Hoppa till innehåll

Månad: juni 2019

I farfars fotspår: dag 4

(Mo i Rana)–Storuman–Umeå–Stockholm–Eskilstuna

Bakgrund
Dag 1
Dag 2
Dag 3

Efter besöket vid de förtjusande broarna i Forsnacken, gjorde vi Storuman och åt röding, svingade varsin ölbägare och tramsade in på Coop för att köpa konstiga produkter som man inte får tag i söderut.

En öl. Men den var som äljest.

Vårt hotell hade träningslokal, men pappa ville inte alls gå ner med oss. Han ville sova. Tills vi kom på att han ju hade med sig pingisracket och boll i packningen.

Men tillbaka till farfars berättelse nu.

I Meyers stora varuhus gjordes affären med kaffebönorna upp. Farfar hade 7 000 kronor med sig, och köpte 1 500 kg à 2,20 kr. Tullen skulle sedan ha 20 öre kilot, vilket innebär att farfar på kaffet brände 3 600 kr. Men vad gjorde han med resten? Kostade resan med båtfärderna och några av övernattningarna massa? Var det kanske hans lön? Ingen vet idag mer än att farfar berättade att han inte fick köpa mer än kaffe på varuhuset. Ingen medicin, inga kryddor, inga förnödenheter; norrmännen sa bara nej.

Kaffet hämtades upp här i Mo i Ranas hamn, men betalades på Meyers varuhus. (På bilden filmar Orangeluvan pappa när han berättar om hamnen och kaffet som kom direkt hit från Brasilien.)

Däremot kostade han på sig en svindyr, stor och tjock ylletröja för 110 kronor (2 000 kr i dagens värde), vilket var honom väl unt. Den kostym som han hade rest i under fem veckor var oerhört sliten, men han fick inte köpa en ny trots att han gick och frågade i flera affärer i Mo. De sa: ”Nej, vi behöver våra tyger själva här i Norge.”

Farfar berättar själv om hotellet som han bodde på i Mo:

”Vid middagen första dagen serverades stekt sill vid alla bord, med den potatis som kom med min potatisbåt. Jag tyckte väl att det var en konstig servering, eftersom det var fråga om middag. Men sillen var den godaste jag hade smakat i hela sitt liv. Den hade kommit in från Atlanten och var alldeles färsk. Jag bodde på hotellet i två nätter och det visade sig att det var genomgående sill som serverades – två gånger om dagen!”

När det var dags för hemfärd, raggade farfar som sagt upp en hästskjuts och lastade upp alla kaffesäckarna och cykeln. Men hur mycket är egentligen 1,5 ton kaffebönor?

Tänk er en stor resväska fylld med kläder och souvenirer som ni checkar in på flygplatsen i Malaga. Den väger 20 kg. Och tänk er nu att ni har 75 stycken sådana väskor, så fattar ni hur de stackars hästarna fick kämpa uppe i de branta backarna i bergen.

När farfar oroligt undrade hur hästekipaget skulle klara denna strapats över bergen (ni minns hur han fick olja sina cykelbromsar?), förklarade hästskjutskarlen att hästarna minsann var vana vid att släpa potatis över berget.

– De känner vägen så väl att jag egentligen inte ens behöver vara med.

Familjen Meyer som grundade det stora varuhuset, hade en flådig villa vars grindöppning pryddes av käkben från en blåval och ett renhorn. Den var så bred att man utan vidare kunde köra in med parhästar, berättade farfar som passerade huset på väg till svenska gränsen.

Meyers grind.

Av detta såg vi 2019 intet.

Framme i Umbukta, lastades kaffet av på den bekanta potatis-ångbåten för transport över gränsen till Sverige och vidare på sjön Över-Uman. Men så hände något egendomligt. I närheten av Sotsnäset kom båten till ett smalt sund, och då kallade kapten på farfar och bad honom att ta fram sin hagelbössa. Farfar berättar:

”Något förvånad gjorde jag som jag blev tillsagd, och vi ställde oss så i fören. Kaptenen pekade på fyra stora roddbåtar som spärrade passagen i sundet och männen i småbåtarna började ro fram mot ångbåten. Kapten vinkade avvärjande, men saktade inte ner farten. I sista stund väjde småbåtarna undan, men en av roddbåtarna nuddade vid ångbåten och ett par av männen hytte med nävarna. Jag trodde att de väl bara ville komma fram och hälsa, men kapten förklarade att det var pirater. De ville åt mitt kaffe.”

Här står vi vid vad vi tror kan ha varit Umfors hamn, där potatisbåten stannade.

Efter båtresan lyckades farfar få tag i en karl med både lastbil och bensin. Han gick med på att köra till Tärnaby, men inte längre – och dessutom ta rejält betalt för den futtiga timme som tre mils väg tog. Våra funderingar om farfars pengar stämmer, för han säger här:

– Det var inte billigt, men jag hade ju gott om pengar kvar.

Pappa, Orangeluvan och jag stannade till i Tärnaby för att kika på Anjabacken och Ingemarbacken, göra några armhävningar och äta den getost som vi hade införskaffat i Norge. Detta för att farfar ju åt getost resan igenom – det låter lite som om han faktiskt överlevde alla strapatser tack vare den ständigt närvarande getosten.

Mellan Tärnaby och Slussfors fick farfar än en gång hjälp av en hästskjuts, men den resan tog mer än en dag eftersom kusken prompt skulle hälsa på några släktingar ”en bit bort” och äta och ta sig en och annan innanför västen, vilket gjorde att ”han inte var i allra bästa skick dagen efter”. Farfar var ju en hedersman som inte drack och levde om, så den här delen av resan roade honom inte nämnvärt. Bröt-Anund – samma båt som på uppresan – tog honom sedan till Storuman, och där satte farfar klacken i backen och slog näven i bordet och sa ”nä nu kan jag inte forsla kaffet till Vilhelmina, för det finns varken landsväg eller räls”. Hans uppdragsgivare höll med om att farfar hade skött sig och kunde luta sig tillbaka och vila efter fem veckor on the road, varav två av dem liggande i spanska sjukan.

