Vårt staket på verandan ser sedan några år bedrövligt ut.
I maj kontaktade vi diverse snickare och händiga män (hittade inga andra händiga kvinnor än mig själv) – och sedan gick sommaren.
Fem gånger har olika snickare varit hemma hos oss för att humma och klia sig på hakan och föreslå än det ena, än det andra. På fixerilistan står nämligen
- verandastaketet, som ju har drabbats av fläckvis benröta
- köksgolvet, målat med fel färg (och därför suger det upp all skit)
- nytt fönster i köket eftersom det är mörkt som i en
litenstor säck - renovering av brunt plastduschrum som inte har sett en hantverkare sedan 1980 kallt
- nytt golv i gästrummet (klinkern som ligger där är lite ogästvänlig)
- trä istället målad plastmatta i trappan.
Sedan hände inget. Inga snickare återkom och när vi hörde av oss till dem var det både kris och panik och alla anställda hade blivit sjuka eller ”försvunnit”.
I måndags skulle äntligen verandastaketet snickras iordning av en gammal snickare med 103 års erfarenhet! Heureka! Då kan vi kanske sitta på vår snygga veranda i december?
Men inte kom det nån snickare, inte. Jag blev förbannad och tog fram spett och hacka samt hammare och tång och bände lite här och där så nu har jag brutit bort de värsta spjälorna och den odrinkvänliga överliggaren.
– Själv är bäste dräng! sa jag idag och gav mig ut i världen för att köpa virke.
(Det har jag gjort i flera omgångar sedan 1994, men varje gång kommer jag hem med fel saker, för dyra saker och nästan en tår i ögat eftersom jag faktiskt inte alls behärskar konsten att köpa virke.)
Jag körde till brädgårn och gick in i butiken med en rutten bräda att visa upp och ha som förlaga.
– Jahaja, tolv tjutvå. Gå dit och säg att du behöver tolv tjutvå! sa en tjej i kassan.
Jag gick in ut till Det Jättestora Brädlagret och pratade med en man.
– Jag behöver sådana här spjälor. Sex stycken som är 84 cm långa. De heter tolv tjutvå.
– Vi sågar inte. De ligger på fyra å tjugo och med sex på åttifyra blir det … femåtrettifyra. Då får du köpa två.
Eftersom plankorna är 4,20 långa och jag behöver 5,04 måste jag alltså köpa 8,40 meter. Tänk om man var tvungen att köpa tyg med en sån jädra sömsmån …
– Och så en hyvlad snygging som överliggare, men inte välvd!
– Okej, det blir en tolv tjuåtta. De ligger på femåförti. Hur mycket ska du ha?
– Jag behöver 6 meter och 30 centimeter.
– Okej, två.
– Alltså 10 meter och 80 centimeter?
– Eh. Ja. Vi sågar inte.
Men det gör jag! Här ska sågas!
Jag hämtade bilen, lastade in virket, gick till kassan och betalade och skulle väl sedan bara köra ut på gatan?
Nooooo. För i vägen fanns en nedfälld bom.
Jag ryckte på axlarna och började se mig om efter en Sesam-öppna-dig-knapp. En dam kom springande med en liten lapp i handen.
– Har du betalat?
– Ja …
– Men fick du ingen kod?
– Kod …?
– Du måste ha en kodlapp för att komma ut. Jag trycker in min. Kör sedan ut fort som fan så hinner jag kanske ut också!
– Oj, okej, TACK!
Damen tryckte in den magiska koden, jag körde ut på gatan fort som fan – och såg sedan bommen sänkas innan damen hann köra ut. Och då kunde jag ha kört till närmaste avtagsväg, vänt om och kört tillbaka för att höra om damen behövde min hjälp att komma ut ur brädgårn. Men istället körde jag hem! Bara sådär!
Det där verandastaketet kommer för alltid att vara en påminnelse om hur jag lämnade en dam i sticket bakom en bom.
Uppdatering!
