Min gamle (nåja, 70 är väl det nya 35?) NE-kollega Peter A. Sjögren tänker och tänker. Och läser och läser. Oftast läser han och tänker samtidigt, och då kan det se ut så här när han bekymrar sig över Alice Tegnérs rader om Tummeliten:
”I första strofen tågar far främst i spetsen för tydligen sex bröder i en ordnad utflykt. I strof två är det natt. Fadern är frånvarande och de nu sju bröderna tycks mer eller mindre vilse. I strof tre återvänder de efter att uppenbarligen ha varit borta så länge att föräldrarna fruktat för deras liv. Här omnämns en jätte i bestämd form, fast han inte varit nämnd tidigare.”
Peter citerar ”Tummeliten” så här (där mina fetmarkeringar får sin förklaring längre ner):
Ett, två, tre, fyr, fem och sex och sju,
ut i skogen tåga alla nu.
Far går först och Tummeliten sist,
tyst det är, ej rörs en enda kvist.
Solen än ej stigit ur sin bädd,
mörk är skogen, så man kan bli rädd.
Men sju bröder, fast de äro små,
taga sig i världen fram ändå.Kära far och mor, godda’, godda’,
gråt ej mera, vi mår alla bra.
Jätten sover, han oss inte ser,
och vi tror han vaknar aldrig mer.
Ja, handlingen är sannerligen lite groovy, det håller jag med om. Pappa tappar bort de sex (sju?) barnen och går hem och gråter medan jätten slås ihjäl av de små.
Min bibliotekarie, aka min djefla man, kan i sömnen plocka fram vilken bok som helst ur våra hyllor. (Själv vet jag inte ens på vilket våningsplan jag ska söka.) Han hittade snabbt 20:e upplagan av ”Nu ska vi sjunga” från 1968, som ser ut så här, där fetmarkeringarna ovan bara markerar skillnaderna. Ser ni den jätteintressanta detaljen?
Bara för att herr bibliotekarie ska få visa sig på styva linan en gång till, bad jag honom hämta ännu en upplaga: den 17:e upplagan från 1952. Den är identisk, om än tryckt i grönt och kanske lite väl snävt klippt i vänsterkanten eftersom far slår i stortån.
Och nu till detaljen …
Ser ni den moderna stavningen av sig? SEJ! Och detta redan 1952! Samtidigt som verbens pluralböjning sladdar kvar!
(Tänk er gärna att jag tappar hakan, sätter teet i halsen och slår mig för pannan samt vrålar upphetsat så att de sju [åtta?] ungdomarna i huset av pur skräck hoppar ur sängarna.)
Att verbens plural är kvar under sent 60-tal är alls inte underligt. I redan tryckta sångtexter och lyrik sker språklig förändring oftast långsamt.
Men att blanda in sej! Som är så modernt att jag faktiskt bara känner en person som konsekvent skriver så, och hon är kommentatösen Ökenråttan här i kommentatorsbåset.
Så … hur modernt är det nu då? Jag tillsätter en enmansutredning.
År 1923 (och tidigare förstås) finns inte sej med som pronomen i SAOL, bara som fisk.
År 1950 nämns sej under uppslagsordet sig. Och se på fan, man skrev tydligen sej!
Åren 1973 och 1986 ser det likadant ut i SAOL, men 1998 får sej eget uppslagsord i fetstil. Fascinerande!
Idag säger Språkrådet angående sej och huruvida det är okej i skrift:
”Det är en stilfråga. I ledig, talspråkshärmande stil kan man använda dessa former, men inte annars. I sakprosa är alltså mig, dig, sig de normala formerna.”
Min fråga!
Har ni månne tidigare eller senare upplagor av ”Nu ska vi sjunga” (första upplagan kom 1943) och en bibliotekarie som kan hjälpa er att ta fram dem för att dokumentera?