Hur kom kaffet då till Vilhelmina från Storuman? Ingen vet! Men fram kom det. Farfar hyllades vederbörligen och fortsatte sin tjänst som förrådsmästare vid SJ till pensionen.

Och år 2019 ansåg även vi att vi hade fullgjort vårt uppdrag när vi övernattade i Storuman. Där hade de en gigantisk bur för tusentalet rökare och en superladdarstation till länets alla Teslabilar.

Orangeluvan agerar rökare. Pappa tittar på djur i bur.
Hur många Teslor finns det i närområdet för att dessa åtta laddstationer ska vara motiverade?

Snipp, snapp snut, så var resan slut. Farfar åkte hem till sin fästmö Lilly, som sedermera blev min farmor.

Här gifter sig Sten och Lilly Stenson 1918. De får tre barn: Sten 1920, Ulla 1924 och sladdisen Per 1937.

Farfars kafferesa 1918 lever vidare.

Share
63 kommentarer

I farfars fotspår: dag 3

Hemavan–Umfors–Mo i Rana–Forsnacken

Bakgrund
Dag 1
Dag 2

I morse vaknade vi i Hemavans fjällcenters våningssängar när en ilsken vandrarhemsgäst klockan halv sju slängde bestick omkring sig och stampade fram och åter mellan köket och toaletten.

Men vi blev bara glada: upp å hoppa! Städa och fixa! Tjolahopp!

Efter en utmärkt frukost i vandrarhemmets regi, gav vi oss iväg mot Mo i Rana genom att köra via Umfors, där farfar på väg mot kaffeköpet i Norge bytte från cykel till båt. Hans seriösa anslag till uppgiften står i bjärt kontrast till vårt tramsande. När vi klev in i lanthandeln i Umfors, spelades Lili & Susie i högtalarna och vi kunde inte låta bli att dansa loss bland kyldiskarna. Någon sjöng i en gurka, en annan tittade en enhörning djupt i ögonen.

– Oh mama can’t you see, oh mama …
Nudging: alla tomater stod placerade precis vid de frysta grönsakerna.

Vad båten som trafikerade Stor-Uman hette, vet vi inte riktigt. (Uppgifterna varierar kraftigt.) Men full av potatis var den enligt farfar. Någonstans i farfars historia sägs det att vattnet låg spegelblankt, men vad vi såg idag, liknade det snarare en taggig hallmatta i jätteförstoring.

Potatisbåten.

Vi körde bilen längs vattnet och pekade på fjällen och sa ooooooooo och ojojojojojojoj och nämennämen. Plötsligt kom ett gäng renar – och då saktade jag ju förstås in som den sörlänning jag är. Ortsbefolkningen och norrmännen tutade på mig och körde förbi i precis samma hastighet som vanligt. Lika plötsligt som renarna, dök en regnbåge upp så långt ner vid marken att jag höll på att bli galen av hjärnbryderier. Men så kom några renar till, och då glömde jag regnbågen som jag nästan hade kunnat hoppa häck över.

När farfar 1918 hade kommit fram till Umbukta, blev han erbjuden hästskjuts upp över berget som skymmer Mo i Rana. Han tackade nej och trampade iväg på cykeln. Farfar berättade:

– Jag var uppe på fjället innan de hade fått hästarna i ordning. Hela vägen upp var jag tvungen att med jämna mellanrum stiga av cykeln, eftersom det var så brant. Vid sidan av vägen var det fullt av fina blåbär, som jag kalasade på, för frosten går inte så högt upp i fjällen; kalluften sjunker ju ner i dalarna. Vilket väl är allmänt känt.

Pappa har som sagt skrivit ner allt som farfar berättade om denna cykeltur, och nu citerar jag pappas text som utgår ifrån rullbandet från 1973:

”Han la märke till att gran, tall och björk växte vid foten av fjället, medan det högre upp bara fanns björk. När han var på högsta punkten (över trädgränsen, 620 m över havet) och såg ner i dalen, insåg han att här skulle det bli åka av. Han smörjde cykelbromsen och åkte i full fart ner för fjället, och det var aldrig mer än 50 meter mellan varje nittiograderssväng. Bromsen blev het och han blev tvungen att stanna och hälla på mer olja.

På så vis tog han sig ner till Moälven, där han stannade mitt på en bro och förundrade sig över att på ena sidan var himlen alldeles blå och på den andra vit av jökelslam.”

Och så kom farfar äntligen fram till Mo i Rana, där 1,5 ton brasilianskt kaffe väntade på honom.

Det första vi såg när vi kom dit, var ett snyggt vattenfall med en gigantisk rörpost strax ovanför.

– Men VAD är det där? sa Orangeluvan och jag med en mun.
– Man forslar timmer i dem. De skulle bara fastna i vattenfallet, svarade pappa självklart.

Rörposten och vattenfallet.

För övrigt har pappa några standardrepliker under denna resa:

– Oj, vilken förmögenhet, se så mycket timmer!
– En älg! Skjut den!
– Nu är det dags att äta glass.
– Får jag papperskartan! Åh nej, den är ju uppåner.

Även i Mo i Rana försökte vi agera som farfar: vi köpte kaffe.

Farfar köpte 1,5 ton kaffe. Pappa lyckades köpa 1,5 muggar kaffe i den här krånglande apparaten.

Sedan klev vi in på turistbyrån och berättade om vår spännande resa för en anställd som inte fick en syl i vädret. När vi tog en paus i svadan, visade det sig att hon inte heller då sade flasklock. Pappa försökte skapa lite dialogfeeling, men turistbyråtjejen sa till slut bara ”jaha”.

