Hoppa till innehåll

Månad: maj 2017

Det här med att få lön …

… är jag ju inte van vid. När radiopratarna i reklamkanalerna liksom nästan varje vecka tjoar om lönefredag eller tidig utbetalning, har jag alltid känt ”pfffft, en annan har ju eget företag och är lite för fin för sånt därnt lönetjafs”. Pengar ska man ju slita ihop under mörka timmar, mot en deadline eller på en scen med kursutvärderingar väntande runt hörnet.

Men så blev jag ju anställd på en högskola, där de ger mig

  • massa råd om att det inte är bra att jobba övertid
  • inträde på badhuset
  • passerkort som även gäller som busskort
  • nycklar
  • arbetsrum
  • dator
  • mobiltelefon
  • lön.

Redan efter några veckors anställning damp det ner en sån där pengaavi som man kan lösa ut i mataffären – om det inte är för mycket pengar. Men den här var på 10 000 ljuvliga aprilkronor, vilket naturligtvis kräver ett besök på banken.

Vissel, vissel, visslade jag och fladdrade omkring med lappen här hemma och visade upp den både här och där. Kooooollaaaaaa, jag har peeeengar!

Banne mig gav jag inte lappen en liten puss också.

(Allmänheten undrar nu om jag inte förut har fått pengar som egenföretagare eller på det där extrainhoppet på basketkansliet. Jodå, men de pengarna fick jag liksom aldrig hålla i.)

– Hallåååå, jag lägger nu den här lilla avin i den här jackfickan och så åker jag till banken imorrn!!! skrek jag högt till alla som fanns i huset … utan att någon hörde det.

När majlönen nu kom, kände jag att det var dags att ta tag i aprillönen. Som naturligtvis var puts väck. Och bortglömd. Jag letade efter lappen, efter jackfickan – eller var det en ficka i en väska? – och fann blott fickludd och gamla tuggummin i vacker förening med gem. Jag ringde till löneavdelingen (DET FINNS EN LÖNEAVDELNING!) och förklarade problemet.

– Men … tappade du bort avin?
– Mhm.
– Utan att ens sakna din lön?
– Mhm. Jag har varit egenföretagare i 20 år och då är liksom normaltillståndet att sakna lön.
– Men har du letat efter lappen?
– Jaa.
– Jag ska se vad vi kan göra. Du kan ju inte vara utan lön!
– Tack!
– Och om du hittar den gamla avin måste du komma ihåg att inte försöka ta ut den, okej?
– Okej! Jag ska om avin hittas riva den i småbitar och elda upp den i min farfars gamla askfat!
– Det låter bra. Ojoj, du kan ju inte vara utan lön, ujujuj.

Ni hör så fint och trevligt de tar hand om mig? Omyndigförklaras har jag många gånger sagt att jag borde, och det är väl bara att fortsätta på den linjen? 

Share
38 kommentarer

Splittrad tillvaro – och ett besked!

Härmed meddelas!

(Ha tålamod, jag ska verkligen meddela nåt. Jag ska bara gå en omväg först.)

Igår stod jag på det stora Fristadstorget i Eskilstuna och firade att P4 fyllde 40. Jag pratade om militära uttryck (”helt om” är inte vad man skulle kunna tro ett helt varv utan bara ett halvt, tramsade vi) och blev intervjuad (där jag skamligen glömde bort Sara Danius namn) och plötsligt stod jag och pratade med Sven Strömberg.

Han inledde sin karriär med att ge Beatles en kass recension när de 1963 spelade i Eskilstunas sporthall.

Men under hela dagen fick jag i mobilen massa meddelanden om heeelt andra saker, samtidigt som jag skulle blåsa upp och knyta ihop ungefär 200 ballonger.

Jag blåste och blåste, och läste och läste. Så här ser det ut i min mobil:


När öppnar Bollhuset?

En urkundsadress skulle jag ha för att skicka in rapporten idag före 9.30.

Vem låser Bollhuset ikväll?

Har du en svart fluga att låna ut?

