Hoppa till innehåll

13 sökresultat för ”Lunds Humorfestival”

Lunds Humorfestival: slutet med mer improvisation och Sallys skor

I denna sista rapport om två skrattfyllda festivaldagar ska jag blicka tillbaka och analysera utfallet samt komma med funderingar om humorns position i samhället.

(Not.)

—–

Under pluggeåren i Lund, var AF-borgen mitt andra hem. (I alla fall under perioderna när jag hade ett första hem.) Att få komma in i Stora salen igen kändes bekant och … alldeles uppånervänt. För själva scenen, som liksom är poängen med lokalen, skulle inte användas – allt var ställt på ända genom att en annan scen hade placerats på långsidan. Ungefär som att sova under sängen, dra på sig skorna över öronen och dammsuga med en hårtork.

Bilden är tagen från den RIKTIGA scenen. Den inringade killen var rökskötare.
Bilden är tagen uppe på den RIKTIGA scenen. (Den inringade killen var rökskötare. Vilka gillar egentligen rök som sprutas på publiken i en hel halvtimme innan föreställningen börjar? Host.)

Medan vi satt i röken och inväntade improvisatörerna från Direktsänt, såg jag en alldeles underbar tjej som personifierar Lund: boknörden (här i gubbkeps).

– Utmärkt. När alla andra dricker öl och pratar, hinner jag ju läsa.
– Utmärkt. När alla andra dricker öl och pratar, hinner jag ju läsa.

Så kom Lars Arrhed ut på scenen för att dra igång improvisationerna. Han är en teatertok som har sadlat om till en helt annan skådespelarbransch och numera försörjer sig som jurist.

Typisk advokattyp?
Typisk advokattyp?

Han pratade och berättade och jag antecknade att “saxofonisten i bandet påminner på ett konstigt sätt om Olof Mellberg” när jag upptäckte att jag hade strålkastarljus på mig. Ack, en så bekant och trevlig värme, hann jag tänka när Arrhed med sin mick ville veta om jag var journalist eftersom jag satt där och antecknade så frenetiskt.

Här hann jag – innan jag svarade – tänka på diverse alternativa svar som

  • nej, jag skrev en sak om saxofonisten, fast det stämmer inte riktigt
  • ja, nu jädrar ska här recenseras
  • förlåt, vem är du?
  • ja, fast egentligen inte för jag är föreläsare i ämnet svenska skrivregler och om någon här i lokalen vill att jag kommer och både roar och utbildar, så är telefonnumret 070-888 55 42
  • ja.

Så jag sa:

– Nej.

Konferencieren bad mig då om ett ämne som han skulle använda för att sjunga en improviserad sång. Självklart:

– Basketbollar.
– Öh. Bask…et…boll…ar. Och kan du säga tre saker som har med basketbollar att göra?
– Gummi och kärlek!

Hahahahaaaaaa, tänkte jag för mig själv och skapade raskt en story om jättebröst i kombination med gummifetischister och huruvida det skulle kunna vara kärlek inblandat i dessa två begrepp. Men jag skulle ju komma på en tredje ”sak” också. Blodpudding för att göra det läskigt? Skavsår för associationernas skull? Hårklämma för att det bara är absurt? Juridik för att få ett skratt? Nej, säg något normalt, sa jag till mig själv. Och ur min mun kom:

– Glädje.

Meeeeeeeeees! sa jag sedan till mig själv, medan Lars Arrhed äntrade scenen och sjöng. Slutet lät så här:

Så kom då teatersportsimprovisatörsskådespelarna in på scenen och fick svara på frågor tre och tre med en mun – de tittar på varandra och försöker prata i korus utan att veta riktigt vad som kommer att sägas. (Svårt att beskriva.)

– Feeeeel pååååå tääändstiiiiiifteeeeeeeen!
– Feeeeel pååååå tääändstiiiiiifteeeeeeeen!

Jag vet inte hur jag ska få tid, men jag måste uppsöka Teatersportevenemang minst ett par gånger per år resten av mitt liv. Det är otroligt imponerande insatser – och så gillar jag ju det där med pepping och själva tävlingsmomentet.

————-

Det allra sista som hände under Lunds Humorfestival 2010 var för mig en intervju som Kristian Luuk gjorde med Sally Phillips. Men först höll jag inte på att släppas in i Stadsteatern eftersom jag hade tappat min biljett. När ni ser folk som förtvivlat klappar sig på alla fickor, tömmer väskan tre gånger, återvänder till fickan där det där som saknas ju nyss inte fanns, och letar på absurda ställen som i kamerafodralet och under skosulan – gå då fram till dem och säg åt dem att andas och att det säkert ordnar sig. För då hittar man det man letar efter. (Jodå, det är en av fysikens fem grundlagar.)

Sally Phillips var liksom Dom Joly (som intervjuades i fredags) extremt blygsam om sin egen roll som varande ”rolig”. Nej, ingen av dem var egentligen rolig. Nej, de hade inte längtat efter att få vara på tv. Och nej, de var inte roliga, de hade bara haft tur. Ideligen dyker den upp, denna förbaskade tur som gör britterna så roliga fastän de inte alls är roliga egentligen.

Sally (oj vad jag lägger bort titlarna snabbt när jag är på det humöret) berättade att vi har det så bra här i Sverige, ja i hela Norden. ”People are nice. The streets are clean and calm!” Hon och hennes man hade varit på svensexa i Norge och maken hade tagits in på sjukhus pga. alkoholens kraftiga effekt och där hade hon slagits av att hon kände sig som i en av sina Smack the Pony-sketcher eftersom alla som jobbade på sjukhuset var kvinnor. ”I Storbritannien är alla läkare män!” sa Sally och fortsatte med att vi här i Sverige har kommit så himla mycket längre när det gäller jämlikheten män och kvinnor emellan. Kristian Luuk hmmade och höll med och publiken skrattade lite försiktigt, medan jag funderade på att hoppa upp på scenen och sno Luuks mick och vråla:

– VAD SA DU ATT DIN MAN HADE DRABBATS AV FÖR NÅGOT SA DU???

