Hoppa till innehåll

Etikett: resa

Ja, det är löööördag morgon … och mitt huvud …

Jag har faktiskt aldrig förut gått hem med eller ens sovit i en helt främmande människas säng.

Förrän igår.

Kalla mig gärna mes, men mina vilda ungdomsår var inte särskilt vilda. Jag är helt enkelt en skötsam person som på sin höjd ljugit lite och pallat äpplen samt stulit mina kompisars barbieskor. När jag nu tänker efter så har jag även åkt till San Antonio med en för mig okänd miljonär som påstod sig vara fotograf bara för att han hade en Hasselbladare. Jag har också sett en känd, svensk, hårig skådespelare naken, men det är preskriberat sedan länge.

Men man kan hinna med mycket på en kväll i Göteborg: kissa på toan i en hotellsvit vars toadörr var av glas, intervjua en journalistlegend som var nervös inför en stor intervju som äger rum idag, flirta med ett grått nyhetsankare i förfärliga skor, dra en tornedalsk författare i skinnkavajen genom ett folkhav, av misstag spotta en liten jordnötsbit på en framstående förläggare, krama en fotomodell, träffa bloggpersonligheter på lyran och äta tjeckisk mat strax bredvid en av skådespelarna i ”Svenska hjärtan” samt stå väldigt nära en person som en gång var gift med en av medlemmarna i tidernas absolut största band. Ett oräkneligt antal gånger sa någon till mig:

”Men det får du inte skriva om i bloggen.”

(Eller så hittar jag bara på det för att verka lite intressant.)

Ser ni vad dörrarna sitter glest? Det är för att bakom dem finns det hotellsviter.

Javisstja, var har jag har sovit inatt? I den helt nya bekantskapen Översättarhelenas sons säng.

Share
19 kommentarer

Att vara trött …

Vi skulle bara köra hem från Norge hela dagen idag, sådär lite på en bred höft via Oslo, via hamburgare och via 714 kiss- och kaffepauser. Bilarna tuffade på bra och jag backade bara in i en norsk bil en gång. Efter tre minuters hemresa.

– Men hva gjør dere? Dere må være forsiktig! Hva skal min man si?
– Förlåt, gick det bra? Jag nuddade väl bara …?
– Fargen er borte der! Og det er jo rødt der! Min man kommer til å, til å … hva kommer min man at si?

(Ja, ni får gärna rätta min norska, en annan har ju misslyckats med både franska och engelska de senaste dagarna.)

Jag hade lika gärna med graningekängor ha trampat lite lätt på damens nyköpta, vita Roscoe Tanner-gympadojor – så stor var den skedda skadan. På hennes mans bils gummiliknande kofångare hade jag skrynklat till lite silverfärg och minsann, kunde man inte se två små röda streck där också. Jag suddade med en spottblöt tumme, och det röda blev märkbart blekare. De röda prickarna bredvid var inte från vår bil utan f.d. myggor som mött en brutal men snabb död.
Det är egentligen bara tre centimeter mellan den röda färgen i vänster bildkant och det skrapiga skrapet i höger bildkant. [den här bilden har försvunnit ut i sajbern]

Efter endast en dryg timmes försäkringspappersskrivande och inritande av bilarnas position samt intygande om svensk skuld till alla styggligheter i världen, inledde vi för andra gången resan hem. På slutet piggade vi upp stämningen genom att ratta in de allra sämsta låtarna i radiobilen och skråla rocklåtar i bilen utan radio. Det gick finfint. Blag äwr pigg sscchohm en blärka. Ligg som en knärka … Bigg …schah ja zzzzzzzzz.

(Olle lyfter datorn från mitt svettiga knä, klickar på Publish Post och säger gonatt.)

Share
11 kommentarer

Anyone for tennis?

Min pappa och Broder Jakob är boll- och racketvirtuoser. Själv är jag mest envis. Spelar basket gör jag med ett sådant nöje att folk pekar på mig och säger ”vad flinar hon åt hela tiden?”.

När jag gick ett år på high school, tvingades jag att friidrotta. Förfärligt … men jag sprang varv efter varv och blev till slut tvåa i Dallas på någon konstig distans. När jag träffade Orienterar-Olle (se nedan), tvingades jag ut i skogen i nylonkläder. Min tävlingsinstinkt (som är löjligt stark och får mig att skala fler potatisar än de andra om vi är flera som hjälps åt) hjälpte mig att komma i mål, men helt utan förkunskaper var det nästan bara stenmurar och öppna fält som ledde mig rätt. Kompassen hängde och dinglade och slog mot låret när jag sprang, vilket jag fann ytterst irriterande.

Här i Norge var det igår mulet och kvavt. Barnen gick på huppegupptäktsfärd Huppegupptäcksfärd och hittade fem meter utanför tomtgränsen en helt perfekt … tennisbana. Sådär orangevinröd med vita linjer. Med nät på mitten. Och domartorn som en förvuxen barnstol. Precis som Björn Borg hade velat ha det. (Fast inte brukade det vara grönt grus på mitten? Det var det här i Norge. Nåväl.) Någon letade reda på bollar och racketar, och så satte vi igång att spela. Tre på ena sidan, tre på den andra och Treåringen på en parkbänk i mitten, precis vid nätet. Då kom jag på en underlig sanning:

Jag har aldrig någonsin spelat tennis.