Hur säkerställer vi att valda budskap leder till handling, dvs att mottagarna verkligen söker till programmet?

Kan du vara speaker när Sporthallen invigs 3 juni?

Spanska ambassaden har bara telefontid 1,5 timme!

Får vi låna damer B:s matchställ?

Alla försvunna väskor är hittade utom en. Vi fick en guidad tur av Tysklands roligaste australiensare. Nu är jag trött.

Vernissage för utställningen som sker i samband med x-jobbseminarierna är 1/6!

På gymmet: främmande man ger mig en lektion i hur jag bör gå tillväga för att träna axlar: han har nämligen studerat min teknik och bestämt att jag gör fel med armbågarna.

Budskapsstrategi? Är humor enda alternativet? Kan konsekvensbeskrivning, narrativ etc vara andra alternativ?

Kan du komma och öppna Bollhuset?

Vi kan inte använda memes pga. upphovsrätten.

Jag har inga pengar på min mobil, och kan inte ringa till någon som kan hjälpa oss att öppna Bollhuset och träningen börjar om en timme.

Kan det finnas anledning att ta ett Human centered-perspektiv där vi söker insikter om användarna och kanske även gör dem till medskapande? Alltså på ett djupare plan försöker förstå deras problem, behov, intressen och triggers etc.

Är Bollhuset öppet?

Vill du följa med till Polen den 12 juni?

Kan du göra en flyer om basketläger 12–15 juni?

Kan du komma och hälsa på de amerikanska släktingarna den 3 juni?

Flingor.

Finns det möjlighet att köpa en basketryggsäck, skulle behöva den redan idag?

Jag skulle göra en abrovink, och då frågade min kollega om jag menade habrovink! Vad kommer det ifrån? Heter det habro eller abro?

Jag äter currywurst!

Och gummistövlar. (De röda.)

BOLLHUSET ÄR LÅST!

Är det sant att du ska ge ut en bok?


Och så långt kommen svarar jag jaaaaaaaaaa. I oktober!

Men hur ska jag hinna göra det om jag hela tiden måste åka och låsa upp Bollhuset?

Share
47 kommentarer

Å nuuu blire reklam!

Ni som inte förstår (eller rentav har glömt) varifrån uttycket ”och nu blir det reklamfilm” kommer, ska veta att all reklam på bio inleddes med en liten svart-vit filmsnutt och en förnumstig röst som frankt deklarerade:

– Och nu blir det reklamfilm.

Man riktigt hööör den där slutpunkten. Inget utropstecken. Punkt. Så här:

Men hur ska vi göra reklam här och nu? På en reklamfri blogg?

Jo, jag tänkte att kommentatorsbåset ska fyllas med reklam för produkter som faktiskt är oumbärliga. Eller i alla fall lite bra att ha. Som funkar som man tycker de ska och som kanske är värda pengen som de inköps för.

Och tvärtom förstås.

Pluslista – alltså sådant som vi här i Gula Huset gillar och köper gång på gång: ibland mot bättre förstånd …

  • en tvåliters tetra med tacokryddor (fastän man ju kan blanda billigare själv)
  • korianderplantor som vissnar när de kommer över vår tröskel, men som är så himla goda
  • grytbas på burk till thaimat (hot!)
  • mobilfodral från Kina (håller inte så länge, men är jättebra)
  • tulifuckingpaner som vissnar – och inte ens är goda – men som förgyller en kort stund

Minuslista – alltså sådant som vi inte borde köpa eftersom produkten ju är en enda stor besvikelse, men som vi köper ändå, för det kan ju inte vara lika illa som förra gången …

  • avokador
Dyra, ätmogna från Ica. Buhuuu.

Ös på i kommentarerna så uppdaterar jag inlägget!


Uppdatering!

Vi gillar:

Silikondukar som man kan sätta över skålar, formar och byttor med matrester i.

Korianderplantor och andra kryddörter som vissnar dag 2 efter köpet räddas med krukor med dubbel botten och vattenbehållare under samt en filtremsa som suger upp lagom med vatten för att hålla plantan fuktig men inte våt intill ruttnande. (Länkar 1 2 3 4 5 6.)