I Smack the Pony hade de medvetet fattat ett beslut om att inte ha återkommande rollkaraktärer, inga dialekter och inga catch phrases (vad det nu heter på svenska – som “ring mej sen” och “jag har en plaaan”). Alltså precis som HippHipp-gänget inte jobbar.

Ett tag fick Luuk problem med sin intervjuteknik.

– Hur gick det till när ni filmade den här lilla sketchen som vi nyss såg?
– Jag minns inte.
– Det verkar improviserat. Var det det?
– Jag minns faktiskt inte.
– Hade ni ko…
– Jag minns verkligen inte!

Sally Phillips berättade vidare (precis som Dom Joly gjorde) att de inte har tjänat en massa pengar på sina succéer eftersom tv-bolagen får all vinst och att komedi-skaparklimatet har hårdnat betydligt på senare tid. Förr kunde de planera ett enda avsnitt i åtta månader utan att någon klagade. Sally skrev i ett manus “de står i en affär som har toalettrengöringsmedel på alla hyllor” och vips, hade ett gäng scenarbetare ägnat tre dagar åt att bygga upp just denna affär. (Se här.)

Jag-som-alltid-fokuserar-på-väsentligheter var under hela samtalet fascinerad av Sallys fötter.

Vilka stora, beigefärgade skor!
Vilka synnerligen diskreta, beigefärgade skor!

Hon förde sig världsvant där på den hööööga pallen på den hööööga scenen med sin inte alltför långa kjol utan att visa trosorna en enda gång. (Jag hade sagt “nejnej, sätt mig i en vettig fåtölj istället!”) Men hur var det egentligen med skorna?

Jättestora!
Jättestora ju!

Och vet ni vad? Ricky Gervais (som säkert också går omkring i för stora skor och tror att han är tråkig) skickade in en massa sketchförslag till Smack the Pony, men blev refuserad varje gång. ”Complete rubbish!” sa Sally. Däremot spelades många inskickade amatörmanus in – ”because they were funny”.

Slutligen ett citat från Sally Phillips:

– As soon as you realize that you are funny, you stop being funny.

Ojojoj, vad jag inte håller med om det.

_____

(Sydsvenskan recenserar också upplevelser på Lunds Humorfestival – från helt andra uppträdanden än ”mina”.)

Share
38 kommentarer

Lunds Humorfestival: standup & improvisationer

Nu har jag kört hem från Lund. Råkade köra en omväg om Ängelholm och Omberg och fick på slutet äta så knastriga saker som möjligt för att jag skulle kunna hålla mig vaken. (Men hur intressant är det när det finns massa kvar att rapportera om från Lund?)

Det finns två saker som inte roar mig särskilt:

  • folk som är så utspökade att man liksom inte ser hur de ser ut (clowner, människor i Musse Pigg-kostymer och maskeradmasker)
  • teater där fjärde väggen bryts (att skådespelarna pratar med publiken och rufsar tunnhåriga män på flinten).

(Det finns faktiskt fler än två saker som inte roar mig särskilt. Dansbandskampen och nagelsvamp för att bara nämna två.) Men nu får jag faktiskt ta och skärpa mig och radera min aversion mot just utspökning och publiken-ska-deltaga-teater.

Läskigt, va?
Läskigt, va? Eller?

För jag har sett två clowner som spelade upp Shakespeares Richard III utan puckel och utan handling och utan … sans och vett. Lasse Beicher Beischer och Henri Kokko for som två studsbollar med eld i baken över scenen och frångick Shakespeares repliker på ett vansinnigt roligt sätt. Inte vet jag hur mycket som var skrivet i manus, men det spelar ingen roll: de var så proffsiga att jag inte hade vett att bli röd om kinderna ens när jag skulle ta en bild på en naken rumpa där uppe på scenen och Lasse Beischer  vände sig mot mig och stirrade. Han ajabajade med pekfingret och skrek till mig:

– – Neeeeeej! Ta inte bild på det här! TA INTE BILD SÄGER JAG ! LÄGG NER KAMERAN!
– Neeeeeej! Ta inte bild på det här! TA INTE BILD SÄGER JAG ! LÄGG NER KAMERAN!

En sekund senare kom han på andra tankar och poserade:

– Ok, ta en bild nu! Nu! NU!!! (Suddkvaliteten beror på att jag inte kunde hålla kameran stilla pga. skrattkonvulsioner.)
– Ok, ta en bild nu! Nu! NU!!! (Suddkvaliteten beror på att jag inte kunde hålla kameran stilla pga. skrattkonvulsioner.)

Sedan klättrade han resolut ut i bänkraderna för att skrämma livet ur Anders Jansson, som satt i publikhavet med sina barn:

– Vet du vad det här är? Det här är en nära-clownen-upplevelse!

Rätt som det var, tog Richard III slut och vi fick höra att grabbarna kallar sig Schtunk och att de ska turnera i hela Sverige och att vi ska rekommendera folk att gå och se föreställningen. Så det gör jag härmed.

—–

Har ni hört ståuppare berätta om hur hemskt det är när publiken inte skrattar eller skrattar på fel ställe eller bara sitter och petar sig i näsan istället för att skratta? Här kommer jag stolpande och kan berätta hur det känns när man sitter mitt i en publik som klart och tydligt inte skrattar eller skrattar på fel ställe eller bara sitter och skriver frenetiskt i sitt medhavda anteckningsblock för att stackaren på scenen inte alls har publiken med sig: det svindlar, man blir yr och tappar nästan andan. (Man = publiken. Eller man = jag.)

Det var banne mig en nära-svimning-upplevelse när ett gäng Lundaståuppare betades av i ett rasande tempo. Men allt var inte svindlande – den här Kringlan Svensson var t.ex. jätterolig:

– Limerickteasern, det är elak humor det! sa Kringlan.
– Limericksteasern, det är elak humor det! sa Kringlan. (Än en gång: jag tar tydligen bara bilder samtidigt som jag skrattar och skapar då den här softade oskärpan.)

