Hoppa till innehåll

Månad: juli 2017

På konsert: Robbie Williams

Lillasyster Orangeluvan har den ohyggligt goda smaken att till mig ge presenter som går att använda. Inte kristallskålar, bilar eller oljefärger. Nej, jag får dyra frisörer och konsertbesök samt teaterbiljetter! Utan henne hade jag helt enkelt var ful i håret och kulturellt obevandrad.

Lite Fight Club-feeling?

Igår var det så dags för vår andra Robbie Williamskonsert tillsammans. (Hon har gått på några utan mig också.) Förband var Erasure.

– Erasure? säger de lite till åldern komna i kommentatorsbåset.
– Eraser? svarar de som tänker på kautschuk, som jag numera nästan inte ens vet hur man stavar.
Eraserhead? säger då de filmintresserade nördarna.

Nej – de här två grabbarna:

Förlåt. Gubbarna. De är i min ålder, och jag är nog också något av en gubbe när jag tänker efter. Nu låter jag Orangeluvan berätta om vår upplevelse:

”Erasures halvtimme var suverän. Sångaren Andy Bell förklarade att han hade ’a little bit of a cold’ och jämförde det med när man ligger i badkaret och sjunger precis vid ytan samt att hans röst därför låg lite för lågt. Jag tyckte dock att hans röst var perfekt, precis så härligt smörig som jag minns den, och med falsett på rätta ställena (det är ALDRIG fel med lite falsett).”

Ursäkta. Vi är inte riktigt överens här, söstra mi och jag. Det är nämligen ALLTID fel med  falsett. Men fortsätt nu, Orangeluvan:

”Andy hade på sig ett par glittriga tights som avslöjade ALLA nödvändiga konturer (snygga ben, får man säga det?). Och så en oglamorös tisha size XXXL på det, tja, varför inte.”

I beg to differ – tröjan var ju för liten! (Ni känner väl att det är jag – som bara avbryter – som är storasyster?)

Glittertajtsen och så tröjan som Andy hela tiden drog neråt när den gled upp och visade en liten kagge.

Tajtsen var otroligt läckra – bara man fokuserade på de snygga musklerna och inte på det lika tydliga konturerna i skrevregionen. Orangeluvan:

”Och lila gympadojor. Och mycket blå ögonskugga. Andy svassade runt till musiken på ett alldeles lysande sätt. Och de två kördamerna med fantastiskt lila hår bidrog bra. En enkel uppsättning där musiken stod i fokus. Bra!

Jag hade gärna sett mer av Erasure, för Andys röstkvalitet och stabilitet hade räckt till betydligt mer.”

Helt riktigt – det kändes som om de ynka fyra låtarna som de rev av var alldeles för få. Särskilt eftersom vi efter att de hade gått av scenen inte hade något annat att roa oss med än att titta på folk, stå på ett ben, knäa lite, vifta på tårna och fundera på matlistan hemma i köket samt fantisera om lottovinster. Orangeluvan fortsätter:

”Efter Erasures inledning fick vi i publiken ha tråkigt i 40 minuter medan Robbie gjorde det nu Robbie behöver göra innan han kan gå på scen. All energi som vi känt under Erasures framträdande förbrukades rätt snabbt. Syrran med trasig menisk övade sig tappert på att stå på ett ben.

Vi blev dock glada och fnissiga när inledande omgjorda ’God Save the Queen’ (med textning så att vi kunde följa med) kördes på skärm och högtalare (utan Robbie). Det centrala budskapet: Robbie är bäst och störst (utom i USA), han kommer att dubbas till riddare, har visserligen varit på rehab men gav faktiskt ut en skiva till och med då (min favorit Rudebox), ingen kan konkurrera med honom, han är störst, amen.

När Robbie kom på scenen till ’The Heavy Entertainment Show’ i svart linne och kilt (som han drog upp för att visa kallingarna några gånger, vilket var hyggligt och faktiskt en balans till de väldigt avklädda danserskorna som flankerade honom på scenen), blev jag faktiskt lite fundersam. Rösten höll inte, han sjöng inte all text, verkade lite darrig och svullen i ansiktet, droger nu igen?”

Jag visste inte att vi stod och tänkte likadant, syrran och jag. Jag blev riktigt orolig:

  • Varför ser han plufsig men vältränad ut på en gång?
  • Varför håller inte rösten i de svåra partierna?
  • Varför kom han av sig nyss? Eller var det kanske bandet som spelade fel?
  • Guuuud vad snygga de är, danserskorna!

I mitt nästa liv ska jag vara dansare i en Robbie Williams-show. Orangeluvan igen:

”Och visserligen fick vi fyrverkerier, sprutande eld, livemusik med blåssektion, två backupsångerskor och de där avklädda men otroligt sportiga och skickliga danserskorna, en gigantisk boxarhandske på kran som skickade ut Robbie ovanför publiken, flera konfettiexplosioner; allt var som upplagt för en heavy entertainment show.”