Gjutjärnspannor och grytor, tulipanjävlar från handelsträdgården, vanligt grisöra från svenska slaktsvin, orangutanger.

Bushmills, GT, rött vin, bubbel, jordgubbar, salta balkar, Webergrillar, Moccamaster kaffebryggare.

Smarta Tupperware, typ två durkslag som kan hakas ihop, lilla burken med krok där man lägger halva citronen och hänger upp på gallerhyllan i kylen, shaker med ”propeller” i locket och sånt, tyska maskinverktyg (gröna), termosmugg, tefilter i tät väv, silikon (inte innanför kroppen). Även silikon i patron. En bra patronspruta.

Åtminstone vad gäller bekvämlighet och hållbarhet, skor av det danska märket som börjar på e och slutar på cco.

Ninjaplast, fummelfri plastfolie. Hittas numera på ICA.
Shoppis, inköpsblock som man sätter på kundvagnen, hemma kan det sitta på kylskåpet. (Finns på Smartasaker.)

Jonas.

Properino.

Rundstickor.

Plastgrejen man luftar vacumburklock med så att de går lätt att öppna. Konservöppnare Svecia (t.v. på bilden). Vakuumproppen till vinflaskan!

Snapphanegrill

Vi gillar inte:

Tupperware, teflonpannor, hundtugg av halvruttet läder, palmoljeinnehållande produkter.

Strömming, billiga äggkokare, verktyg av märket Cotech, flundran på Högbo brukshotell, koriander.

Så specialiserade köksmaskiner och redskap att man aldrig använder dem för att de är för krångliga att ta isär och diska. En dålig patronspruta, det är det värsta som finns i verktygsväg, ger ont i händerna och ohälsosamt hög puls.

Billig trikå i tischor och ”toppar”.

Alla potatisskalare som inte heter Jonas.

En elektrisk fyrkantig stekpanna. En anordning för att hålla maten varm med värmeljus. Nysilverkarott med lock.


Man vill nästan besöka Högbo brukshotell bafatt, liksom.

Share
65 kommentarer

EBA ännu ett år (basketinlägg)

Det här är Glenn Berry – Sveriges absolut i särklass coolaste basketspelare. (På 1970-talet.)

I morse fick jag ett upprört med från Orangeluvan, som just hade upptäckt att det tydligen spelades hockey-VM:

”Men! Hur kommer det sig att du inte har hållit mig informerad om utvecklingarna i hockey-VM? Jag är helt tagen på sängen, det är ju du som är min sportkommentator! På lotten.se pratar du bara om gator! Jag känner mig snuvad! Du måste skapa en sportblogg för oss som vill hålla koll på viktiga händelser när vi kommer till jobbet men som inte vill se själva sporthändelserna!”

Helt korrekt! Jag borde ha simultanbloggat från VM-guldsmatchen och tagit bilder på tv:n (som bara är på när det är landskamper numera), men si jag har varit så rysligt upptagen med min EBA-turnering: Eskilstuna Basketball Association – turneringen där alla kan vara med. Och som jag inte kan sluta prata om eftersom den är helt underbar.

