Julen 1975 vaknade jag dan före dopparedan i mitt rum i Luleå. Tapeterna var fula trots att jag hade fått välja dem själv, men just denna dag var de extra fula eftersom de gick i vågor på ett sätt som jag inte hade lagt märke till tidigare. Hela familjen skulle åka till Stockholm för att umgås med mammas släktingar, men huuu vad tapeten betedde sig konstigt när jag försökte hoppa ur sängen.
Dessutom var golvet alldeles vingligt!
Jag hade feber – jättehög feber. Resan fick ställas in eftersom man inte lämnar små barn hemma ensam över jul ens när man är en hippieförälder. Där låg jag och yrade och pratade med den vågiga tapeten – och den inställda resan var till idag den faktiskt enda resa som jag inte har kunnat genomföra för att hälsan satte stopp.
Jag hittade bara en enda tapetbild nu; det är helt omöjligt att se att den är ful. Men Orangeluvan till vänster är söt och jag äger många Enid Blyton-böcker. (Bilden togs i oktober 1976.)
Ja, förstår ni ungdomar, på stenåldern såg ögonen ibland ut så här när man fotograferade med blixt.
Idag skulle jag och Fjortonåringen ha åkt på en tiodagarsresa till de brittiska öarna. Barnens kusin får sin läkarexamen i Oxford och min egen kusin bor ju strax utanför Brighton och måste besökas minst tre gånger per år, så det så. Jag skulle dricka te hela dagarna, njuta av allt engelskt prat och köpa en speciell diskborste som bara finns i en speciell affär. Istället ska jag nu sitta hemma på kammarn och försöka övertyga både British Airways och Norwegian om att de inte alls hade tyckt att det var särskilt kul att ha mig ombord på planet.
– VAR ÄR MIN RULLSTOL? hade jag tjoat.
– KRYCKORNA FÅR FÖR FAN INTE PLATS IN THE OVERHEAD COMPARTMENT! hade jag säkert fortsatt eftersom jag definitivt hade velat ha både hängslen och livrem som varande en knätant.
– OUT OF THE WAY YOU SILLY MAN! hade jag definitivt skrikfräst till alla gubbar som stod i min väg.
Nu har jag haltat till vårdcentralen och fått ett intyg så att flygbolagen inte trilskas utan kanske i alla fall ger mig ett tillgodokvitto på alla tusenlappar.
Av detta intyg kan man utläsa att jag ska åka hem för sex år sedan, att ”vänster” är ett ohyggligt långt ord som måste förkortas samt att det där med läkares handstil minsann inte är en fördom.
Nu gör vi det bästa av situationen och … städar källaren? Bakar bröd? Pratar engelska hela tiden och betalar maten med pund?
Under den gångna helgen var jag och barnen samt några av de mer frekventa i kommentatorsbåset på arbetsläger i Horndal. Vi åkte två timmar norrut och röjde och klippte och lärde oss att knyta fast död mans grepp på en gräsklippare samt åt semlor till frukost.
Det tog ett tag, men bortåt lunchtid kände vi oss lite hungriga igen.
Men nu tar vi oss tillbaka till juni 2016, när vi fick ett presentkort på något fantastiskt:
LÅNA EN SPRILLANS NY, 7-SITSIG BIL UNDER EN HEL HELG!
MEN FÖRE DEN 30 NOVEMBER 2016!
Under halva sommaren och nästan hela hösten försökte jag få ihop familjen så att vi kunde åka på äventyr. Men det var hela tiden basketmatcher, tentor, jobb, prov, jobb, prov, tentor och basketmatcher i vägen för vår stora bil-lycka. I slutet av december kontaktade jag någon någonstans och bad om att snälla raaaaaara kan ni förlänga presentkortet till siste januari?
– Javisst! Inga problem!
– Hurra!
– Men du vet väl att det inte går att låna en sjusitsig i Eskilstuna? Då får du hämta den på ett utlämningsställe i Stockholmstrakten.
– Huh … vabaha?
Där tappade jag totalt styrfart: finbil och huppegupptäcktsfärd med alla-alla-alla var ju min drömbild. Så gick månaderna och januari flög förbi lika snabbt som februari och andra deadlines som också swoschade förbi oss. Tentorna, jobben och basketmatcherna stod som spön i backen, tills jag närmare midnatt i torsdags slogs av insikten att våra två sekruttbilar har så många skavanker att de faktiskt inte tar sig ända upp till Horndal. Vad göra?
Jag knattrade ett snabbt mejl till biluthyraren som jag försökte charma i höstas, och fick tidigt på fredag morgon svaret:
”Om du bokar bilen som du ska ha, mailar mig bokningsbekräftelsen så ska jag ordna så det löser sig.”
Heureka! Därför gled vi under helgen fram i en bil med startknapp!
Man stoppar in larmklumpen i ett hål och trycker på startknappen och PANG, mullrar bilen igång!
