Hoppa till innehåll

Resan hem från Spanien: total dödsångest

Från det ena till det andra, liksom.

priser
Man åker till Spaniens östkust och spelar basket och får med Sextonåringen tredjepriset och ser sedan sin Tjugotvååring ta hem förstapriset.
badbild
Man ligger i havet och blir med sina basketspelarpolare skrynklig som ett litet russin.
moasdrink
Men dricker jätteroliga drinkar som är större än en normal etta på Söder.
stranden
Man hamnar på Spaniens västkust, där stränderna är tomma och havet kallt.
mat
Man äter vansinnigt rolig mat.
husferrol
Man fotograferar ungefär 500 trasiga hus bara för att de är trasiga och det ju är synnerligen intressant.
lottenutsikt
Man tittar på havet, utsikten, solnedgången och tänker på Göran Palm.
tittut
Man klättrar omkring i övergivna militärfästen.
kakaost
Man lär sig förvånat att ost och sockerkaka är en ypperlig kombination.
toeoskarp
Man misslyckas med att fotografera de blåa tårna i motljus.
pokemonjakt
Man har väldigt kul med Pokémon Go och prisar foppatofflorna, hur fula de än må vara.
surfbradebil
Man åker varje dag bil med surfingbrädor.
spelabasket
Man lattjar basket i helt fel kläder.
lottentelefon
Och så blir man överlycklig av att finna sådana här telefoner på Madrids flygplats.

Madrids flygplats, ja. Ni ser hur barnsligt fnissglad jag är på bilden ovan? En knapp timme senare satt vi i planet på väg till Arlanda och trodde att vi skulle döden dö.

Jag är inte ett dugg flygrädd och struntar i vilket bolag jag åker med (idag var det Iberia). Faktum är att jag nog är mer bilrädd och bergochdalbanarädd än flygrädd. När planet tar fart och släpper marken brukar jag fyllas av en tjoho-känsla, men idag kändes det helt enkelt fel direkt när planet lyfte.

(Detta kan vara en efterkonstruktion. Jag kan verkligen inte påstå att jag kan skilja på olika flygplansstarters vinkel, motorljud eller skuttuppkvalitet, men det lät och kändes i alla fall annorlunda.)

Omedelbart började planet hoppa omkring i luften så att vi passagerare instinktivt stönade ooouuuuooooh och började fundera på säkerhetsinstruktionerna och hur det kom sig att Iberias flytvästar ligger i ett svåröppnat (min tolkning) plastpaket. Planet fortsatte att vaja i sidled ett tag och övergick sedan till att hoppa än upp, än ned. Varje gång vi halkade neråt, sa vi ooouuuuooooh.

– Ska det vara så här? sa Sextonåringen.
– Pfuuuuuuhhhh, for det ut mig, och jag tog hennes hand och försökte se hur Tjugotvååringen och spanjoren hade det två rader längre fram; de hade intagit kraschlandningsposition.

Kvinnan som satt på min andra sida började profylaxandas som under en förlossning. Av någon anledning hjälpte det mig att hålla hårt i stolsryggen framför och jag tänkte ”här sitter jag och ser mina knogar vitna, det händer ju inte så ofta att jag ser det”.

– Är du okej? sa jag till profylaxkvinnan och släppte för ett ögonblick den trygga stolen framför för att kunna klappa henne lätt på armen.
– Ja, pfuuhhh, tack. Men jag har aldrig varit med om en sån är take-off! sa hon. Och jag flyger jätteofta, både i tjänsten och privat. Madrids flygplats har ofta turbulensproblem, men inte så här!

Kvinnan snett framför mig grät. En man på andra sidan gången gjorde korstecknet upprepade gånger. Många andra fann trygghet i att hålla i stolen framför. Ett barn skrattade någonstans. Varför utsätter vi oss för det här? tänkte jag gång på gång och minnen från allt det som syns på bilderna här ovan blixtrade till i huvudet.

– Basket i Spanien? Vad är det för stolleprov? Och dra med mig döttrarna, varför skulle jag dra med mig döttrarna? ”Hon sågs senast vid telefonautomaterna på Madrids flygplats”, faaan, ooouuuuooooh, jag ska aldrig mer resa.

Efter 15 evighetslånga minuter (det kan ha varit längre, men inte kortare) lugnade det ner sig. Den gråtande kvinnan grät tystare, grävde fram en stor sjal och svepte om sig och kröp ihop. Jag pratade med profylaxkvinnan och Sextonåringen om upplevelsen och så fort det blev minsta lilla gupp, stelnade vi till och grep tag i något.

– Plingeliplong, sa högtalarkaptenen, hola [bla bla bla på spanska]. We apologize for the delay at take-off and wish you a pleasant journey.

