Eskilstuna–Stockholm–Umeå
Pappa (farfars son) och lillasyster Orangeluvan och jag satte oss idag på ett relativt obekvämt tåg med pinnstolar och en högtalaranläggning från 1953. (Tågen heter SJ3000 but I beg to differ, SJ1953 passar bättre. Det kan hända att jag överdriver lite.) Vi ska nämligen gå i farfars fotspår från 1918.
Resan var lång som en resa till jordens mittpunkt, men Orangeluvan hade med sig kaffetermos, valnötsbrön, kladdkakor som måste ha kostat tusen spänn styck så goda de var, samt några hallongrottor. Pappa hade med sig en papperskarta och jag hade allt som en muminmamma ska ha i sina väskor.






Farfars resa mellan Vilhelmina och Mo i Rana tog alltså fem veckor 1918, men då låg han sjuk åtminstone två av dem. Han träffade mystiska män som alla hette Stenmark och en gammal gumma som hette Stenmark även hon, och han träffade kamrater som dog och han råkade på älvpirater som ville råna honom på de 1,5 ton kaffe som han skulle forsla hem. Och det är den historien vi ska återuppleva under fyra dagar.

Men resan har nästan inte börjat än. Först ska vi sova på ett roligt hotell i Umeå.

Andra natten sover vi på ett vandrarhem i Hemavan. Men tredje natten – torsdagen den 27 juni till fredagen den 28 juni – behöver vi sova någonstans i krokarna runt Storuman.
Problem: vi har inte lyckats hitta några lediga hotellrum eller vandrarhem. Vi skulle kunna göra som farfar när han på grund av bacillskräck blev utslängd från sitt bokade boende och bara knata hem till Stenmarkskan och charma henne samt erbjuda ett kilo omalet kaffe. Men vi är lite osäkra på om hennes hus står kvar.

Har ni några tips? Släktingar som har AirBnB?

OBS: Vi är inte bekymrade. Det ordnar sig säkert.
UPPDATERING! Det ordnade sig! Vi ska sova i Storumans hotell Toppen! Toppen!
Tja, de enda jag känner så där på rak arm i närheten (norrlandsmått) av Storuman är ett par trevliga hemmansägare längs Vojmån, men då blir det nog att ta E45 söderut ett par mil.
Men de är å andra sidan så intressanta och trevliga mänscher så det skulle det nog kunna vara värt.
Tack Ninja!
Men VIPS! så ordnade det sig alldeles toppenbra: Vi har hittat sängar på hotell Toppen mitt i centrala Storuman! Nu mot Umeås alla baconskivor!
Jag förstår att ni reser med allmänna kommunikationer, annars är det bara 10 mil från Storuman till mej. Kunde lätt ha hämtat er, men jag antar att ni missar nån bussavgång då. Hoppas ni får det bra på Toppen, har på senare tid hört väldigt blandade omdömen om detta etablissemang. Om ni vill kändisspana i Storuman kan ni kolla efter Björn Fer*ry och Hei*di Andersson. Ser ni nån med lådcykel i byn är det antagligen någon av dem. Hei*dis far och farbröder är minst lika roliga, men de åker bara in till centralorten när det är nödvändigt. Per-Da*niel Liljegren är en annan rolig storumanbo, f.d. rektor, som jobbar med ett projekt för glesbygdsmedicin. Provtagning och virtuell läkarkontakt i ”hälsorum”, prov- och medicinleverans via drönare. Så kanske vi slipper åka 20 mil enkel väg till vårdinrättning för att lämna ett prov och träffa någon i 5 minuter. Spännande idéer även om de kan verka lite främmande just nu.
Ett sånt där sätt att resa passar verkligen in i ett hållbart samhälle, heja! Hoppas att ni får många trevliga upplevelser, och lagom med strapatser.
Men INGELA! Vad kul! ”Bara 10 mil”, det är grejjer det!
Vi åker med bil just nu: vi försökte med dressin och båt, men det var lite knepigt att få ihop schemat.
Nu har vi installerat oss på Hemavans Fjällcenter – ett vandrarhem där en av de andra gästerna hade min farbror som lärare i Älvsbyn på 70-talet.
På vandrarhemmet kanske man inte kan vara säker på att det finns bacon. Var det därför ni skulle tömma Umeå på alla dess baconskivor, så ni kunde ta med er till den osäkra övernattningsplatsen?
Oj vad synd att jag inte hade läst på ett tag så att jag visste om den här resan! Det hade inte alls varit en konstig omväg, när ni nu ändå åker bil, att ta 363:an längs med den otroligt vackra och oreglerade Vindelälven på vägen upp från Umeå. Då hade ni kunnat övernatta hos mej i stället för Storuman. Min by ligger ganska mitt på vägen mellan Umeå och Hemavan, 20 mil åt vardera hållen. Nu blir det väl E 12:an båda vägarna gissar jag, längs med den tråkiga och reglerade Umeälven.
Men i Hemavan är det fint, och lagom med folk så här års. Vintertid är det nästan outhärdligt med turister, men det får man väl hacka i sig, jag är ju också turist när jag är där. Det var dock trevligare på 60- och 70-talet när mitt turistande i Hemavan innebar vinterläger på SMU:s fjällgård med inkvartering i sovsal. Numera åker jag hellre i backarna i Tärna. Min bror har stuga mellan Tärna och Hemavan och trots att turismen har vuxit där också är det något mindre expoaterat och lite lugnare.
[…] Bakgrund Dag 1 […]
Mittåt, Ingela! Jag kunde ju ha tänkt i två sekunder och kommit på att du ju bor här i krokarna!
Men vi kanske gör detta till en årlig tradition, vem vet?
Nu ska vi strax upp och se var vi kan hitta frukost!
Jag reste nästan förbi er i slutet av maj…
Jag rycker förresten upp tältpinnarna i sommar, 1 augusti flyttar jag till den där stan där alla bara pratar om hockey. Men jag behåller en ankringsplats här i glesbygden, övernattningslya till att börja med, förhoppningsvis stuga så småningom.
Hoppas vandrarhemsfrukosten var bra, min erfarenhet är att de varierar mellan ytterst spartanska till rent överdådiga.
”Den där staden”?
Det finns väl åtminstone två tre stycken tror jag.
Jag bor i den södra; vilken tänker du på, Ingela?
Cecilia: Jo, du har nog rätt. Det finns fler och jag vet att din också hör till dem. Den jag är på väg till bygger dock hela sin identitet på den där leken som sker på fruset underlag med en liten gummitrissa som viftas runt på banan. Men nu kanske det blir andra bullar, eller möjligen andra batterier. Jag hoppas att jag kommer att trivas, men det är inte ett val utifrån hur den perfekta boendeorten ska vara beskaffad. Jag har fått ett jobb som jag tror blir bra, jag har mina två yngsta på orten boende i den lägenhet jag äger, och dessutom ett gäng vänner och kusiner. Så det blir säkert uthärdligt – förhoppningsvis trevligt också. Det finns även ett hyfsat utbud av kultur i staden, det har jag använt mig av i fyrtio år, men nu blir det lättare.
[…] Dag 1 Dag […]
[…] Dag 1 Dag 2 Dag […]
[…] I farfars fotspår: dag 1 […]