’… ta sig nog fram i världen ändå’ – hur sjutton får dom ihop det med musiken på ett smidigt sätt? ’Taga sig i världen fram ändå’ – hör vilken rytm och anpassning till melodin.
Nåväl. Sej, mej och dej, skriver jag bara när jag är mej själv, privat, liksom ’dom’ i stället för de och dem. Men, jag har inte svårt att växla; det händer aldrig att jag skriver mej etc. i jobbsammanhang.
”- Enligt lagen om medbestämmande har häradsrätten i Sundsvall till hovrätten överklagat häradsrättens i Emångers dom.
– Det heter inte dom, det heter de eller dem.” /Blandaren citerat på sidan 30 i boken ”Rätt roligt”, Lena Blomquist, Jure förlag, 2003.
Ingen ”Nu skall vi sjunga” men i förstaupplagan av serien om Fröken Sprakfåle, som skrevs 1932-1938, står det mej och sej överallt och jag hickar till varje gång jag läser det. Antar att det är skrivet som talspråk fastän det är skrivet i hennes ”böcker”.
(Massa andra lustigheter däri också som t ex vilka slangord som var moderna då. Lajban, alla tiders är bara två av en hel del som, iaf jag, trodde var modernare.)
Dom står det också i böckerna.
Groomen hävdar med bestämdhet att ”sej” var norm i schlager- och vistexter (om de inte var särskilt högtidliga) fram till 1970 ungefär. C M Bellman skriver också så ibland.
Men textraden! Det blir ju ”tá sej nóg fram í världén ändå” om man ska följa melodin. Var är taktkänslan?
’säkta, Ökenråttan, jag kollade inte tidigare kommentarer när jag skrivade.
Nämen det är välan bra att ni alla kommenterar hur det haltar, för oj vad det haltar! (Eller så är det nåt i takten som vi inte har förstått!)
Dina: ”Fröken Sprakfåle” skrevs av Lisa Eurén-Berner (1886–1973). Som var min mormors kusin!
Vad kul!
Tycker det är så roligt att läsa gammalt.
Fick tag på hela serien i en liten affär i Gamla Stan när jag var där nu i juni.
Första upplaga i mint condition! Och billigt. (Kanske inte är så stor efterfrågan…)
Något jag stör mig på i bilden är att den som har ansvaret för barnen vänder ryggen åt dem. En ansvarsfull och rationell person som är ute med sju ungar går väl bakom dem för att se till att ingen faller efter? Jag skulle placera de äldsta syskonen i täten för att ge dem lite ansvarsträning och hålla kön med plutten framför mina egna fötter.
Har nu konsulterat vår ”Nu ska vi sjunga” från 1943. Där är trycket blått, far slår i tån men inte knogarna, och i övrigt är det hela identiskt med övriga upplagor.
Oooooh Brid! Kan du ta en mobilbild och sms:a mig på 070-88 55 42?
Någonstans hemma i Mälarhöjden har jag en upplaga av Nu ska vi sjunga från 80-talet. Tyvärr kommer jag inte dit förrän om en dryg månad och då lär jag ha glömt att jag ska kolla.
Men! Ser ni inte hjälpnoten på sista notraden som markerar att ”sej nog” ska sjungas på åttondelar?
Vet inte. Ska försöka.
Har nu fått tIll en bild, men mobilen vägrar skicka den. Och vi åker om en stund, så jag kan inte försöka på annat sätt. Ska testa fonen igen om en stund.
Nämen Niklas! Oj, ”hjälpnoten på sista notraden”! Nu jävlar!
(Jag tog pianolektioner 1973–79, men inte lärde jag mig att spana in hjälpnoter, inte.)