På spanska hade han tydligen inte bara bett om ursäkt för att vi kom iväg sent, utan även för ”något slags åskväder”, vilket vi verkligen inte märkte av; ett åskväder utan moln?

Och så kom då landningen. I ett vindstilla, nästan molnfritt Stockholm lyckades kaptenen med den värsta landningen jag har varit med om. Allt upprepades: guppigupp, hoppihopp, planet fladdrade åt alla håll och kanter, korstecken gjordes på andra sidan gången och många vita knogar grep om armstöd.

– Kaptenen måste vara en sån där lärjunge, hörde jag en ung tjej säga.
– Lärling, du menar lärling.
– Mhm. Lärarpraktikant fast flygare.

När vi väl hade dunsat ner på moder jord, knackade jag den gråtande kvinnan på axeln och frågade om hon var okej.

– Nu, ja. Jag var flygrädd redan innan. Nu vet jag inte om jag någonsin kommer att flyga igen.

Alla runt omkring oss skakade på huvudet och pratade med varandra om upplevelsen medan de ovanligt stillsamt och tyst tog sig ut. Nästan alla undvek att säga gracias och good bye till flygvärdinnorna vid utgången. Själv var jag alldeles darrig i benen.

Jag har nu skrivit till Iberia och frågat om kaptenen var berusad eller om det finns någon annan förklaring till en i största allmänhet bedrövlig resa utan lugnande information till oss passagerare och de har automatsvarat:

”Our response time is usually within a maximum of 21 days, although we are sometimes forced to seek information from third parties which may result in it taking longer.”

Vi i vårt sällskap är överens om att ”upp på hästen igen” är det som gäller. Fast särskilt sugen är jag inte …

Share
Publicerat iBloggen

103 kommentarer

  1. Du hade alltså inte någon sådan här skylt att sätta på cockpit?

    learner_plate_front_bonnet

  2. Oj. Ojojoj.

    Ja, man läser ju ibland om dretfulla flygkaptener som i sista stund hindras från att flyga, så det var en av de saker jag tänkte på när jag läste. Annars att någon någonstans glömde att dra åt en skruv eller tre vid senaste hälsokontrollen av planet. Eller ett osynligt åskväder som följde med till Sverige och bröt ut lite till … ja säkert!

    (Därtill tänker jag på Nightmare at 20.000 feet med en ganska ung John Lithgow i total panik. Heh.)

    Jag — och, tror jag, många med mig — är så outsägligt lycklig över att det inte hände någonting värre än skrämsel! (Var skulle jag annars larva mig om nättera?)

  3. Annika, det heter Ujuj,ujjejuj! Ju.
    Glömde du närkingskan i upphetsningen?

  4. Precis så, Annika! Jag kan helt enkelt inte dö i en flygolycka ännu, för vi måste ha sällskap på nätterna!

  5. Se där, ännu ett alldeles utmärkt skäl till att jag inte flugit de senaste tjugo åren och inte kommer göra det de kommande tjugo heller.
    Fick magknip och ångest baa av att läsa. Gu’schelôv att ni kom ner igen.

  6. Just så, SG — jag blev så upprörd att jag blev rent rikssvensk!

    Uj.

  7. Alla sex kommnetarerna ovan är skickade med vardera en inuts mellanrum. Frågan är om inte det slår två kommentarer på samma minut.

  8. Örjan

    Vältoma tillbaka till Svealand.
    Skönt att det slutade bra.

  9. Synchronized posting? Kommentarskadrilj!

  10. Kommentartrappa

  11. Ha!

    Ursäkta, jag häxperimenterade lite igen. “Kommentartrappa”, utan foge-s och utan punkt efter, är exakt femton tecken (om någon på fullt allvar undrar vad jag håller på med och varför, så finns förklaringen — sådan den nu är — i förra Båset).

  12. Kommentarskadrilj!
    Och sen blev det tre kommentarer på lika många minuter.

  13. **vindsus, rävskall, ugglehoanden**

  14. Götapetter, jag hann! (inom minut femton, alltså)

  15. Oj, sorry, jag gick och borstade tänderna!

  16. Det fick du! Och sov nu riktigt gott, utan s.k. flygdrömmar.

    Själv hänger jag här för att jag har ätit lite. För att jag åt så lite kvällsmat (en strömmingsburgare i Askersunds hamn som var jähättegod men den räckte liksom inte ända fram tills nu, och det är sååå svårt att sova om man är hungrig …).

  17. (Jag syftar som en kratta. Askersunds hamn är trevlig, men just god vetja’nte.)