Nu undrar ni som läser här kanske vilken planet jag har bott på de senaste 20 åren och varför det är så fascinerande med en startknapp? För det har ju ni haft länge, så länge att det har börjat bli lite trist. Ni tänker lite försiktigt sinsemellan:
– Är hon lika glad i fönsterhissar?
– Sicken väldigt tydlig DIESEL-lapp.
– Vet hon ens att bilar numera har en sjätte växel?
– Undrar om hon tankade DIESEL.
Här ser man inte mitt minspel, men jag är hög av bil-lycka.
Att köra sådana här vidunder är faktiskt som att resa in i framtiden. Farthållare, automatiska vindrutetorkare, piiiiip när man rullar ner i diken eller kör på träden i vägrenen och banne mig kom inte bilen med bra musik också!
Inte förrän efter ett tag fattade jag att Sjuttonåringen hade använt blåtand och sett till att det var en av våra spellistor som dönades ut i bilens högtalare.
Det gamla uttrycket ”det är många grejer på en plog” kan slänga sig i väggen. Man hinner inte ens titta på vägen och omkringtrafiken eftersom det finns så mycket att fokusera på inne i bilen.
Alltså, kolla designen på fläktknapparna!
Efter 30 mil och fyra timmars körning tankade vi bilen (med DIESEL) för 130 kronor, vilket med våra gamla bilar hade tagit oss ungefär fram till kommungränsen. Körande vår fina HEJ-bil (som vi fortfarande gillar, men inte riktigt kan lita på) tittade jag på alla andra bilar med nya ögon. Inte så lite von oben:
– Gammal bil. Pffft.
– Åh, ny bil, finbil, puss.
– Usch, sicket gammalt skrälle. Miljömarodör.
– Titta, den där har nog också DIESEL.
– SLÄPP FRAM MIG, MIN BIL ÄR NYARE ÄN DIN!
Det är nog lika bra att jag inte är världberömd och rik. Jag hade definitivt varit odräglig i kön in till Café Opera.
Frågan i rubriken är innerligt befogad, för den senaste månaden har mystiska berättelser i bekantskapskretsen låtit så här:
1.
– Det var kaos överallt. Vi fick åka en banansväng norrut för att komma sydöst och alla var sura. Men tågvärden sprang omkring och berättade om elfel och tog hand om alla och förekom våra frågor som inte ens hann ställas och gav löpande rapporteringar hela tiden!
– Wow.
– Flera gånger visste vi på tåget mer än det som stod att läsa på appen!
– Det var som fan!
– Lokföraren sa plötsligt ”nu får ni se nåt som ni aldrig har sett förut, nämligen Sveriges längsta godsbaneområde”, för där kör aldrig persontåg. Alla tittade upp från datorer, paddor och mobiler och stirrade ut på ett öde industriområde med nakna betongperronger och massa godsvagnar med text på polska och tyska. Vi såg makadam som ingen någonsin har kissat på: de var gråa och såg nya ut.
– Gulp. Vad hände sedan?
– Men sedan, när vi slängdes av på en station lämnades vi åt vårt öde. Vi var 23 personer som i majkylans mörker gick och ropade på en ersättningsbuss i en hel timme. Oj, vad vi längtade efter tågvärden då.
Bara en trevlig tågbild.
2.
Imorrn ska jag åka till Falun. Tågbiljetten köpte jag noggrant i februari … och glömde raskt bort den. Häromdagen köpte jag en till – likadan – och svor ve och förbannelse över mig själv när jag upptäckte misstaget. Efter att ha klickat runt på sj.se och inte lyckats fixa trasslet, ringde jag istället.
– Hej. Jag vill avbeställa den här biljetten och använda restvärdet nån gång i framtiden [vilket man snabbt glömmer bort att man kan göra, trallala], men jag kan tydligen inte klicka rätt.
– Men ojoj, du har ju två biljetter på samma resa.
– Ja … [skamsen paus] … jag … det är mycket nu … jag …
– Det fixar jag! Pengarna kommer in på ditt konto om ett par dagar!
– Men jag hade ju inte en fåpengarnatillbakabiljett!
– Äsch. Det bjuder jag på.
Va? Man blir ju alldeles positiv och glad! Att det ens är möjligt!
Ännu en trevlig tågbild.
Men för att balansera upp denna oerhörda positivism med något negativt, så ska jag nu berätta om när det inte funkar lika bra: i flygbranschen.
3.
Spanjoren har beställt flygbiljetter till Spanien. Han fyllde i alla uppgifter som han skulle, vilket på Sky Tours sajt innebär att man skriver resenärernas personnummer. (Han har ju gubevars ett svenskt nu, grabben.) Fokusera nu noga, för hans jättespanska namn är med alla fnuttar och både pappans och mammans efternamn detta:
Julián López Rodríguez
Fästmöns – Tjugotvååringens – jättesvenska namn är på samma sätt (utan några som helst fnuttar eller mitt gamla flicknamn på svenskt manér) ”Ida Bergman”, vilket Sky Tours inte hade problem med. Men när biljetten kom, stod det blott ”Julián Rodríguez” på spanjorens rad eftersom något hade blitt fel. Och i det spanska flygbolagets (Iberia igen!) regler står att båda efternamnen måste vara med.