”Men Robbie själv menade att han var tjock, mindre attraktiv än tidigare och verkade mest trivas när han fick mysa omkring och köra allsång med topplistelåtar från 90-talet med oss i publiken (och det var verkligen kul, vid något tillfälle tror jag att hans band höll koll på tiden och avbröt en allsångssession med nästa låt). Bara gitarrist och basist fick introduktion –  han kommenterade att hans danserskor var sexiga och det var tur att han var gift (snark) – men trummis, blåssektion, danserskor, körtjejer fick förbli anonyma. Det var liksom inte hans gäng. Det var vi och han som utgjorde samspelet och elektriciteten, och det där andra runtomkring passade inte riktigt in i vad han ville förmedla och framföra. En kille i bekväm kilt och linne som snackar minnen, tar upp sin pappa för en duett på scenen, väljer själv vilka bitar han vill köra och kollar om publiken hakar på – det var det centrala.”

Robbie och hans pappa! Inget sliskigt smet och dumma kärleksrepliker – bara ”det här är min pappa”, nu ska han sjunga med mig”.

”Robbies röst och form blev bättre under konserten, men klang, djup, tonsäkerhet är långt ifrån vad jag har hört förut. Det var inte tråkigt en sekund, det var skönt att slippa låtsaspauser där man ska klappa in för ett, två, tre extranummer; han var kvar på scenen i princip till sista låten, och då var det färdigt, punkt slut. Bästa låten: Rock DJ. Nästan funkig!

Det var roligt att han verkade tycka det var kul på scenen, och att han till och med signalerade gåshud på armarna på slutet, när hela arenan körde igång med en fotbolls-chant i väntan på nästa nummer.”

Tack, Orangeluvan! Perfekt sammanfattning!

Robbie Williams på den stora bildskärmen – som pajade så att den övre delen visade Robbies kilt och den undre hans överkropp. Precis som i tv-apparaterna 1972.

Och någonstans i den här svängen var konserten slut. Robbie gick nog in bakom kulisserna och gurglade honungs- och citronvatten eller vad man nu gör när man är en lite trött superstjärna på turné. Bland det sista han gjorde var att än en gång dra några Allsång-på-Skansen-varianter där alla vi truttifjutton tusen människorna inne på arenan sjöng så vi trodde att vi skulle spricka.

– I’m enjoying growing old with you, Sweden.

Sa Robbie … och jag tänkte att jag borde få vara hans manager. Japp. Jag hade gett honom en talkshow. En krogshow. Ett filmteam. Något i mindre format. Och så skulle han få prata och vara sådär rolig som han ju är.

Men fjupp, så var han borta. Folk strömmade ut i den milda sommarluften. Men så började högtalarna spela något bekant … aaah. Något som publiken gillade, sjöng med i och tog en svängom till, nämligen:

”She’s the One” är förresten en cover:

Robbie berättade att han föll för låten när han var inlagd på rehab och höll på att dö runt 1997, och att låtskaparen Karl Wallinger ”fucking hates me” – I love him, but he hates me”. Tydligen sjunger Robbie ”fel text”, vilket Karl inte alls gillar …

Nu måste jag komma på något riktigt bra att ge Orangeluvan i födelsedagspresent!

Share
69 kommentarer

Transportstyrelsen i Sverige och transgender i USA

Politiker, alltså.

Fast lite kul är det.

Jag ska försöka sammanfatta det som händer i det politiska Sverige och försöka se vad den kanske annalkande regeringskrisen beror på – utan att vinkla storyn. (Ni kanske redan har fattat galoppen, men jag har det inte, så det här skrivs kanske mest för min egen skull.) Detta har hänt:

  1. IT-avdelningen på Transportstyrelsen gjorde en dålig upphandling om dataservrar, som hade gått åt pepparn om inte chefen Maria Ågren fullt medvetet hade brutit mot tre (?) lagar så att nästan alla i hela världen plötsligt hade tillgång till information om Sveriges alla fordon, alla körkortsinnehavare och alla järnvägsdriftscentraler i Sverige. Hon fick böter på 70 000 kronor och en okänd fallskärm på X miljoner och tydligen ingen ågren att tala om.
  2. Kompismyndigheten Trafikverket hade kanske kunnat fortsätta att sköta dataservertrasslet tills upphandlingen var i hamn, men tydligen är myndigheterna trots allt inte kompisar. 
  3. Säpo kontaktades efter en (lång) stund, men talade inte med regeringen om Maria Ågrens medvetna lagbrott på drygt ett halvår. När de väl gjorde det, pajade komunikationen igen och de ansvariga statssekreterarna och ministrarna lät bli att berätta om debaclet för statsministern Stefan Löfven, mannen utan fnutt på e.
  4. Det blev ett jädra liv, alla bråkar, folk sparkas, alla skyller på varandra och sandlådan är ett faktum.

Denna sammanfattning tog ett bra tag att få till – mest eftersom jag totalt fastnade på de olika myndigheterna som vi har. Jag har hittills bara irriterat mig på ansvarsuppdelningen mellan SJ och Trafikverket.