En sak är dock säker – om man vill stå ut i mängden bland komikerna i Sverige idag, ska man inte som de flesta andra

  • berätta hur det hade varit om Facebook fanns i den verkliga världen
  • rabbla repliker ur gamla pilsnerfilmer (”tjenare tjenare landsfiskalen”)
  • skoja om Sverigedemokraterna
  • jämföra tomten med Gud
  • berätta om sina GI-erfarenheter
  • säga ”det här är en helt sann historia, jag lovar”.

Hej alla ståuppare! Det här är ämnen som väldigt få av er drar enmeningsskämt om:

  • pi kontra Fi
  • gäss som inte är ankor
  • rullgardinernas snören
  • snorkråkor respektive öronvax
  • semikolon.

Tänkte bara att ni säkert ville ha råd av mig. Ehum. Harrrkl.

—–

Nu kommer vi till den föreställning som fick mig att totalt tappa koncepterna. Jag skrattade åt Ad lib så att jag fick dra fram en halvårsgammal snutt toapapper ur ryggsäcken för att torka snor, dregel och tårar. (Skönt att jag i alla fall kan kontrollera mina andra kroppsöppningar.) Inte vet jag riktigt varför, men av någon anledning ansåg jag efteråt att just denna bild skulle illustrera det roliga:

Se så blött mitt papper är! Eh.
– Se så blött mitt papper är! Eh.
Förlåt, Ad lib, för att jag inte kan era namn utan bara hemliga gästernas. (Johan Westers och Måns Nilsson står trea respektive tvåa från höger.)
Förlåt, Ad lib, för att jag inte kan era namn utan bara hemliga gästernas. (Johan Wester och Måns Nilsson står trea respektive tvåa från höger.) Uppdatering: Jag har fått namnen på Ad lib-medlemmarna på bilden: Niklas Strandqvist, Kari Hamfors Wernolf, Lina Särning, Per Wernolf och Calle Stenlund.

Det handlar alltså om teatersport, som bygger på improvisationer som byggs fram med hjälp av publiken – men som styrs av teman som gör att det sällan blir bara flams och trams. Här nedan ska Johan Wester tolka ett semesterfoto som hans lagmedlemmar illustrerar:

– Här är en bild som togs strax innan vi klev på ... båten mellan Travemünde och Rost...ock. Ja, det är en väldigt underlig rutt.
– Här är en bild som … togs strax innan vi … klev på … båten mellan Travemünde och Ro…st…ock. Ja, det är en väldigt underlig rutt, den där båt…resan …

—-

När jag väntade på nästa föreställning på AF (Akademiska Föreningen), stördes jag i min koncentration (ok, jag blundade och försökte vila i den kalla stentrappan) av att alla skrek mitt namn gång på gång. Lotten hit och Lotten dit och heeeeeeeeeej Lotten. Dock var det inte på mig de skrek utan *svälj* … någon annan som hette Lotten. Va! Ska det vara på det viset får jag helt enkelt byta namn. Protten heter ingen väl? Fnutten? Klofsen?

(Fortsättning följer. Måste lägga mig. Klockan är mitt i natten och jag börjar fantisera om att byta namn; solklart tecken på antingen vansinne eller sömnbrist.)

Share
16 kommentarer

Lunds Humorfestival: en barnteater, en film, stora skor och en konstig frukost

Men vi börjar med frukosten. Man ska ju äta en rejäl frukost, eller hur? Och man ska ta god tid på sig och se till att få i sig något från alla kostcirkelns delar. Men hur var det nu den såg ut, kostcirkeln?

  1. Grönsaker
  2. Frukt och bär
  3. Rotfrukter & potatis
  4. Mejeriprodukter (fast inte smör)
  5. Kött, fisk & ägg
  6. Bröd & spannmål & pasta
  7. Matfett
  8. Champagne

Obanteatern spelade upp en pjäs i regi av Ika Nord. Ika i rutan! (Hon med skelettet Åke!) Innan föreställningen började, sprang en av skådespelarna omkring och pratade om ditten och datten och var fantastisk i både kroppsspråk och tal. Barnen skrattade och svarade högljutt på retoriska frågor. Jag njöt – den här killen visste verkligen hur man talar med och för barn!

Men sedan började pjäsen, som handlade om en flicka som var dels en kartongbild, dels den skådespelaren som nyss pratade med barnen, dels ännu en skådespelare som var klädd exakt som den förste. Och kartongbiten. De hade väldigt konstiga mössor på sig, som jag tyckte såg ut som stiliserade kanelbullar. (Men som föreställde hår.) Se klipp häääär.

Se särskilt den underbara skumgummicykeln!
Se särskilt den underbara skumgummicykeln!

Pjäsen baseras på en barnbok av Petter Lidbeck och Lisen Adbåge och ställer frågor som:

  • Kan man klättra i träd utan att hålla i sig?
  • Kan man peta näsan med en vass kniv?
  • Kan man locka håret med en borrmaskin?
  • Kan man cykla rakt nerför ett berg utan att styra?
  • Kan man gå över gatan utan att se sig för?

Jag är helt klart vuxen och alls inte målgrupp … men jag blev faktiskt förvirrad. Mest förvirrad blev jag kanske å barnens vägnar. Tänk er nu att det är Ika i rutan som med enorma ögon och pantomin-miner ställer frågorna och sedan testar om det funkar. Och som kommer fram till att ja, det kan man ju men man ska det kanske inte.

Mmmmmmhm, tänker jag och njuter.

Men. Skådespelaren som var så fantastisk i det spontana pratet i början, blev helt annorlunda och krystad när han fick repliker i munnen. Fast barnen hade kul och jag äääääär ju inte målgruppen, så egentligen borde jag bara dra något gammalt över mig. Analyserande gamla surkärringen, det är jag det.

Men KOLLA vilka fina pressklipp som sitter i foajén på Lilla Teatern i Lund!
Men KOLLA vilka fina pressklipp som sitter i foajén på Lilla Teatern i Lund!

