Hemavan–Umfors–Mo i Rana–Forsnacken
I morse vaknade vi i Hemavans fjällcenters våningssängar när en ilsken vandrarhemsgäst klockan halv sju slängde bestick omkring sig och stampade fram och åter mellan köket och toaletten.
Efter en utmärkt frukost i vandrarhemmets regi, gav vi oss iväg mot Mo i Rana genom att köra via Umfors, där farfar på väg mot kaffeköpet i Norge bytte från cykel till båt. Hans seriösa anslag till uppgiften står i bjärt kontrast till vårt tramsande. När vi klev in i lanthandeln i Umfors, spelades Lili & Susie i högtalarna och vi kunde inte låta bli att dansa loss bland kyldiskarna. Någon sjöng i en gurka, en annan tittade en enhörning djupt i ögonen.
Vad båten som trafikerade Stor-Uman hette, vet vi inte riktigt. (Uppgifterna varierar kraftigt.) Men full av potatis var den enligt farfar. Någonstans i farfars historia sägs det att vattnet låg spegelblankt, men vad vi såg idag, liknade det snarare en taggig hallmatta i jätteförstoring.
Vi körde bilen längs vattnet och pekade på fjällen och sa ooooooooo och ojojojojojojoj och nämennämen. Plötsligt kom ett gäng renar – och då saktade jag ju förstås in som den sörlänning jag är. Ortsbefolkningen och norrmännen tutade på mig och körde förbi i precis samma hastighet som vanligt. Lika plötsligt som renarna, dök en regnbåge upp så långt ner vid marken att jag höll på att bli galen av hjärnbryderier. Men så kom några renar till, och då glömde jag regnbågen som jag nästan hade kunnat hoppa häck över.
När farfar 1918 hade kommit fram till Umbukta, blev han erbjuden hästskjuts upp över berget som skymmer Mo i Rana. Han tackade nej och trampade iväg på cykeln. Farfar berättade:
– Jag var uppe på fjället innan de hade fått hästarna i ordning. Hela vägen upp var jag tvungen att med jämna mellanrum stiga av cykeln, eftersom det var så brant. Vid sidan av vägen var det fullt av fina blåbär, som jag kalasade på, för frosten går inte så högt upp i fjällen; kalluften sjunker ju ner i dalarna. Vilket väl är allmänt känt.
Pappa har som sagt skrivit ner allt som farfar berättade om denna cykeltur, och nu citerar jag pappas text som utgår ifrån rullbandet från 1973:
”Han la märke till att gran, tall och björk växte vid foten av fjället, medan det högre upp bara fanns björk. När han var på högsta punkten (över trädgränsen, 620 m över havet) och såg ner i dalen, insåg han att här skulle det bli åka av. Han smörjde cykelbromsen och åkte i full fart ner för fjället, och det var aldrig mer än 50 meter mellan varje nittiograderssväng. Bromsen blev het och han blev tvungen att stanna och hälla på mer olja.
På så vis tog han sig ner till Moälven, där han stannade mitt på en bro och förundrade sig över att på ena sidan var himlen alldeles blå och på den andra vit av jökelslam.”
Och så kom farfar äntligen fram till Mo i Rana, där 1,5 ton brasilianskt kaffe väntade på honom.
Det första vi såg när vi kom dit, var ett snyggt vattenfall med en gigantisk rörpost strax ovanför.
– Men VAD är det där? sa Orangeluvan och jag med en mun.
– Man forslar timmer i dem. De skulle bara fastna i vattenfallet, svarade pappa självklart.
För övrigt har pappa några standardrepliker under denna resa:
– Oj, vilken förmögenhet, se så mycket timmer!
– En älg! Skjut den!
– Nu är det dags att äta glass.
– Får jag papperskartan! Åh nej, den är ju uppåner.
Även i Mo i Rana försökte vi agera som farfar: vi köpte kaffe.
Sedan klev vi in på turistbyrån och berättade om vår spännande resa för en anställd som inte fick en syl i vädret. När vi tog en paus i svadan, visade det sig att hon inte heller då sade flasklock. Pappa försökte skapa lite dialogfeeling, men turistbyråtjejen sa till slut bara ”jaha”.