Jag har inte Nu ska vi sjunga. Men hittade ”Visor och sånger ur Sjung med oss mamma! och Unga röster” från 1910 här i husetdäralltfinns. Tummeliten finns inte med. Däremot finns visa nr 30. ”Bocken och killingarna” med följande strof ”Nu ska jag berätta för dej, Stora bocken stånga mej” och visa nr 34. ”Kung Gösta och dalkarlarna 1521” med följande strof ”I haven med mig — ståndit väl som trogne svenske män. Om Gud mig livet unna vill, jag gör eder gott igen.” Ingen konsekvens med andra ord.
Och så den andra visan.
Aha, Niklas. Och då blir det i alla fall fra-am i båda versionerna.
Fast inte … Tralalala.
Framme vid färjeterminalen två timmar före avgång finner vi att grabben har bokat in groomen och mig och vår bil på fel färja. Inte dem själva, och inte mina föräldrar, men oss. Nu försöker de hitta nån som kan boka om.
Fattas det månne en siffra i ditt telefonnummer, Lotten?
MEN FÖRLÅT! Herrejosses!
070-888 55 42!!!
Brid: Rapportera vidare om färjeödena och alla äventyren!
Nej, inte fra-am, men däremot vä-ärlden. De båda första noterna i sista takten står ju noterade både med flaggor och balk. Ibland använder man balkar i sångnoter för att ange legato, alltså i det här fallet att samma textstavelse ska hamna på flera toner.
De sista två takterna blir alltså, om man markerar taktstreck med lodstreck och taktslag med understruken bokstav:
|tar sej nog fram i |vä-ärlden ändå
För övrigt har jag alltid trott att första versen slutade med ”ej hörs ett enda knyst”. Men jag har å andra sidan inte sjungit den så väldigt många gånger. Och det var länge sen.
Är Fröken Språkfåle en släkting, Lotten?
Va? funkar inte u-taggen? Vi testar med fet stil i stället då:
|tar sej nog fram i |vä-ärlden ändå
Ha, det blev blått!
Själva förlagan till fröken Sprakfåle, är nog författarens (mormors kusin) dotter, som hette Kersti van Drumpt (som gift). Hon levde 1912 till 2010 och jag glömde att skicka ett tackbrev till henne 1991, vilket jag fortfarande tänker på ibland.
Jag tänkte mest på om Språkfålen var en ännu ystrare variant av Språkpolisen
Det var äventyrligt att ta sej till Åbo minsann. Groomen och grabben hittade en som kunde boka om biljetten i princip, och det kunde nog finnas plats för bilen, men ingen ledig hytt. Men vi hade ju två hytter bokade, med fyra britsar var, så det skulle gå. Sen fick vi stå i väntekö länge länge tills alla andra kört på, och sen vänta ännu längre tills det befanns finnas plats för oss precis före avgång. Men det gick vägen, fast vi hade börjat planera för hur i allsin dar vi skulle planera, och hitta, om vi måste vänta till nästa båt. Har nu burit in alla lådor, besett detaljer av Tammerfors och vilar lite före middagen.
Jag är ICKE avundsjuk, kära Brid, den sortens äventyr görs sig avgjort bäst i anekdotform.
Ja, sannerligen! En anekdot vi gillar att berätta här i Gula Huset är den från 2018, när den nuvarande Tjugofemåringen klev på ett flygplan och var matförgiftad. Tre av de fyra timmarna i luften satt hon på toa med både kräk och diarré.
Så det skrockar vi (och hon) glatt åt. Nu. Men inte då.
En HELT annan sak:
Vill någon av er som bor norrut ha besök av nattgäster? Nittonåringen (Moa) och hennes göteborgare (Arvid) ska tågluffa onsdag till söndag (ungefär) och ta dagen som den kommer. Men de har inga definitiva mål.
Skriv här eller messa mig på 070-888 55 42 (nu har jag dubbelkollat numret så att det är korrekt) om ni vill ha besök!
Nu har jag kommit hem och var ju tvungen att leta fram ”Nu ska vi sjunga”. Och då är det så här: Min tjugonde upplaga är tryckt 1961 och Tummelitensidan är i grönt! Fars tå klarar sig med nöd och näppe.