—–
Direkt från barnteatern gick jag till en av sex testfilmsföreställningar med HippHipp-material som ska sändas i vår. Vissa pålagda ljud var inte pålagda ännu, vissa repliker som skulle höras, hördes inte och vissa klipp var inte klippta som de skulle klippas och det blev så fullsatt att visningen försenades en kvart för att sittplatserna inte räckte och folk verkligen vägrade att lämna lokalen. (Nej, varför skulle de det?) Vi fick dessutom veta att PUBLIKEN filmades för att HippHipparna sedan skulle höra var vi skrattade och var vi inte gjorde det.

Sedan satte visningen igång och jag kunde inte sluta skratta.

Jajaja, det går nästan inte att se. Men det är faktiskt mörkt inne på bio. (Just där är det de två bergsklättrarna som pratar om BMI.)
Jajaja, det går nästan inte att se. Men det är faktiskt mörkt inne på bio! (Just här är det de två bergsklättrarna som pratar om BMI.)

Ibland skrattade jag innan jag ens hade känt skrattet bubbla upp – ungefär som en överraskningsnysning. Samtidigt var jag lite orolig över att jag ibland bara satt och fnissade fastän det var skitkul. Tänk om de klipper bort det där som var så roligt för att just jag inte skrattade tillräckligt högt just då och där.

Dessutom fick jag tillfälle att erbjuda min plats till Kim Sulocki (med den fina ryggsäcken), så detta var på det hela taget en alldeles förtjusande tillställning! Persongalleriet har utökats med bl.a. en skolpsykolog och en man som har svårt att hitta fokus samt en postanställd. Knut Knutsson gör en oförglömlig insats och ser ut som ett diminutiv bredvid bjässarna som heter Anders Jansson och Johan Wester.

Se bara hur stora Johan Westers skor är. (Jag hann inte placera en tändsticksask bredvid dem.)
Se bara hur stora Johan Westers skor är. (Jag hann inte placera en tändsticksask bredvid dem.)

Mer om stora stor kommer i nästa rapport från Lunds Humorfestival, bl.a. såg jag ståuppare, improvisatörer, Sally Phelps och minst två clownnäsor. Samt hörde en sång om basketbollar.

Share
13 kommentarer

Lunds Humorfestival: en inställning!

Det kan ju inte vara kul att fel inställd. Eller felprogrammerad. Eller att ställa in sig i en garderob. Men det var inte det jag skulle säga utan:

Babben Larssons föreställning på Lunds Humorfestival ikväll är inställd. Men (tadaaa) istället kommer Johan Glans och Claes Malmberg att ställa sig på scenen. Nu råder viss förvirring här eftersom jag har hört minst tre personer säga att det är Adde Malmberg som gör Johan Glans sällskap. Men det är nog fel. Tror jag.

I detta ämne finns bara en sak att tillägga: bilder från min kompis Hasse, som påpekar att han har problem med sin diskmaskin. Som heter Intuition.

Ni ser att man även får en hänvisning till AAA? Som i
Ni ser att man även får en hänvisning till AAA? (Som i “ahaa!”.)

Här nedan ses hela frontens alla knappar och vred. Men hur sätter man på?

Naturligtvis genom att trycka på cancel. För maskinen heter ju Intuition.
Naturligtvis genom att trycka på cancel. För maskinen heter ju Intuition.

Apropå inställning alltså.

Share
26 kommentarer

Lunds Humorfestival: Shima, Claes och Dom samt Lars-Göran

Jag har skådat ljuset. Jag har nämligen sett Shima Niavarani. Som när Beatlesgrabbarna vindögda tittade in i Maharishis rökdimmor, drunknade jag idag i Shima Nievaranis ögon. (Min association till Maharishi beror bara på att jag fick för mig att det var det Shima hette.)

Se, just den där ögonfransen är på väg söderut.
Se, just den där ögonfransen är på väg söderut.

Nu kanske man kan protestera mot logiken där ovan eftersom jag borde ha kunnat rädda mig genom att hänga i de lianer som var Shimas lösögonfransar, men jag lovar: man dör lite när man ser henne på scen.

Hon är 25 år och så dunderbegåvad att man inte ens har vett att fundera på gener eller miljö. Hon sjunger, dansar, imiterar Leijonborg, drar ett par operaarior, härmar Björk, agerar man, kvinna, barn, clown och så har hon en lösning på det hätska, politiska klimatet: alla går bara med i sociodemopaterna, som ju tänker sära på alla.

Nu kommer jag att avslöja något som hon gör. Det kanske man inte får. Men se det som reklam, Shima!

  1. Först höjer hon armen som i en Hitler-hälsning.
  2. Och så ändrar hon handflatan till en knuten näve, som Svarta Pantrarna gjorde under OS 1968.
  3. Slutligen öppnar hon handen och gör ett V-tecken som Churchill.

Och så tittar hon på sin hand och säger lite i förbifarten:

– Ah. Som sten, sax, påse.

Sten-sax-påse. (Eller som vi sa i Luleå: klunscha. Men då blir bildserien obegriplig.)
Sten-sax-påse. (Eller som vi sa i Luleå: ”klunscha”. Men då blir bildserien obegriplig.)

När applåderna, busvisslingarna och hurraropen efter föreställningen hade klingat ut kastade jag mig upp på scenen och upp i hennes famn för att be om ursäkt för att jag aldrig har sett henne förut.

– Äsch, sa hon, jag har bara uppträtt på Riksteatern, Dramaten, Orionteatern, Uppsala stadsteater och Sveriges Radio och min föreställning ska visas i SVT i oktober och så är jag med i julkalendern i december och så har jag varit med i några filmer, men det är inte mycket mer.

Vi enades om att man faktiskt inte kan gå omkring och vänta på sitt genombrott. Man måste göra genombrottet och skapa sin karriär själv. Shima ville stå på scen, så hon skickade sitt material och talade sig varm om sig själv och vips, ville Riksteatern nästan äta upp hela henne. Då var hon 19 år.