Både Julián och jag inledde en intensiv mejlväxling och kryddade den med misslyckade chattdiskussioner och meddelanden på Facebook. Men nej. Nej, och åter nej.
Jag skrev till Sky Tours på simple English:
[…]López is his FIRST and most important surname (according to Spanish rules). He asked Iberia to change the name, but they said you had to do it for him.
So to be clear: his name is ”Julián López Rodríguez”, nothing else. Forgetting his main surname would be like if Johnny Depp all of a sudden would call himself Brad Pitt.
/Lotten Bergman, Julián’s mother-in-law
Sky-tours och Iberia hade sedan sammanträde en hel helg och erbjöd sig därefter att mot 1 164 kr stoppa in López Rodríguez som det korrekta namnet. Efter att ha protesterat mot detta, lydde vår spanjor och den först så överkomliga flygresan blev snäppet dyrare.
Så kan det också funka här i världen.
Bara en trevlig flygbild. (Det är liksom inte läge att lägga upp en otrevlig flygbild.)
Om man ska åka till Skåne, sätter man sig på ett tåg, byter nånstans och vips, är man framme på en sisådär fyra–fem timmar. Och så bor man hos en släkting eller en av 300 gamla polare.
Om man ska åka till Umeå, måste man i en månad vrida och vända på prislappar, tidsåtgång, miljöhänsyn och bli kompis med inte bara SJ utan även truttiflutti olika flygsajter. Och så frågar man om man möjligtvis får bo i källaren hos en kompis’ kompis.
(Med ordet ”man” låter jag alltså här och nu antyda att detta är oomkullrunkeliga fakta med vetenskapliga undersökningar i litteraturlistan.)
Och när man väl kommer iväg – och har bestämt sig för flyplanet – och råkat fastna på väg till Arlanda pga. en tågurspårning, ja då …
… ser man så här trött ut.Rosa = tre timmars krångeltåg. Svart = en timmes flygresa.
Tyvärr fick min kompis’ Umeåkompis häromdagen ställa in mitt besök. Ingen fara – jag gillar ju hotell. Men … alla rum var slut. Hotellen var proppfulla. Det enda jag hittade var ett vandrarhem där jag skulle få sova i våningsäng i ett rum med fem andra.
”Näääää…” sa jag, och letade vidare. Samt ropade på hjälp.
Min uppdragsgivare (som alltså inte betalar för resa och hotell) ryckte in – och hittade ett återbud på hotell Mimer för (håll i er) 1 800 kr per natt. (När jag måste betala hotellet själv, är jag förstås väldigt noga med att beställa långt i förväg för att arvodet ska räcka till så mycket fil & mjölk som möjligt.)
Men hur är det då att sova på fint dyrhotell som gräver ett djupt hål i kassan?
Det finns för gästernas estetiska sinne oåtkomliga böcker och plantor som ser ut att vara rysligt svårvattnade.Utan några som helst problem får alla tetokar kvittera ut en vattenkokare gratis.Sängen är enorm, kuddarna är många och sänggaveln ett monster! (Analysera prylarna på sängen, så ser ni att jag njuter av lyxlivet.)Handdukarna placeras och sorteras som vore de böcker.Gymmet har allt!I mitt badrum finns såna där amerikanska tissues som jag inte riktigt begriper mig på. När föredrar man dem?
Flådig dusch – men illa placerad toapapperrulle som kräver både smidighet och list för att man inte ska trilla av pottan.
Upphetsad av mitt fina hotell och miljöerna och de inte särskilt sluskiga gästerna samt den fina vattenkokaren, trippade jag ut på stan för att kolla omgivningarna. Allt såg ut som vanligt, scenen där jag hösten 2012 trillade omkull och vred sönder knät fanns kvar och … se på fan.
Jag råkade för en halv förmögenhet köpa världens finaste skinnhandskar.
”Vad gör väl denna investering när jag nu betalar 1 800 för hotellet och dessutom är en miljöförstörare?” sa jag till mig själv och var sååå nöjd så.
Nu ska jag använda mig av alla fyra finkuddarna och lägga mig på diagonalen i sängen!
Frukostuppdatering!
Hotell Mimer är alltså en gammal skola från 1897, som påminner om Hermelinsskolan i Luleå och gamla Nyforsskolan i Eskilstuna. Breda stentrappor och högt i tak – men titta så korta barnen måste ha varit.
De har helt enkelt fått bygga på med en halvmeter extraskydd så att lulliga hotellgäster inte ska falla mot en säker död låååångt där nere.Äggröran såg ganska snygg ut, men smakade pulver. Baconet såg å andra sidan riktigt trist ut, men smakade toppen.Perfekt avslutning: en croissant med små chokladpluppar. (Om jag hade haft med en tändsticksask som storleksjämförelse, hade den skymt croissanten helt.)