Med sejen gör jag som Ökenråttan.
På färd med barn gör jag som Olof Bergman. Framför allt vid cykling. Ser ofta folk som cyklar före sina pyttesmå barn och blir alldeles förskräckt.
24:e till 28:e alltså?
Vad gäller sträckan Härnösand -Övik rekommenderas buss istället för tunnelbanan. Så ser man nåt av landskapet.
Nej, den här veckan: de skuttar iväg med små ryggsäckar imorrn 17 juli!
Men 17 juli tar ju snart slut!
Nu är det den 18:e.
Jämmer ! Nu ligger två vackra vita ägg i duvboet. Nån förälder syns inte till. Det går åt pipans glada dar den här gången också …
Från hotellfönster i Sthlm i går.
Åter en liggande bild.
Äggröran (frukostens då, inte duvans) var nog gjord på sån där dunksmet, men ok ändå.
Som dysdirektiker har jag svårt att veta om jag bor norrut, men övernattningsmöjligheter finns. Texempel i den förtjusande bruksorten Horndal. Eventuellt är huset tomt alternativt nästan fullt, men det finns gott om plats. (Eftersom det var mina föräldrars hus tidigare kan jag med fog hävda att: ”i min faders hus finns många boningar”). Jag tror Moa hittar.
Ja, nu blev det visst den 18:e! Men om tjugo minuter lämnar de huset med varsin stor ryggsäck. Och sovtält har de – men både Horndal och Övik är inprickade på sängplatskartan!
Vilket luxuöst bo den där duvan har, Magganini. Måste vara ett 5-*igt hotell allra minst. Våra duvor har ungefär 18 pinnar lite prekärt lagda i ett hörn av brandbalkongen. Fortfarande ensamma ägg. Vojne vojne.
DRAMATIK, TRAGEDI!
En duvhök tog den ena ungen i ”det andra” fiskgjuseboet idag.
Filmen kan ses på tuben. Det går fort också i slow motion men är kanske ändå inget för the faint hearted.
Nu är duväggen borta.
Jag har just slagit på och undrat över den ensamma ungen, fast jag hoppades att den var flygg.
Rackarns, men duvhöken ska väl mata ungar den med.
Duvhöken är ju ju till och med aningen mindre än ungen!
Skickligt griper den ungen om huvudet, för att undvika den skarpa näbben.
Sen kommer gjuseföräldern i ett störtdyk, undrar vad som hände.
Ooooh. Jag är inte alls blödig i nästan några sammanhang, men det där med duvhöken drar jag mig för att titta på.
Vi är ju rena rama Naturrutan här i båset!
Jag hinner inte nu men jag ska försöka komma ihåg att berätta om när Fia blev tagen av en duvhök senare ikväll.
Det såg ut som om duvhökens fick ett bra grepp i huvudet på gjuseungen och eventuellt trängde flera klor in i huvudet, Kanske var den rent av död innan de nådde marken.
Och som sagt duvhökens ungar ska också ha mat, Men det vore ju tråkigt ur vårt perspektiv om den kom tillbaka och tog den andra ungen också. Sen kan man undra om höken orkar flyga hem med så tungt byte. När de ringmärktes vägde de ca 1600g!
Höken är snabb och målmedveten nog att ta förvirrade vuxna gjusar också. Det har tydligen hänt vid ett bo i Polen i sommar.
Nu har jag berättat om fiskgjusarna och duvhöken för alla barnen på plats i huset, å alla ba nääääääääääää och huuuuuuuuuu – inga argument för duvhökens väl och ve hjälpte.
Nittonåringen och hennes göteborgare har nu installerat sig i Karins hus i Horndal. Det är alldeles fantastiskt vad kommentatorsbåset levererar!
Sorgkant på båset i dag. I råttboet tröstar vi oss med att beskåda fladdermössens vingliga flykt under den ljusblå natthimlen över vår bakgård.