——–

... och då ville jag strypa henne ...
… och då ville jag strypa henne …

Claes Virdeborn är en helt normal tandläkare, som inte gör annat än gräver i folks tänder hela dagarna. Borra, borra, fila, fila, skrapa skrapa. Eller nej. Han sjunger, spelar, berättar ur sitt liv och tankar om den annalkande ålderdomen och den flyende ungdomen samt svettas floder på scen också – när han inte jobbar alltså. Det är lite Cornelislikt, lite Bellmanskt, lite Adolphsonskt och väldigt roligt. När han hade sjungit och pratat färdigt var vi i publiken alldeles matta och faktiskt lite förälskade i honom. Jag hörde några tanter i publiken säga ”tänk en sån begåvning” och ”snygg rumpa” samt ”sa han att han var singel eller?” och dessutom ”den du med sirap på, men lite mager är han väl?”. Jag vände mig om för att le mot tanterna och säga något om barnarov, men stirrade då fullständigt perplex in i ögonen på några med mig alldeles jämnåriga tjejer.

Vilket var precis vad Claes Virdeborn pratade om. (Hur blev jag en medelålders tant som vill nypa 51-åriga grabbar i baken?)

—–

På Lunds Stadsteater samlades alla skrattsugna för att lyssna på vindars sus, Kristian Luuk och brittiske komikern Dom Joly. Det där med vindarna som susade under första halvtimmen var för mig (men kanske bara för mig?) vansinnigt irriterande. Kristian Luuks mick hade tappat puffen och funktionen och inte vet jag … men jag hade inte stått ut en sekund på scenen med ett fras, knaster pffffuuuuuhhhf och doff så fort Luuk sa något, rörde på huvudet eller drog efter andan.

Dom Joly berättade att han inte alls hade tänkt bli rolig. Eller komiker. Eller ens underhållare. Det bara blev så! Hoppsan hejsan, alla tv-bolag i världen vill ha mig, men jag som inte kan något, sa han flera gånger och kryddade det lite med “jag har haft tur”.

Det är ju sympatiskt med alla skådespelare som bara råkar halka in på skådebanan via bananskal eller författare som bara råkar få sina böcker utgivna utan att de ens visste om de kunde stava. Men när man själv är en bitter oskådespelerska som vill stå på scen och egentligen skriva böcker på heltid, så blir man säkert irriterad av denna blygsamhet från de kända, stora och efterfrågade. (Äh, who am I kidding – det är ju mig jag talar om. Jag vill också halka in på roliga, lönsamma banor!)

Luuk och Joly (och alla vi i publiken) tittar på Trigger Happy TV.
Luuk och Joly (och alla vi i publiken) tittar på Trigger Happy TV. Fast Luuk läser i sina papper  vad han ska kunna fråga om härnäst.
Den väldigt magre Luuk och den ständigt viftande Joly var ett udda par.
Den väldigt magre Luuk och den ständigt viftande Joly var ett udda par.

Jag måste säga att även Dom Joly fick mina känslor i svallning. Han var ytterst sympatisk och hade säkert kunnat prata om humor i flera timmar till. Däremot undrar jag lite över Luuks research: han frågade vad Doms föräldrar hade för yrken (”what does your parents do?”) och fick till svar att pappan var en döende skeppsredare (”a week from his death”) som hade förskjutit sin son (alltså Dom) medan mamman var hemmafru.

Det var ju inte så kul, tänkte Luuk och lämnade raskt ämnet.

(Vad jag menar är att även detta kan man ju få in i en diskussion om humor om man nu ändå har dragit upp det – och om det nu inte går att skoja eller ställa följdfrågor om döende fäder och mamma-hemmafruar, så får man ju kolla upp det i förväg. Ni hööör vem som egentligen borde ha gjort intervjun?)

—–

Och så dagens fjärde glada överraskning: Lars-Göran Bengtsson, kommunpolitiker i Svinarp.

Politiskt laddade citattecken. (Anders Jansson är Sven-Göran.)
Politiskt laddade citattecken. (Anders Jansson är Lars-Göran.)

Ni kommer att gilla den serien, det kan jag faktiskt lova. Tänk er en svettblank, dryg kommunpolitiker som fu… äh. Ni får kolla själva!

Share
9 kommentarer

Lunds Humorfestival: Invigning & Helt apropå

Jag, Stadshallen och hatten.
Jag, Stadshallen och hatten.

Invigningen är precis slut och vi är alla lite skakis och skrattet har fastnat i halsen. Helt utanför manus drabbades nämligen en i Stadshallens publikhav av ett förmodat epileptiskt anfall.

Och får man skoja om sådant? Får jag dra till med ”en skakande upplevelse”? Jag har gubevars en son med diagnosticerad barnepilepsi, men ändå … får man?

För det är ju den frågan som alla komiker någon gång möts av:

– Får man skoja om allt?

Även jag var sådan när jag intervjuade lustigkurrar i långa banor på radion. Så här lät det alltid:

– Så … (här lade jag in en konstpaus för att den inövade frågan skulle låta spontan och kommen out of the blue) … jag har funderat på det här med, med, med … tabun. Får man skoja om allt?
– Ptjaaaaa … (konstpaus även från den roliga personen, som verkligen gjorde sitt yttersta för att det bekanta svaret skulle låta spontant och kommet out of the blue). Men. Ja … Ja, det kan man.

Det gick nog bra med den insjuknade i Stadshallen – ambulansen tillkallades och vi kunde börja skratta igen. För invigningen var riktigt, riktigt rolig. Johan Glans kallades ”lokal förmåga” och det vi såg var misstänkt likt ett studentspex – men de är ju också roliga. Anders Jansson intervjuade Dom Joly på engelska så att jag rös av välbehag: Anders skulle lätt kunna vara Morgan Pålsson, fast duktig och på riktigt. Smarta frågor, kloka följdfrågor och till synes improviserade skämt. Johan Wester klädde samtidigt om till Kung Arthur, vars följeslagare såg ut som Kim Sulocki – med världens finaste ryggsäck. Jag tittade faktiskt bra mycket mer på ryggsäcken än på Kim, som inte bara såg ut som Kim utan verkligen var det.

Medeltida ryggsäck.
Medeltida ryggsäck.

De sjöng ”Always look on the bright side of life” och när Johan Wester visslade, lade jag märke till att Johan Glans visslade med i bakgrunden.