Jag tog in på ett hotell i södra Sverige för att föreläsa för 97 spralliga skåningar. Hotellet var utvalt enligt dessa kriterier:
Charmigt.
Nära hotellet där föreläsningen skulle ske.
Billigt.
Min djefla man skötte bokningen som den sekreterare jag inte har, så sent på kvällen klev jag klev in i hotellfoajén – som var mörkröd och hade dämpad belysning. Resan dit var sju timmar lång, så jag var less på att inte ligga i en nymanglad säng. Ungefär.
– Lotten Bergman. Booking.
– Näääää. Vi har ingen bokning till dig. Och tyvärr är alla rum upptagna.
– Vavavavavaaa?
– Men titta här, om prick en vecka finns ett rum i ditt namn.
– Bomber och granater, luspudeldjeflamannen!
– Men tjoho, vår svit är ledig: 1 790 kr.
– Nej. Nej, det går in…
Då kom en man av utländsk härkomst mot oss. Han log och jag kände att han skulle kunna passa i en fez. Han erbjöd mig sviten till ett rabatterat pris, emedan han tydligen innehade en sådan position att han kunde just det.
– Det är för mig en stor ära att till dig ge övernattning för det facila priset av 1 300 kr.
– Nej, jag kan verkligen inte, jag måste försöka hitta …
– Enligt min ringa mening är sviten värd 950 kr.
– Va? Oj! Ja! Tack!
– Gott så. Jag tar mig friheten att påpeka att en liten flaska champagne denna kväll är på sin plats.
Mannen, som helt tydligt var hotelltjifen, viftade lite lätt med vänsterhanden mot osynliga champagneflaskor. Jag fick min nyckel (NYCKEL!) och gick genom snirklande korridorer till sviten (rum 14).
Väldigt snirkligt.
Jag gick in. Satte ner väskan på golvet. Sedan funderade jag ett tag på definitionen av ”svit”.
För det här var ju sviten. Ergo rummet. Förvisso fanns en himmelsäng, men det gör ju inte att det finns några ytterligare rum som ligger i svit bakom stolparna, liksom.
Visst är ”svit” mer än ett rum? Eller kan badrummet räknas som rum? Om det är ett stort badrum? MED BUBBELPOOL!!!
Men vad ända ini glödheta är det där orangespräckliga som syns bakom den dör glasbetongväggen?Nämen – naturligtvis är det marmorerat köttkamouflage till toasits.Karl-Johanstil kallas det när hotell inreder ett rum så här.Konsekvent genomfört med inredningsdetaljer som kallas ”snett och vint”.Närstudie av fönsterstängningen.
Oj, vad jag inte brydde mig om skavankerna. Inte ens toasitsen störde mig. Jag badade i bubbelbadkaret som lät som ett helt menageri, drack en flaska Ramlösa (det enda bubbel som fanns på rummet) och somnade sedan sött till det ljuva pladdret av berusade danskar, som för länge sedan borde ha åkt hem men istället stod på gatan utanför mitt fönster och diskuterade medlemskap i en golfklubb.
Klockan 06:30 väcktes jag av detta:
Brandlarmet.
När jag hade filmat tutet ovan (prio ett är att dokumentera), resonerade jag på detta vis:
– Den här lilla pyjamasen är lite väl avslöjande, så det är bäst att jag klär på mig. Var är strumporna? Ska jag ta på mig klänningen som jag ska föreläsa i eller bara jeans? Ska jag ta med mig datorn? Äh, jag packar ner allt. Titta, där på gatan står ju de andra hotellgästerna. Hm. Oooh, vad roligt, brandkåren! Bäst jag skyndar mig så att jag inte missar brandmännen!
Fullt påklädd och med hela packningen med mig, stod även jag en stund senare på gatan.
Tut tut tuuut tut! ”Nu kommer brandmännen” tjoade jag och klappade händerna.Det lilla hotellets alla gäster samlade ute på gatan.– Okay, we’re going in! sa de bekymrade brandmännen.
Efter kanske 15 minuter kom brandmännen ut med besvikna miner. Det brann verkligen inte någonstans. Och ingen förklaring till larmet fanns heller – så vi gäster välkomnades in för att äta frukost. Äggen var halvkokta, det fanns varken äggröra eller bacon och den stackars receptionisten for som ett torrt skinn för att hinna ta fram färdigskuren ost och skära gurkskivor.
Efter frukosten gick jag upp till sviten igen för att sätta på lite mascara och dricka upp den andra gratisflaskan Ramlösa. Man såg verkligen att jag hade lämnat rummet i full panik och med andan i halsen eftersom jag hade lämnat en fasansfull röra efter mig.
Det är det här som kallas att trasha ett hotellrum, va?
Efter helgens två Visbynätter, två hotellfrukostar och två basketmatcher duschade vi och ställde in oss på att vi skulle ta oss hemåt igen.
– Kollar nån vädret på mobilen?
– Okej! Det ska bli snö i Sörmland.
