiner av svart papper är bra – tills ovana fingrar råkar trycka rakt genom papperet så att det går hål. Istället för att köpa moderna rullisar (JÄTTEDÅLIGA), lagades denna förträffliga modell med frys/maskerings-tejp.
När vi röjde på verandan, dök en förvånad brevlåda upp. Den hade för länge sedan lagt sig till ro och inte gjort mycket väsen av sig. Vi väckte den ur slummern, korsfäste den och hackade sedan sönder ett par m² i jakten på stenfri mark. Och lyckades!
1. Brevlådeprojektets arbetsbord. 2. Slägga, spett, muskelkraft och ringande öron. 3. Titta den står så fint! 4. Men jädra skruv till att vara för lång.
När dagen led mot sitt slut tvättade vi våra valkiga händer och letade reda på borttappade telefoner, handväskor och husnycklar, varefter vi satte oss på elcyklarna som framförs i minst 30 km/h – och hoppade i plurret.
Nu får ni tyvärr inte njuta av oss poserande i våra sjangdobla badkostymer, utan bara se de två fantastiska elcyklarna och den sköna badsjön Rossen.
Dag två under arbetslägret inleddes med kroppsarbetarens favoritfrukost: knaperstekt bacon med perfekt äggröra samt rostebröd med massa smör. Sedan sattes Det Stora Lampflytteriet igång. Ibland var det enkelt.
Simsalabim. Perfekt på alla sätt och vis. Häpp.
Ibland var det svårare. Vilka lampor skulle vara var? Fanns det månne bortglömda lampor på den underbara vinden? Vi inventerade, fnissade, ooooade och ahaaade och häpnade över flydda tider.
Vindens golv är gamla dörrar! Säkert 50 dörrar ligger där och bara är golv! Och finurligt nog har vindens norra och södra del fått passande namn: Nordanvind & Sunnanvind.
Vi letade upp lampor på vinden, hittade en läkarväska och tavlor, en hylsnyckelsats samt några käppar. Vi skruvade fast lampor, vi tog ner lampor och vi bytte sedan plats på lampor.
1. Jag sätter upp den här glaslampan. Nej fan, det blev inge bra. 2. Jag flyttar den till andra väggen. Men näe. 3. Och kolla den här plastlampan från 70-talet då, den sätter jag här. Fast den ser fel ut. 4. Jag tar ner plastlampan och sätter den på glaslampans gamla plats. 5. Kolla så bra, glaslampan skulle ju ha satts upp bredvid pipstället redan från början!
Nu skrev jag ”pipstället” ovan som den mest naturliga sak. Men så är det ju inte. Vem kan väl som Karin gå ut till boden på markerna och plocka fram ett pipställ? Som dessutom har pappas anteckning på baksidan!
Det står: ”3/8 -74. Morfars fars piphylla från RUSKrotjin i Hanåker Husby. Lagad av M. Englund.” Och i lådan låg en luskam i metall – där en pigg trots materialet har gått tvärt av.
Karin berättar att fadern skrev soldatnamnet RUS med versaler eftersom det roade honom storligen, helnykterist som han var. Men vad är ”Krotjin”? Karin och hennes släktforskande kusin har en teori:
”Vi TROR att det där ’krotjin’ är en fonetisk transkribering av ordet ’kroken’, så det uttalas så i de här trakterna. Alltså i Rus-krokarna, eller trakten där Rus-släkten bor. Alternativt skulle det kunna vara en faktisk krök där de bodde (eller där något anmärkningsvärt inträffade, analogt med Kungens kurva). Eller som en skarp vägkrök här i närheten som länge fick heta ’Skänksvängen’ eftersom någon tappade en skänk där en gång, från ett flyttlass.
Vi VET att min farmors farfar var soldat och skrevs som Ruus Anders Andersson i kyrkböckerna.”
Minsann! (Jag fyller på med mer info om det dyker upp sådan.) UPPDATERING! Det kom ett mejl från Jan Stagenmark!
”Det soldattorpet ligger ett stenkast ifrån mitt barndomshem. Och mycket riktigt så gör vägen en kraftig sväng där. Idag kallas därför kurvan för ”Ruskröken”. Krotjin blir alltså dagens krök.”
Slutuppdaterat!
I ena boden låg förresten denna kvittoinsamlare och inköpstavla, som naturligtvis borde sitta uppsatt i köket. På ovansidan finns en sparbösseliknande springa som man stoppar ner kvittona i, och på baksidan finns en lucka för att ta ut dem när det är dags för återbäring.
Karin och jag prisade varandra för alla insatser och var mycket nöjda med allt. Men allt blev kanske inte jättebra – trots goda intentioner. Kolla här på en tyg-rullgardin som bara behövde lite kärlek och textillim:
Före och efter. Inte alls stor skillnad. Gah. Till nästa år ska här sättas på en bit nytt tyg!