Så då gick vi in på Vinmonopolet och köpte Bøvelen-öl och berättade om vårt äventyr för tjejen i kassan – som blev fasligt intresserad. Det hela slutade med att pappa bad om att få anställning i butiken.
Därefter styrde vi – liksom ju farfar – kosan mot Sverige igen. Farfar spände allt kaffe och cykeln på en hästskjuts, medan vi susade framåt i den förnicklade bilen som fortfarande inte tror på alla våra försäkringar om att vi har pumpat hjulen.
(Mer information om farfars sista del av resan kommer imorrn.)
Vi tog en paus vid broarna vid Forsnacken, drygt 6 mil väster om Storuman. 
Den större bron är för bilar, och den mindre är för … ingenting. Den slutar i intet, men är så fin, så fin. Plötsligt ville jag bli brobyggare. Eller prata med en väg- och vatteningenjör. Och en historiker. Förbaskat vad intressant allt var och fasicken vad lite information vi lyckades skrapa fram via mobiltelefonerna.
Så nu har vi detta gemensamt med farfar: vi är trötta, vi släpar på kaffe, vi äter getost och rör oss än hit, än dit. Och somliga av oss heter fortfarande Stenson.
När vi åkte från Mo i Rana till Storuman för två år sedan så var det låg molnhöjd på när vi åkte över fjället så man hade ingen utsikt alls. Hoppas att ni hade större tur med vädret, fick intrycket att det är vackert där.
Är det enbart den snitsigt bearbetade versionen som ska publiceras eller ska farfars egna ord också få vara med?
Jag vill ha en t-shirt som det står jökelslam på.
Både cykel och båt! Eller skepp o hoj som Povel säger😄
Helt rätt, Ökenråttan! Jag satt med pappas manus och ändrade hit och dit och visste inte om det hela skulle beskrivas i första eller tredje person! Sedan blev det bråttom och sedan slarvade jag och vips, var det dags att rusa ner till bilen och (fan fan fan fan) 30 mil senare ringde de från hotellet och berättade om alla kläder som vi hade glömt i en garderob.
Aj, aj, aj, aj vad fan, fan, fan gör ni nu då?
60 extra mil eller postpaket?
Postpaket blir det!
Vi har även glömt två paket tunnbröd i Lycksele. Men kaffet och pappa har vi med oss!
Fast tunnbröd finns ju på rätt många andra ställen i Västerbotten, så det är ju åtgärdbart.
Passerar ni Bjurån, utanför Skellefteå så titta in i Agnetas vävbod och köp lite redgarn…
Farfars blåbär med tillhörande kommentarer är ju så underbara!
Lite Forsnackenhistoria från Vi i Vattenfall (en personaltidning som upphörde i slutet av åttiotalet, liksom många andra personaltidningar när det effektiviserades och stramades åt):
https://www.storumansajten.se/FOTOARKIV/Vattenfall/FORSNACKEN/F-NACK.html
Jag såg det där, Karin, men vid en snabb blick känner jag inte igen omgivningarna. Måste kolla vidare – kanske är det bara vinkeln som är fel eller om den där gamla bron går lite mer norrut eller söderut.
Fussball?
Jo, fussballen gick ju bra. Sett ur svensk synvinkel då.
En helt annan sak: Jag börjar ledsna på att gjusarna är så hemliga sedan flera dar.
Jag tror att något har hänt med kameran och sen vill man inte störa.
Antagligen.
Objekten kanske upptäckte att de var påspionerade och bet kameran eller så. Och ingen klättrar väl dit förrän det är dags för märkning.
I forum för fiskgjusarna finns mest spekulationer om vad som har hänt med livesändningen från bokanten. De som har hand om tekniken brukar vara snabba att laga om det kan ske med fjärrkontroll eller utan att klättra upp. Om det däremot krävs nån åtgärd vid själva kameran i trädet kanske det måste samordnas med ringmärkningen. Då kan det dröja drygt en vecka. Tålamod är en tråkig dygd.
[…] Bakgrund Dag 1 Dag 2 Dag 3 […]
Sorry, fopollen tittades på ute på verandan i glada vänners lag! Det fanns inte tid för direktrapport! Men som vi tjoade!