Jag läste ett långt och intressant dokument i SvD om månlandningen 1969. Läsekretsen hade fått bidra med sina minnen som ”jag minns inget” och ”vi knackade på hos en helt okänd familj och bad att få kolla på deras tv”.
Men plötsligt ryckte jag till. Hade jag månne upptäckt en slamkrypare? En Stefan (7 år) mindes:
En sjuåring med kassettbandspelare redan 1969? Nääää, eller va? Kanske?
Här kunde jag lugnt ha googlat och fått mitt svar på några sekunder, men istället betedde jag mig som vore det 1969. Jag resonerade mig fram till ”fakta”.
– Kolla! Inte hade man väl kassettbandspelare 1969? Det måste väl ha varit rullband fortfarande?
– Vad är rullband?
– Kassettbanden kom väl till oss i början av 1970-talet?
– Jag vet inte, jag föddes 2002.
– Okej, pfft, men jag föddes 1964 och jag vet att man hade elbilar 1897!
Men mina jämnåriga då? Ah, vad bra, vi är helt överens. Inte 1969. Snarare 1973. Möjligtvis 1971. Absolut 1976.
– Mamma. Kolla. Här.
En av ätteläggarna visade upp en Wikipediasida i sin mobiltelefon ity dessa ungdomar inte har lika motsträviga och feta fingrar som jag – och dessutom lasersyn utan läsglasögon.
Men gah. Stoppa pressarna. Jag hade helt fel. Så nu pratar vi inte mer om det, utan fokuserar på vad vi minns av månlandningen!
Broder Jakob och jag lyftes (iklädda matchande frottémorgonrockar) av mina föräldrar över till grannen Rolf Carricks (vet inte varför jag minns hans namn) lägenhet på Vildanden i Lund. Han hade en liten tv med två spretande antenner i en bokhylla som kan ha varit en Ivar (som introducerades 1967). Alla de vuxna åt pizza med ansjovis på och drack öl i väldigt tjocka glas.
Månlandningen minns jag absolut inte ett dugg av – bara att den skedde där, i den lilla, lilla tv-rutan.
Och ni?
Vem lyfte dina föräldrar och broder Jakob?
Jag vet att jag såg den. I den jättesvartvita teven i dåvarande sommarstugan, ity det var på sommaren. Teven fanns kvar rätt länge och blev allt mer omodern och åkte väl ut när den slutgiltigt hade slutat fungera. Jag minns däremot ingenting av sändningen eller vad som hände mer kring teven. Skyller på låg ålder (densamma som Broder Jakobs, plusminus).
Haha! Tack, Cecilia N! (Jag har korrat nu!)
Det här visste ni inte om månlandningen 😉
LW: är rädd att någon tror på påståendet i din länk.
Ja, Örjan, så kan det vara – folk är helt enkelt inte riktigt kloka! (Hur har det gått med höfttrubblet förresten?)
De som tror på vad som helst lär då köpa det här också, efter Opportunitys dödförklaring tidigare i år. En pärla i sitt slag.
En annan konspirationsteori är att Lasse Åberg och Jon Skolmen aldrig reste till Kanarieöarna.
(cred. Hans Carstensen)
En gjusunge (unggjuse) tycks vara ute och flyga. De båda andra sträcker på vingarna.
Här har vi bara harar. Såg tre igår, två stora och en mindre, och de stora igen idag morse. De verkar föredra gräsmattan framför blomkrukorna.
Jag trodde länge att jag mindes detta, men icke. Född i april 1967 och det jag faktiskt kommer ihåg har visat sig vara TV-bilder rörande Apollo 13, som hamnade i trubbel i april 1970. Ett tydligt minne är att morsan säger ”Men ska de inte få komma tillbaka ner???” Usch.
Sommaren 1969, jag hade slutat gymnasiet i den gamla skolstaden och skulle flytta till Göteborg och universitetet. Hade nåt sommarjobb men minns inte vilket just den här sommaren.
Av månlandningen minns jag Arne Thoréns röst i radion, de flimrande bilderna på TV och tecknad grafik som förklarade olika moment under färden; men är det minnen från 20 juli eller från alla tillfällen det körts i repris? Grafiken var nog från direktbevakningen förstås, med Bengt Feldreich.
Minns också att jag var fascinerad både av månfärderna och av de aktivister som sa att det fanns viktigare problem på jorden att ta hand om. Jag var definitivt inte konflikträdd och hävdade att vi måste kunna göra både och.
(Eller är det också en efterkonstruktion?)
Jag har hittat massa efterkonstruktioner när jag har kollat på mina föräldrars gamla numera blekta bilder från 70-talet. Det är fan inte mycket jag minns ”på riktigt”!
Hahaaa, tack för den, Christer. the Long Distance PT!
(Och apropå PT, så är jag tydligen en jävel på att träna upp armar och bål, medan benen är sladdriga som små spagettisar.)