Sjuttonåringen beordrade store Einar ner på knä eftersom han var orättvist lång för detta uppkast.
Hårda fakta!
• Vi lirar under fem kvällar – åtta matcher 2×12 rinnande utan domare under två timmar.
• Äldst är född 1955 (han hookar och säger ”tvåtaktare”) och yngst är egentligen de som är födda 2004, men en tjej som är född 2006 har fått dispens.
• Längst är 210 cm, kortast är 142 cm.
• Oavgjorda matcher (som egentligen inte finns i basket) är de roligaste – inga förlängningar, då spricker tidsschemat.
Jag försöker här rädda en boll som är på väg över linjen. (Jag måste alltså humpa den bakåt över mitt eget huvud innan jag landar utanför planen.)
Jag är helt ensam om att arrangera detta ideellt, så man behöver inte en stor organisation: alltså skulle alla idrottsklubbar kunna arrangera liknande turneringar. Go-go-gooo!
Han som är född 1955 har förresten spelat mot Glenn Berry … Det är som om någon om 50 år skryter med att man har spelat mot Zlatan.
Här har en två meter lång herrlagsspelare hamnat i trångmål: han måste ju vara snäll mot den lille pojken som bara är 12 år. Armar uppåt sträck och så backade han så att korgen kunde ses utan problem.
De där ynglingarna i 16-årsåldern har så rysligt mycket energi.
Fast det har ju den här 62-åringen också …
Och så häääär ser en foul ut. (Jag kunde inte annat göra. Han är ju 34 år yngre än jag, drygt 190 cm lång och så han han dessutom bollsinne.)
 Så, det här var bara en oerhört lycklig rapport. Och nämenmenhörruduuuu, säger ni alla nu eftersom ni undrar hur jag kan spela basket med mitt knastriga knä. Ja, det är ju så konstigt: numera har jag bara knäont när jag inte rör på mig.
(Förmodligen sitter det en elak, motionsdyrkande alien i vänsterknäet.)
Share
29 kommentarer

Gatuadresser jag mött

Mitt livs konstigaste gatuadress är Mätaregränden i Lund. (Gäsp, liksom.)

Det är en helt vanlig gata och alls ingen gränd och gatorna i samma kvarter heter Ritaregränden, Bygglovsgränden och, eh, Planvägen. På samma tema bodde jag på Arrendevägen i Täby. Tråknormalt. Fast lite konstigt var ju vårt områdesnamn Björkskatan i Luleå, vilket alla trodde var Björksgatan. (Skata betyder udde.)

Väldigt onödigt information och bild: där i den svarta fyrkanten bodde jag 1973–1981.

Att jag tar upp detta beror på att kommentatorsbåset under de gångna dagarna inte alls snackade SJ-service utan det faktum att Kvicksund ligger någonstans, och att Ninja-Malin frankt påstod att hon ju visste var:

”Kvicksund ligger i Närke för Kvicksundsgatan ligger i Hagsätra och där har gatorna namn efter orter i Närke.”

Jag satt just då fast på ett tåg i nyss nämnda Kvicksund – och jag befann mig på inga som helst villkor i Närke, så det tillsattes utredningar i ämnet i olika bloggbesökande datorer. Ninja erkände snabbt sitt misstag och deklarerade:

”Den tillfälliga, men långvariga, sinnesförvirring som drabbat mig fick mig att glömma att Kvicksundsvägen ligger i Högdalens industriområde, och där är det Sörmland för hela slanten. Sörmlands orter återfinns i Örby, Flensvägen återfinns där, Ripsa, Aspö, Vansö, Turinge, Bälinge och Stavsjö.”

Men inte nog med detta. Jösses, vad vi fick lära oss:

”I Långsjö har gatorna insektsnamn, och kvarteren musikernamn. I Hammarbyhöjden är det upptäcktsresande och på sin egen plan står, eller snarare ligger ihjälfrusen, Finn Malmgren staty.”

Och det är då vi tar fram Tage Danielssons Sagor för barn över 18 år och läser om stackars bussförare Hugo Berglund:

När vi så finner att Mannagrynstorget ligger på Kvarnholmen samt att Nättarövägen förkortas Nättaröv och Dalarövägen inte heller är helt rumsren som förkortning, är det inte långt till önskeadresserna Bakaxelgatan och Kardanknutskroken. Eller den här:

Jag hoppas nu att ni fullkomligen öööser ur er andra adresser än Skebokvarnsvägen och att vi sedan har som mål att resten av livet kämpa för att få en gata uppkallad efter våra idéer!

Uppdatering!
Se här vad jag (via Ninja-Malins hjärna) fann i DN:s arkiv från 28 september 1989!

Share
96 kommentarer

Har SJ skickat personalen på charmkurs?

Frågan i rubriken är innerligt befogad, för den senaste månaden har mystiska berättelser i bekantskapskretsen låtit så här:

1.