Så då gick vi in på Vinmonopolet och köpte Bøvelen-öl och berättade om vårt äventyr för tjejen i kassan – som blev fasligt intresserad. Det hela slutade med att pappa bad om att få anställning i butiken.

Därefter styrde vi – liksom ju farfar – kosan mot Sverige igen. Farfar spände allt kaffe och cykeln på en hästskjuts, medan vi susade framåt i den förnicklade bilen som fortfarande inte tror på alla våra försäkringar om att vi har pumpat hjulen.

(Mer information om farfars sista del av resan kommer imorrn.)

Vi tog en paus vid  broarna vid Forsnacken, drygt 6 mil väster om Storuman. Den större bron är för bilar, och den mindre är för … ingenting. Den slutar i intet, men är så fin, så fin. Plötsligt ville jag bli brobyggare. Eller prata med en väg- och vatteningenjör. Och en historiker. Förbaskat vad intressant allt var och fasicken vad lite information vi lyckades skrapa fram via mobiltelefonerna.

Orangeluvan (som tog bilden) klättrade halvvägs till himlen för att få denna utsikt – där ni även ser pappa och mig. Vi beslutade oss för att googla platsens historia. Men misslyckades! Hjälp!
Vid Forsnacken fann jag det förresten nödvändigt att göra armhävningar och äta potatisbröd med getost eftersom bilkörarhjärnan tog tvärslut.

Så nu har vi detta gemensamt med farfar: vi är trötta, vi släpar på kaffe, vi äter getost och rör oss än hit, än dit. Och somliga av oss heter fortfarande Stenson.

Share
18 kommentarer

I farfars fotspår: dag 2

Umeå–Vilhelmina–Storuman–Hemavan

Bakgrund
Dag 1

Denna morgon klev vi upp för att äta frukost på det roliga Stora Hotellet i Umeå.

– Roligt? undrar ni förstås.

Jo, det är ett hotell från mitten av 1800-talet och vid en av restaureringarna blev arkitekten knasgalen och tog tillvara på ALLT som skulle ha slängts.

Den roliga undersidan av en ny trappa som jag storögt beundrar.
De roliga våningssängarna med fisknät.
De roliga sänggavlarna med lite annat som står som stilleben i alla hörn och vrår.
Den jätteroliga samovaren!

Stora hotellet i Umeå var TOPPEN. Frukosten var fantastisk, läget perfekt, personalen hjälpsammare än de flesta – och när vi kom med en gigantisk termos och bad att få lite kaffe i till resan, fylldes den med ett självklart leende tills det inte fick plats en droppe till.

Efter en förvirrad stadsbusstur ut till ett industriområde, lyckades jag hämta den bil som vi bokade för vad som känns som en halv evighet sedan. (Men det var blott tio dagar sedan. Mycket underligt.) Dunderåket är så modernt att jag nog inte ens har suttit i en så modern bil förut. Startknapp, farthållare, växla-nu-indikator och … och … va? En sjunde växel?

Ser ni? Det står helt klart en sjua där strax ovanför R:et.

Orsaken att vi åkte till Vilhelmina var alltså att min farfar 1918 på sin resa mot kaffeköpet i Mo i Rana utgick därifrån. Han jobbade vid järnvägen som förman, och bodde just då där, i Vilhelmina. Vi irrade runt lite, hamnade mitt i en konfirmationsrepetetition i kyrkan, stod länge och filosoferade öven konstig gravsten, trillade in i en secondhandbutik som inte hade stockholmspriser – och körde plötsligt rakt på järnvägsstationen.

Och trodde inte våra ögon när ett av de lok som kördes på Inlandsbanan på farfars tid stod där på display.
Här stod de och skyfflade kol! Loket byggdes 1912, och kanske klättrade farfar upp här och snackade lite med grabbarna.

Vi körde vidare och pappa läste för oss ur ett nyskrivet manus vad farfar hade berättat om sitt äventyr. Några mil efter starten sov han i en banvaktsstuga i en lånad sovsäck och precis när vi skulle köra några mil till för att leta efter en trolig plats, plingade bilen till. Vad nu?

Bilen tyckte att jag hade kört tillräckligt länge och beordrade mig att ta en paus. (Titta längst ner i den runda displayen med hastighetsvisaren.)

Så vi stannade och bestämde oss för att det var på just denna plats som farfar hade slagit läger och blivit sjuk och sedan inte kommit vidare på två veckor.

Vi klappade rälsen, kollade sliprarna och kände den 101 år gamla atmosfären.

Farfar låg plötsligt för döden – blott ett par mil hemifrån – men visste det inte. Han var så sjuk att han inte ens kunde gå själv. Av hjälpsamma SJ-anställda och ortsbefolkningen lades han isolerad i en stuga dit en flicka som hette Anna kom ett par gånger om dagen för att ge honom något att äta, slänga ved i öppna spisen (och kanske kolla om han fortfarande levde). Nu citerar jag pappas text som utgår ifrån ett rullband som min farfar spelade in 1973:

Men så kom Anna inte. Under ett par dagar fick han klara sig själv och var nu så dålig att han inte ens kunde släpa sig till rummet intill, där det fanns telefon. (Redan i slutet av 1800-talet var Sverige världens telefontätaste land, och telefonapparater var en stor exportartikel. Och år 1918 registrerades enligt Svensk Statistisk årsbok över 400 miljoner telefonsamtal i Sverige! Det verkar ha varit så att i alla byar fanns det åtminstone en telefon, som användes av byns alla invånare.)

Han lyckades dock rulla några varv från sängen fram till spisen i rummet, där han tidigare sett att det fanns stickor och ved. Med stor möda fick han in ved i spisen – och som den inbitne rökare han var – hade han alltid tändstickor på sig.