Rätta mig nu om jag har fel:

  • Transportstyrelsen har hand om sånt som har att göra med vägar, sjöar och luften.
  • Trafikverket har också hand om sånt som har att göra med vägar, sjöar och luften, fast annorlunda.
  • Luftfartsverket har hand om sånt som har att göra med luften och kommunikationerna däri, fast inte som Transportstyrelsen och Trafikverket.
  • Sjöfartsverket har hand om sånt som har att göra med sjöar och annat vatten, fast inte somTransportstyrelsen och Trafikverket.
  • Vägverket har hand om sånt som har att göra med vägar, fast inte som Transportstyrelsen och finns inte längre, för det och Banverket bidde Trafikverket.

Puh …?

Medan Sverige i sin ankdamm försöker få ordning på politikernas (eller vems det nu är) slarv, myndighetsmissbruk och svågerpolitik in absurdum, vänder jag blicken mot USA igen.

För det är så galet, tokigt, roligt och helknäppt. Den lille Sean Spicer kickades och ersattes av en maffiaboss (det är han nog inte egentligen) som kallas ”The Mooch”, och som faktiskt kan vara bland det slemmigaste jag har sett.

Men The Daily Show har en teori: Trump vill egentligen vara The Mooch, och därför har han lagt sig till med dennes gestikulerande. Eller om det kanske är tvärtom.

Uppdatering!
Den 31 juli, sparkades The Mooch. Jösses. Han hann ”jobba” i en dryg vecka …
Slut på uppdatering.

Trumpen verkar vara helt från vettet. Han berättade i tisdags för USA:s samlade scouter av hankön(runt 26 000 på en gång, även om Trumpen sa att de var 45 000) att William Levitt hade haft väldigt kul på sin yacht, ”ni vet vad jag menar”.  Så här:

– And he went out and bought a big yacht, and he had a very interesting life. I won’t go any more than that, because you’re Boy Scouts so I’m not going to tell you what he did.

(Alla scouter skriker och hurrar, vilket är obegripligt.)

– Should I tell you? Should I tell you?

(Alla scouterna applåderar våldsamt, vilket är lika obegripligt det.)

– You’re Boy Scouts, but you know life. You know life …

Förutom att man i USA numera applåderar och skriker av älskansvärd förtjusning åt en despot, har man på scenen bakom talaren som vanligt placerat folk som utstrålar mild och blid eller helt galen kärlek. (Fullständigt obegripligt!)

Fast Buzz Aldrin visade med all önskvärd tydlighet vad han tyckte när Trump pratade i nattmössan inför massa vetenskapmän.

Men tillbaka till historien om den där mannen (William Levitt) med yachten, som Trump har dragit massa, massa gånger. Varje gång är det en till synes ny historia med nya vinklingar. (Detta är jag van vid, alla mina släktingar gör så. Men vi är inte statsmän.)

I sin bok ”How to Get Rich” är Trump 47 år när han träffar Levitt, i talet häromdagen är han ”a very young man”. I talet sa han att han träffade Levitt på en fest när denne bara hade två veckor kvar att leva – trots att Levitt bevislingen låg på sin väldigt utdragna dödsbädd i ettåthalvt år innan han verkligen dog.

Och (jag knyter ihop säcken) nu detta med att Obamas regering lyckades genomföra konststycket att ge transpersoner i dem amerikanska armén lika stor rätt att jobba som andra. Det tar Trump bort i ett par, tre twitterinlägg.

Fast Pentagon hälsar nu lugnt att militären tills vidare kan strunta i Trumps dumheter och att man fortsättningsvis släpper in transpersonerna i det militära

Såja. Många politiker i både Sverige och USA verkar enligt min vetenskapliga undersökning vara både maktgalna och inkompetenta. QED.

Share
63 kommentarer

Ska försöka lajvblogga ett fopollslag som jag inte känner!

Det handlar alltså om tjejlandslaget, som ju har nått längre än grabbarna i många turneringar – men som jag inte alls har brytt mig om förut. Nu är det den allra sista gruppspelsmatchen mot Italien, som inte har någon chans att gå vidare. Och medan Sverige har halva Småland på avbytarbänken, kan Italien bara skramla fram fem spelare som inte är skadade eller rödkortade.

Så här ser startelvan ut:

1. Hedvig Lindahl, 23. Elin Rubensson, 3. Linda Sembrant, 6. Magdalena Eriksson, 2. Jonna Andersson, 9. Kosovare Asllani, 17. Caroline Seger, 14. Hanna Folkesson, 22. Olivia Schough, 11. Stina Blackstenius, 8. Lotta Schelin.

min 2
Dutt-dutt-dutt kallar jag det inledande spelet som är så försiktigt att jag faktiskt hinner konstatera att alla italienskor har kort hår eller tofsen väldigt instoppad, medan alla svenskor ser ut som hästrumpor i frisyren.

Oj, nu blev domarn Ester arg. Jättearg.