  18. Bara du inte snyftar som en kratta!
    Gråter som en räfsa,
    som en ledsen jycke gläfsa,
    jamar som en galen katt
    piper som en ledsen råtta.
    nä det får vara sans och måtta!
    Olycklig för ett grammatiskt fel
    så kan det gå, så kan det bli
    strunt i det, inte behöver vi
    alltid trampa på gången
    i språkets trädgård.
    Nej, ut i det vildvuxna stenpartiet,
    följ Snusmumrikens spår
    över gräsmattorna och rabatter.
    Låt de fega hemulerna stå där och
    hojta om rätt och fel, om ordens
    ofelbara korrekta användning,
    texta sina plakat i tid för
    midsommarbålets heta låga
    som inget annat vill än förtära
    grammatikens oförsonliga stadga.
    Vi är de skrattande språkpoliserna,
    ordjonglörerna, felsnyftarna, adverbialens
    försvarare, det dignande substantivens
    festbordsavsmakare, verbaliseringskonstnärerna,
    vi gör som vi vill och skrattar
    grammatikens regelverk rått i synen,
    medan vi hojtande, stojande
    glänsande, rasande, galande,
    jagandes verbens villebråd
    genom konjuktivens raviner
    och kvadrerar satsdelarnas
    laviner som rusar fram
    som atlantångare på speed
    genom världsvarvets rondell.
    Vi trängs och slängs
    som vantar i en känguruficka
    när tiden håller på att rinna ut.
    Sandkornens rasvinkel behärskar vi
    och likaså den avgrundsdjupa
    virvel som skapas av strömmingar,
    strömmningar, drömmningar,
    böjlingar, perpendikuliteter
    som genomkorsar universum
    inneboende ologik, som ett russin
    i degen som imploderar.
    Snyftande, syftande, klyftande
    grammatikens citrusfrukt
    är vad vi gör, vad vi bör,
    hur vi stör, igen, igen, igen.

  19. Åjj, åjj, åjjejåj!
    Där feck vi poesi så det räcker hela dan!
    Och ingen dåli poesi vare.

  20. Det tycker jag var en verkligt bra tanke, PK.

  21. Ja! Så var det ju, PK! Foster Brooks körde planet! Det förklarar allt!

    Ojojoj, Ninja, satt du uppe halva natten och skaldade?

  22. Ja, jag var i alla fall vaken, så mycket kan sägas.
    Ingen sömnpoesi.

  23. och

    Men jestanes, Lotten. Tyvärr kommer du nog inte att få svaret: “Ja, han var skitfull och det är inte OK, men nu ska vi ta till oss det och se över våra rutiner”. Som det låter i andra felsituationer. Var flygvärdinnorna bleka?

    Enda gången jag varit i ett hoppigt plan var 1963 på väg till Grekland. Men då var det uppe i luften, och vi var verkligen mitt i ett åskväder. Blixtarna dånade runt oss åt alla håll och stormmolnen var svarta, och planet krängde. Och jag (17 år) tyckte det var jättehäftigt! Det var ju så långt ner till marken så vi kunde inte störta, liksom. Minns inga vitnande knogar eller gråtande passagerare, bara en mysig liten kabin.

    Andra bullar var det när ena sextonåriga sonen tog av från Arlanda fvb till Minneapolis. Solen sken och det var vindstilla, men jag blev hysterisk av skräck när den där lilla ömkliga cigarrlådan steg mot skyn MED MIN SON I! Började storgråta och förberedde mig på blodigaste allvar att hoppa ner på runway (vi stod på ett tak i fria luften), sno ett fordon och köra iväg till skogen bortom flygplatsen och rädda honom om cigarrlådan trillade ner. Hu.

  24. Åh, Ninja, vad jag är glad att mitt nattpladder kan inspirera till sådan nattpoesi!

    Ha, jag brukar inte anmärka på sådana syftningar ens hos andra eftersom de ju på det stora hela är normalspråk (och ett bra exempel på att alla faktiskt fattar vad man menar)! Utom om de är sådär extra iögonfallande som den där inte alls var. Det var bara det att jag såååååg den. Och då gjorde min hjärna det som den stundom gör, läste på det andra sättet.

  25. Ja, Dean Martin!

  26. (Alltså sketchen, menar jag … Foster Brooks heter han. Jag genar i kurvorna och hoppar över den viktiga informationen. Blä, det har blivit äkta högsommar och jag är för varm.)

  27. Lille Maken

    När planet vajar i sidled brukar det bero på turbulenser. De är inte fientliga och kan inte rå för vad de gör. Planen håller för sånt där skakande.
    Råttan och jag har bott på hotell de senaste två nätterna och hon ber mig rapportera att vi fick utmärkt äggröra och sublim bacon samt perfekt rostat bröd. Sånt är tydligen viktigt här i båset. Gott var det, hur som helst.