– Aha! tänkte jag. Jag ser ett scoop! Jag ser liksom bakom kulisserna, jag lägger märke till sådant som andra inte ser! Jag är en scoopspanare!

När jag sedan fick chansen att fråga Johan Glans om visslingarna, ryckte han bara på axlarna och sa att han bara tänkte att han skulle hjälpa till lite. Så var det inte mer med det. Gah.

Jag har faktiskt också visslat på scen, men då var det mina berömda busvisslingar som ju slår lock för alla öron och inte kan misslyckas.

In på scenen klev även en skönsjungande Lady in the Lake. Än en gång försökte jag spana efter scoop eftersom hon hade få fasligt långa ben.

Lady in the Lake, Anders Jansson, Kim Sulocki, Johan Wester, Adde Malmberg, kille i snygg hatt och Johan Glans.
Lady in the Lake, Anders Jansson, Kim Sulocki, Johan Wester, Adde Malmberg, kille i snygg hatt och Johan Glans.

– Aha! tänkte jag. Jag ser ett scoop! Jag ser liksom bakom klänningen, jag lägger märke till sådant som andra inte ser! Jag är en scoopspanare! Jag tror att hon kommer att slita av sig klänningen och i sången rimma på ”styltor” eftersom hon nog står på styltor. Aha …

Normalhög klack.
Normalhög klack.

Icke då. Hon hade nog bara ovanligt långa ben och ett par normalhöga klackar. Tji fick jag.

————–

Lite senare:

Nästa punkt på programmet var en dinosaurie som heter ”Helt apropå”. Och det, barn, är Hipp Hipp fast för länge sedan. Löständer och återkommande karaktärer, många peruker och karikatyrkaraktärer. Många tv-priser och till och med en Emmy-nominering krafsade de ihop – och nu stod de på scen igen. Vad många inte vet är att det är jag som är orsaken till att de faktiskt kunde stå på scenen, alla de tre överlevande. (Stellan Sundahl dog 1999.) Så här var det:

Fem minuter före entrén på scenen, skulle Kryddan bara gå från ett omklädningsrum till en scendörr. Det var en sträcka på sju meter – men med ett stort hinder på vägen: en fladdrande människa i mystisk hatt. Kryddan satte iväg mot dörren samtidigt som jag böjde mig ner för att fånga min ur handen flygande mobiltelefon. I denna rörelse lyckades jag sprätta loss en femkrona ur min egen väska. Ser ni nu fladdret, mössan, mobiltelefonen, femkronan och Kryddan på kollisionskurs? (Tänk också på att Kryddan ser ut som Tommy Lee Jones.)

Och det var då det fantastiska skedde: jag parerade.

Tack vare min parering kunde allt fortsätta som planerat. Kryddan föll inte och bröt nacken utan kunde gå vidare mot scenen med bara ett litet ”hoppsan” i min riktning. Han, Lotta Thorell och Fritte Friberg spelade upp gamla dialoger och sjöng sånger med nya texter och hann till och med bli intervjuade av gamla Blom-Bertil Svensson, som ställde en mycket intressant fråga. (Återkommer till den strax.)

Bertil Svensson, Lotta Thorell, Fritte Friberg och Kryddan Peterson, som undrar vem den där med hatten är och nog tänker att det är en stalker.
Bertil Svensson, Lotta Thorell, Fritte Friberg och Kryddan Peterson (som undrar vem den där bruden med hatten är och nog tänker att det är en stalker).

Det allra mest absurda var att vi även fick se de gamla Helt apropå-tv-programmen på den stora filmduken på scenen. Tänk er den absolut sämsta Youtube-pixeleringen och det burkigaste ljudet sedan 1963 års walkie talkie. Orsaken är att Helt Apropå-gänget inte har fått loss originalfilmerna från SVT utan blivit tvungna att använda sina egna gamla VHS-kopior. Denna föreställnings scoop är förresten enligt dem själva att de ska ha ett 25-årsjubileum på julafton och faktiskt ersätta Kalle Anka kl 15.

Och nu till Bertil Svenssons intressanta fråga:

– Får man skämta om allt?

(De svarade ja. Alla i salongen nästan dog av chocken.)

Share
13 kommentarer

Lunds Humorfestival (dan före dan)

För eventuellt nytillkomna läsare: jag är liksom Michael Palin just nu. Eller, nja, fast utan tv-kamera. Och utan manus. Utan budget och utan den blekaste aning om vad som kommer att hända snart. Men annars är Michael Palin och jag precis likadana.

Så, vad har jag med mig när jag nu ska hinna skratta åt så många som möjligt på runt 20 timmar? Jo,

  • en av kompisen Hasse utlånad cykel
  • två kameror (en stor och imponerande, en mindre som kan filma)
  • visitkort (”guuuu va du är fantastisk, Lotten, haru någe visitkort så att jag kan ge dig guld och gröna skogar?”)
  • papper och penna i ett snöre om halsen
  • väldigt fånig och uppseendeväckande hatt
  • biljetter till 14 föreställningar (hur jag än klonar mig, missar jag de andra 26 evenemangen)
  • ögonbrynspenna (fåfängan har slagit klorna i mig)
  • termosmugg för eventuellt te.

Nu kommer ju ingen att lägga märke till mina målade ögonbryn eftersom hatten är så fånig.

I hatten på Humorfestivalens redaktion.
I hatten på Humorfestivalens redaktion.

Programmet finns även hääääär, men jag går efter inringnings- och krysstekniken:

Alltså va. Släng en bomb på Lund imorrn, så blir det rätt oroligt i landet.
Alltså va. Släng en bomb på Lund imorrn, så blir det rätt oroligt i landet.
Den där utstickaren till Grand Hotell kommer jag inte att hinna med, ser jag nu när jag granskar programmet.
Det är jag som fluorescerar på kartan. Den där utstickaren till Grand Hotel(l) kommer jag trots cykeln inte att hinna med, ser jag nu när jag granskar programmet.

Nu är det ju svårt för alla er att på distans delta i min iver inför projektet. Men det brukar ju inte hindra tokarna i kommentatorsbåset från att spinna vidare på helt andra ämnen. Ni kan ju dra Monty Pythonskämt och berätta vad ni har i era ryggsäckar, till exempel.