Duvhöken är ju en mycket snabb och vig rovfågel, och det är ju den som är vanligast i städerna, äde den med förkärlek slår duvor och småfågel. Det är inte alls ovanligt att man får se den komma och skrämma upp en duvflock från marken och så tar den blixtsnabbt sitt utvalda byte.
Niklas, har Fia blivit tagen av en duvhök? Du har glömt att berätta.
Medan vi väntar på Niklases berättelse om Fia och duvhöken kan jag meddela att Bang har skrivit om duvor på balkong.
”I kvällningen gick Viran ut på balkongen för att hämta in ved.
Där måste ha hänt något. Något lika skrämmande som i Kattresan.
Viran –
blev så rädd så att
hon hävde upp ett tjut.
Det var en duva.
En duva hade ordat sin bostadsfråga mellan vedlåren och väggen och flög upp så gott som mellan ögonbrynen på Viran och seglade bort. Kvar i boet låg två vita ägg.
Duvan var lika rädd som Viran, men Viran var argast.
– Jag kunde ha fått slag! sa hon.
– Duvslag, sa jag som alltid ska vara så gräsligt rolig. Detta skämt gick inte hem.
– Duvan ska bort, sa Viran. Jag minns hur det var förra gången vi hade en. Balkongen såg ut som en stia.Duvan ska bort.
– Jamen det är ju ändå en mor …, sa jag.
Viran skrattade kallt.
– Det är inte du som får mocka efter mor, sa hon. Jag ska hyva bort äggen.
– Det kan du inte mena! sa jag. Barnamörderska! Tänk dig, två små syskon. Som ligger där ute så förtroendefullt.
– Det är dumt av dem, sa Viran grymt.”
Hemma igen sen ett par timmar. Fördelen med att ta färjan till Åbo istället för till Helsingfors är att färjeresan är kortare och att det är något närmare till Tammerfors, om det är dit man ska. Nackdelen är att man måste kliva upp och äta frukost klockan fem.
Att äta frukost klockan kvart över dum i huvudet, har den nackdelen att man oftast inte orkar äta så särskilt mycket, så när den riktiga frukosttiden närmar sig är man lika hungrig igen.
Det var en rask flyttresa Brid, vad ska ätteläggen sysselsätta sig med i Tammerfors?
I Tammerfors ska han bo med flickvännen (med båsnamnet finskan), efter några års umgänge mestadels via nätet. Han avsåg att leta jobb där och sökte bland annat en doktorandtjänst i Kuopio. Den fick han inte, men professorn hade en annan doktorandtjänst som var som klippt och skuren för grabben, eller vice versa, och att han blev erbjuden den visade sig precis dagen efter att finskan hade visat upp per videosamtal hur hon hade gjort plats för hans saker i lägenheten. Dessvärre är den tjänsten i Brisbane. Så det blir några veckor i Tammerfors, med en paus för att komma tillbaka hit och förnya passet, som går ut om 1½ år, sedan Kuopio för upplärning i ett datasystem september och oktober, och Brisbane från november, om allt går ihop.
Det är förstås spännande för ungdomarna, men det blir långt bort för de gamla föräldrarna. Och så är det en del saker som inte är lösta ännu: att hitta en tillräckligt stor bostad för två personer och två katter (att ta med hennes katter är överraskande okomplicerat, det räcker med vaccinationer och tio dagars karantän), att överhuvudtaget få in henne i landet på arbetsvisum eller som familjemedlem eller så, att hitta arbete för henne, att magasinera bohaget utan att det kostar skjortan …
Så nog är det spännande att leva, så man får se hur det går.
Inte sett detta tidigare. Men sej har nog funnits med rätt länge:
Ottilia Adelborg
Dalritningar 1920
Kolla i Litteraturbanken! Ser ut som om även Bellman använde ”sej”.
Ja, det är sannerligen fascinerande, detta med sej-skrivandet!