  28. **Beslutsvånda, beslutsvånda … ska jag posta eller inte?**

    Ack, bör man avslöja att man stundom utsätter sig för rena stolleprov? Eller, alltså, att man är en stolle som tänker sätta sig själv på prov? Tja. Jag vet inte. Men om någon ändå är på väg så kanske den vill känna till fakta redan innan, och inte bara efter. (Jag föreställer mig alltså nu någon som visar sig ha varit där, när jag framemot söndag kväll berättar vilken stolle jag är och vad jag har gjort, och som då upphöjer sin stämma — sina tangentfingrar — och säger att den var där men inte … puuuuh.)

    Alltså. Det är Folk, blues och jazz i Askersund i morgon och på lördag och lite på söndag. Många fina, bra, intressanta artister finns att lyssna på, och miljöerna är underbara och vädret kommer att bli bra på gränsen till för varmt.

    Och så är det till exempel en del amatörer som ska uppträda också. Och undertecknad stolle ska sjunga.

    (Härregud varför i helsicke gick jag med på det här …)

    Full disclosure: vi heter Buckliga Boots, för det kallade sig min andra hälft plus Håkan redan när de spelade på gator i Stockholm, på Kumlafängelset, på festivaler i Göteborg osv, cirka 1975.

    Presentationen av bandet, för den som orkar klicka sig dit, är högst skämtsam men som min andra hälft, som skrev den, säger: alla andra är så mesiga så varför inte?!

    Du store tid. Inte ens rättstavningsgalningen begriper hur allting har kommit till den här punkten, för den anser hela tiden att jag inte vill skriva “stolle” utan “stolpe”.

    Det måste betyda att jag är ett stolpskott. Heh.

  29. Men PK, vad i hela friden tittar vi på när det gäller vingtestet? Jag ser bara saker som går sönder …

    Lille Maken: Ökenråttan har helt rätt. Mycket viktigt är det att berätta om frukostarna, särskilt när det är ypperliga eller bedrövliga.

    Annika: Nu vill vi ha exakt klockslag och GPS-koordinater.

  30. När det gäller flygvärdinnorna, så var de helt omöjliga att se. Vi satt på rad 27 och kunde inte se en enda i personalen eller deras ansiktsuttryck. Det är ju alltid väldigt lugnande att se proffsen skratta och stoja som under ett kafferep, men vi såg dem verkligen inte alls.

    Drumlar. Tänk om de hade dykt upp och stått i gången och sagt “vi förstår att det här känns ovanligt för er, men vi lovar: det är inte alls farligt”.

  31. Och nån bra båsrosett. Eller känner alla igen varandra numer?

  32. Maj Korner

    Jag tror alla andra känner varandra. Men inte jag!

  33. PK

    Lotten, det visar hur noga flygplan testas och otroligt mycket stryk dom tål.

  34. Det är ju bra, om nu piloterna ska envisas med att köra fulla!

  35. Resan mellan München och Verona brukar också skaka. Intressant hur kabinpersonalen ändå lyckas servera kaffe, Te och kex – för det görs ju mellan skakningarna. När det skakar sitter dom fastspända, precis som alla passagerare uppmanas göra.

  36. HK

    Flygplan som skuttar, stress mellan festivaler…
    Jag bidar min tid på en ö i Vänern, men kanske ändå Askersund om vi får exakta upplysningar och snygga rosetter.
    Vet inte hur jag ska anpassa bilden på telefonen så det blir en länk ( en ful) https://flic.kr/p/Jqhq3G

  37. Ökenråttan

    Torsten (Ehrenmark) beskriver hur han inledde sin karriär som krigskorrespondent. (Trodde han; det gällde att skriva om barntransporter från krigets Finland till Sverige) Han flög till Helsingfors tillsammans med en del andra journalister, däribland flera kvinnliga dylika.
    “Vi spändes fast i låga, nersuttna läderfåtöljer som förmedlade varje ojämnhet i rullbanan rakt upp genom ryggmärgen. [ …]
    — Tänk, om man skulle bli flygsjuk, sa jag fnissande.
    — Brukar du bli det? sa den redaktionssekreterare från landsorten som satt bredvid mig.
    Han såg ängsligt mig, som om han var rädd om kostymen. [—]
    När vi efter upprepade smärtsamma dunsar äntligen lyfte och planet under väldiga vibrationer välte över på sidan som en sårad val så att man tittade ner i Stockholms skorstenar och man förstod att allting var slut, tänkte jag bara en enda tanke: hur ska hustrun klara avbetalningarna på den ljusa almen?
    De kvinnliga journalisterna pratade hela tiden obekymrat med varandra, som om det var fullkomligt normalt att flyga … även praktiskt taget upp och ned. […] Det guppade och slängde och jag såg nästan alldeles tydligt hur vingarna var på väg att slitas av ett par gånger. Fruntimren bara pratade och skrattade men vi män satt tysta och sammanbitna och tänkte på hur viktiga vi var, och hur skulle det gå, när vi snart var borta?”

