Jag tog in på ett hotell i södra Sverige för att föreläsa för 97 spralliga skåningar. Hotellet var utvalt enligt dessa kriterier:
- Charmigt.
- Nära hotellet där föreläsningen skulle ske.
- Billigt.
Min djefla man skötte bokningen som den sekreterare jag inte har, så sent på kvällen klev jag klev in i hotellfoajén – som var mörkröd och hade dämpad belysning. Resan dit var sju timmar lång, så jag var less på att inte ligga i en nymanglad säng. Ungefär.
– Lotten Bergman. Booking.
– Näääää. Vi har ingen bokning till dig. Och tyvärr är alla rum upptagna.
– Vavavavavaaa?
– Men titta här, om prick en vecka finns ett rum i ditt namn.
– Bomber och granater, luspudeldjeflamannen!
– Men tjoho, vår svit är ledig: 1 790 kr.
– Nej. Nej, det går in…
Då kom en man av utländsk härkomst mot oss. Han log och jag kände att han skulle kunna passa i en fez. Han erbjöd mig sviten till ett rabatterat pris, emedan han tydligen innehade en sådan position att han kunde just det.
– Det är för mig en stor ära att till dig ge övernattning för det facila priset av 1 300 kr.
– Nej, jag kan verkligen inte, jag måste försöka hitta …
– Enligt min ringa mening är sviten värd 950 kr.
– Va? Oj! Ja! Tack!
– Gott så. Jag tar mig friheten att påpeka att en liten flaska champagne denna kväll är på sin plats.
Mannen, som helt tydligt var hotelltjifen, viftade lite lätt med vänsterhanden mot osynliga champagneflaskor. Jag fick min nyckel (NYCKEL!) och gick genom snirklande korridorer till sviten (rum 14).
Jag gick in. Satte ner väskan på golvet. Sedan funderade jag ett tag på definitionen av ”svit”.
Visst är ”svit” mer än ett rum? Eller kan badrummet räknas som rum? Om det är ett stort badrum? MED BUBBELPOOL!!!
Oj, vad jag inte brydde mig om skavankerna. Inte ens toasitsen störde mig. Jag badade i bubbelbadkaret som lät som ett helt menageri, drack en flaska Ramlösa (det enda bubbel som fanns på rummet) och somnade sedan sött till det ljuva pladdret av berusade danskar, som för länge sedan borde ha åkt hem men istället stod på gatan utanför mitt fönster och diskuterade medlemskap i en golfklubb.
Klockan 06:30 väcktes jag av detta:
Brandlarmet.
När jag hade filmat tutet ovan (prio ett är att dokumentera), resonerade jag på detta vis:
– Den här lilla pyjamasen är lite väl avslöjande, så det är bäst att jag klär på mig. Var är strumporna? Ska jag ta på mig klänningen som jag ska föreläsa i eller bara jeans? Ska jag ta med mig datorn? Äh, jag packar ner allt. Titta, där på gatan står ju de andra hotellgästerna. Hm. Oooh, vad roligt, brandkåren! Bäst jag skyndar mig så att jag inte missar brandmännen!
Fullt påklädd och med hela packningen med mig, stod även jag en stund senare på gatan.
Efter kanske 15 minuter kom brandmännen ut med besvikna miner. Det brann verkligen inte någonstans. Och ingen förklaring till larmet fanns heller – så vi gäster välkomnades in för att äta frukost. Äggen var halvkokta, det fanns varken äggröra eller bacon och den stackars receptionisten for som ett torrt skinn för att hinna ta fram färdigskuren ost och skära gurkskivor.
Efter frukosten gick jag upp till sviten igen för att sätta på lite mascara och dricka upp den andra gratisflaskan Ramlösa. Man såg verkligen att jag hade lämnat rummet i full panik och med andan i halsen eftersom jag hade lämnat en fasansfull röra efter mig.
Felprioriterat att placera baconet på toalettsitsen istället för på frukostbuffén…
DDM och jag spelar i samma klass; låt inte oss boka saker. Råttan skulle flyga till Paris och hälsa på vår älskade dotter som pluggade där. Jag bokade flygresan. Kvällen före avresan kastade R. en blick på biljetten. H*lvete! Bokningen var till nästa månad! Men man kan ju chansa. R. satte sig i en taxi ut till Arlanda, rätt orolig, men när Frank Sinatra sjöng ”Come fly with me” i bilradion kände hon sig lugn. Det gick vägen; Råttan kan vara väldigt övertalande.
Den toasitsen vill man inte hitta när man kommer ut i badrummet full och dan….
DDM, LM och jag – se där tre musketörer som aldrig borde tillåtas hantera sådana kritiska uppgifter som hotellbokning. För sådana viktiga uppdrag behövs pålitliga personer som kan hålla mer än ett faktum (övernatta) i huvudet på en gång.
Plats, år, månad, dag är viktiga detaljer och efter att ha misstagit mig några gånger (senast för bara ett par veckor sedan) låter jag Hyttis, som är mera intresserad av att det blir rätt än av att skojsa till det med bokningsdamerna, sköta allt sådant.
Jag förmodar att det är den berömda simultankapaciteten som är förklaringen.
Oh! Sits + lock till toan! Snedheten i fönstret som får vårt hus att te sig som ett under av våg- och lodräthet i jämförelse! Och fönsterhakarna, i allsindar, jag har väl aldrig sett på maken till placering!
Sedan läser jag på sniskan, så stycket om att ta fram färdigskuren ost och skära gurkskivor ger mig föreställningar om rosa tunnskurna bitar frukt från arten cucurbita.