Han lyckades få elden att ta sig och stängde luckan till spisen. Sedan måste han ha svimmat av för han vaknade så småningom av att han hade bränt sig, eftersom han låg alldeles intill spisen. Han lade in ny ved, lite i sänder, tuppade av igen, och så fortsatte han hela dagen. 

Det provisoriska ”Spanska Sjukhuset” i Östersund 1918. [Jämtlands läns museum.]
(Pappas manus är en hel bok, och lite i den kommer att publiceras i en tidskrift om en månad eller två.)

Till slut dök Anna upp igen. Hon berättade att ”en stor och stark karl på två meter, som heter Ove” hade cyklat in till Vilhelmina för att hämta medicin till vår farfar. På hemvägen, när han bara hade en halv mil kvar, hade han cyklat omkull och förlorat medvetandet – men så småningom hittades och han och medicinen kunde föras till byn. Där låg cyklisten nu nedbäddad i ett annat hus: han hade förstås fått spanska sjukan även han.

Men vi mår bra år 2019! Allt på resan är fantastiskt och underbart. Kolla bara på den här tapeten på ett värdshus där vi åt lunch!

Jag gissar … 1972?

Farfar må haft problem med dåliga cykelvägar, spanska sjukan, kamrater som cyklar ifrån honom och hotell som inte släpper in honom. Vi i vår tid har även våra små bekymmer. Några mycket förvånande bekymmer.

Bilens display påstod plötsligt att alla fyra hjulen som på en given signal hade tappat lufttrycket.

Att köra bil på punkadäck som verkar vara hur fulla med luft som helst är … spännande. Vi svängde in på en mack och gjorde vad vi kunde: googlade lämpliga tryck (det fanns ingen bruksanvisning i finbilen) och försökte förstå vad herr Volvo ville säga oss.

– Hoho? Känns det här bra? Lite till kanske? Pffft? En påtår?

Till slut gick jag in på macken för att be om hjälp.

– Hej, vår hyrbil … eh, den behöver pumpas, men j…
– Åh. Har du en sån modärn? En med display? Dom är som grinig, dom.
– Jå.
– Vi fyll på lite och ser vad han säg då.

Bilen fick lite luft och handpåläggning, men nöjde sig inte.

– Hä spela ingen roll. Han är ba grinig, han.

Så nu kör vi omkring i en bil som tror att den kör på fälgarna, men som inte alls mår dåligt.

Och så fikar vi. Ofta. Pappa hoppade efter just denna kaffemugg i plurret och meddelade att jo, det var uppfriskande. Ungefär 13 °C.
Orangeluvan slängde en kanelbulle på vår pappa som trots det mycket väldokumenterade bollsinnet hamnade i ett dike där bortom trädet. Jag letade stående så här tills den plötsligt bara dök upp med myror över hela sig. Kittla dödsskönt i kistan.

Nu har vi installerat oss på ett vandrarhem i Hemavan. Pappa gick direkt ut i köket och drog hela historien om vår resa för ett par gubbar som satt där och åt. När pappa nämnde farfars namn – Sten Stenson – ryckte en av gubbarna till och sa att nämen vaffan, honom hade jag ju som lärare i Älvsbyn på 1970-talet!

– Nejnej, sa pappa. Det var bror min. Sten Stenson.

(De hette verkligen exakt likadant, far och son. Jättepraktiskt.)

Share
18 kommentarer

I farfars fotspår: dag 1

Eskilstuna–Stockholm–Umeå

Pappa (farfars son) och lillasyster Orangeluvan och jag satte oss idag på ett relativt obekvämt tåg med pinnstolar och en högtalaranläggning från 1953. (Tågen heter SJ3000 but I beg to differ, SJ1953 passar bättre. Det kan hända att jag överdriver lite.) Vi ska nämligen gå i farfars fotspår från 1918.

Resan var lång som en resa till jordens mittpunkt, men Orangeluvan hade med sig kaffetermos, valnötsbrön, kladdkakor som måste ha kostat tusen spänn styck så goda de var, samt några hallongrottor. Pappa hade med sig en papperskarta och jag hade allt som en muminmamma ska ha i sina väskor.

Jag inledde resan med att ställa ryggsäcken rakt på plingaågåavknappen och fick skrika till busschauffören att jag plingade fel. Men så blev han tvungen att stanna ändå, för nån annan kanske ville av. (Det ville ingen. Gah.)
Jätteläskiga men väldigt små blodspår på perrongen på Centralen. Vi bestämde oss raskt för att detta var temat för vår resa.
Pappa åt för första gången i livet en falafelrulle.
SvD 1916. Två år innan farfar gav sig iväg på sin kaffefixarresa såg planerna för inlandsbanan ut så här. Det är området runt Vilhelmina och Storuman som intresserar oss inledningsvis.

 

De år som Inlandsbanan var i full gång, gick tågen på detta vis.
På pappas papperskarta skrev Orangeluvan in alla viktiga hållpunkter när jag läste högt ur farfars historia.

Farfars resa mellan Vilhelmina och Mo i Rana tog alltså fem veckor 1918, men då låg han sjuk åtminstone två av dem. Han träffade mystiska män som alla hette Stenmark och en gammal gumma som hette Stenmark även hon, och han träffade kamrater som dog och han råkade på älvpirater som ville råna honom på de 1,5 ton kaffe som han skulle forsla hem. Och det är den historien vi ska återuppleva under fyra dagar.

Ungefär så här.

Men resan har nästan inte börjat än. Först ska vi sova på ett roligt hotell i Umeå.

Där de har en sån här bagagekärra!

Andra natten sover vi på ett vandrarhem i Hemavan. Men tredje natten – torsdagen den 27 juni till fredagen den 28 juni – behöver vi sova någonstans i krokarna runt Storuman.