  38. Ökenråttan

    Ja, alltså, det var hans första flygtur skulle jag väl ha förtydligat.

  39. Askersund tradjazzfestival brukade vi besöka rätt så regelbundet.

    Är det den det handlar om? Eller någon annan begivenhet?

  40. Ha!

    Alltså, hittar man Askersund så hittar man snart ställena. Stan är inte så stor, om man säjer …

    (Åkej då — i morgon fredag [är det fortfarande torsdag?] spelar vi 16:00 på Café Tutingens innergård och 21:00 på Hamnmagasinet, och lördag 16:00 på Tutingen igen.)

    Som tur är, spelar alla “akter” flera gånger och det är flera olika framträdanden vid varje klockslag, så vad man än vill ha finns det väl alltid något.

    Jaja.

    **hrrmm**

    Kära nån.

  41. Jag känner mig nästan fånig. Men för en yngre publik kanske det kan behövas ett förtydligande beträffande den ljusa almen.

    Det handlade alltså om ett möblemang. Inte om ett träd som man köpt.

  42. Heja, heja, Annika!

    (Även om det bara tar 1,39 h för mig att åka dit, hinner jag inte. Men oj, vad jag vill ha rapporter!)

  43. Skogsgurra, Tradjazzfestivalen gick i graven för några år sedan av diverse skäl. Den här Folk, blues och jazzfestivalen är ett nästan-nypåfund som startade förra året för att försöka fylla luckan. Det gick väl rätt så bra eftersom de håller’t i år igen. (Stan samarbetar med organisationen för Live at heart som ju håller på att bli en institution i Örebro.)

  44. Tänk … jag lade inte ens märke till att det stod ”den ljusa almen”, jag bara såg ett matsalsmöblemang (hemma hos Ehrenmarks) framför mig.

  45. Jag läste “den ljusa almen” och hann just lagom tänka “vad nu?” innan saker och ting (i möbelväg) föll på plats.

  46. Ökenråttan

    Tack, SG, för rådigt ingripande. “Den ljusa almen” var central i TE:s liv. Möbelimanget köptes på avbetalning och blev ALDRIG färdigbetalat och var ständigt en källa till oro för herr Ehrenmark.

  47. och

    Ack, Ehrenmark – Bang var etta som kåsös, men TE var en väldigt god tvåa! Vem kan någonsin glömma den ljusa almen?

    Minns ni hans drömmar att bli krigskorrespondent innefattade att skriva sitt reportage under en brinnande lastbil? Och att han till sist faktiskt blev uppringd från Stockholm (han bodde i London) med ordern: “Åk genast till kriget!” och han svarade lakoniskt “OK”, så där bittert och utrikeskorrespondentigt, medan han i själva verket skickade ut nödsignaler åt alla håll: “VILKET KRIG????”

    Ja, man blir lätt tjatig av beundran när det gäller TE…

    Annika: Lyckospark i baken! Det kommer att gå jättebra! Önskar jag kunde åka till Askersund.

  48. “Semesterläsning”

    Jag har just avverkat Herr Collins affärer i London och undrade så smått om jag skulle försöka mig på Moby Dick igen (har tappat räkningen på antal försök) när ÖR:s ljusa alm kom som en ljusets frälsande ängel – Ehrenmark! Visst. Perfekt. Så nu gick jag igång med Mannen i sjömanskostymen. Vi har 23 band Ehrenmark. Men ingen hängmatta. Det ska nog gå bra ändå.

  49. och

    23 band Ehrenmark! Finns det så många? Jag har nog bara tre.

    Måste hitta ett antikvariat…

  50. Ökenråttan

    och: Ryös antikvariat vid Kungsholms kyrka har. I källaren. Man får fråga efter herr E:s verk.
    SG: Du är stor nog nu att säja nej till sån där spenatlitteratur, sånt som man SKA HA läst. Det brukar handla om just Moby Dick, även Prousts På spaning … eller Dostojevskis Brott och straff. Vill du inte läsa så låt bli och ha inte dåligt samvete för det!

  51. 24!

    (Det är viktigt att vinna i alla lägen.)

    ehrenmark

  52. Jävvlar! Men tvåa är inte heller så illa.

    Moby Dick är ingen spenatläsning. Jag fick bokjäveln som “Premium för Kunskaper och Flit” 1956.

    Jag har försökt komma igenom den ett otal gånger sedan dess. Utan framgång. Nånstans efter skildringen av Ahabs ben och hålet i däcket blir det för mycket valfläsk. Helt ointressant. Och den sortens kunskap tror jag inte motiveringen avsåg.

    Spenat äter jag mycket gärna. Men glöm den mjöldryga sorten. Smör och lite muskot ska det vara. Gäst från västkusten hade egenrökt makrill med sig nu i veckan. Där är spenaten nästan lika viktig som makrillen.