– Och här i Visby?
– Klass 1-varning. Storm. Uppåt 20 sekundmeter.
– Okej. Tur att vi inte ska vara kvar här. Har nån sett min vänstra strumpa?
Efter bara en liten stund, kom vi på att de där sekundmeterna nog skulle kunna påverka vattnet som ju ligger mellan Gotland och fastlandet. För att:
Vattnet är ett farligt gift, vilket omger Visby stift.
Envar sin egen medicinman, sa vi och plockade fram det som behövdes.
Postafen – eller helt ologiskt ”må-illa-piller” – portionerades ut till alla i laget.
Den där Postafenen satt som en smäck och gjorde oss fullständigt lugna och kanske till och med lite lulliga. När vi väl kom på båten, slog vi oss ner vid ett bord där det redan satt en ensam gotlänning. Han skulle komma att bli vårt sällskap de närmaste fyra timmarna.
– Gin rummy!
– Nej, Chicago!
– Är inte det samma sak?
– Jag mår illa.
Vågorna slog oerhört högt och den där flygresan med Iberia i somras dök upp i minnet. Men trots att Gotlandsbåten for som en liten ärta på en berg-och-dalbana, var jag aldrig det minsta lilla orolig.
Jag kan ju simma, liksom.
Kräkpåsarna lade vi på bordet och där fick de ligga oanvända medan Postafenet jobbade febrilt i våra kroppar, bland balansnerverna och på kräkreflexerna.
En av tjejerna i laget gick iväg och kräktes sedan i fyra timmar tillsammans med den av oss som inte ville spela kort. Båtpersonalen delade ut kräkpåsar till alla passagerare och i fjärran hördes små barns hjärtskärande gråt. Kräkdoften låg tung och passagerarna antog i allt högre utsträckning en blågrön ton i ansiktet.
Och vi bara skrattade åt eländet. Den gotländske mannen vid vårt bord, han skrattade han också. Vi var helt enkelt hysteriskt lättroade … eller väldigt roliga. Eller bara lite höga på piller.
När jag gick på toa, slog vågorna till såpass brutalt att jag tappade balansen och for rakt i famnen på en mager dam i 60-årsåldern. Sedan snubblade jag på en liten rund man som plötsligt låg framför mina fötter. Inne på toa låg ett innebandylag från Uppsala utspritt på golvet. Jag kunde inte riktigt känna deras oro/smärta/illamående, så jag frågade väluppfostrat:
– Är det vågrät kö?
Sssschhh. Tyst, min mun.
På väg tillbaka till bordet, blev jag filmad. Tyvärr ser man inte hur jag nyss trampade en grönskimrande man på foten eller hur alla irriterat blängde på mitt glada leende eller ens hur mycket det gungar eftersom jag går relativt normalt med mina fantastiska benmuskler – men ni får tänka er känslan:
Måste vägen till Visby gynga så? Kapten ursäkta jag sjynga så! Puts väck min sömn till sista uns bland utspilld genever och tummelduns.
(Povel Ramel 1959)
Nu ska jag berätta om hur det kan gå när informationstekniken på både det mänskliga och digitala samt automatiska (?) planet fallerar.
Ha tålamod: det här är inte bara ett gnälligt SJ-gnöl.
Första sträckan hemåt från Lund till Eskilstuna häromdagen gick alldeles utmärkt. En stor parentes i sammanhanget är att vi numera måste byta till ett sekruttåg redan i Linköping istället för att sitta kvar på fintåget ända till Norrköping.
Sekrutt-tåget X12.
När mina två basketkolleger och jag skulle kliva av – i just Linköping – sa tågvärden i högtalarsystemet:
– Tåget mot Katrineholm, Eskilstuna och Sala avgår klockan 18:07 från spår 3, alltså samma perrong som vi kommer in på.
Vi klev av, sprang in i en väntkur och stod där och njöt av värmen. Högtalarsystemet inne i kuren var på maxvolym eftersom ingen under högtalarmötet på SJ:s eller Trafikverkets kommunikationsavdelning sa just den här meningen:
– Ska ljudet inne i väntkuren vara lika högt som ute på perrongen, i det fria där tåg och väder samt vind påverkar?
Varje gång något sades i värmekurens högtalare fick vi alltså ta paus i vårt annars oavbrutna prat. Med andra ord hörde vi exakt varenda ord som sades i utropen. Och därför blev vi lite fundersamma när klockan blev 18:09 utan att något tåg hade dykt upp och inget plong om försening hade kommit i mobilen och … och … och … det ju faktiskt på skyltarna inte stod en enda bokstav om något tåg till Eskilstuna.
Jag ryckte åt mig ryggsäcken och sprang som en halt hind nerför trapporna och in i stationshuset. Inget tåg mot Sala syntes på skärmarna. Aha! En tåginformationshjälpare i grön reflexväst! Hallå!
– Ursäkta, tåget mot Eskilstuna?
– Det som gick nyss?
– Som gick nyss?