Problem: vi har inte lyckats hitta några lediga hotellrum eller vandrarhem. Vi skulle kunna göra som farfar när han på grund av bacillskräck blev utslängd från sitt bokade boende och bara knata hem till Stenmarkskan och charma henne samt erbjuda ett kilo omalet kaffe. Men vi är lite osäkra på om hennes hus står kvar.

Så här bodde hon, och enligt kyrkböckerna kan hon ha hetat Kristina Margareta Stenmark (1846−1928).

Har ni några tips? Släktingar som har AirBnB?

Här nånstans?

OBS: Vi är inte bekymrade. Det ordnar sig säkert.

UPPDATERING! Det ordnade sig! Vi ska sova i Storumans hotell Toppen! Toppen!

Share
14 kommentarer

Midsommardagarna 2019

Midsommarhelgen inleddes med ett flåsande telefonsamtal när jag satt med ett glas vin framför mig ute på lokal med basketpolarna. Det var min djefla man som ringde:

– Hallååååå, sa jag.
– Uff puff huff flåååååååååås.

Sa han. Alternativa tankar i detta läge:

  1. Jösses, han är kidnappad och ligger i en bagagelucka.
  2. Han är ute i skogen och springer och vill berätta att han nyss såg en älg och att den var gigantisk, men nu måste han be om ursäkt för att han ju glömde att ta en bild.
  3. Han har missat bussen och springer istället till stationen och är nu nervös för att han inte kommer ihåg om han kollade så att spisen var avstängd.

– Förlåt, vasaru?
– Huff … skrfnff å NYCKELN … pffgrt å sen HUR?

Nu ska vi tolka:

  1. Han skulle kunna vara kidnappad och fundera över bagageluckans NYCKEL, men folk med moderna bilar har ju inte nycklar. Alltså nej.
  2. Han springer i skogen, men nu handlar det inte om älgar. Däremot har han tappat bort BILNYCKELN. Fast eftersom han redan har gjort det en gång tidigare, är det otroligt. Alltså nej.
  3. Han kan ha missat bussen och kommer springande på att han inte låste huset med NYCKELN. Men huset är under sommaren fullt med folk, så det kommer inte att låsas förrän i mitten av augusti. Alltså nej.

– Va? Jag hörde inte! Stå stilla! Sätt dig ner! Andas!
– Flås flås flås flås. Jag var ute och sprang och tappade bilnyckeln!
– Igen! Vad bra, nu MÅSTE vi köpa ny bil!
– Jag har bett Julian [spanjoren] att komma och hämta mig!
– Okej!
– Jag skickar en bild på var den kan vara!

– Okej …?

– Lite risigt …
– Eller här! Jag skickar en bild till!

– Ålrajt …?

– Här är den säkert! Jag skickar en bild till!

– Mmmmm …

Alltså favorit i repris, fast förra gången ägde vi två bilar med två bilnycklar vardera:

Ni ser på bilden ovan hur det såg ut förra gången som Lottens lilla Olle i skogen irrade. Nyckeln sprang till skogs och sågs aldrig mer igen.

Nåväl. Jag drack lite mer vin med basketkompisarna, jämförde brutna fingrar och stukade näsor och pling plong, så ringde min djefla man igen.

– Kolla! Jag skickar några bilder!
– Har du hittat nyckeln?
– Jaaaaa!

– Heureka!

Helgen fortsatte med 25-årskalas, dans kring Godzilla samt med att min mamma föll och fick åka ambulans och sys med tio stygn (äcklig bild finnes). Huset fylldes till brädden och regnet rann ner i en säng som stod utomhus på vädring. Och så rånades mamma (med den trasiga handen) på sin handväska.

Share
44 kommentarer

Farfars resa 101 år senare: bakgrunden

Eftersom vi har så haltande generationer i släkten, är det 101 år sedan min då unge farfar på statens uppdrag begav sig till Norge för att köpa kaffe. Jag har berättat om farfar förut, så nu kommer en snabbrepris:

När min farfar Sten Stenson var 27 år, fick han ett hemligt uppdrag som innebar att han skulle ta sig genom halva Norrbotten för att köpa 1,5 ton kaffe för 7 000 kr. Han fick en pistol att skydda sig med och tog sig sedan från Vilhelmina till Mo i Rana via vattenvägar och på cykel. När han sov över i Vojmån fick han låna en sovsäck av en okänd karl ”som hade mått väldigt dåligt”. Inte undra på: mannen dog senare i spanska sjukan. Och farfar blev förstås sjuk …

Mellan 50 och 100 miljoner människor dog – de flesta var precis som farfar unga och friska, om än inte med massa pengar och kaffe i sikte. Sjuk och febrig, halvdöd och ynklig lade han sig och yrade i en tom stuga i den oländiga terrängen på gränsen mot Norge. Ingen visste var han var, ingen tog hand om honom – han skulle nog dö, tänkte han.

Och nu undrar ni vad detta har med verkligheten att göra detta nådens år 2019.

En ledtråd som visar bilväg.
En jädra kass ledtråd som visar tågväg.

Detta är vad vi ska göra nästa vecka. Med pappa (f. 1937) och lillasyster Orangeluvan ska jag åka farfars rutt från 1918! Vi ska naturligtvis köpa kaffe i Mo i Rana, men kanske i blygsammare mängder.

Som ni ser går det inte att åka tåg hela vägen, som vi inleder med att tuffa till Umeå. Sedan hyr vi en bil och åker vidare. I Vilhelmina ska vi leta reda på var farfar bodde och hela vägen har vi gamla bilder att jämföra med. Vi kommer inte att kunna åka vattenvägen som farfar, men här kommer en bild på en av båtarna som han klev på.

Bilden är tagen 1917, men det var i oktober 1918 som farfar stod så här.