  53. Christer, the Long Distance PT

    Mitt värsta flygminne är också ifrån en spanienresa. Jag satt och slötittade ut genom fönstret, när jag plötsligt fick se ett annat flygplan på ungefär samma höjd som vi, som var på väg snett emot oss. Det kom närmare och närmare. Jag funderade på om jag skulle säga något till någon, men kom fram till att ingenting skulle bli bättre av det. Det andra planet passerade uppskattningsvis ett par hundra meter bakom oss. En aning too close for comfort. Normalt sett ska andra flygplan i princip hålla sig utom synhåll.

  54. hyttfogden

    Bokbörsen på nätet är också bra fast kanske mest för oss i obygden.
    Just nu känns det ganska underligt att inte hitta Fältskärns berättelser från 1899 i sex band! De stod ju tillsammans med Topelii
    andra verk såsom Ljungars saga och Stjärnornas kungabarn. Och måste väl ha hamnat i samma flyttkartong? För vissa böcker är kul att ha även om man inte läser dom särskilt ofta, det är minst sextio år sedan jag läste Fältskärn och skulle gärna nu vilja läsa om.
    Nya utgåvor känns inte lika kul.
    PS Loppan bet min vattenkrasse ihjäl, skulle nog ha pudrat med aska. Får börja om igen. DS

  55. och

    Tack för tips!

    Sitter just nu bredvid en säkert snäll kille som liksom BREDER UT SIG. Käkar, dricker och kollar kroppsbyggare. Blir skitirriterad.

  56. Ökenråttan

    Definitionen av ‘spenatlitteratur’ är “sånt som anses höra till en civiliserad människas läsplikt och som jag har försökt att läsa men inte orkat ta mej igenom”. Nyttigt (anser en del) men inte så sexigt. Det är Jolo som står för uttrycket “spenatlitteratur”.

  57. hyttfogden: Vilken loppa?
    och: VAR sitter du och utbredaren?

  58. Tror det är samma loppa som i “Loppan bet min man ihjäl. Långt bort i skogen.”

  59. Länge sedan jag läste herr E – men några band har vi, samt ett par kilo urklippta kcrier (har glömt vem som införde denna stavning men gillar den skarpt, vilket inte Bipaddan gör). Annars läser vi för närvarande Stephen Hawkings självbiografi och Carina Burmans bok om Bellman och öl. Samt löser korsord.

  60. hyttfogden

    ÖR Den “vanliga” jordloppan som käkar kål och raps. När man odlar rädisor och de grott och hjärtbladen tittar upp gäller det att ligga steget före och vattna de små och sedan strö träaska över för att villa bort lopporna. Kan man bara lura dom tills rädisbladen blivit mera utvecklade går det bra. Kunde inte tänka mig att vattenkrassen skulle vara intressant. Troligen var det inte tillräckligt blött i odlingarna. Augusti kanske är bättre odlingstid.

  61. Och NÄR kommer man igen att kunna försörja sig på att skriva kcrier?

  62. **Kanaliserar Granny Weatherwax: I aten’t dead!**

    Ja se där ja, det var två. En kvar.

    Ännu inte generad. Uj. Inte ens min syster (som är musikaliskare än jag, anser då verkligen jag men konstigt nog inte hon … har någonsin syskon varit överens om sådana saker?) tyckte att jag var det minsta pinsam så då … var jag visst inte det.

    Men härrreguuud vad varmt det var (28-29 ° i skuggan, varmare på innergården fast det var lövskugga där, och monstruöst mycket varmare på det där magasinet … ) **dripp dropp dripp dropp svettdropp dripp dropp dripp dropp**

    Hurra, jag avsmall icke! Än.

  63. Jag måste verkligen anamma skrivningen kcerier!

    Och visst ska det vara herr Ehrenmark-läsning den här sommaren, så ock här (jag köpte tre jag inte hade på bokloppisen i Hjulsjö — de har gott om dem, eller hade i alla fall vid invigningen).

  64. (Är nu ännu lite mindre död, ty jag läste nyss att de är nära sitt värmerekord i Irak. Där var det 53 ° i dag. Femtiotre grader varmt!)

  65. Tjoho, Annika var inte pinsam och Ehrenmark är rolig och vädret är underbart!

    (Har inte så mycket annat att meddela. Flygupplevelsen har satt spår i oss som vi inte förväntade oss: vi sover. Saaaaatan vad vi har sovit. ”Men sover hon igen?” har jag hört som i en dimma bortåt horisonten i två hela dagar.)

  66. Örjan

    Ninja: Ovan eller under gravstenen?
    Vissa lär ha uppskattats mer först när de hamnat “under”.