Kosovare Asllani stoppar resolut fingrarna i öronen.

min 3
Efter att vår målis har hållit nollan i 423 minuter, sparkade Daniela Sabatino nu in bollen bakom Hedvig Lindahl efter att ha fått en bröstpassning av vår Linda Sembrant. Italien leder med ett mål! (Det är säkert bara för att jag simultanrapporterar.)

Det korta hårets lag firar.

min 7
Stina Blackstenius springer i zick-zack som Pillan i en slalombacke och gör nästan mål! (Det var bara en italiensk målvakt i vägen.)

min 12
Iiiiih. Vår målvakt Hedvig spelar som utespelare låååångt ut på kanten och bollen far nästan ut över linjen. Jättecoolt.

min 13
Jösses, en italienska drar i en gul tröja och puttar sedan omkull Stina Blackstenius och får gult kort. Och oj! Det är straff! (Jag är tydligen ofokuserad. Tänker mer på frisyrer än på bollen liksom.)

min 14

Tofslaget kvitterade!

Lotta Schelin, som har spelat i landslaget sedan artonhundrafrösihjäl och har gjort nästan 90 mål på 180 landskamper, sätter straffen! Jahooo! Det står 1-1!

Nu har jag förstått att Sverige tar sig rätt lätt till kvartfinal. Om vi förlorar och Ryssland vinner över Tyskland är det slutspelat i EM, men nu leder Tyskland (som ju alltid vinner allt) den matchen. Som alltså spelas samtidigt som den här.

min 28
Matchen spelas fortfarande. Alla springer och skriker och är oerhört tuffa i närkamperna. Ingen filmar sig till frisparkar. Italienskan Sabatino kramar motståndarna och gör det så bra, så bra. (Säger kommentatorerna.)

Nu har jag läst på lite mer. Tre av spelarna som vanligtvis spelar i förstaelvan är Dahlkvist, Samuelsson och Fischer – men de får vila i alla fall en halvlek idag eftersom coach Sundhage är säker på att vi går vidare. Lisa Dahlkvist är av fin fopollssläkt, för det här är hennes pappa:

Sven “Dala” Dahlkvist (AIK).

Min 37
Den där kramande Sabatino kan andra saker också: nu gör hon sitt andra mål i matchen. Tydligen är det första gången på tusen år som Hedvig Lindahl släpper in två mål i en och samma match. Kommentatorerna äääälskar Sabatino! Vi ligger under med 1–2.

Puh, paus. Vad jobbigt det är när jag måste läsa på och inte direkt ser vem det är som har bollen.

Humdidum.

Oj, nu tog pausen plötsligt slut!

min 48
PLOFF, PANG, så gör Sverige mål! En inbytare som heter Rolfö gör allt rätt så att Blackstenius kan tjonga in bollen! Det står 2-2!

Som ni ser – jag är fortfarande stenhårt fokuserad på frisyrerna. (Eller så hinner jag inte ta bättre bilder, helt enkelt.)

min 55
Nu har vi hamnat i ett stim när inget annat händer än att Sverige skjuter hörnor. Så här går det till:

  1. En spelare går till hörnflaggan.
  2. De övriga nio ställer sig i en kö eller i en hög någonstans i straffområdet.
  3. Tio italienskor kommer till kö-högen och vill också njuta av gemenskapen och kroppskontakten.
  4. Alla kramas.
  5. Alla blir irriterade.
  6. Domaren Ester blir arg.

Och så börjar vi om igen. Fyra gånger. Fem gånger.

Irriterad, knuffande hög precis vid den italienska målvakten.
Jätteirriterad, knuffande kö. Schelin håller ut händerna och säger “får jag lov?”.
– Har jag inte sagt till er? Sluta nu att dra varandra i tröjorna!

min 70
Nu ska Sverige nog göra ett byte, för det ser lite trött och förvirrat ut, och det är nästan bara Italien som anfaller. Coach Pia Sundhage bestämmer, för hon är boss och har lirat 146 landskamper på den tiden som man nästan alltid spelade på leråker.

Coachen som leder laget i träningsoverall och inte i slips som de flesta andra. (CC BY-SA)
Foto: Dan Hansson / SvD / SCANPIX /
På leråkern med Jitex 1981.

min 78
Nu kom ett byte: Spetsmark in. Väldigt coolt namn. De har i största allmänhet coolare namn än vanligt folk, fopollstjejerna. (Ännu en bergmansk, väldigt skarp iakttagelse.)

min 82
Nu är det förmodligen tio minuter kvar och vi i Sverige är lite otåliga och ilskna för att vi skulle vilja vinna den här matchen för att slippa möta Nederländerna och istället få spela mot Danmark. Och DÅ  gör inhopparen Girelli mål! Vi ligger under med 2-3!

Sabatino har precis nickat in målet. Jonna Andersson pratar förstånd med en stolpe som inte hjälpte till.

min 89 – sista ordinarie minuten
Analys! Det blir alltså så att vi möter Nederländerna i nästa match, vilket är ett mardrömsscenario enligt kommentatorerna. Tydligen är det Pias fel också, för hon lät många spelare vila som borde ha spelat. Backlinjens fel är det också. Och så är det alla andras fel också för att Sverige inte gjorde fler mål än Italien.