Till grund för vår resa ligger en rullbandsinspelning som pappa gjorde med farfar 1973, där han ingående berättar om hela äventyret.

Fortsättning följer nästa vecka! Kom gärna med tips och frågor!


I farfars fotspår: dag 1

I farfars fotspår: dag 2

I farfars fotspår: dag 3

I farfars fotspår: dag 4

Share
29 kommentarer

Herrmiddagen juni 2019

Sedan ungefär 2001 är jag ett par gånger per år medbjuden till en herrmiddag som varande den enda damen. Hur det kom sig från början vet jag inte, men däremot vet jag att herrarna

  • lär mig hur det funkar i den lite finare världen
  • upplever livets skiften lite före mig (jag är ungefär tre år yngre)
  • äter och dricker mycket, länge och gärna
  • har samma referensramar som jag.

Igår var det som vanligt fast helt annorlunda: Sten Feldreich satt vid bordet strax intill oss. Han må vara den skönsjungande Bengts son, men framför allt är han ju basketspelare.

Basketlandslaget 1975. Stående: Mike Perry, Håkan Wettersten, Dick Degernäs, Peter Nyström, Werner Schaffer, Bengt Lööv, Bo Persson, Kari Marklund, Miki Herkel. Sittande: Sten Feldreich, Thomas Tjäder, Jan Hjorth, Tommy Hansen, Peter Niegmann, Jörgen Hansson, Torbjörn Taxén.

Jag smygtog bilder på hur Stene (208,5 cm) böjde sig dubbel när han gick in på toa och jag försökte snegla på honom diskret och jag försökte verkligen komma på en anledning att gå fram och prata med honom. (Vilket jag har gjort en gång tidigare utan större framgång; jag var oerhört blek och ointressant.) Sedan drällde tusen och en andra kändisar in i en sådan fart att jag höll på att sätta rödingen i halsen.

Vidare lärde jag mig igår att man numera gärna åker på skidsemester till Kanada. Och tar helikopterliften upp på toppen och sedan snirklar sig ner off pist och riskerar lifvet.

– He-he-helikopterlift? sa jag så att sparrisen stod som ett paraply ur munnen.
– Ja!
– Men är det inte helvetiskt dyrt?
– Jo! Och så måste man investera i lavinspade, karbiner, isskruvar, lavinsond, specialkompass, klättersele, transceiver, höjdmätare, avalung och …
– Vänta, måste anteckna. Ava…lung?
– Ett slags snorkel som är bra om man är begravd i en lavin.

Tydligen en avalung.

Sedan fick jag se små filmsnuttar som visar hur vettvillingarna till medelåldersmän klättrar omkring på klippavsatser och bergskammar med skidorna på ryggen och slalompjäxor på fötterna.

– Jag kan ju inte ens GÅ med slalompjäxor på fötterna! sa jag och trampade en av herrarna på foten när jag skulle bevisa min klumpighet.
– Men numera finns det speciella slalompjäxor som liksom öppnar sig baktill så att m… ja. Du fattar.

Jag bara gapade. Skidåkning medelst bergsklättring låter ju som höjdhopp i pik, diskus med trippel lutz och boxning i balettskor.

De nio herrarna och jag lyckades inte bli utslängda denna gång (vilket vi har blivit tre gånger tidigare), men vi kanske var – när jag nu tänker efter – lite väl högljudda när vi jämförde föräldrarnas status, knävärk, segelbåtslängder och uppväxt under det numera ljuvliga 70-talet. Mest tjoade jag nog när det visade sig att jag och en av de distingerade männen mindes hur ett par i Luleå ville döpa sitt barn till Grus i analogi med Sten och Stig. Jag trodde inte att någon annan än jag mindes detta, och vände mig till mitt husorgan: SvD:s arkiv. Bevis!

Svenskans förstasida 26 maj 1981!

Mot min egentliga vilja lyckades jag hoppa på sista tåget hemåt, där jag hamnade bakom en man som satt och kräktes morotstärningar. Se det, det var en festlig kväll!

Share
21 kommentarer

Barfotakillen på 70-vägen

– Hallå, mamma! hördes Tjugofemåringens röst i telefonen.
– Helloooo, long time no see. Ni åkte för 45 sekunder sedan va?
– Jo, men hör nu. Vid första rondellen från er, såg vi en kille som gick barfota i vägrenen. Han såg inte okej ut, men vi vände inte.
– Det är lugnt, jag hoppar i bilen!

Jag tittade på mig i spegeln: omaka sandaler, ett par ursnygga basketshorts, ett utslitet basketlinne från 1997, håret uppsatt i en tofs igår kväll. Helt okej.

Sandalerna, dock utan mina fötter.

När jag körde jag förbi busskuren vid vårt hus, såg jag att där satt ju min djefla man och spelade gitarr pga. den fina akustiken. Jag vinkade till honom. Han tappade sitt plektrum. Jag körde mot 70-vägen.

Jahapp, där gick verkligen en ung kille barfota i vägrenen. Bilarna for förbi i 90 knyck, som de ju gör på en rak 70-väg. Jag saktade ner, drog ner rutan och tjoade:

– Hallå, är du okej?
– Ja.
– Men du går barfota?
– Jag ska köpa ett datorspel.
– Vardå?
– På köpcentret dääär.
– Men då går du åt fel håll.

Killen tittade på mig. Jag tittade på honom. Han tog sats. Och så sa han:

– Kan du … kan du köra mig dit?
– Javisst. Men var har du skorna?

Medan grabben satte sig i bilen och mycket noggrant tog på sig säkerhetsbältet, visade det sig att han hade rymt hemifrån klockan sju i morse. Klättrat ut genom fönstret. Att han inte hade nån mobil. Inte kunde några telefonnummer. Och inte visste var han bodde. Jag anade hur det låg till, och chansade:

– Men har du någon kontaktperson?
– Ja.