– Från spår 6.
– Frå…?
Här blev jag väldigt avbruten av en Securitasvakt som stod bredvid den gröna västen. Han ville hemskt gärna ha ett ord med i laget.
– Ja, det gick nyss. Som det skulle, lade han till.
– Vänta ska jag kolla, sa tåginformatören och flipprade på sin telefon.
– Från spåret som ligger allra längst bort, dääär, sa Securitasvakten och pekade synnerligen irriterande bort i fjärran.
– Men vi blev tillsagda att stå vid spår 3! sa jag uppbragt.
– Men tåget till Eskilstuna går alltid från spår 6, sa Securitasvakten.
– Nej, sa tåginformatören, det brukar gå från spår 3. Titta här …
Och så fortsatte hon genom att visa mig hur det hade avgått på korrekt tid från ett helt annat spår än 3. Som det ju alltid brukar avgå från.
Vi tre basketnördar såg nu ut så här.
Vi svalde dock förtreten och satte oss att i lugn och ro invänta tåget som skulle gå en timme senare, som pga. ”den rådande väderleken” (alltså normal svensk vinter) var försenat nästan en timme till 19:50. Vi löste världskrisen och basketpaniken samt diverse knutar och jag svor ve och förbannelse över den trevliga middagen som jag kom att missa.
– Nu tror jag att vi samlar ihop oss, sa jag 19:35. Det står här på appen att tåget ska inkomma 19:40. Vi går och kollar på tavlan.
Vi tre stirrade på tavlan ”ankommande tåg” och hittade inget av värde. Inget tåg inkom 19:40. Men på ”avgående” stod det att vårt tåg (som ju alltså inte någonsin skulle inkomma) skulle avgå kl 19:50. Väntelivänt. Trarajdiraaa. Tickeli-tick sa klockan.
– Näe, sa jag kl 19:49 till mina två basketnördar. Nu går vi fan till perrongen! Spring!
Tre gamla basketspelare sprang på stela knän både nerför och uppför trappor. Framme på ”vår” perrong stod bara ett litet sekrutt-tåg. Skylten sa att det var ett ”ankommande tåg från Kalmar”, som ju inte har något som helst att göra med Sala eller Eskilstuna.
Såhär, fast från Kalmar. (Gammal bild.)
Vi och kanske sex andra perrongförvirrade stod där och sa ”Kalmaaar?” tills jag älgade fram till fel ände av tåget (dysdirektiker Bergman) och stirrade in i en tom förarhytt. Jag vände och sprang till rätt tågände och knackade på fönstret, varpå en förtjusande lokförare i skägg och glasögon tittade ut.
– Förlåt. Vi undrar bara vart du ska åka.
– Sala. Eskilstuna. Västerå…
– Men på skylten står det att du kommer från Kalmar.
– Va? Näe, sa lokföraren och tittade ut mot skyltningen och skrattade.
– När ska tåget avgå mot Sala då?
– Eh. NU. Alltså verkligen nu.
– Åh fan.
Sa jag och sprang mot mina kolleger och de andra som stod och var förvirrade på perrongen.
– DET ÄR TÅGET MOT ESKILSTUNA! Och Sala! Kliv på! Snabbt! Dörrarna stängs!
Schwopp, så var vi på väg hemåt igen.
Nu är frågan hur i hela friden alla inne i stationshuset skulle få reda på att det var just deras tåg som
inte hade inkommit
inte annonserades i högtalarna
nyss avgick.
Där står de förmodligen fortfarande och undrar.
Stackars tågvärden kom förstås och kollade våra biljetter (”vi missade vårt tåg för at bla bla bla”) och hon fick just dessa frågor (punkt 1–3 ovan).
Hon såg ut så här när hon sa att vi faktiskt hade fel och att tåget hade skyltats korrekt på perrongen och att allt hade gått rätt till. Mhnpffft.
Slutkläm:
Jag känner mig maktlös och förvirrad. Borde sådant här inte funka bättre och bättre? Vi (jag) har slutat att lita på vårt (mitt) eget omdöme. Med andra ord finns det under en helt normal resa dessa komponenter att inte ta hänsyn till what so ever:
Den i kommentatorsbåset flitige Skogsgurra och hans fru Hyttfogden satt förra helgen och försökte kombinera en konsertbiljett och en hotellövernattning med ett ovälkommet ryggskott.
Det gick tyvärr inte alls bra. Eller … det gick tack och lov inte alls bra. För ryggskottet fick naturligtvis prioriteras och resten ges bort. Men till vem?
Till mig och min djefla man!
Alltså tog vi två in på hotell, njöt av det strålande septembervädret, gick på konsert och åt hotellfrukost. Men när man bor på hotell finns det så rysligt mycket mer att berätta om än bara just boendet. (Hårstrån, finnar och små muggar.) Och när man går på konsert så finns det så mycket mer att berätta om än själva konserten. (Köer, muddring, gropar och stolsrader.)
Förlåt? Vasa? Åhå, ni vill ha bilder, säger ni? Okej!