Andra små uppgifter till år 2020:s arbetsläger!
Bakugnen ska funka! Här ska göras bröd och pizzor så det står härliga till!Den här granen ska säljas och forslas till Rockefeller Center i N.Y.!
Så var det dags att åka hem. Jag satte mig först och bockade för de utförda sysslorna på listan, som ju bara blev längre och längre.
Listan på lördag morgon respektive söndag eftermiddag.
När jag sedan skulle köpa tågbiljett hem, var alla sådana naturligtvis slutsålda. Igen. Jag pfffftade lite, köpte förstaklassbiljetter till en annan dag, och konstaterade sedan dystert att tågen inte stannar i Horndals Bruk på söndagseftermiddagar – så Karin fick köra mig till Avesta Krylbo. Sedan tog (det inte alls fulla) tåget mig till Sala, där ersättningsbuss av oklar anledning skulle ta vid.
En av alla inte alls slutsålda tågvagnar.
En timmes väntan senare kom bussen, som tog mig ända till Västerås, där jag precis hade missat anslutningen mot Eskilstuna. Drygt en timmes väntan i Västerås visade sig bli riktigt intressant eftersom en helt vanlig medelålders kvinna blev rosenrasande på en annan helt vanlig medelålders kvinna. Ett tag såg det ut som om de skulle börja fäktas med sina paraplyer.
Vid biljettkontrollen på tåget:
– Hej. Här är min biljett. Men det är till ett helt annat tåg imorrn.
– Jaså du, sa konduktören trött.
– Vill du veta varför? Det är en intressant historia.
– Näedu. Jag har hört så många historier idag att mina öron inte orkar fler. Du har betalat, det är gott nog.
Men kan någon med försänkningar inom SJ:s mystiska värld förklara varför tågbiljetterna sägs vara slutsålda när de bevisligen inte alls är det?
Men jag ville byta plats på radioapparaterna i de två bilarna – den gamla HEJ-bilen hade ju en mycket bättre discoanläggning än den nyköpta Goofy. Med hjälp av tänger, skruvmejslar och en virknål lyckades jag sprätta loss bägge två, men sedan var det ett helsicke att få runda hål att passa med fyrkantiga klossar.
Jag gav upp.
Vackert med alla färger å så, men faktiskt helt obegripligt krångligt.
Tjugotvååringen och jag körde sedan varsin Volvo till en verkstad för att höra om det var läge att byta plats på däcken. Goofys såg liksom sämre ut än HEJ-bilens. Bilmecken (som är fantastisk och egentligen bara gillar gamla bilar) sa om däcken:
– Nope. Fel dimensioner. Du pratar i radio va?
Senare på dagen kom bilmecken Jonte – en gammal klasskompis till Tjugosjuåringen – på spontanbesök. Och som han kan bilar! Han skickade iväg min djefla man till olika grannar för att hämta diverse verktyg och fann sedan att Goofy hade några småproblem:
framhjulen var påsatta på fel håll; INSIDE läser man klart och tydligt på utsidan
aggregatorremmen var knastertorr och kommer att gå av imorrn
insidan av förardörren var felpåsatt
luftburken var helt lös
saker som vanligtvis sitter ihop med luftburken hade lossnat
diverse andra saker satt fast med buntband
kylvattenindikatorn var fuskkopplad och visar aldrig om det saknas kylvatten
Goofys motor är väldigt liten jämfört med HEJ:s
motoroljan var jättejättejätteslut utan att detta indikerades på instrumentpanelen.
– Men, sa jag, var den i alla fall värd 12 500 kronor?
– Pesetas? sa Jonte.
– Hehe. Kan du fatta hur radiosladdarna ska passa in i den här förresten?
Jonte muttrade, drog och slet och ryckte i hålet där sladdarna ormade sig.
– Den här behövs inte! sa han och slet loss en härva.
– MEN! sa jag.
– Den här är helt onödig! sa Jonte och ryckte ut en ännu större sladdmojäng.
– VA? sa jag och höll på att kissa på mig av nervöst skratt.
Här ligger några av de lösryckta sladdarna. Och en obegriplig rattmuff.
Sedan trollade Jonte i flera timmar. HEJ-bilen har fått släppa ifrån sig inte bara radion (som funkar!), utan även kylvattenindikatorn och luftburksfästet. Jonte tog dessutom loss hela insidan på förardörren och virkade fast den jättesnyggt.
”Så här kan man inte ha det” sa Jonte. (Jag tror att det går att jämföra med att lämna kvar ett syftningsfel i en redigerad text.)
Jag gnuggade lite försiktigt på en stänkskärm som såg lite matt ut. Jonte sa:
– Japp, gamle ägarn har gått på med vanlig sprejfärg här och där.
– Men … men … men … kommer den att i alla fall gå i ett år tills den ska besiktigas igen? försökte jag med orolig röst, helt tom på självförtroende.
– Jodå. Och det är svårt att hitta så här billiga bilar som funkar.
Sedan for jag iväg och köpte motorolja (fem-dubbelve-förti sa Jonte) och spillde nästan inte alls när jag fyllde på. Vi konstaterade att Bilägare Lotten Bergman kommer att klara detta stolleprov utmärkt och att det är roligt att pyssla om sin bil. Samt att jag ska tvätta den innan mossan får fäste.
Och så gick det några minuter innan DDM satte sig i HEJ-bilen och backade den rakt in i sidan på Goofy, vars passagerardörr numera inte går att öppna …
Bildörren till vänster, stänkskärmen till höger, mitt finger i en alldeles ny glipa i skarven.
Nä, nån vidare tur i bilrelaterade frågor har jag icke.
Vår HEJ-bil som var så fin och vacker och underbar på alla sätt och vis, har nu tappat avgasröret två gånger, den har trasig handbroms, sladdriga (mitt ord) fotbromsar (mitt ord) och mår liksom inte så bra längre. Jag sade adjö till den redan i februari, men sedan har vi hållit liv i den med hjälp av konstgjord andning och en enarmad bandit.
Hej då, HEJ! kommer vi att inom kort vara tvungna att säga paw-rikhtight eftersom allt som ska lagas övergår vårt förstånd. (Bilförstånd, that is.)
Nu har vi två bilar som vi måste bli av med – för även Saaben står kvar här hemma och är en perfekt reservdelsbil. Eftersom huset dessutom är fullt av gäster, ser det lite stökigt ut på parkeringarna runtom.
Om vi inte skärper oss kommer det att se ut som forna tiders (jag ser inte så många sådana längre) skrotupplag där gamla bildäck står travade som amerikanska flingor i en skål med mjölk.Nu äre hjul igen.
Och vad köpte jag i tisdags? JO, EN BIL!!!
Men först fick min svåger agera lite bulvan åt mig eftersom han vet vad han ska säga till folk som säljer saker. Jag skulle ha sagt:
– Hej, bilen som du säljer, ärennågeåha? Asså, har den radio och så?
Han sa:
– Bilen som du säljer ska jag ha. Jag swishar över 2 000 kr om du genast tar bort annonsen och så kommer vi och hämtar den imorrn.
Svågern är förvisso inte bilmekaniker, men han har ett sjätte sinne när det gäller prisvärda ting. Snipp snapp snutt, höll allt på att ta slutt bara för att SJ inte hade några platser kvar på tåget Eskilstuna–Örebro. Sextonåringen ville följa med som moraliskt stöd – men biljetterna var helt enkelt slut.
”Sold out.” Hur kan ett helt tåg vara slutsålt en helt vanlig sommardag i juli?
Det spelade ingen roll; hur jag än försökte, fanns inga biljetter kvar. Sextonåringen försökte i appen och jag i automaterna. I resebutiken lyckades de skramla fram två förstaklassbiljetter, som jag ytterst motvilligt betalade. Väl på tåget dokumenterade jag hur fullt det var i andra klass. Vill ni se trängseln?
Exhibit 1: Fullt av folk.Exhibit 2: Verkligen trångt.Exhibit 3: Nä, inte en plats ledig.Exhibit 4: Som i Tokyos tunnelbana.Exhibit 5: Verkligen klaustrofobiskt.
Det sades mig att tåget efter bytet i Arboga ju var fullt, men även där tog jag bilder på tomma säten. (Ska inte tråka ut er. Men grrrrrrrrr. Jag borde ha kunnat köpa resan i två steg och betalat mindre. Gah.)
Så … vi satte oss i första klass på tåget till Örebro och
mötte upp säljaren
provkörde bilen hem till säljaren
skrev på papper
fixade försäkring.
VIPS, var jag så bilägare. Till vaddå? undrar ni. Jo, nu ska ni få höra.
En kopia av HEJ-bilen! Fast utan fel!
Bilarna är så löjligt lika varandra att jag bara baxnar. De är födda -99, AC:n funkar inte, och det finns bara en nyckel – där fjärrfunktionen inte funkar. Till och med stenskotten sitter på samma ställen. Inredningen är lite brunare i Goofy, men ratten är lika gummiklistrig.
Goofy har sämre radio än HEJ, men kanske kan jag bara byta plats på dem?
Kamremmen är nybytt, alla filter är bytta, bromsarna funkar på alla håll och kanter och i motorn ser allt så fint ut, bubbla förknasare på alla håll. Inga hål nånstans! Jag kommer att kunna köra till träningen, åka ut på motorvägen och hjälpa folk att flytta sängar!