Nu tackas en lite ledsen Melania Gabbiadini av, för hon är så gammal, så gammal – en legend och veteran, säger de.

Hela 33 år. Ättestupan nästa.

Lotta Schelin intervjuas, och får den ledande frågan om hur hon tyckte att den förändrade laguppställningen hade påverkat spelet.

– Va, pffffhhh, asså vi ändrar och testar och äh … så är det ju. Vi byter lite och det är inte så konstigt. Det blir som det blir. Så kan det gå.

Bra svar, tycker jag. Man måste ju våga testa – funkar det inte, så vet man det. Och vi har ju gått till kvarten ändå. Om det nu gör att vi åker ut med buller och bång mot Nederländerna, så kanske det var ett felbeslut, men det får man se då.

Såja! Nu kan jag lite mer om damernas landslag också!

Share
25 kommentarer

Vem kan segla förutan segel? ♫

Tydligen kan världens största atomubåt segla

Nu gäller det att inte kasta sten i glashus eller chips i äppelpajen – jag gör understundom också fel. Slött kan jag påstå att en bult är en mutter och att sockarna är sockor; förr blandade jag minsann ihop betong och cement hela tiden. Men att en ubåt seglar?


UPPDATERING! MAN KAN SEGLA UNDER VATTEN! Kolla:

se`gla verb ~de ~t 
ORDLED: segl-ar
SUBST.: seglande, segling
• förflytta (sig) på vattnet genom utnyttjande av vindens kraftmed hjälp av segelbåt el. segelfartyg:
BET.NYANSER: a) utvidgat i fråga om tjänstgöring på fartyg i allmänhet (ej nödvändigtvis under segel) b) ibl. äv. om fartyget (med el. utan segel)

ibland även om fartyget (med eller utan segel)”

Slut på uppdatering. Jag måste gå och dra nåt gammalt över mig. Och segla mer. Ack.


Det här har vi berört förut här i bloggen – men jag är verkligen, verkligen intresserad av era iakttagelser när det gäller ord som plötsligt används i helt fel sammanhang. Här är en liten lista med tokorden överstrukna så att det verkligen är tydligt att det är feeel.

– Han frös så att han fick hybris.

– I kladdkakor måste man ha mörk oboy.

– Det här med ”i sin krafs dagar”, har det med krattor eller kliande att göra?

Och så DN:

Lägg gärna bilder i kommentatorsbåset eller skriv era exempel där. Eller sms:a till 070-8885542!

(Tipstack till Annika för den seglande ubåten!)

Share
40 kommentarer

Sjuttonåringen på vift

Jag har närt fem hemmagrisar vid min barm. De är inte alls särskilt förtjusta i att resa utomlands, de gillar inte att flyga och hade – om de hade kunnat handarbeta – säkert broderat en duk med Borta bra, men hemma bäst.

Den som hanterar (och trotsar) denna jag-sitter-hellre-under-min-korkek-feeling bäst är Sjuttonåringen. Hon är just nu i Skåne med ett sommar-jojo-kort som berättigar till gratis tåg- och bussresor i under två månader. Dessutom får man ta med sig en vuxen och två barn gratis med kortet, så hon har som plan att ragga upp folk på vägen och bjuda dem på resor.

Hon sover hos barnens farmor i Viken, varifrån hon åker på endagsutflykter. I morse for hon in till Helsingborg för att ”gå på stan”. Men si, därifrån går ju båtar till utlandet.

– Jag tar båten till Helsingør! skrev hon bestämt i ett sms.

Och vips, var hon i Danmark.

– Va, Elsinore? Vad är Elsinore? sms:ade hon när hon var framme.

Och här måste jag faktiskt erkänna att inte heller jag visste att Helsingør utanför Norden är allmänt känt som Elsinore. Moa såg i fjärran ett bekant slott, och begav sig dit.

– Kronborg! Jag är på Kronborg! De spelar Hamlet överallt! Death to the tyrant!

Sex timmar senare hade hon upplevt hela slottet, och åkte hem. Ingen shopping, ingen mat, ingen pølse och ingen glass. Bara slott och teater! Och lite styltprovning:

Och swoooooooooosch åker vi tidsmaskin till 1978, när jag var 14 år och hade jobbat som barnvakt i Skåne och sedan åkte till min kusins lägenhet i Stockholm. Utan pengar, utan vuxet sällskap och helt utan planer eller ens telefonrapporter till mina föräldrar. Eller jo förresten – i min kusins lägenhet låg en vuxen, helt främmande karl och sov förstås. Han lånade också min kusins lägenhet eftersom han inte hade nånstans att bo, precis utsläppt ur fängelse som han var. Ack, det var tider, det.