Först checkade vi in på hotellet och jag konstaterade snabbt att …
… det inte var Guldlock som var i rummet senast. Exhibit 1.Exhibit 2.
Jag tog bilderna här och trampade ner till receptionen. Utan någon som helst avsikt att gnälla, skälla eller kalla städarna oprofessionella.
– Hej, jag ska bara visa … hårstr…
– SÅ FÖRFÄRLIGT! NI FÅR ETT NYTT RUM MEDDETSAMMA!
– Oj, det behövs verkligen in…
– Snicksnack!
Några minuter senare lämnade vi vårt första rum så här …… och flyttade in i vårt nya rum, som såg ut så här.
Min djefla man somnade bums, medan jag gick på huppegupptäcktsfärd i storstaden.
Timrås pizzabil hade kört lite vilse.Stadshuset drunknade i modern arkitektur.Klara kyrka försvann bakom modern arkitektur. (Also known as ”S:ta Clara kyrka”.)
När det var dags för konserten på ”Stockholm Waterfront Congress Centre”, satt vi länge och tittade bredvid en stillastående, 200 meter lång kö. Klockan gick. Och gick. Insläppet komplicerades tydligen av att alla gäster skulle muddras och deras väskor undersökas noggrant. Förmodligen hade Baader–Meinhof sagt något dumt till nån säkerhetskännande, men när det fortfarande var en lång, ringlande kö när konserten egentligen skulle börja, släppte man på säkerheten.
Köööööööööööööööööööööö. (Vi satt bredvid och vilade. Köer behöver man ju inte stå i om man inte måste.)
Istället för en enda flaskhalsdörr, slogs plötsligt tre portar upp på en gång och ingen av oss muddrades och alla väskor fick vara hur misstänksamma misstänkta som helst – bara vi tog oss in i byggnaden snabbt. På blott ett par minuter stod tyvärr fem människor i klackskor på näsan i en liten grop strax före entrén.
Där! Grop! Se upp! (Ja, jag har jympadojor till klänning. So sue me.)
Konsertlokalen var gigantisk och fullsatt (3 000 människor), som alla irrade runt i jakt på sina platser.
– Rad 26? Var är rad 26? Var är radnummermarkeringarna?– Hallå, ursäkta, vilken rad sitter ni på och hur vet ni att ni gör det?– Förlåt, va, ska jag titta ner? Var ner? Komma närmare? Ännu närmare? Jaha, men va… Ahaaa. Så … eh … diskret …
Konserten var en formidabel tidsresa. Jag hade ingen aning om att man idag kan försörja sig på att åka runt och lira 1920- och 30-talsmusik inför enorma folkmassor. Sångaren heter Max Raabe och de som lirar heter Palast-Orchester och allt var alldeles extraordinärt skickligt och på alla sätt fantastiskt. (Men man fick inte ta bilder.)
Och så kom då morgonen och hotellfrukosten, som var extremt fullsatt av halva Finland. Jag slog mig fram till teavdelningen, men hittade inga temuggar.
– Ursäkta, har ni temuggar?
– Ja, där.
– Men det är kaffekoppar?
– Ja. Och temuggar.
– Njae, jag skulle vilja ha en större. En mugg.
– Okej, jag hämtar en inne i köket!
– Åh! Tusen tack!
Hm. Temugg till vänster. Kaffekopp till höger.Lösningen heter ”fil- och yoghurtskålsavdelningen”. Se! En tefilskål!
Nu skulle jag kunna stånka och stöna över folk som är trista, men som tror att de är roliga och därför kliver upp på världens alla scener för att roa. Men, serni, det gör jag inte emedan jag har varit på en humoranalyserande tillställning som
var teoretisk
gav pedagogiska exempel
fick mig att skratta.
Föreläsaren hette Anders Lenhoff och tack vare honom förstår jag att de som tror att de är roliga de facto är det. Fast inte i just mina öron. (Ger jag honom härmed cred för något som jag naturligtvis har förstått själv för länge sedan? Javisst! Jag har spenderbyxorna på!)
Att de här människorna skrattar hysteriskt just nu, fastän den där uppe på scenen är jättetråkig med sina banaliteter och plattityder, beror på att de saknar mitt humorfilter som är kopplat till stigbygeln och hammaren.
Igår var jag på en (i mina öron) ganska trist tillställning i en för stor lokal med för många ensamma ståuppare. Inte nog med att jag var sur och kritisk – jag fick höra samma skämt som drogs under ”Comedy in the Dark” i torsdags. En av dem på scenen drog alltså exakt samma repliker med exakt samma ord och pauser ett dygn senare. Det blev inte roligare när ljuset var på.
När jag skulle krångla mig fram till skärp-estradörerna för att ge beröm, tacklades jag omkull av i runda slängar 37 mammor, pappor, släktingar och vänner som slog mig med rosor och tulpaner. (Jag lyckades faktiskt inte ta mig fram i gratulationskön utan vände mig om, välte fyra vinglas med ryggsäcken och tog mig ut i den ljumma natten istället.)
