Umeå–Vilhelmina–Storuman–Hemavan
Denna morgon klev vi upp för att äta frukost på det roliga Stora Hotellet i Umeå.
– Roligt? undrar ni förstås.
Jo, det är ett hotell från mitten av 1800-talet och vid en av restaureringarna blev arkitekten knasgalen och tog tillvara på ALLT som skulle ha slängts.
Stora hotellet i Umeå var TOPPEN. Frukosten var fantastisk, läget perfekt, personalen hjälpsammare än de flesta – och när vi kom med en gigantisk termos och bad att få lite kaffe i till resan, fylldes den med ett självklart leende tills det inte fick plats en droppe till.
Efter en förvirrad stadsbusstur ut till ett industriområde, lyckades jag hämta den bil som vi bokade för vad som känns som en halv evighet sedan. (Men det var blott tio dagar sedan. Mycket underligt.) Dunderåket är så modernt att jag nog inte ens har suttit i en så modern bil förut. Startknapp, farthållare, växla-nu-indikator och … och … va? En sjunde växel?
Orsaken att vi åkte till Vilhelmina var alltså att min farfar 1918 på sin resa mot kaffeköpet i Mo i Rana utgick därifrån. Han jobbade vid järnvägen som förman, och bodde just då där, i Vilhelmina. Vi irrade runt lite, hamnade mitt i en konfirmationsrepetetition i kyrkan, stod länge och filosoferade öven konstig gravsten, trillade in i en secondhandbutik som inte hade stockholmspriser – och körde plötsligt rakt på järnvägsstationen.
Vi körde vidare och pappa läste för oss ur ett nyskrivet manus vad farfar hade berättat om sitt äventyr. Några mil efter starten sov han i en banvaktsstuga i en lånad sovsäck och precis när vi skulle köra några mil till för att leta efter en trolig plats, plingade bilen till. Vad nu?
Så vi stannade och bestämde oss för att det var på just denna plats som farfar hade slagit läger och blivit sjuk och sedan inte kommit vidare på två veckor.
Farfar låg plötsligt för döden – blott ett par mil hemifrån – men visste det inte. Han var så sjuk att han inte ens kunde gå själv. Av hjälpsamma SJ-anställda och ortsbefolkningen lades han isolerad i en stuga dit en flicka som hette Anna kom ett par gånger om dagen för att ge honom något att äta, slänga ved i öppna spisen (och kanske kolla om han fortfarande levde). Nu citerar jag pappas text som utgår ifrån ett rullband som min farfar spelade in 1973:
Men så kom Anna inte. Under ett par dagar fick han klara sig själv och var nu så dålig att han inte ens kunde släpa sig till rummet intill, där det fanns telefon. (Redan i slutet av 1800-talet var Sverige världens telefontätaste land, och telefonapparater var en stor exportartikel. Och år 1918 registrerades enligt Svensk Statistisk årsbok över 400 miljoner telefonsamtal i Sverige! Det verkar ha varit så att i alla byar fanns det åtminstone en telefon, som användes av byns alla invånare.)
Han lyckades dock rulla några varv från sängen fram till spisen i rummet, där han tidigare sett att det fanns stickor och ved. Med stor möda fick han in ved i spisen – och som den inbitne rökare han var – hade han alltid tändstickor på sig.
Han lyckades få elden att ta sig och stängde luckan till spisen. Sedan måste han ha svimmat av för han vaknade så småningom av att han hade bränt sig, eftersom han låg alldeles intill spisen. Han lade in ny ved, lite i sänder, tuppade av igen, och så fortsatte han hela dagen.
Till slut dök Anna upp igen. Hon berättade att ”en stor och stark karl på två meter, som heter Ove” hade cyklat in till Vilhelmina för att hämta medicin till vår farfar. På hemvägen, när han bara hade en halv mil kvar, hade han cyklat omkull och förlorat medvetandet – men så småningom hittades och han och medicinen kunde föras till byn. Där låg cyklisten nu nedbäddad i ett annat hus: han hade förstås fått spanska sjukan även han.
Men vi mår bra år 2019! Allt på resan är fantastiskt och underbart. Kolla bara på den här tapeten på ett värdshus där vi åt lunch!
Farfar må haft problem med dåliga cykelvägar, spanska sjukan, kamrater som cyklar ifrån honom och hotell som inte släpper in honom. Vi i vår tid har även våra små bekymmer. Några mycket förvånande bekymmer.
Att köra bil på punkadäck som verkar vara hur fulla med luft som helst är … spännande. Vi svängde in på en mack och gjorde vad vi kunde: googlade lämpliga tryck (det fanns ingen bruksanvisning i finbilen) och försökte förstå vad herr Volvo ville säga oss.
Till slut gick jag in på macken för att be om hjälp.
– Hej, vår hyrbil … eh, den behöver pumpas, men j…
– Åh. Har du en sån modärn? En med display? Dom är som grinig, dom.
– Jå.
– Vi fyll på lite och ser vad han säg då.
Bilen fick lite luft och handpåläggning, men nöjde sig inte.