Bokhyllan kan ha varit KF:s Spikahylla. Kom 1969 tror jag.
Bra jobbat, Lotten! Då är det bara att köra mer benböj, wall balls och thrusters, eller vad nu fysion har sagt att du får göra. Ass to the grass!
Å, nu är den är linslusadvokaten S*lb*rsk* ute och surrar. Han tror att målet mot rapparen kommer att tas upp så snart som möjligt eftersom det fått sån uppmärksamhet. Idiot: Mål där någon är frihetsberövad tas alltid upp så snart som möjligt.
Och det vet S. Varför ska han ut och låtsas nåt annat!?
För att han är väl inblandad och är han inte det så vill han framstå som att han vet något som andra inte vet. Som vanligt.
Det är en ovanligt tröttsam typ även för oss utan juristutbildning.
Jaa, Ninja. Han vet ju mycket väl att vissa mål har förtur: till exempel såna som gäller vårdnad av barn (ingen som invänder mot det antar jag), att folk inte ska sitta frihetsberövade längre än nödvändigt (inget fel med det heller), bland annat. Att insinuera att svenska rättsväsendet faller till föga för t.ex. sånt som det blir ståhej om är ju ganska löjligt, och obegripligt. Vad han tror att han ska vinna på det, vill man undra. (Ja, jag är upprörd.)
Men han är ju alltid där och kväker, vare sig han är involverad eller inte.
Det är som att han tror att ingen annan fattar någonting, så han måste leka en väldigt liten storebror och UPPLYSA den korkade menigheten.
Bulle?
Jag tycker att han ska ta av sig slipsen, sätta sig på bryggan, doppa tårna i vattnet och läsa en god bok istället, han S*lb*rsk*.
(Och så tycker jag mycket om din initierade upprördhet, Ökenråttan!)
För övrigt gläds jag mycket åt att ni tittar in här, även om jag själv är ute och irrar!
Bra ÖR! Initierad upprördhet är mycket bättre än allmän och okunnig upprördhet.
Alltså, jag föddes sommaren 1969. Någon månlandning minns jag inte, men hemma hade vi en serie stora fantastiska bilder i svartvitt med vaxad yta från händelsen, tagna med en Hasselbladskamera. Nu finns bilderna hos min storebror, men vaxet flagar, så de är inte lika glansiga längre.
Fö. gillar jag att du kollade fakta på det gamla hederliga sättet. Faktakoll är så rätt idag! Det där med minnesbilder av större och avgörande händelser är ju inte helt lätt att lita på, det finns många exempel på när hjärnan har ändrat minnet: flashbulb memory.
Jag undrar stillsamt om Trump hade tvittrat att Löfvén hade svikit det kaukasiska samhället om Asap hade varit ljushyllt.
Historien om ASAP Rocky är helt osannolik – som en klantigt filmmanus liksom. Och så är det intressant att se de svenska skrivreglerna kicka in … lite …
Ute i den stora världen heter han A$AP Rocky med med ett uppkäftigt (nu var jag lite ironisk) dollartecken, vilket Trump faktiskt skriver i sina tweet. Men alla svenska tidningar skriver ASAP Rocky.
Nu måste vi utreda vad ASAP står för. Inte ”as soon av possible”, väl?
Aha! ”Always Strive and Prosper”. Hm.
Hurra! Nu har jag hittat ett förträffligt ord: bästsäljarutförlighet. Det är filmrecensenten Mårten Blomkvist som använder det. En utmärkt sammanfattning av vad jag mest har emot den storsäljande så kallade feelgood-litteratur, som envisas med att synnerligen utförligt beskriva ALLT. Böckerna blir långa på så sätt, men träliga att läsa.
Innan antikvariatet Alfa slog igen köpte jag bl.a. en bok av bästsäljarförfattaren Harold Robbins: Never love a stranger. (Ja, just den: Sybil Fawlty läser den i avsnittet om Waldorf-salladen. Basil talar nedlåtande om boken och författaren men när ett USAnskt par talar berömmande om boken måste Basil så klart ändra sej: ’Jaha, ni menade Harold Robbínnns.’) Denna bok är 375 sidor lång och otroligt träig, just på grund av den där bästsäljarutförligheten. Tack Mårten B.! Och nej, jag orkade inte läsa ut eländet.
Jag tycker det är skönt att man blivit så gammal att man vet vad man gillar, och kan strunta i att läsa och läsa ut sånt man inte gillar.
Nutida svensk skönlitteratur är ofta så undermålig/tråkig att jag helt avstår.
På Bokbörsen hittade jag två gamlingar, den ena vet jag är bra, den andra ska bli spännande att läsa.
De tretton klockorna av James Thurber, och Kleinzeit av Russel Hoban.
Här testar en engelsk popgrupp sina nya kassettbandspelare cirka 1965.
DEN bilden, Magnus A, den är ju helt fantastisk! (Och nu, om inte förr, måste jag ju inse hur fel jag hade.)