Kontaktpersonen hade det vanligaste svenssonnamnet som man kan ha i både för- och efternamn. Ogooglingsbart. Precis som Orangeluvan brukar göra med rånare och banditer, bjöd jag därför hem honom.

– Nu åker vi hem till mig. Jag bor i ett stort hus fullt med folk. Du kommer att få träffa min man också.
– Okej.
– Känns det lite konstigt att jag bara tar med dig hem så här?
– Ja, lite.
– Har du gått långt?
– Från Åväbbla. (Han sa namnet på ett ställe jättelångt från Eskilstuna.)
– Oj! Och var bor din kontaktperson?
– I Tjottahejti. (Han sa namnet på ett annat ställe jättelångt från Eskilstuna.)
– Och du har gått barfota sedan klockan sju i morse?
– Ja.

När vi körde förbi busskuren, sa jag:

– Där är min man.
– Oj, sa barfotakillen.

När vi kom in i huset sa Sextonåringen:

– Hej! Jag ska bara ut en stund.
– Jaha. Vad bra, sa barfotakillen.

Vi satte oss vid köksbordet och pratade och försökte lösa situationen på bästa sätt. Han skrev sitt väldigt svåruttalade namn på ett papper. Tjugoettåringen kom yrvaken ner till köket.

– Hej. Jag ska bara äta frukost.
– Jaså, sa barfotakillen.

Vilket han gjorde. Så kom min djefla man in och sa:

– Hej! Spelar du basket med spanjoren?
– Nej, sa barfotakillen, som var minst 1,90 m.

Så pratade vi en stund till, innan jag ringde till polisen. Hos 114 14  hamnade jag i en kö som till rea på Ikea, så jag ringde 112. Och hamnade hos en inte särskilt förstående växelmänniska. Till slut kom jag fram till polisen i Eskilstuna, där jag förklarade problemet och fick veta att det var bra att jag hade ringt. (Puh.) Efter tusen och en frågor kom det förlösande, som jag själv inte hade tänkt på:

– Har han något personnummer?

Det hade han! Och så löste sig allt i en himla fart: personnumret ledde polisen till folkbokföringsadressen, där grabbens mamma svarade. Nej, hon hade inte varit orolig, men det var ju bra att han var hittad. Kunde vi möjligtvis köra hem honom? Ja, det kunde vi.

Barfotakillen och jag (Chicago Bulls-shortsen!) på väg att möta mamman.

Och så var det gjort. Man ska ta hand om folk, det ska man.

Share
27 kommentarer

Gotlandsfärjan och hur man missar den

Först måste vi klargöra: jag är en hejare på att komma i tid. Jag håller avtalade tider som vore jag ett atomur hela jag. Och jag vet hur Gotlandsfärjan funkar.

Man MÅSTE vara på plats 20 minuter för avgång. Så hur kom det sig då att det såg ut så här igår morse?

Man ser det inte, men båten är fortfarande i hamn: den avgår om 12 minuter.

Jo, vi körde som sig bör hemifrån i god ordning. Sedan fastnade vi i det som på tyska kallas ”Stau”. I två mil körde vi som sömniga sniglar i sirap.

Inom parentes: Familjen Stenson reste runt i Europa per bil på 1970-talet, och vart vi än kom och fastnade i trafikstockningar, sa våra föräldrar att det var Stau. I Tyskland var det dock aldrig Stau. Och gå nu inte till Gooogle translate och fråga vad Stau betyder, för då får ni fel svar.

Ledtråd till problemlösningen: ”traffic jam”.

Det var bara jag och den sömnige Sextonåringen i bilen under denna trafikstockning – och han sov som en stock. Jag hummade, mumlade, tittade på klockan och kollade med GPS:en. Grindarna skulle stänga 08:40, och vi skulle vara framme 08:25.

… 08:32

… 08:33

… 08:37

… 08:48!

Denna kamp mot klockan förlorade vi (som ni redan har förstått) till slut med åtta minuter. Vi var inte ensamma; på parkeringen hittade vi en bil med fyra bedrövade medelålders män som skulle komma att missa årets fest på ön. Men varför skulle vi då till Gotland in the first place?

Jo, vi skulle ju hämta hem Tjugoettåringen, som har bott inhyst i ett BnB sedan i september, men som inte får bo kvar eftersom hyresvärdinnan och alla andra gotlänningar tjänar en halv förmögenhet under sommaren och en årsinkomst under Almedalsveckan. Han hade packat sina prylar som man ju gör när man ska åka bil: i en väska och 312 papperskassar. Jag ringde:

– Hej! Vi missade Gotlandsbåten så nu måste planerna ändras. Jag föreslår att du cyklar till Jula och köper den största väskan de har, åttio liter eller så. Packa så mycket du kan och lämna kvar resten.
– Ooooh, nej, cykeln?
– Jahapp, cykeln får stå kvar till du kommer i höst.
– Okej!

Nu är vi ju inte ensamma om att ha missat anslutningar och då särskilt Gotlandsbåten.

Niklas i kommentatorsbåset:

”Första våren med Fattigstugan bytte vi golvet i min utställningshall (alltså en hall med utställning i). När golvet var färdigt laserade och oljade vi oss så att säga ut och låste dörren för att åka hem till Stockholm.
   Det här skedde på den tiden då färjorna gick på regelbundna tider. Nynäshamn–Visby avgick alltid 11.15 och Visby–Nynäshamn gick alltid 16.45, det visste jag alldeles säkert.
   Vi anlände till Visby 16.00, i god tid för att checka in. På håll såg vi att planen framför färjan var tom. Väldigt konstigt att inte några nervösa passagerare kommit några timmar i förväg som de brukar göra. När vi kom närmare såg vi att de började dra för gallergrindarna framför incheckningskurerna. Färjan Visby–Nynäshamn går alltid 16.45. På vardagarna alltså; på lördag och söndag går den 16.00.
   Det här var lördagen i Kristi Himmelsfärdshelgen och H var tvungen att vara på jobbet på måndag morgon. Alla söndagens färjor till Nynäshamn var fullbokade, den enda båt det fanns plats på var en som gick söndag morgon klockan 06.30 till Oskarshamn. Eftersom vi inte kunde gå in i Fattigstugan blev det en hotellnatt i Visby, tidig färja till Oskarshamn och en riktigt lång och tråkig bilfärd hem.”