Jag har även sett bla bla bla med klagomål på publiken och annorlunda humdidum samt jättebra tiddelipom och tagit noggranna anteckningar och fotograferat massa underliga poser men … det tror jag att ni struntar blankt i.
Fast kom ihåg namnet Felicity Ward, för hon var fantastisk. (Här försöker hon sparka Johan Wester av scenen.)
Däremot är det väl ohyggligt intressant att jag hipp som happ satte mig på tåget till Köpenhamn för att …
… ta en öl med tre skrattande italienare?För att sedan sparka omkull 27 danska cyklar.*Liten jämförelse: så här funkar det med cyklarna i Lund. (Granska bilden.)
När det började ösregna på Strøget, tog jag skydd inne i Guinness World Records Museum och fick stå bredvid världens längsta man, lyssna på tjejen med störst afrohår och lära mig namnet på den man som kan knäppa upp flest bh:ar under en minut.
Hej på dej Dennis Storm, värst vad du var fingerfärdig.
Men framför allt fick jag se Mike Powell som 1991 hoppade 8,95 i längd och därmed slog Bob Beamons omöjliga rekord på 8,90.
Eller? Kan man avrunda uppåt lite om den gamla skylten på 8,90 är enklare att göra om till 8,96 istället för 8,95?
Ser ni de bleka benen i bildens överkant? De symboliserar Mike Powells ben. Som ju, som ni alla vet såg ut så här när han tog i rejält eftersom Carl Lewis flåsade honom i nacken: Fast på Guinness-museet i Köpenhamn ser han förstås ut så här:
Kanske är det en framtidsvision? Kommer den som någon gång hoppar 8,96 att se ut så här och landa precis så här rätvinkligt?
Och nu till dagens avslutande bildgåta.
Vad i hela friden har de placerat för metallpryl i trottoarerna i Lund?
*) Neeej. Jag sparkade inte omkull cyklarna i Köpenhamn. De hade lagt sig ner att vila helt frivilligt.
År 2010 var jag på Lunds Humorfestival första gången. Jag bloggade vitt och brett och for omkring som en galning på lånad cykel för att hinna se så mycket som möjligt. Det blev en farlig massa blogginlägg och jag skrattade mig halvt fördärvad.
Och nu står jag i Lund och slår ut med armarna och säger … Va? Jag hittar inget som lockar mig och det som jag hade tänkt se är antingen utsålt (eller SLUT SÅLD som festivalarrangörerna kallar det) eller på tok för dyrt för min humorbudget på 1 000 kr – Jonas Gardell kostar 525 kr.
Men ta mig nu i kragen och sluta ynka! Action, por favor, höger vänster om marsch, gör nåt!
– Vad vill jag se? sa jag till mig själv.
– Du borde gå på nåt som du inte vill se för att vidga dina vyer, sa mitt underjag.
– Tsssst, ta såna hemska risker, det vill du inte, sa mitt överjag.
– En biljett till ”Comedy in the Dark”, sa någon som måste ha varit jag, där jag stod i entrén till Stadshallen.
– Det blir 195 kr, oj, där rev jag visst sönder kvittot, sa en biljettsäljare.
– Men då kan jag tejpa som Marjasin! sa jag.
– Va? sa biljettsäljaren.
Knappt en mörk timme senare vacklade jag ut i den lika mörka lundanatten efter en pinsam historia med … nej. Jag väljer nog att inte tala om vad som sades på scenen. ”Comedy in the dark presenteras i samarbete med Leicester Comedy Festival” står det i programmet. Stackars, stackars Leicester Comedy Festival.
En av de fyra ståupparna klev plötsligt ner på scenen och in på rad två, där jag satt. Och kom fram till mig. Jag sjönk ner i mörkret. Vill inte!
– Hej, vad heter du? sa ståupparen och körde fram micken till min mun.
– Lotten, sa jag efter att i en hel sekund ha övervägt att ljuga och säga ”Anders”.
– Hej Lotten. Du heter Lotten.
Sedan följde en lång tystnad. Ståupparen mumlade lite ”ja” och ”jaha” samt ”eeeh”. De ungefär 400 i publiken satt förmodligen och grävde med naglarna i armstöden. Så kom en ny fråga.
– Så Lotten. Vad gör du här?
– Jag väntar.
– Jaha, Lotten du väntar. På att jag ska gå upp på scenen?
– Ja.
Ack. Hittills är mitt bidrag till Lund Comedy Festival 2016 alltså att vara en bortskämd publiksuris som kräver att få skratta. Och som dessutom skriver om det! Gå och ställ sig i skamvrån, Lotten!
Men det var roligt innan mörkerkomedin inleddes, för komedipersonalen hade tillverkat små svarta lådor som de bänglade med och som skulle täcka för alla lysande nödutgångsskyltar för att kompakt mörker skulle uppnås.Och Lund är en vacker stad även i mörker.