Plötsligt löfte kommer nu! Nu vet jag! Om jag inte tågluffar under 2018, lovar jag att äta upp en sko! Jag ska ut på äventyr för att fira att det var 40 år sedan jag var ute på äventyr första gången! Yes!

Pliong.

Oj, nu kom ännu ett sms från Sjuttonåringen …

”Jag ställde mig på stenarna i vattnet för att kolla på kräftor, men en sten var hal och 0,5 sekunder senare var jag i vattnet. Imorrn åker jag till Skäralid!”
Share
41 kommentarer

Den sämsta filmen någonsin och annat dåligt

Som filmnörd har jag kommit att se en och annan kass film. Men fan vet om inte kvällens tittande (via Netflix, keep away everybody) tar priset. Den var nämligen så dålig att jag inte ens kunde skratta åt hur kass den var.

Härmed delas betyget ”döskalle” ut till Stepbrothers, vilket ju är ett lika moget betyg som hela manuset. Sicket skräp. Om en amerikansk film är riktigt jädra bedrövlig får man se minst

  1. en pung
  2. en prutt
  3. en spya.

Ergo Step Brothers.

Under filmen kämpade jag emot flyktinstinken. Jag hämtade mer te. Jag tog fram glass till alla. Jag gick ut med sopsäcken. Jag tog in dynorna från altanen. Jag tömde allas vinglas. (I slasken, mind you.) Jag gick på toa och spelade Wordfeud. Såg att jag kunde lägga bästa lägget ever – bara inte motståndaren tog min plats.
Självklart tog motståndaren min plats och lade SKUTTA utan att ens använda trippeln. Jag hämnades genom att en stund senare lägga favvo-ordet på ett helt annat ställe för inte alls lika många poäng. Men i alla fall. Eh.

Bittert och bistert placerade jag mig själv i högläge med min krossade menisk på detta sätt och begrundade lifvet och vädret.  (Bilden togs tidigare i veckan när vädret var bättre. Men så här sitter jag ganska ofta, jag och mitt knä.)

TENS-apparaten har jag fått låna av kommentatösen Ninja-Malin, och den liksom suddar ut smärtan som trolleri.

Sedan skulle vi äta melon.

Ni vet hur en vattenmelon är det nästan godaste i hela världen? Särskilt de genetiskt förädlade som inte har massa stökiga fortplantningskärnor som stör? Och hur en kall melon en (någorlunda) varm sommardag kan vara det bästa i hela vida världen?

Okej, tänk er istället hur man med en vass kniv skär den här femkilosmelonen mitt itu, och hur en stank värre än från det sura köttet i Utvandrarna sprider sig i köket?

Så här såg den ut vid öppning: hålig. Och rutten.

Så nu förstår ni: det är bara att ge upp och bete sig som en femåring.

(Varning för känsliga tittare: jag regisserades av barnen.)

Share
47 kommentarer

Satans idiom och några jävla ord

– Och då fick jag bära hundhuvudet … sa jag mitt i en lång historia precis när en människa i femtonårsåldern kom in i köket.

Hon stannade tvärt mitt i steget och satte handen för munnen. Och så fnissade hon och sa:

– Oj, jag blev alldeles rädd, jag hörde att det lät som om du sa att hade hållit i ett hundhuvud.
– Nej, jag fick bära hundhuvudet för a…

Det häftiga andetag som den här tjejen här gav upp, avbröt min mening eftersom ljudet påminde lite om ett inbromsande tåg. Handen åkte upp till munnen igen och veganen i henne skrek förmodligen SPRIIIIING FÖR LIVET! DU HAR HAMNAT I ETT DÅRHUS!

Här skulle historien bara ha kunnat bli en parentes, en bagatell och ett ingenting eftersom jag hade kunnat lugna henne med en snabb förklaring. Jag hade t.ex. kunnat säga så här:

– Nej, det är bara ett uttryck som kommer av medeltidens lagar. Adelsmän som hade begått ett lite grövre brott än t.ex. stöld, kunde – för att slippa fängelsestraff – bära en hund till nästa grevskap eller härad (ett distrikt liksom). Det knäppaste är att dom faktiskt kunde be nån annan bära hunden om dom inte kände för att göra det själva. Och det handlade alltså om en hund, inte en hundskalle.

Men så sa jag inte. Jag sa:

– Japp, här är en hund begraven.

Det föll inte i god jord eller någon på läppen.

Nu har vi förstås rett ut hela missförståndet, flickan har fått kött på benen och fjällen har fallit från hennes ögon. Vi har kommit att tala en hel del om de här roliga uttrycken som man måste ha hört ett par gånger, läst ett par gånger och kanske till och med undrat över för att förstå. Kreti och pleti, en lisa för själen och att veta hut.

Och så vandrade vi vidare till ord som för till och med en gammal 25-åring inte är bekanta.

  • beläte
  • vänsäll
  • sävlig
  • pickalurven
  • knickedick
  • bautastor
  • ohemult
  • äppelknyckarbyxor
  • grötmyndig
  • punchkonservativ
  • hugsvalelse
  • skråpuk
  • flanera
  • lunka

Slutligen hittade jag en särskild lista i min språkmapp på datorn (har ingen aning om varifrån den kommer).