  67. Det var en aludering till att Lotten har sovit så mycket efter flygresan. Annars var det skalden Wennerbom som fick sova i Frödings dikt.

  68. **Herr Larsson, jag kan inte soooooooova!**

    Vi behöver inte förpassa oss iväg förrän lite efter två i morgon. Ha!

    Och min själ, är det inte omkring femton eller till och med lite under, ute nu. Här ser vi glädjen med att bo högre över havet än de flesta ställena i Närke — det blir, åtminstone ibland, svalt här på nätterna, till och med när det är idiotvarmt.

    (Nej, Lotten, jag måste tyvärr slå fast att dagstemperaturer över 25 ° inte är “härligt väder” de indikerar “aaaaaarrrrggghhhh, jag står inte ut, var f*n är isvattnet?”)

  69. Jag har suttit ute till nu! Det är minst hundra grader varmt! (Om man sover middag fem gånger under dagen, har man liksom lite svårt att komma till ro redan vid midnatt.)

  70. Det är inte celsiusgrader i alla fall, och tack och lov för det. För jag håller med Annika att 25 graderär för mycket. Det får gärna vara skuggit och blåsa också. Sjöbrisen på eftermiddagen brukar vara hett efterlängtad. Fniss.

  71. Vi åt finglass på kajen vid tiotiden, och det var då sannerligen inte kallt!

    Just nu är inomhustemperaturen där jag sitter (där jag råkar kunna se en termometer, tro det eller ej …) 23,7 °. Värmevågorna som genomsveper min kropp har lugnat sig lite. (Nej, jag talar inte om “vallningar” för det har jag inga och har aldrig haft — tacka mor för rätt gener! — utan efterverkningar av närapå värmeslag tidigare i kväll.)

  72. Nu är det forskning på hög nivå som gäller.

    I Mannen i sjömanskostymen (andra upplagan, Askild & Kärnekull, Helsingfors 1970, s. 82) redogörs för ljusalmsaffären: “All denna ljusa alm kostade betydligt mer än bosättningslånet och jag var sjuk av ängslan innan jag hade betalat resterande 1200 kronor med 100 i månaden”.

    Ljusalmsinvesteringarna påbörjades först sedan bosättningslånet var beviljat år 1942. Inte omedelbart, eftersom de två första investeringsobjekten var en korkskruv i form av Calmare Nyckel samt en cocktailshaker i frostat glas, först därefter kom ljusalmen.

    Texten ger sken av att lånet betalades i rask och överenskommen takt med 100 SEK/månad, men ljusalmsskulden nämns, som ÖR påpekat, under en längre tid och det är möjligt att 1) författaren vill ge intryck att vara en ekonomiskt pålitlig person, 2) efter nästan trettio år anser sig ha rätt att justera verkligheten en aning, eller 3) utnyttjat den prekära ekonomiska situationen som ett artistiskt signum och återkommande tema som ger författarskapet kontinuitet och skänker läsaren en igenkännandets glädje.

    Jag är böjd att ge den tredje tolkningen företräde.

  73. Ökenråttan

    SG: 3:an, absolut. Som här i båset, till exempel. Jag behövde jag bara säja “den ljusa almen” så var ni genast med på noterna.

  74. Och så måste vi ju i utredningen ha en parentes att hänga på de där 1 200 kronorna:

    (25 000 kr i dagens penningvärde)

  75. Och vad hade den varit värd på Bukowskis idag?

  76. och

    Ökenråttan: Jag satt i Stadsbibliotekets huvudbyggnad, Asplunds mästerverk, där turister hela tiden kommer in och tar bilder. Datorerna i rotundan står VÄLDIGT TÄTT. Nu sitter jag i ett förbokat studierum alldeles för mig själv i Internationella Biblioteket. Fönstret på glänt, inte åt solsidan. Ah!

  77. Ökenråttan

    25 papp! Det får du en pinnstol för i dag!! ‘Lilla Åland’ av C. Malmsten, nämligen.

  78. Men för 25 papp får man inte ett bord som ser ut som … en klump. Inte ens ett halvt bord. (Jag har faktiskt outsägligt svårt för Axel Einar Hjorts lilla möbelserie Utö som har blivit idiotdyr de senaste åren av vissa skäl [Antikrundan, I’m looking at you]. Den är inget vidare alls, tycker ju jag.)

  79. Har nu sovit på saken och tänkt på annat under dagen och är nästan säker på att stavningen kcri tillskrivs journalisten Purjo i “Raggen, det är jag det” av Gunnar Widegren. Som också kan rekommenderas som sommarläsning.
    Jag kan inte slå upp saken nu för boken står hos föräldrarna, ett trettiotal mil bort, och de i sin tur har rest ett sextiotal mil åt andra hållet. Men kanske någon annan har boken?