Share
40 kommentarer

Nä, nu blire reklam: Humorfestival!

Tadaaaa! Tutelitut!

Jag ska blogga för Lunds Humorfestival.

(När jag skrev det på Twitter häromveckan, fick jag en kommentar som handlade om att Lund minsann inte var en så himla rolig stad som alla tror. Men gah, bah, pah och fnys! Samt fnitter.)

Hipp-Hipp-grabbarna Anders Jansson (den med rött hår) och Johan Wester (den med mörkt hår) är inte bara roliga, utan imponerande vad gäller längd (och kanske, numera, bredd). Nu påstås det ju i alla möjliga sammanhang att längden inte har någon betydelse, men som basketspelare måste jag lägga in en kraftfull protest. Jag tycker om att prata med folk som är så långa att de tittar djupt in i mina näsborrar.

(Jajajajaaaaaaa. Även de som är pyttekorta måste ju stirra upp i näsborrar hela tiden. I konsekvensens namn borde folk i allmänhet lägga ner mer tid på att ansa och rensa samt putsa även dessa kaviteter och inte bara sådana som vanligtvis göms under kläder.)

Nu ska vi se här vad som bjuds under dessa två dagar – 28 och 29 augusti.

Ad lib (teatersport med dem)
Adde Malmberg * (vars pappa hette fonetik-Bertil)
Anders Jansson * & **
Ann Westin
Anna Blomberg
Anna Granath
Anna-Lena Brundin
Babben Larsson
Best of Lundakarnevalen Tjugotio **
Cecilia von Strokirch
Claes Eriksson
Claes Malmberg
Claes Virdeborn **
David Batra **
Direktsänt (reunion med Ensembleteatern)
Dom Joly (Trigger Happy TV, twittrar också)
Erik Börén
Eva Westerling
Fredrik Lindström **
Fritte Friberg **
Fritte Fritzson
Fåfäng (”Skånska fruar”)
Henri Kokko
Jan Sigurd ** (vars pappa hette lingvist-Bengt)
Johan Glans
Johan Wester **
Jonas Gardell
Kristian Luuk
Kristoffer Appelquist
Kryddan Peterson **
Lasse Beischer
Last Call
Lena Frisk **
Lobbyn
Lotta Ramel
Lotta Thorell
Mikael Ramel
Måns Nilsson *
Nisti Stêrk (liten varning: tung och musikspelande sajt)
Nour El-Refai
Obanteatern
Per Andersson (Grotesco)
Peter Apelgren
Peter Fridh
Peter Wahlbeck (öh, “hemsida under uppbyggnad” här)
Rikets sal
Robin Paulsson
Sally Phillips
Sanna Persson Halapi
Shima Niavarani (ny hemsida kommer om “någon vecka” här)
Sissela Benn (Filippa Bark)
Thomas Petersson
Wille Crafoord *
Yvonne Skattberg

Den enda vettiga reaktionen från er är nu inte:

– Himla makter vad många, och så jädra långt ner i Sverige och hur skulle man någonsin ha tid och råd att, näe, jag gillar bara Eddie Izzard!

Nej, naturligtvis tjoar ni:

– Himla makter vilket hästjobb Lotten har lagt på alla de där länkarna och på att ställa alla i bokstavsordning efter förnamnet! Förresten kan jag hjälpa henne att fylla på kuriosaparenteserna! Men vad betyder asteriskerna?

Ja, vad förenar dem med asterisk?

En annan gång ska jag berätta om när jag storligen irriterade Kryddans bror eller när jag fastnade i Tornrummet med Johan Wester eller när jag såg Claes Virdeborn förvandlas till noshörning.

Min favoritbildtext i Bra Böckers gröna lexikon, uppslagsord ”parning”. (Lär vara skriven av Jan-Öyvind Swahn.)
Min favoritbildtext i Bra Böckers gröna lexikon, uppslagsord ”parning”. (Lär vara skriven av Jan-Öjvind Swahn.)
Share
78 kommentarer

Lund Comedy Festival: mörker

År 2010 var jag på Lunds Humorfestival första gången. Jag bloggade vitt och brett och for omkring som en galning på lånad cykel för att hinna se så mycket som möjligt. Det blev en farlig massa blogginlägg och jag skrattade mig halvt fördärvad.

År 2013 såg jag bl.a. på Bill Bailey och 2014 drack jag till och med öl med alla brittiska humorkändisar och tappade bort min telefon och kunde inte sluta skriva om mina skrattattacker.

Och nu står jag i Lund och slår ut med armarna och säger … Va? Jag hittar inget som lockar mig och det som jag hade tänkt se är antingen utsålt (eller SLUT SÅLD som festivalarrangörerna kallar det) eller på tok för dyrt för min humorbudget på 1 000 kr – Jonas Gardell kostar 525 kr.

bhoy_slut

Men ta mig nu i kragen och sluta ynka! Action, por favor, höger vänster om marsch, gör nåt!

– Vad vill jag se? sa jag till mig själv.
– Du borde gå på nåt som du inte vill se för att vidga dina vyer, sa mitt underjag.
– Tsssst, ta såna hemska risker, det vill du inte, sa mitt överjag.
– En biljett till ”Comedy in the Dark”, sa någon som måste ha varit jag, där jag stod i entrén till Stadshallen.
– Det blir 195 kr, oj, där rev jag visst sönder kvittot, sa en biljettsäljare.
– Men då kan jag tejpa som Marjasin! sa jag.
– Va? sa biljettsäljaren.

dark

Knappt en mörk timme senare vacklade jag ut i den lika mörka lundanatten efter en pinsam historia med … nej. Jag väljer nog att inte tala om vad som sades på scenen. ”Comedy in the dark presenteras i samarbete med Leicester Comedy Festival” står det i programmet. Stackars, stackars Leicester Comedy Festival.

En av de fyra ståupparna klev plötsligt ner på scenen och in på rad två, där jag satt. Och kom fram till mig. Jag sjönk ner i mörkret. Vill inte!