Den här listan, ungdomar, kan ni få användning av när di gamle börjar yra om att man MÅSTE kunna vissa ord.Vasslaperdusk!

Share
61 kommentarer

Att inte åka till England

Julen 1975 vaknade jag dan före dopparedan i mitt rum i Luleå. Tapeterna var fula trots att jag hade fått välja dem själv, men just denna dag var de extra fula eftersom de gick i vågor på ett sätt som jag inte hade lagt märke till tidigare. Hela familjen skulle åka till Stockholm för att umgås med mammas släktingar, men huuu vad tapeten betedde sig konstigt när jag försökte hoppa ur sängen.

Dessutom var golvet alldeles vingligt!

Jag hade feber – jättehög feber. Resan fick ställas in eftersom man inte lämnar små barn hemma ensam över jul ens när man är en hippieförälder. Där låg jag och yrade och pratade med den vågiga tapeten – och den inställda resan var till idag den faktiskt enda resa som jag inte har kunnat genomföra för att hälsan satte stopp.

Jag hittade bara en enda tapetbild nu; det är helt omöjligt att se att den är ful. Men Orangeluvan till vänster är söt och jag äger många Enid Blyton-böcker. (Bilden togs i oktober 1976.)

Ja, förstår ni ungdomar, på stenåldern såg ögonen ibland ut så här när man fotograferade med blixt.

Idag skulle jag och Fjortonåringen ha åkt på en tiodagarsresa till de brittiska öarna. Barnens kusin får sin läkarexamen i Oxford och min egen kusin bor ju strax utanför Brighton och måste besökas minst tre gånger per år, så det så. Jag skulle dricka te hela dagarna, njuta av allt engelskt prat och köpa en speciell diskborste som bara finns i en speciell affär. Istället ska jag nu sitta hemma på kammarn och försöka övertyga både British Airways och Norwegian om att de inte alls hade tyckt att det var särskilt kul att ha mig ombord på planet.

– VAR ÄR MIN RULLSTOL? hade jag tjoat.
– KRYCKORNA FÅR FÖR FAN INTE PLATS IN THE OVERHEAD COMPARTMENT! hade jag säkert fortsatt eftersom jag definitivt hade velat ha både hängslen och livrem som varande en knätant.
– OUT OF THE WAY YOU SILLY MAN! hade jag definitivt skrikfräst till alla gubbar som stod i min väg.

Nu har jag haltat till vårdcentralen och fått ett intyg så att flygbolagen inte trilskas utan kanske i alla fall ger mig ett tillgodokvitto på alla tusenlappar.

Av detta intyg kan man utläsa att jag ska åka hem för sex år sedan, att ”vänster” är ett ohyggligt långt ord som måste förkortas samt att det där med läkares handstil minsann inte är en fördom.

Nu gör vi det bästa av situationen och … städar källaren? Bakar bröd? Pratar engelska hela tiden och betalar maten med pund?

Share
101 kommentarer

Korrläsning i Stockholm

Jag har haft anledning att traska runt i Stockholm. Först gick jag och gick. Sedan haltade jag och haltade. Och slutligen har jag nu hoppat på kryckor.

(Fortsättning följer en annan dag: det är förstås knävlarna som spökar.)

Men när jag gick och haltade och hoppade, hann jag se så fasligt mycket mer än jag brukar när jag hastar, halvspringer och åker tunnelbana eller ersättningsbuss. Jag har sett skolor med bokstäver överallt, sjukhus som är gymnasier och högskolor som är kontorshotell och massa konstverk.

“Styrka båtar föga där vett ej finnes.”

I norra änden av Drottninggatan finns en stackare som har fastnat i en tvättunna. Med armarna utsträckta för att inte tippa omkull men samtidigt dra in magen för att kunna komma loss? Eller är det månne ett återhållet rop på hjälp? Konstnären heter Beth Laurin och jag vill med henne och en svets hjälpa stackarn upp ur tvättunnan! Vad heter statyn som andas trängsel och klister …? Oj, jaså minsann. Så fel jag hade.

bethlaurin2017glad
“Glad” heter konstverket för bövelen! Skratta!

Så vacklar jag vidare. Knät vill inte alls vara med, men precis som i amerikanska krigsfilmer lämnar jag nobody behind.

Vid S:t Eriksplan har en gitarrmakare hittat massa versaler i ett förtjuuusande budskap!

Jag drar mig ännu mer norrut och ser dagens störste kämpe. Här har ni en som inte knäcks av lite stenöken eller skugga!

Men hon har säkerligen inte lika ont i knäna som jag.

Mellan Odenplan och Observatorielunden finns en gata med ett relativt diskret palats. Studentpalatset!

Titta: gubbar på pelare!

– De där gubbarna ser helt klart ut som antikens filosofer eller dramatiker! tänkte jag. Ooooh, hoppas att en av dem är min favorit Aristofanes! Vad kul, en skylt! Läsa läsa, titta titta, muttra och granska. Hm. Det är nåt som är fel.