– Det var kaos överallt. Vi fick åka en banansväng norrut för att komma sydöst och alla var sura. Men tågvärden sprang omkring och berättade om elfel och tog hand om alla och förekom våra frågor som inte ens hann ställas och gav löpande rapporteringar hela tiden!
– Wow.
– Flera gånger visste vi på tåget mer än det som stod att läsa på appen!
– Det var som fan!
– Lokföraren sa plötsligt ”nu får ni se nåt som ni aldrig har sett förut, nämligen Sveriges längsta godsbaneområde”, för där kör aldrig persontåg. Alla tittade upp från datorer, paddor och mobiler och stirrade ut på ett öde industriområde med nakna betongperronger och massa godsvagnar med text på polska och tyska. Vi såg makadam som ingen någonsin har kissat på: de var gråa och såg nya ut.
– Gulp. Vad hände sedan?
– Men sedan, när vi slängdes av på en station lämnades vi åt vårt öde. Vi var 23 personer som i majkylans mörker gick och ropade på en ersättningsbuss i en hel timme. Oj, vad vi längtade efter tågvärden då.

Bara en trevlig tågbild.

2.

Imorrn ska jag åka till Falun. Tågbiljetten köpte jag noggrant i februari … och glömde raskt bort den. Häromdagen köpte jag en till – likadan – och svor ve och förbannelse över mig själv när jag upptäckte misstaget. Efter att ha klickat runt på sj.se och inte lyckats fixa trasslet, ringde jag istället.

– Hej. Jag vill avbeställa den här biljetten och använda restvärdet nån gång i framtiden [vilket man snabbt glömmer bort att man kan göra, trallala], men jag kan tydligen inte klicka rätt.
– Men ojoj, du har ju två biljetter på samma resa.
– Ja … [skamsen paus] … jag … det är mycket nu … jag …
– Det fixar jag! Pengarna kommer in på ditt konto om ett par dagar!
– Men jag hade ju inte en fåpengarnatillbakabiljett!
– Äsch. Det bjuder jag på.

Va? Man blir ju alldeles positiv och glad! Att det ens är möjligt!

Ännu en trevlig tågbild.

Men för att balansera upp denna oerhörda positivism med något negativt, så ska jag nu berätta om när det inte funkar lika bra: i flygbranschen.

3.

Spanjoren har beställt flygbiljetter till Spanien. Han fyllde i alla uppgifter som han skulle, vilket på Sky Tours sajt innebär att man skriver resenärernas personnummer. (Han har ju gubevars ett svenskt nu, grabben.) Fokusera nu noga, för hans jättespanska namn är med alla fnuttar och både pappans och mammans efternamn detta:

Julián López Rodríguez

Fästmöns – Tjugotvååringens – jättesvenska namn är på samma sätt (utan några som helst fnuttar eller mitt gamla flicknamn på svenskt manér) ”Ida Bergman”, vilket Sky Tours inte hade problem med. Men när biljetten kom, stod det blott ”Julián Rodríguez” på spanjorens rad eftersom något hade blitt fel. Och i det spanska flygbolagets (Iberia igen!) regler står att båda efternamnen måste vara med.

Både Julián och jag inledde en intensiv mejlväxling och kryddade den med misslyckade chattdiskussioner och meddelanden på Facebook. Men nej. Nej, och åter nej.

Jag skrev till Sky Tours på simple English:

[…]López is his FIRST and most important surname (according to Spanish rules). He asked Iberia to change the name, but they said you had to do it for him.

So to be clear: his name is ”Julián López Rodríguez”, nothing else. Forgetting his main surname would be like if Johnny Depp all of a sudden would call himself Brad Pitt.

/Lotten Bergman, Julián’s mother-in-law

Sky-tours och Iberia hade sedan sammanträde en hel helg och erbjöd sig därefter att mot 1 164 kr stoppa in López Rodríguez som det korrekta namnet. Efter att ha protesterat mot detta, lydde vår spanjor och den först så överkomliga flygresan blev snäppet dyrare.