Ni andra får gärna bidra med era missar!

Tjugoettåringen fixade allt galant i sin ände med

  • extraväskor
  • cykelparkering
  • kompis med förrådsutrymme
  • promenad ner till klockan-fem-båten mot fastlandet med två rullväskor med påhängande ryggsäckar samt en ryggsäck på ryggen.
Han skickade denna bild från städningen av det lilla inackorderingsrummet.

Men vi då – Sextonåringen och jag som skulle tillbringa tolv timmar på Södertörn?

Ösmo kyrka räddades från översvämning.
Vi kröp under bilen då och då och kollade om det påsvetsade avgasröret satt fast.
Vi följde instruktionerna till Moa Martinsons stuga lite för väl; ”kör tills vägen tar slut” betyder inte att man ska ut på myrmarker.
Utanför Moa Martinsons lilla stuga satt vi i regnet och åt överblivna pizzarester.
Moa Martinsons lilla stuga togs sedan omhand. (Man FÅR smyga omkring och titta in genom fönstren!)
Hon hade Svensk Uppslagsbok (inte i bild) och en förtjusande vedspis!
Kusin Hanna som gick ut nian fick överraskningsbesök.
Lillasyster Orangeluvan såg till att vi åt upp urbenade kycklinglårfiléer med skinnet kvar.

Närmare 21-tiden kom till slut färjan, och via en sjujädra omväg upp till Stockholm – eftersom jag inte ville åka på slingriga vägar utan mitträcke en gång till – kom vi hem helskinnade.

Ditvägen: 13 mil..
Hemvägen: 16 mil.

Hemvägen tog NIO minuter längre …

Share
39 kommentarer

På Nedre Manilla

Nedre Manilla? Nu tror ni att jag har varit i Filippinerna. Eller i Australien, Mexiko och USA. Och så rycker ni på axlarna och fnyser för äsch, där har väl alla varit.

Men nej, jag har varit på födelsedagskalas i ett fantastiskt hus på Djurgårn (stavar jag det plötsligt lite föraktfullt). Jag testade att ta mig dit på en sån där förnicklad sparkcykel som ligger i varenda buske i hela Stockholm. Uppförsbackar gick bra, nedförsbackarna var oerhört läskiga och på grusvägarna var det obehagligt stötigt – och inte alls kul.

Och så åkte jag förstås lite vilse.

Villan är som ett museum. Allt är så vackert. Väggarna är klädda med fasta bokhyllor och jag såg till att klappa på alla uppslagsverk så att de inte skulle känna sig övergivna. Möblerna är som konstverk.

Men det äääär inte ett museum: man får sitta på alla sittmöbler och klämma på alla pryttlar och … hm, vad kan det vara som ligger på skrivbordet där i höger bildkant?
Se där. En almanacka från 1930. Synd att det inte stod ”tdl 14:30” och ”kontakta kungen” eller kanske ”xxx: 435-7”.

Det var som att rumla runt i ett museum och äta god mat tillsammans med Karin Boye, Per-Anders Fogelström, Jaques Werup, Tove Jansson och alla andra författare som ni någonsin kan komma på – för de satt på väggarna och tittade ner på oss.

(Ni kan ta bort ljudet: det är bara ett himla kackel.)

Ser ni vem som har hamnat under trappan i skamvrån?

När jag vandrade omkring högst upp i Eva Bonniers avdelning, klev jag plötsligt in i ett stort, tjockt spindelnät. Jag var lika cool som någonsin Indiana Jones, men såg till att frustande och fräsande för alla som var i närheten berätta hur kul detta var.

Och så såg jag ut såhär inför allt som dök upp i de olika rummen.

Man skulle kunna tro att jag for omkring som en galning och tjoade och pratade med allt och alla och var som kusinen från landet som inte riktigt kan föra sig i fina kretsar. Jomen. Eller så kan man bara se på mig som en oerhört lättroad en.

– WOW! Nästan som en lönndörr!
– HERREGUUUD! EN ISBJÖRN!
– NÄMEN alltså vilket vackert kakelgolv!
– KOLLA KOLLA KOLLA! Det är stökigt bakom soffan!

Det sista som hände var att vi stod i en rörig kö och försökte säga adjö till värden – vår gamle kollega från tiden på Nationalencyklopedin. Ett vaket öga berömde min kompis’ fantastiska skor från anno dazumal, men påpekade att det ju var opraktiskt att ha matsäcken där nere.

Förmodligen hade hon gått omkring med detta stackars genomborrade geléhallon i en timme eller så.

Sedan var det dags att testa nästa färdmedel: EU-cykeln. Jag har ju i två år hyrt cyklar i Stockholm och njutit av att fara fram på ett effektivt och smidigt sätt. Tyvärr var det något problem med upphandlingen av cykeluthyrningen, så de försvann.

Istället erbjuds man dessa gröna EU-cyklar.

Och nu ska ni få höra hur dåliga de är: JÄTTE.

Dåligt:

  • appen
  • sadeln som inte går att höja
  • skrangligheten
  • ingen bakåtbroms
  • ingen pakethållare
  • ingen växel.

Bra:

  • två hjul.
Share
26 kommentarer