Från vänster till höger? Men tomten till höger ser verkligen ut som Sokrates!
Längst till höger. Är inte detta Sokrates med potatisnäsan?
Längst till vänster. Är detta inte Sofokles, som ju är mycket mindre jultomte än Sokrates?

Efter att ha försökt acceptera skylten och gubbarna i den ordning som de påstods vara uppsatta på pelarna, kom jag på hur man ju ska titta på dem. Baklänges!

Nu stämmer det! Nu när jag tittar bakom mitt eget huvud, är Sokrates längst till vänster. Puh.

Knävlarna och jag ska nu vila och äta knarkpiller. Det är nämligen meningen att vi ska åka till Oxford i morgon tisdag …

Share
33 kommentarer

Pappa, pingisen och ett pladask

Min pappa – Per Stenson som fyller 80 i höst – har nog bra gener. I alla fall i knäna, där han inte har det minsta ont. Ibland blir han förkyld och när han nyser skallrar glasen inne hos grannarna, men värre än så är det inte.

För nåt år sedan kom han med en svullen arm.

Lite som Karl-Alfred.

Under två månader lät det så här när vi pratade:

– Gå till doktorn!
– Näää.
– Pappa! Gå genast till doktorn!
– Nääää. Äsch. Fjåsigt.
– Nu ringer jag till doktorn!
– Nej.
– Jo!
– Nä!
– Jooo!

Till slut ryckte jag telefonen ur handen på honom och ringde till vårdcentralen under det att han stod och berättade hur ovanligt fin pingis han hade spelat de senaste månaderna trots den svullna armen.

Diagnosen kom efter en snabb undersökning: borrelios.

Efter ett års medicinerande och provtagande och vilande och jag vet inte allt, fanns bara ett symptom kvar: ovanligt fin pingis. Enligt läkarvetenskapen kan nämligen borrelios göra att nervbanorna påverkas – till det bättre.

Pappa 2016.

I söndags åkte så pappa ner till Helsingborg för att delta i EM i veteranpingis. Jag har berättat om dylika tillställningar förut, eftersom det är så fantastiskt att se alla stapplande gamlingar på strakben försöka ta sig uppför och nerför alla trapporna i alla idrottshallar. De håller sig krampaktigt i ledstänger, rollatorer, käppar och varandra.

Tills de kommer in i pingishagen. Vips, hoppar de omkring som Rocky på lätta fjät. Studs, studs, smash, loop, skruv och kantbollar i en hel vecka. Pappa skulle vara med i både singel och dubbel och med sin dopade borreliaarm är han ju numera nästan ostoppbar.

Men. Dagen innan EM satte igång, gick pappa på stan med sina pingispolare.

Här är han med några av dem under VM för fyra år sedan.

Där flanerade de på stan. Förmodligen stapplade några av dem. Med båda händerna i jackfickorna som en tonåring, fokuserade pappa mer på nåt annat än sina stora fötter – som ledde honom rakt på en refug.

– PLADAFF!

Pappa föll handlöst rakt på sin egen näsa. Ögonbrynet dämpade fallet lite, men i både näsa och ögonbryn finns oanade mängder blod. Pappa satte sig upp och blodet sprutade. Människor runt honom ringde 112 och bad om ambulanser. Ingen av polarna var från Helsingborg, varför de inte visste att de befann sig 200 meter från akuten.

– MEN HERREGUUUD, skrek jag i telefonen till honom när han berättade detta. TOG NÅGON EN BILD?

Näää.

Att köra en ambulans 200 meter från akuten i Helsingborg tog 20 minuter, så under tiden blev pappa ompysslad av sina kompisar. En förbipasserande, ung mamma slet upp en nyköpt blöja som hon tryckte i ansiktet på honom.

– MEN HERREGUUUD, skrek jag igen. TOG NÅGON EN BILD PÅ BLÖJAN?

Näää. Och ingen bild på akuten eller på läkaren som skrattade gott åt hur brosket i näsan hade mosats. Omplåstring och utskrivning, tjoff, tjoff.

Pappa lirar ungefär 1977, alltså för 40 år sedan.

Så satt han där på sängkanten morgonen när EM skulle inledas. Näsan påminde om den här:

Ja, titta, även kindbenet som har lagt sig lite ovanpå mustaschen påminner lite om pappas.

Det gjorde ont nästan överallt och pappa tänkte:

– Jahaaaa. Här har jag laddat i ett helt år [sedan han kom tvåa i SM] och så stupar det hela på en refug. Men äsch. Jag testar. Jag kommer rätt långt på rutinen.

En vecka senare kunde vi konstatera att pappa åkte ut i kvarten och att han blev i särklass bäste svensk i singel. Alltså på delad femteplats med några andra. I EM. Lika bra gick det i dubbel. Alltså i Europamästerskapen!

Det här är pappa och den där mamman som kom med blöjan.
Share
56 kommentarer