Så nu kör vi omkring i en bil som tror att den kör på fälgarna, men som inte alls mår dåligt.
Nu har vi installerat oss på ett vandrarhem i Hemavan. Pappa gick direkt ut i köket och drog hela historien om vår resa för ett par gubbar som satt där och åt. När pappa nämnde farfars namn – Sten Stenson – ryckte en av gubbarna till och sa att nämen vaffan, honom hade jag ju som lärare i Älvsbyn på 1970-talet!
– Nejnej, sa pappa. Det var bror min. Sten Stenson.
(De hette verkligen exakt likadant, far och son. Jättepraktiskt.)
Ujuj, vad det här var intressant! Sen tycker jag om din ninja-pose med kaffemuggen.
Hamnade pappa i diket?
Hade kanelbullen ett väldokumenterat bollsinne?
Följer med spänning. Undras om du såg några av mina släktingar på körrgårn?
Jag kommer ju bara att tänka på Nils Poppe när du skriver Sten Stensson.
Väldigt intressant historia förresten, glömde att skriva det i mina något intressesnäva kommentarer till förra inlägget. Ser fram emot nästa avsnitt!
Hur man läser. Först en bildtext där det talas om att skyffla kol och sen får lille farfar sova i en lånad kolsäck. Var det ju inte, förstås, utan sovsäck. Men den där fellästa kolsäcken gjorde alltihop ännu eländigare.
Jag associerar som PK. Var han släkt eller inspiration eller bara en vanlig namne? Jag menar Sten Stenson som jobbar på SJ. Hur sannolikt är det? Poppe kunde ju lika gärna berättat om Knut Knutsson Knuut.
I min något mindre moderna Volvo finns lufttryckssiffrorna på insidan på tankluckan.
Det är antagligen logiskt enligt någon annans huvud.
Haha. Jag råkar vara produktansvarig för Driver Alert Control, d.v.s. funktionen som visar en kaffekopp och säger att det är dags för en paus. Lika vanligt som att man är trött när man får en rekommendation att ta rast är att man varit lite distraherad under de senaste minuterna. Att man tittat mycket bredvid vägen eller på sina medpassagerare och på det sättet uppvisat en körstil som påminner om den när man är trött. Vanligen att man glider ut mot väglinjerna och/eller gör lite kraftigare rattutslag.
När det kommer till systemet som mäter däckstryck så mäter det däckstrycket indirekt. Det är vanligen svårt att mäta på saker som snurrar. (Fundera gärna på hur kablarna till knapparna i ratten lyckas undvika att bli ett råttbo när man snurrar på den.) Denna indirekta mätning gör att det lite nu och då blir knas. Jag aldrig tidigare sett att det varnas för alla fyra däcken på en och samma gång. Vanligtvis är det dock falskt alarm. Stanna och gå ur och titta på däcken. Ser det normalt ut gör man bara en ny kalibrering av systemet. Detta finns som menyval i menysystemet för bilen.
När pappa kom till Sverige reagerade han på alla telefoner som fanns i varenda hus. Till och med på landet hade alla hus telefoner. Så var det inte i Tyskland på den tiden. (Tidigt 60-tal)
Nu för tiden har husen inga telefoner, men varenda kotte har (minst) en telefon i fickan.
Flygbengan: Fantastiskt! Nu saknar jag definitivt uppmaningen att ta paus. Eftersom det bara är jag som kör (Orangeluvan har inte kört bil sedan Eldkvarn brann och pappa är lika gammal som Eldkvarn), märkte jag inte att jag blev trött och eftersom bilen är strängt upptagen med att ständigt be mig att kalibrera, har den inte lyckats tala om för mig att jag är trött och behöver kaffe.
DÄREMOT är den efter varje stopp fokuserad på att säga att vi måste stänga dörrarna och ta på oss bältena, hur väl vi än lyder denna order.
Lite grinig bil, ja!
Och oj, jag borde felsyfta oftare! Nu har bullen bollsinne och pappa hamnar i diket i all evighet, amen!
Fotspårsresor är kul och så hittar man så mycket annat spännande på vägen.
Min bil är kinkig med däcktrycket! Inte är det en flashig ny Volvo, utan en 2012 Mini. Jag bor där det normalt är varmt (över 22C dygnet runt nästan konstant mellan maj och oktober) och när det blir lite kallt* en dag på höstkanten så tror den att vi inte har rätt tryck i däcken. Det brukar vi ha och man får kalibrera om och ALLTID leta leta i bruksanvisningen för inte kommer man ihåg hur man gör?
*bilen och jag är nog inte överens om vad som är kallt, men det kanske är mer troligt att det är när det är en stor temperaturförändring som den får fnatt? Oftast är det efter den första riktiga kallfronten när det sjunker från 22-23C ner till 10C. Mmmm kallfront.
Valde ni den vackraste platsen ni kunde hitta i hela Norrland när ni skulle fika, kasta bulle och ramla i diket, eller var det bäst att tvärnita när bilen äntligen pep ”Fika!”?
[…] Bakgrund Dag 1 Dag 2 […]
[…] Dag 1 Dag 2 Dag […]