Så kan det också funka här i världen.

Bara en trevlig flygbild. (Det är liksom inte läge att lägga upp en otrevlig flygbild.)
Share
57 kommentarer

Mellofinalen med en liten vinnarspoiler

Första gången jag såg ESC (som vi kallar mellofinalen i maj, vi som är kännare) var 1972.

Tydligen – men jag minns inte ett jota. Däremot minns jag den första månlandningen ett par år tidigare eftersom jag var klädd i en nytvättad, väldigt hård  frottémorgonrock och tv:n var väldigt liten.

[här kommer jag att stoppa in en bild på nyss nämnda morgonrock – när jag hittar den]

Igår var det mellofinal 2017, och se på faan: det var minnesvärt, roligt och spännande samt bara riktigt dumt och pinsamt när programledarna var i bild. Temat för kvällen var – sa de – ”diversity”.

prgr
Det betyder enligt alla mina källor ”mångfald”, och så här såg programledarna ut när de var mångfaldiga.
Ute i publikhavet sågs också mångfalden tydligt.

Nåväl, allt är ju inte yta. En av dem kan mycket väl ha varit t.ex. kvinna på insidan.

Men sedan kom ju allt annat som vi med stor förtjusning frossade i …

mooon
Ryan O’Neill i Paper Moon sjöng för Österrike.

Italien trallade textrader med både “panta rei” och ”singin’ in the rain” och fick det att rimma, samtidigt som en människa i apkostym på något sätt berättigades scennärvaro.

AAA cercasi (cerca sì) Storie dal gran finale// Sperasi (spera sì)// Comunque vada panta rei// And singing in the rain//

En stund senare kom Rumänien och kombinerade en joddlande tjej med en kille som stående på en kanon rappade med siktet inställt mot publiken.

Fullständigt normalt.
Att Kroatien sedan ställde upp med en pojkbandssångare som i sjöng varannan rad i falsett och varannan som proper operasångare var inte ett dugg konstigt.
Sverige hade ett gäng Dressman-modeller på plats. De sjöng ”I can’t go on” samtidigt som de gick och gick och gick på ett löpband.

I brist på Henrik Schyfferts svenska melodifestivalrumpa som brukar visas upp, smet en nakenrövad australiensare upp bredvid förra årets vinnare innan han slets från scenen av den svenske producenten.

Jamala ignorerade rumpnissen mycket professionellt.

 

Till slut vann en hjärtsjuk, väldigt spröd portugis hela klabbet.

Broken heart? (Vinnarlåten sjöng denne portugis i duett med låtskrivaren – sin syster. Denna reservsångerska var det bra att ha på plats eftersom huvudartisten måste hållas under sällan skådad tukt och förmaning; karln är ju allvarligt hjärtsjuk.)

Säga vad man vill om detta spektakel, men Eurovision Song Contest lyckas verkligen med kreativiteten, proffsigheten och glädjen samt ”diversiteten” (joodå, om än inte på programledarplanet) och verkar fungera som ett bra mycket smidigare maskineri än … t.ex. … USA:s regering – eller SJ?

Share
39 kommentarer

Stockholms universitet i bilder

Jag följde av pur nyfikenhet med vår spanjor till Stockholm när han skulle göra TISUS-provet som ger honom rätt behörighet till högskolestudier. (Tänk, när han kom till Sverige hade han inte ens gått ut gymnasiet.) Vi gick i snöstormen genom Stockholm eftersom han behövde gå av sig nervositeten, och kom fram till Stockholms universitet i såpass god tid att jag hann ta bilder på en massa ful inredning.

Här sitter spanjoren och laddar i en helt vanlig källarlokal? Nej, det här är en trapphall ovan mark. Oerhört mysigt.

När jag själv pluggade engelska på Stockholms universitet 1985, minns jag det inte alls som något speciellt fult, trist eller på något sä… Hm. Eh. Faktum är att jag inte minns mina studier där som något över huvud taget. Men att tentorna bestod av massa multiple choice-frågor var konstigt, det kommer jag ihåg. Och tid för att festa och slå runt och spela massa basket, det hade jag. (Sedan flyttade jag till Lund, där språkstudierna var av helt annan kvalitet och all tid försvann i ett mörkt plugghål.)

Här går spanjoren i en kulvert? Nej, det är en helt vanlig korridor ovan mark.
av_gotrik_ortenholm
Ooooh, en sån trevlig och alls inte ångestskapande tavla (“Vyssan lull” av Götrik Örtenholm) som möter alla i entrén. *host*
Myspys i mintgrönt!
Aha, alla de olika trapphusen går i olika färger. Jättepraktiskt, men förfärligt skramligt, plåtigt och fult.
Se där, ännu en trevlig korridor som man måste besöka för att hitta damtoan.
Pittoreska inredningsdetaljer som ögonen får vila på. (Vi är fortfarande i offentliga utrymmen där det vimlar av folk och alls inte i ett källarutrymme.)
Men nu har vi väl ändå hamnat i en lagerlokal? Neeeej, det här är studiemiljön i ett annat trapphus.
Fast ooooh, barhäng vid godisautomaterna! Now you’re talking!
Men ack, nu hamnade jag i ännu en psykedelisk korridor (ovan mark).
Kom in i min lilla kajuta! Biblioteksdörrarna var ju jättefina! (De inte särskilt diskreta, vita dörrstopparna måste ha satts dit av en elak klåpare.)
Inne på universitetsbiblioteket hade någon byggt en låda och målat nåt på den så att den skulle bli fin. Men förmodligen glömde de att sätta in en dörr till lådan, för den verkar ha huggits ut lite halvsmidigt i efterskott.
Konstverk. *harrrkl*
Jag förstår din känsla, Elin Wägner. Det här var fan inte alls kul.

Men anslagstavlan var intressant! Det fanns allt från innebandylag, underliga efterlysningar om borttappade barn (med bilder på dem både som tvååringar och 20 år senare som vuxna) till vänstervridna jurister och marxistiska studenter som bekämpar fascism.

Upp till kamp, liksom.

På väg hem igen fastnade jag för skyltarna i tunnelbanetågen eftersom jag faktiskt inte visste vad en prioriterad sittplats var. Jag vill hjälpa till att prioritera den, men jag vet inte hur.

Hur prioriteras platsen?

Nu hoppas vi att TISUS-provet blir godkänt och att uppsatsen om ”gemenskap i dagens samhälle” slår betygssättarna med häpnad eftersom det har pluggats ordföljd och styckeindelning samt de/dem här hemma. Att många svenskar numera inte skiljer på var och vart, anser spanjoren är en stor skandal. Han har snart förtjänat att dubbas till en av mina vice språkseriffer, så det så.

Hejdå på ett tag, Stockholm – som för en storstadsvan spanjor är puls, liv och rörelse samt sällsamma upptäckter.

Badplats på Stureplan.
Share
43 kommentarer

Svenska skrivregler (2017)

PLOFF!

Japp, jag öppnade en stor flaska bubbel. Dock kom jag mig inte för att dricka mer än ett par småsmuttar eftersom denna sortens böcker inte kräfva sådana drycker.

Det här är faktiskt bara fjärde upplagan av Svenska skrivregler, konstaterade jag nyss förvånat. När jag med darrande händer och svettig näsa (det var för tusan varmt utomhus just denna dag) bläddrade lite huller om buller i den numera 44 sidor tjockare boken, hittade jag ett nytt kapitel om engelska ord och texter. Det fanns till och med lite råd om helengelska texter (tack!). Dessutom fanns ett kapitel om källhantering! Och så

  • massa direktiv om avstavning (som jag hoppade över eftersom jag inte tycker att avstavning längre är ett problem)
  • info om det där förbaskade foge-s:et som jag aldrig lyckas förklara tydligt (gammalt genitiv, ordbildning eller uttalslättnad?)
  • förkortningar (helst med punkter, hörni, med punkter)
  • massa främmande tecken (min favorit är cedilj, för det låter som en maträtt och ser ut som ett djur)
  • stavning av lånord (ack, vad jag saknar kasjunöt i SAOL).

Allt är intressant! Säger man airbag eller krockkudde? Stavar ni det månne ärbägg? Hade ni hellre sett att det hette luftpåse? Vill ni krångla med svenska ändelser och skriva containrar eller tar ni engelskans containers? Situps eller situpper? Nu är han verkligen inte i ropet längre, men kan ni verkligen stava Gorbys namn? Spring åstad och införskaffa skrivreglerna!

Gorbatjov, Gorbachev, Gorbatschow, Gorbatchev, Горбачёв. (I tur och ordning: svenska, engelska, tyska och franska. Samt ryska.)

Hurra! I Svenska skrivregler kan man läsa precis allt och lite till om allt som har med denna min passion att göra! (Men inte en enda basketboll hittade jag.)

Tyvärr kom jag mitt i detta lyckorus till en sida med råd och tips om ”e-brev”. Med en förklarande parentes:

(mejl)

Eftersom jag träffar hundratals åhörare varje månad, ser jag alltid till att fråga vad folk använder för ord för elektronisk post, samtidigt som jag hötter med näven och slår med pekpinnen och indoktrinerar dem till att på samma sätt som de skriver tejp, numera skriva mejl. Så här ser mitt högst vetenskapliga undersökningsresultat ut.

Ni förstår? INGEN (i min världsbubbla) skriver eller säger ”e-brev” när man menar mejl. (SAOL listar sedan 1998 e-post, e-brev & mejl.) 

Detta till trots ska jag strax läsa boken en gång till i jakt efter något som jag inte redan kan. (Uppdatering med braskande rubrik om att någon måste stoppa pressarna kommer i så fall.) Provbläddra här!

Bokbetyg: fem stjärnor, fem getingar, MVG och succé till 99 %. (Blott bruket av ”e-brev” är en plump i protokollet.)

Share
64 kommentarer

Högskoleadjunkt Bergman rapporterar

Jag jobbar ju numera som en redig männscha på halvtid. Och hur funkar det?

Jo, jag

  • handleder fem studenter
  • går på möten
  • funderar på ”Textdesign” som varande namn på ett program
  • läser på om x-jobbskraven
  • handleder lite mer.

Så kommer en man och säger:

– Välkommen! Här är din dator!
– Va? Ska jag få en dator? Oj, en Mac Air! Och en sladd. Så underbart och konstigt.

Så handleder jag lite mer och går på ett möte till och konstaterar glatt att det finns frukt i stora lådor i lärarrummet. Som jag får ta av!

Dessutom får jag vara i lärarrummet; det var ju strängeligen förbjudet senast jag försökte ta mig in runt 1979.

Fast det här är ett lärarrum i Råneå 1948.

Och så kommer samme man som gav mig datorn:

– Kom, nu ska vi beställa en Iphone 6 till dig. Vilken färg ska du ha?
– Vaaa? Ska jag få en telefooon? En grå, men va va va, hur tusan har ni råd med allt detta?

Fast den här gråa Dialog-telefonen är från 1963.

Jag får passerkort och lösenord och tappar bort allt på två röda sekunder (hittar det igen), får order om att använda MDH:s mejladress (jag använder nu fem  olika, vilket ju är dumt men funkar bra ändå) och så handleder jag ännu lite mer. I ett rum som heter “Myshörnan” sitter jag och diskuterar e-learning när en kvinna kommer och säger:

– Men! Sitter ni här? Varför sitter du inte i ditt eget rum – det är så mycket ljusare!
– Öööö … bfgh … rfghhh … r…u…m…? Ska jag ha ett rum också?

Som om inte detta vore nog, damp det plötsligt ner en halv lön i brevlådan.

Fast det här är min veckopeng från 1974. (Sedeln är fyra år yngre, ja.)

Jomenhörni, det här skulle jag nog kunna stå ut med under det halvår som vikariatet varar!


Share
32 kommentarer