Pingis (är mycket bra på serva och maska vilken sida av racketen som jag använder för att förvirra motståndaren som alltså inte mäktar att returnera bollen), volleyboll (slänger mig gärna på golvet i de där minimala brallorna som de har, men stukar fingrarna så fort bollen kommer i närheten), fotboll (tacklar som Glenn Hysén, men skjuter som Papphammar), konståkning (kan göra åttan baklänges), aerobics (orkar hur länge som helst men gör allt spegelvänt och för långsamt), go-cart (kör tills armarna och svanskotan går av, men skyller alla förluster på att jag inte fick körkort förrän i 25-årsåldern), höjdhopp (hoppade 1,30 meter när jag var 11 år, vilket tydligen var helt ok), bowling (jag har slagit rekord med minst poäng på fem serier en gång) och simning (var snabbast i klassen ända tills Crawl-Peter började) har jag ju testat även om allt var dödstrist jämfört med basket. Men aldrig någonsin har jag spelat tennis.

Förrän idag.

Om man tar i för kung och fosterland och stönar som Connors, hamnar bollarna i Sävast (utanför staketet). Om man försöker sikta norrut, kan bolluschlingen likväl hamna österut eller västerut. Eller söderut. Om man står vid baslinjen och studsar bollen upp och ner innan man ska serva, ser man proffsig ut i ett par sekunder. När man sedan slår hål i luften och får bollen i huvudet, ser man strax fem barn och en make rulla runt av skratt och bli röda av grusplanen.

Ceci n’est pas une tennisspelare.
Ceci n’est pas un tennisspelare iheller. Däremot kan vi väl ställa ut honom på cirkus med små barn som viker ryggraden dubbel? (Kolla fotarbetet!)

Share
8 kommentarer

Åh, så vackert! säger vi hela tiden

Igår körde vi bil i tolv timmar. (Jag hör suset, ni säger ååååååh och blir verkligen imponerade.) Men när jag nu berättar att vi trots att vi körde som illrar inte kom längre bort än 55 mil, är det inte lika imponerande. Vi är nämligen i Norge. (Se bilden nedan: typisk norsk grönska).
Här går vägarna som krusade örngottsband över, mellan, under och genom naturen. I Sverige går vägarna mer som nystrukna sidenband – de där breda banden som är svåra att göra snygga rosetter av. Överallt låg Jätten Jorm och vakade. Olle körde den gamla bilen (f. 1987) med två barn, jag körde den nya bilen (f. 1988) med tre barn – och ingen kissade på sig, kräktes eller tappade humöret. Fast jag – som skryter om hur lite musarm jag har – drabbades av rattaxel efter tre timmars korkskruvsväg utan paus.

Vi är i Skien, två mil biltimmar (backe upp och ned) söder om Oslo. Vägkrogarna serverar hamburgare för nätta 100 spänn styck, tomaterna kostar 45 kr/kg och allt är så vansinnigt vackert. Huset vi bor i har fem meters takhöjd här och där, allt går i naturfärger och trä och trädäcket utomhus följer som en våg trädgårdens kupering. (Och här kommer vi och stökar till.)
Plötslig insikt: det ser väldigt välstädat ut om man spikar fast golvlisterna, sätter fast fönsterfoder, inte staplar böckerna på varandra i dubbla rader och dessutom har dörrar till garderoberna! Tänk ändå.

Share
7 kommentarer

I Sundsvall

Förr i tiden låg jag i Lund, numera ligger jag på hotell. Här finns en av dessa heltäckningskorridorer som bara inte tar slut och hängande tv-apparater och fjärrkontroller med lösa knappar. Gäsp. Förvåna mig då. (Därför väljer jag alltid nya hotell, obekantingar där jag tar en viss risk – kanske finns det inte något te att dricka på kvällskvisten.)

Utanför hotellet finns ett trevligt val: man kommer till Haparanda om man tar till vänster och till Stockholm om man tar till höger. Ute cyklar man. Jädrar vad man cyklar i Sundsvall! Alla som är runt 14 cyklar med lovikkavantar, alla runt 15 kör moppe som en ny sorts motocross på platt asfalt.

På väg hit (fem timmar på tåg) satt jag bredvid två män. Jag sitter alltid bredvid manliga män på tåget och alltid bredvid pruttande tanter på restauranger. Den ene mannen sa till mig:

– Det var en lustig liten laptop du har, tjejen.
– Jasså, jo … den kallas Mac. (Tjejen?)
– Finns sådana kvar? Höhöhöhööö. Vilken är bäst, pc eller Mac?
– Spelar väl ingen roll, det är som att diskutera … skor. (Hjälp, vad menar jag med skor?) Alltså, promenadskor kontra högklackat. Jag vandrar bekvämt i mina lågskor, så kan du vingla vidare i dina högklackade. (Puh, där knöt jag ihop säcken.)
Jomen som jag nyss sa så måste vi ju betänka mer stabilitet och med det nya beslutet, jag upplever att det är mycket bättre nu, det är bara en gissning att det 550 kiloba … meg nollfem meg. Har du 512 hemma?

Va? Ah. Puh. Han pratade inte längre med mig.

Om ni har tråkigt, har jag hittat en ny blogg: Fönster mot tv-historien. Nostalgisk, rolig och välskriven.

Share
11 kommentarer