När jag var liten, drog mina föräldrar mig, Broder Jakob och lilla Orangeluvan runt Europa. Vi åkte från Luleå i en gul VW Variant 411 med registreringsnumret FMJ 242.
(Min hjärna funkar så här: ”Åhå, här finns lite onödig kunskap om t.ex. ett registreringsnummer, den klistrar vi fast hääär, och titta där står något viktigt om hur synapserna fungerzzzzzzzzzzznark.”)
I Västtyskland bodde vi på familjehotell som jag vill kalla Zimmer und Frühstück men som väl kallas något annat? Alla sängar hade dunbolster och vädret var alltid fantastiskt. I Frankrike åt vi grodlår och glass, och jag lärde mig att säga framboise. Ja, detta gjorde vi sommar efter sommar, i kyrka efter kyrka, på museum efter museum med en och annan guidad stadsvandring insprängd däremellan. (Nämnde jag att båda mina föräldrar är lärare?)
Tyvärr förstod jag inte mitt eget bästa och ansåg att man i Östtyskland på sin höjd kunde … kunde … kunde … Nej. I Östtyskland kunde man inte göra ett skvatt. På toa var papperet (om det ens fanns papper) antingen glatt som smörpapper eller skrovligt som asfalt. Maten var grå, brun, grönbrun eller off white. Mamma och pappa pekade, berättade, tog bilder, förfasades och berättade om politiska förvecklingar och hur muren … MUHUUREN … (sägs med fördel med darr på rösten) byggdes hux flux 1961.
Vi fick inte åka omkring i Östberlin med vår egen bil, utan stoppades in i en turistbuss: Broder Jakob 13 år, Orangeluvan, 8 år och jag 15 år, var verkligen hemskt intresserade av det hela. (Tänk att jag hade en armbandsklocka på mig. Det var ju praktiskt. Begriper inte varför jag slutade ha det.)
Hos Den Blyga läser jag att det egentligen var den 10 november 1989 som östtyskarna skulle få börja gå över gränsen utan tillstånd och utan att bli stoppade av taggtråd, ihjälskjutna av vakterna eller söndersprängda av minorna vid den fyra mil långa muren. Men redan dagen innan råkade propagandaministern offentliggöra denna nyhet utan att inse att gräns- och murvakterna inte hade blivit informerade.
– Hörru, vaktkompisen Günther, ser du att det kommer folk springandes mot muren?
– Kamrat Friedrich, vad säger du? Folk? Var är mitt gevär? Vaddå, vanliga människor?
– Ja, i tusental!
– Ring någon! Ska vi skjuta dem?
– Jag tror det.
Vakterna sprang panikslagna omkring som yra möss (i min version i alla fall), ringde förvirrade samtal till sina överlydande (nej, så heter det inte, men de kanske ringde till sina generaler då?), tvekade mellan att öppna gränsavspärrningarna helt och att skjuta in i folkmassorna och tyckte (i min version i alla fall) att på det hela taget var det som hände i alla fall ganska spännande.
Gränsen öppnades i alla fall efter en stund, tjoande östberlinare kramades av glada västberlinare, alla klättrade i sina stentvättade pösjeans upp på muren även om det ju faktiskt måste ha varit himla svårt, alla skålade i öl, journalister som kunde prata tyska (!) for fram med mikrofoner och i Sverige satt vi och tittade på tv. (Efter 1,10 blir till och med jag lite känslosam. Efter 4,35 säger en storögd reporter till en f.d. gränsvakt att han ju verkar vänlig.)
– Är det graffiti på muren? sa vi framför tv:n.
– Konfetti?
– Graffiti! Dom har målat på muren!
– Konstigt ord, graffiti.
Mitt i stora händelser och omvälvande skeenden som skapar historia bryr vi oss ofta om de små tingen som toapapper och läbbig mat. Från min resa till Leipzig 1991 minns jag bara två saker.
1) Die Dame mit der Schlange (Är tyskan rätt? Die Schlange blir der för att aus, ausser, bei, mit … styr … dativ?) Det var på en nattklubb en nakendansös som hängt en sovande orm runt halsen.
2) Ett konferenscocktailparty där vi serverades Dunkelbrot mit Schweinespeck och avslagen Bier som hinkades upp som vore den soppa ur en stor kantin. (Mörkt bröd med ister och avslagen öl.)
Uppdatering:
3) En kyrka (alltid dessa kyrkor!) med rosa och mintgrön inredning.
Så alla utom Femtonåringen hoppade hopprep på trottaren.