Brandlarm: En kompis och jag hade en lunchträff på Dramatens altan/balkong/terrass – va hetere? och plutsligt gick brandlarmet. Vi och övriga ätande knallade ned på trottoaren. Så småningom fick vi gå upp igen till vår (kalla) lunch. Etablissemanget bjöd på maten! Det säjs att ”there is no such thing as free lunch” men här hade vi hittat den. Annika (hon råkar heta så, kompisen) och jag tittade på varann och frågan ställde sej själv: Hur startar man brandlarmet? Och tar vi sallad nästa gång gör det ju inget om maten blir kall …
Annika
Kanske inte alldeles rätt nyans. Men ogröna gurkskivor tycker jag nog att det är.
Lo (Looooo): Förstkommentar?
Välkommen!
Hoppas du trivs i kommentatorsbåset, och återkommer.
”Första kommentar?”
Tack så mycket Örjan! Men helt ny är jag inte, brukar dock mest kommentera i julkalendersammanhang.
Lo: Underbart att tidigare, enbart julkalenderläsare återvänder med nya kommentarer.
Hoppas du åtekommer med många nya kommentarer.
Vem ska inte kommentera i dag, när toalettsitsen uppmärksammas, om inte Lo (Looooo). Uschäkta!
I samma anda:
Om jag hade en sådan sits så skulle jag snabbt se till att få en ändring.
Jag tycker din kvarlämnade röra påminner om inverterad, tredimensionell ostasiatisk kalligrafi.
DDM
Asiatiskt kalligafri?
Ser du inte symbolen i det snabbt formade hjärtat?
Och jag som tyckt att min helvita toasits i plast är ful …
Ömt tack för illustration, Skogsgurra.
De där tofflorna på sista bilden ser ut som sådana som vi har ungefär åtta par av, för att ett hotell vi bebor då och då låter gästerna ta med tofflorna hem, gratis. Eller i varje fall lät de detta ske; jag vet i själva verket inte om det fortfarande pågår. När det finns åtta lätt använda eller rentav oanvända, flera år gamla par i huset känns det liksom lite onödigt att ta med fler, så vi är inte längre så särdeles observanta …
Lo! På toa! Hi hi hi och hoho! (Det fanns ju en tid när brittiskt folk skrev sånger om vår förkärlek till toaletter eftersom vi bara vann Mello med Waterlooooo och Diggilooooo.)
Idag var en totalt båsfrånvarande dag. Jag lovar att det blir bättre när jag inte måste bolla basketmatcher hela helgerna. (Vi vann.)
ändr..
Jag själv 19:06 Två negationer där …
Liemannen är i farten igen, men 1958 var det annat …
Knyst. 1 st.
Så flög ännu en dag förbi.
Den där liemannen ska jag ta ett prat med just i detta nu. Att ta 90-åriga musiker från oss sådär plötsligt får en ju att på Niklas Rådströmskt manér vilja tjoa ”varför?”.
Jag har fått ett viktigt brev från FBI i skräpposten. Usch så spännande att jag inte vågar öppna det….
Och jag fick nyss ett skräpmejl från en Allan som så sorgset berättade att han inte hade några trosor på sig.
Jag kunde inte annat än beklaga detta.
Nämen, Allan! Ville han låna eller?
Nej, han ville bara berätta. (Han skickade dock med en liten länk som jag inte vågade klicka på.)
Han sitter ensam, Allan och har ingenannan han kan berätta om sin trosbrist för.
Mitt hjärta blöder.
Jag vågar nu avslöja att jag själv drabbats av felbokat hotell, bokat av – mig själv.
Skulle till Sthlm på jippo i jobbsammanhang, bokade som sig borde via resebyråns portal.
Fick sedan plötsligt dragning på kreditkortet och mejl om no-show. Lite tråkigt att jag inte hade dykt upp, en månad före jippot. Och sura pengar som jag inte vågat ta upp på nån reseräkning emedan jag själv orsakat debaclet. Sedan dess litar jag inte på mig själv utan låter resebyrån fixa som förr i tiden. Ännu en opålitlig karl funnen alltså.
Fast jag måste tacka alla opålitliga karlar för alla de goda historierna som uppstår i felbokningarnas kölvatten!
Jag trodde det låg en kvarts gris där på golvet… (en riktig gris, alltså, inte en människa som var ett svin).
Till förra båset – är inte här så ofta numera – jag har träffat Ann Margaret! In the flesh! In the sixties! Hon kom in i den leksaksaffär nära Drottninggatan där jag jobbade, med fotograf och allt. Mycket flesh var det inte – hon är så där 1.55, och hade stelt, gult hår – men var söt och rar.
Resebyråer kunde också göra fel. Maken (då en mer fri yngling) startade en natt-tågsresa före midnatt. Men när det sedan skulle bytas tåg på andra sidan midnatt så behöll bokningen samma datum … Han skulle alltså ha fortsatt för ett dygn sen.
Det ordnade sig, men det blev upprört ett tag.
Vi köpte teaterbiljetter till fel datum – nån här som vill ha tre till Uppsala Stadsteater nu på söndag, föreställningen ”Som i en dröm” av Birgitta Egerbladh, 170:- styck (halva ordinarie priset)? Vi har sett den ett annat datum och den rekommenderas varmt. Vi kan tänka oss att ge bort dem också, bara de kommer till användning.
Ni måste läsa uppdateringen om Sjöholm!