Förvirrade farbrorn

När man kommer in på Mälarsjukhuset, möts man av en fullkomlig explosion av information. Man får säkert inte ta bilder, så jag gör det i smyg ibland.

Idag var jag där för att hjälpa Tjugofemåringen till röntgen (av ett knä, kan ni tänka er) – inte för att hon inte klarar sig själv, utan för att det ju är så kul. Vi satte oss ner och väntade, när en kepsklädd, rödögd 85-åring kom fram till oss.

– Hej! Får man slå sig ner? sa han.
– Javisst, men … vilken fin keps du har, svarade jag för att ha något att säga.
– Åh, vet du när Sverige fick sina tre kronor?
– Hockeylandslaget nån gång på 1930-talet? sa jag. Eller kanske 1500-talet?
– Nej! Det var 1299! sa den rödögde farbrorn.
– Åh fan!

Sedan var vi tvungna att byta väntrum, så vi lämnade farbrorn. Som strax dök upp igen.

– Nämen nu är ni ju här! sa han glatt. Nyss var ni ju där!
– Japp, men vi teleporterade oss hit!
– Hahaaa! Teleportering! Eh. Hm. Jag … jag tror att jag har gått bort mig … Jag brukar gå vilse numera, sa farbrorn.

Jag följde honom till röntgenreceptionen där syster Ratched hovrade över telefoner och datorer och papper samt pärmar.

– Hej, kan vi få hjälp? Här är en man som har gått vilse.
– Han sa att han letade efter sin dotter.
– Ja, men nu är det så att han har gått vilse.
– Han SAAA att han letade efter sin dotter.
– Men det var nog lite fel. Han är vilse.
– Och vad tycker du att jag ska göra åt det?
– Eh … hm.
– Jag är faktiskt SJÄLV här!

Jag svalde en utläggning om det moderna bruket av själv (att göra något utan hjälp) istället för ensam (att göra något utan sällskap), och tog farbrorn under armen och gick mot huvudentrén.

– Jag heter Tarzan! sa han.
– Och jag Jane, sa jag. Vad heter din dotter?
– Caroline von Schwangenbaum!
– Wow! Är du också adlig?
– Nej, jag är bara en helt vanlig Torsten. Andersson. Angenämt.

I receptionen sa jag att jag hade hittat Tarzan och att han hade gått vilse bland alla skyltar och instruktioner och att han inte visste vart han skulle.

– Jamen jag SA ju att han skulle till ögon! sa en inte alls road receptionist.
– Till ögon? Ögon? Jaså, han skulle till ögonmottagningen. Torsten, du ska till ögonmottagningen!
– Tror fan det, har du sett hur jag ser ut? sa Torsten.
– Jag SA faktiskt att han skulle till ögon, och frågade om han behövde hjälp, men han SA att han skulle klara sig själv! sa receptionisten.
– Okej, men jag tror att han behöver hjälp ändå, sa jag.

Sedan överlämnade jag den väldigt förvirrade Torsten med de röda ögonen och den fina kepsen till tjejen, som skulle hjälpa honom rätt.

På vägen ut smygtog jag ännu en bild på informationshysterin.