  80. För att uttrycka mig på annat vis: Titta jag är hemma!

    Nu ska jag inte ta en ton på flera dagar, för om jag gör det kommer jag att spräcka rösten. Min sångteknik är inte urusel, men jag är ju inte direkt proffs så min ork (mina stämbandsmusklers ork) är givetvis lite halvdan.

    Jag vet inte ens om jag ska lyssna på någon musik, utom möjligen lite klassiskt.

    Men oj vad roligt vi har haft, och oj vad många vilt främmande människor det är som har varit snälla och kommit fram för att tacka oss och berömma oss, både var och en enskilt och oss alla som band. Vi som bara är hobbymusiker!

    Stolleprovet är härmed överståndet.

  81. Men tack, Brid, där hamnade en bok till på läslistan (för den har jag aldrig läst).

    Äsch då, min läslista som är lång som en kinesisk mur …

  82. Ökenråttan

    Ssssss HK: Så klart du har rätt. Men lite kan man få överdriva ibland …

  83. Jösses. Så försvann ännu en dag! Och Annika har sjungit färdigt!

    (Sorry, alla, för att det här dödsångestinlägget bara ligger här och stör dag efter dag!)

  84. Blev mycket OT i den här tråden.

    Verkar inte som om Döden är så poppis att prata om.
    Själv har jag vid några tillfällen sagt att ‘hellre dör jag in action än jag sakta vissnar bort på nåt hem’.
    Nu senast invände en i övrigt vidsynt och förnuftig person att ‘Du måste ju ordna allt innan du dör!’

    Jag förstod inte riktigt. Har jag större chanser att “ordna allt” när jag sitter och ruttnar på ett hem än om jag dör med stövlarna på? Eller i en olycka? Hur många är det som har “ordnat allt” när stroken, infarkten, flygkraschen, trafikolyckan eller – allt mera aktuellt – nån tokfan spränger sig själv och hundra andra?

    Han upprepade att jag ‘måste ordna allt’ och när jag frågade varför ansåg han att jag bara ville ha bråk. Jag la ner. Förstår fortfarande inte hur han menade. Jo, det gör jag ju, men slentrian och ogenomtänkta moraliteter styr alldeles för mycket hos alldeles för många.

  85. SG, jag är övertygad om att om du skiter i att ordna allt så kommer det ordna sig i alla fall. Fast på något annat sätt. Och just då kan du inte göra någonting åt det och det är förmodligen lika bra.

  86. **Jag kan inte soooooova**

    **Jag vill inte soooova!**

    **Jag behöver inte soooooova!!!**

    Får man lata sig och svettas på normalt vis nu? Får man vara uppe hur länge man vill? Får man försöka få bort allt *bzzzz plink sångtext vaffan plinkeplonk brrrr bzzz ploinggg bombombom bbbzzzz pllleiiiingangang bludderudd plink* ur huvudet nu — och hur faen går det till? Jag trodde verkligen inte att jag kunde få nog av blues, jazz, folkmusik, fusion, originella klanger, bra låtar, bra sångare, bra allt möjligt men se det kunde jag.

    Aaaaaaaaaahhhh! Tyst nu, min arma hjärna! Det måste inte eka mera.

  87. Åj, där missade jag ett mycket intressant ämne.

    När min pappa dog hade han inte “ordnat allt” för varför i allsindar skulle han ha ordnat någonting? Vi efterlevande ordnade. Det var förstås inte ett f*rb*nn*de dugg roligt, men det hade inte varit ett spår “roligare” om han hade “ordnat” nåt. Vad, exakt, skulle han för den delen ha ordnat? (Han efterlämnade en älskad hustru och två älskade barn, och ägodelar och peningan som fanns där. Ja, och?)

  88. **Jag kan inte sooooooovaaa!**

  89. Jag kan kanske öppna ett nytt bås så att vi där kan avhandla våra dödsplaner?

  90. Jamen haru någe å skriva om?

    Förta dej inte för min del, jag kan klottra i marginalen tills korna kommer hem, eller haren flyr, eller fladdermössen slutar pipa, eller …

    …tja.

  91. NU! Välkommen in till nästa dödsbås!

  92. HK

    ÖR: Klart att man får överdriva, men man kan väl få vara lite messerbisser också. Särskilt som man en gång mot bättre vetande kastat två, bara lite slitna, Arka pinnstolar; vilka man knappt får 5 av för 25 papp!

  93. […] slog oerhört högt och den där flygresan med Iberia i somras dök upp i minnet. Men trots att Gotlandsbåten for som en liten ärta på en berg-och-dalbana, var […]

  94. […] två år sedan flög vi på en huppeguppfärd från Spanien som fick oss alla att faktiskt svära på att aldrig någonsin flyga igen. Inte av […]

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.