– Hej, vad heter du? sa ståupparen och körde fram micken till min mun.
– Lotten, sa jag efter att i en hel sekund ha övervägt att ljuga och säga ”Anders”.
– Hej Lotten. Du heter Lotten.

Sedan följde en lång tystnad. Ståupparen mumlade lite ”ja” och ”jaha” samt ”eeeh”. De ungefär 400 i publiken satt förmodligen och grävde med naglarna i armstöden. Så kom en ny fråga.

– Så Lotten. Vad gör du här?
– Jag väntar.
– Jaha, Lotten du väntar. På att jag ska gå upp på scenen?
– Ja.

Ack. Hittills är mitt bidrag till Lund Comedy Festival 2016 alltså att vara en bortskämd publiksuris som kräver att få skratta. Och som dessutom skriver om det! Gå och ställ sig i skamvrån, Lotten!

darket
Men det var roligt innan mörkerkomedin inleddes, för komedipersonalen hade tillverkat små svarta lådor som de bänglade med och som skulle täcka för alla lysande nödutgångsskyltar för att kompakt mörker skulle uppnås.
Lundinthedark
Och Lund är en vacker stad även i mörker.
Share
34 kommentarer

Bill Bailey är rolig, han

Igår lyssnade jag i drygt två timmar på Bill Bailey och cyklade sedan hem genom ett sommarvarmt Lund och höll på att bli nermejad av andra lundacyklister eftersom jag knappt trampade och dumlog och inte riktigt fokuserade på trottoarkanter och enkelriktning.

– Bill Bailey? säger 43 % av läsarna nu.

Inte förrän jag fullständigt och komplett snöade in på QI och såg varenda avsnitt åtminstone en gång, visste jag vem han var. Sedan tittade jag med lupp på alla Jonathan Creek-avsnitt, där han också dök upp. Sedan förstod jag att han var musiker!

Under Lunds Humorfestival (men Johan Wester och Anders Jansson vid spakarna) såg jag 2010 allt som jag hann se och rapporterade noggrant allt jag såg. I år hann jag med 1) invigningen 2) Bill Bailey.

Så här ser han ut. Bara det är ju jättekul — eller som han själv säger:

– Would you call this intelligent design? No!
– Would you call this intelligent design? No!

Han står ensam på scen, men med alla tänkbara instrument tillgängliga. Sedan pratar han om politik, konst, skrivregler, sociala medier, dokusåpakändisar, döende gäss, ugglor inslagna i gladpack samt naturvetenskap. Så fort andan faller på, tar han hux flux fram (jag vill gärna tro att allt är improviserat eftersom man får en känsla av det, även om jag vet att så inte är fallet) ett instrument och spelar lite.

Ibland får man en känsla av att multibegåvade estradörer tar fram alla sina talanger bara för att visa att de är bra på mycket och så blir allt bara lite halvjånket. En av artisterna på Humorfestivalens invigning valde att inte pratskoja utan sjungskoja och rev då av en massa musiknummer som skulle spegla olika genrer och tidsåldrar. Texten var specialskriven och musikerna fantastiska och hela numret bara gääääääääääsptrist. Inte som Bill Bailey. Eller, om jag får säga det, Johan Wester och Anders Jansson som jag tycker är roliga bara de ställer sig upp och säger Halleå. (Det där skulle vara en skånsk hälsning, men det ser ju bara ut som en norrländsk stad.)


Bill Bailey spelar även koskälla.


Och tuta.

Här kommer ett klipp från QI, när inte bara Bill utan även de andra är roliga. Jag har berättat om just detta avsnitt förr, men det kan ses hur många gånger som helst. Bill sitter med sitt flyende hårfäste längst till vänster och är den som först inser att det är dags att göra musik av det som händer.


Det verkar för övrigt finnas ett uppdämt behov av att klappa med  tid och otid. På vilken tillställning jag än hamnar, sätts det evinnerliga taktklappandet igång innan jag ens har börjat fundera på om det är en svängig låt eller en dödsmarsch. Är inte det där handklappandet i takt liksom sånt som bubblar upp ur kroppen för att man bara inte kan låta bli utan känner att man måste dansa men inte kan för att man [fyll i lämplig orsak här] och då liksom lever med? Well, Bill Bailey löste det på ett trevligt sätt (för jag tror att han tänker som jag, så det så och snart är vi bästisar han och jag) när publiken plötsligt klappade med redan efter första tonen i en låt.

– Oooooh, I see, you want to clap along? Let’s see …

Och så valde han ett stränginstrument (som kan ha hetat bandurria, jag skrattade så att jag inte hörde vad han sa) och spelade på den och gav publiken order att klappa på fem.

– One two …
– KLAPP! klappade publiken.
– No! On five! sa Bill och drog efter andan för att säga one.
– KLAPP! klappade publiken.
– No! On five! On five! One two thrrr…
– KLAPP! klappade publiken.

Om och om igen. Och det var verkligen så – de 2 000 i publiken ville så gärna göra rätt att det blev fel. När alla väl fattade att de skulle klappa på fem och att han själv höll takten med en bastrumma, spelade han en folksång som till slut gick så fort att vi inte kunde annat än applådera eftersom takten var puts väck.

Som en sucker for humor, njöt jag i stora drag och skrattade verkligen så att det räcker ända in i november. Jag ska inte dra hela föreställningen utan istället ge er Bill Bailey i Youtube-format.


Bli inte rädda när han jazzar loss efter fem minuter – han tycker att jazz är rätt fånigt och är själv en hårdrockshippie.

Så. Ni kan inte få se bilder på hur alla människor tog bild på Johan Glans och dreglade på andra komiker som var på plats och heller inte på alla rutiga skjortor som alla män har på sig eftersom det råder strikt fotoförbud på slika föreställningar.

Eller om det beror på att jag för en gångs skull respekterade förbudet.

Låt mig rekommendera Lunds Humorfestival – om inte annat så i månadsskiftet augusti/september 2014.
Låt mig rekommendera Lunds Humorfestival – om inte annat så i månadsskiftet augusti/september 2014.
Share
94 kommentarer

Kan du inte hitta det du letar efter? Försök att förfina din sökning: