Den i kommentatorsbåset flitige Skogsgurra och hans fru Hyttfogden satt förra helgen och försökte kombinera en konsertbiljett och en hotellövernattning med ett ovälkommet ryggskott.
Det gick tyvärr inte alls bra. Eller … det gick tack och lov inte alls bra. För ryggskottet fick naturligtvis prioriteras och resten ges bort. Men till vem?
Till mig och min djefla man!
Alltså tog vi två in på hotell, njöt av det strålande septembervädret, gick på konsert och åt hotellfrukost. Men när man bor på hotell finns det så rysligt mycket mer att berätta om än bara just boendet. (Hårstrån, finnar och små muggar.) Och när man går på konsert så finns det så mycket mer att berätta om än själva konserten. (Köer, muddring, gropar och stolsrader.)
Förlåt? Vasa? Åhå, ni vill ha bilder, säger ni? Okej!
Först checkade vi in på hotellet och jag konstaterade snabbt att …
Jag tog bilderna här och trampade ner till receptionen. Utan någon som helst avsikt att gnälla, skälla eller kalla städarna oprofessionella.
– Hej, jag ska bara visa … hårstr…
– SÅ FÖRFÄRLIGT! NI FÅR ETT NYTT RUM MEDDETSAMMA!
– Oj, det behövs verkligen in…
– Snicksnack!
Min djefla man somnade bums, medan jag gick på huppegupptäcktsfärd i storstaden.
När det var dags för konserten på ”Stockholm Waterfront Congress Centre”, satt vi länge och tittade bredvid en stillastående, 200 meter lång kö. Klockan gick. Och gick. Insläppet komplicerades tydligen av att alla gäster skulle muddras och deras väskor undersökas noggrant. Förmodligen hade Baader–Meinhof sagt något dumt till nån säkerhetskännande, men när det fortfarande var en lång, ringlande kö när konserten egentligen skulle börja, släppte man på säkerheten.
Istället för en enda flaskhalsdörr, slogs plötsligt tre portar upp på en gång och ingen av oss muddrades och alla väskor fick vara hur misstänksamma misstänkta som helst – bara vi tog oss in i byggnaden snabbt. På blott ett par minuter stod tyvärr fem människor i klackskor på näsan i en liten grop strax före entrén.
Konsertlokalen var gigantisk och fullsatt (3 000 människor), som alla irrade runt i jakt på sina platser.
Konserten var en formidabel tidsresa. Jag hade ingen aning om att man idag kan försörja sig på att åka runt och lira 1920- och 30-talsmusik inför enorma folkmassor. Sångaren heter Max Raabe och de som lirar heter Palast-Orchester och allt var alldeles extraordinärt skickligt och på alla sätt fantastiskt. (Men man fick inte ta bilder.)
Och så kom då morgonen och hotellfrukosten, som var extremt fullsatt av halva Finland. Jag slog mig fram till teavdelningen, men hittade inga temuggar.
– Ursäkta, har ni temuggar?
– Ja, där.
– Men det är kaffekoppar?
– Ja. Och temuggar.
– Njae, jag skulle vilja ha en större. En mugg.
– Okej, jag hämtar en inne i köket!
– Åh! Tusen tack!
Tack, oooooh tack, Skogsgurra och Hyttfogden!
Huset med klockan är i alla fall gamla posthuset.
Eller Centralposthuset om man vill vara petig.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Centralposthuset,_Stockholm
Hrrrmk … Rådhustornet? Nja … I och för sig så spelade vi in Stadshusinteriörerna till ”Jönssonligan får guldfeber” i Rådhuset men vi påstod aldrig att Stadshustornet var Rådhustornet. Och om någon undrar så har jag klappat kronorna.
Niklas, precis.
Rådhuset.
Stockholms stadshus
Niklas: Klappat kronorna på Stadshuset?
Berätta mera!
Nämen förlåååt! RÅDHUSET? Jag RÅDNAR!
Ska genast rätta!
Men åååh, fick ni se Max Raabe — nu svam jag lite!
(Ursäka nyböjningen som just föll mig in jag vet icke vadan eller varför: svimma – svam – svurit)
Och sedan vaknade jag igen.
Då kom jag på att jag skulle vara gnällig också. Under köööööööööööööööööön men över båsmor i klänning och jympadojor finns ett textstycke där det står alla väskor fick vara hur misstänksamma som helst . Jag tycker faktiskt att det vore finare om det stod misstänkta för jag misstänker att inga väskor har onda aningar. Sån är jag.
Nej men dumma dumma tvångsrättare som ändrade först efter att jag tryckte på submit!
Det skulle naturligtvis stå SVIMMA – SVAM – SVUMMIT och det gjorde det min själ så länge jag hölls och knapprade i rutan. Buhuuu!
Råddhuset?
Men där bor ju jag!
Förutom allt annat sä är Max Raabe en rasande stilig karl, och som han kan bära upp en frack!
Det är inte alla som kan det. Men han kan.
Hur var akustiken i Stockholm Water Front?
Jag tycker, Annika, att de misstänksamma väskorna är ett intressant fenomen. De rynkar pannan och tar sig på hakan och kniper lite med dragkedjan när de granskar oss människor.
Men jag tror att jag tar och ändrar ändå. För de går faktiskt inte riktigt att lita på, de där misstänksamma. Misstänkta väskor, de är däremot precis vad de är: misstänkta. Inge hymmel där inte. De har skidmask och svarta skinnhandskar och bomber i kardborren, så är det.
Akustiken var nog bra, för vi tänkte inte det minsta lilla på den.
Däremot tänkte vi ”här behöver man inte öronproppar” och ”jösses vilken artikulation, man hör ju varenda litet tsk och sch samt prrr”.
I pausen kunde man köpa massa alkoholig dryckjom, och sooooom folk köpte. Vid tredje ringningen stod säkert 100 personer fortfarande i kö. (Vi, vi stod högt uppe på en avsats och tittade på kvinnoskorna som gick omkring nedanför oss. Det är rysligt ont om nätta, vackra men samtidigt bekväma kvinnorskor, sa vi då.)
Tihi! Och hehe! Och jajamensan!
Sanningen att säga är det där en käpphäst jag har, som ofta får anledning att galoppera …
(Jag tihiade och heheade åt Lottens första; åt skor hummar jag mest, tror jag.)
Rygg återställd till sin forna funktionalitet. Det hände igår och känns fortfarande lite nymodigt.
Glad att det funkade med Raabe. Han är egentligen en stor klackspark, men genomförd med gott artisteri. Ungefär som Nackas.
När jag sköts i ryggen – för det är väl det som ryggskott innebär – tänkte jag först på Niklas och Fia som inståndare. Men Niklas är mera lagd åt Brams och vad Fia egentligen anser om musik är inte så lätt att veta. Så Niklas föreslog att båsmor och Olle skulle förmås hoppa in istället. Och det var både enkelt och tydligen lyckat.
Själva har vi sakta sipprat ner genom Europa och är nu på väg mot Tatis St Severe sur Indre efter att oplanerat ha hamnat på gammalt hotell med dramatik och historia, Konrad Suze-museum, Rottweil med gyllene gatubild och hundar, Donaus källor (där Hyttis begick en liten indiskretion) via Belforts lejon (originalet) och Le Courbisiers kapell på berget i Ronchamp. Vi har jobbat också, och ett extrajobb, som dök upp i veckan, ska vi hinna med innan det blir hemfärd via stålverk i Ijmuijden – vilket var ett av de ursprungliga syftena med turen.
Lite sliter det, men mest är det skoj. Och det mesta har skett utan planering.
Max Raabe är en favorit. Stort artisteri, tät orkester, rolig och skön musik.
”Klackspark” var en bra beskrivning. För fotbollen vore klart tråkigare utan dem.
Som rutinerad hotellgäst så tror jag mig känna igen väggpanelen. Är det möjligen ett av ställena jag bott på, men numera undviker eftersom serveringspersonalen består av unga, arroganta ”snorpåsar”, med kalsongerna fullt synliga i baken? Kan också vara ett av systerhotellen, där personalen är jättetrevliga. Ligger ju en hel drös systerhotell i Stockholms City.
Grattis till er och krya till SG och HF!
Men där SER du Lotten – hufvudstaden drunknar i hemsk arkitektur! Förstår du nu vår bävan inför en jättebyggnad av guldfärgad sockserkrystyr bakom Nationalmuseum?
Och Clara stavar med C. Fast till fromma för ignoranta webbletare stavar dom webbadressen med K.
Att Klara kyrka egentligen heter ”S:ta Clara kyrka” hade jag verkligen inte den blekaste aning om! Jag är nästintill chockad. Hur har jag i 52 år kunnat missa detta?
Tänk om Bellman heter Bällman och Ferlin heter Ferglin!
Apropå modern arkitektur.
Borde vi inte snart revoltera mot arkitekterna som förfular och skiter i vad människan i allmänhet finner vackert? (Och nej, jag drar inte alla över en kam. Men väldigt många.)
Tänk vad man egentligen inte har riktig koll på hur Shakspere – Shaxpere – Shacksper – ja, han, ”Shakespeare” ska stavas. Heller.
Varje gång jag tänker för mycket på moderna arkitekter (av den typen som …) så kommer jag att tänka på Smack the Ponys lilla arkitektsketch. Varsågod och njut (det gjorde jag nyss, igen …):
https://www.youtube.com/watch?v=1GSV2kVkO1w
Niklas, är det samt att en sån där stadshuskrona är lika stor som en Volkswagen-bubbla?
Eller som fassan sa när han såg fula hus;
-Det skjuts för få arkitekter.
Att ett hus ser egendomligt ut kan ju aldrig få vara ett självändamål. I Zaha Hadids museum ’Ordrupgaard’ måste personalen i receptionen peka och visa att utställningen fortsätter runt hörnet (Ja, hörn är det ju inte tal om; kolla in Hadids verk på nätet så får ni se.) när besökaren uppfattar att han har sett det hele och tänker hämta sina kläder (om han kan hitta till kapprummet igen) och gå hem.
Smack the Pony – genier! Arkitektsketchen är mycket nära verkligheten. Har blivit ombedd att konstruera svävande sittbänkar av sten. Gatubelysning på osynliga stolpar. Påkörningsskydd som … Överhuvudtaget verkar de vara väldigt förtjusta i osynliga svävande saker. (Men nu ska jag vara ärlig – det finns många verklighetsförankrade (!) arkitekter också. Och så himla vackert skulle det inte bli om ingenjörerna fick bestämma hur allt skulle se ut)
I verkligheten är det ju så att byggmästarna har sista ordet och de är väldigt förtjusta i pengar.
Bra grej det där med tefilskålen, det ska jag komma ihåg!
Idag har vi inspekterat två tvåor i två olika stadsdelar här i Uppsala, byggda varsitt årtionde, 40-talet och 50-talet. Kul att notera hur fokus från pluttigt stegbesparande kök bytts ut mot luftigt sällskapligt. Tyvärr försvann all finurlig förvaring över dörrar och gömda garderober mellan rummen när takhöjden också sänktes.
Vi spanar vidare.
Ska det flyttas till en tvåa i Uppsala nu, Pysseliten och PK?
Oh, lovely, Lille maken är även Den galne arkitekten! Byggmästarna … morr. Det skjuts för få byggmästare.
Japp.
Lotten, är det n¨ågot i den hä’r stilen du efterlyser?
http://www.arkitekturupproret.se/
”Borde vi inte snart revoltera mot arkitekterna som förfular och skiter i vad människan i allmänhet finner vackert?”
All arkitektur har någon gång varit ny och modern, och allmänt hatad av alla som vill att de ska se ut som förr, oavsett när ’förr’ råkade vara. Ibland var det rätt, t ex Sergels Torg och Kulturhuset, som fortfarande är både fult och opraktiskt, och ibland var det fel, som t ex Stockholms stadsbibliotek, som är varken eller.
Skönhetsrådet och andra nimbys har alldeles för stor makt, utan dem kunde vi haft en hög byggnad på Medborgarplatsen, istälet för den futtiga Haglunds pinne, och samma sak på Starrbäcksängen, där de mest rabiata motståndarna mot tornet var de första som flyttade in.
Waterfront är rätt snyggt, tycker jag, och att våga blanda gammalt och modernt, som t ex Paris gör utan att tveka, är tydligen en dödssynd i Stockholm. Det vore ju synd om staden blev som Skansen, och allt nytt såg ut som vore det byggt i slutet av 1800-talet.
Fram för fler och högre hus, säger jag!
ÖR, kronorna är typ två meter länga.
Örjan, när vi gjorde Jönssonligan får guldfeber var en viktig del av handlingen när Sickan (Charles-Ingvar!) skulle puttas ner från klockan på Stadshustornet av minutvisaren. Lyckligtvis fanns det ju en balkong under som Vanheden och Dynamit-Harry kom ut på och fick se Sickan (Charles-Ingvar!) så att de med hjälp av en stege kunde klättra upp till klockan. Dessvärre hade Harry fått tag på några öl på vägen och slant lite med stegen så att den ramlade ner. Och där kommer min insats på Stadshusets tak in. Jag gjorde en stege och en ölflaska i balsaträ som vi tog upp till taket och filmade när de kastades ner.
Lyckligtvis hade det då påbörjats en renovering av Stadshuset så det fanns en bygghiss upp till taket. Vi slapp alltså släpa all utrustning upp dit. Byggnadsställningen fortsatte ända upp till kronorna och jag klättrade upp på den och klappade den nedersta kronan.
https://youtu.be/KNw7sripEn0
Kommer ni ihåg var klockan är?
I Rådhustornet?
Ninja, vilket Rådhus?
NÄMEN nuuuu blir jag glad! Det finns ett arkitekturuppror! Tack, Agneta!
Jag har för mig att Niklases klocka var i Köpenhamn …? Eller blandar jag ihop det med Olsenbandets klocka?
När jag såg filmen tyckte jag att det såg ut som klockan i Big Ben.
Här är något för dig och Pysse Lotten;
http://www.mynewsdesk.com/se/vasaloppet/pressreleases/vasaloppet-starts-a-new-race-in-2017-1558160
Det enda ni behöver är två åkare till.
Sjöng Raabe om sin lilla gröna kaktus? undrar en blomstervän.
Det hoppas vi att han gjorde. Och Amalia, som går i badet mit’nem Gummikerl.
Vi är lite sorgsna att vi inte kunde gå. Men Raabe fick ju lite större spridning på detta sätt.
Übrigens har vi nu sipprat (migrerat får man väl inte skriva numera) mot nordväst och för första gången slagit oss till ro några dagar i Evreux, lite väster om Paris. Plats för jobbinsats och sedan basläger för diverse hittills okända nedslag bland ostar, äppeldricka, katedraler och ostron.
I går hoppade följande fram och ställde sig i vägen för oss: Tryffel, Vercingetorix med Jeanne d’Arc, Buffon-muséet i Montbard och det för oss hittills okända kanalsystemet i Bourgogne. Professionellt uppskattade jag att se en samling kraftledningar i alla klasser från 30 till 500 kV sammanstråla i ett vidunderligt ställverk i en ort som (tror vi) heter Chaleur. Det är tankeväckande.
»La chaleur d’un plat qui sort du four à la ville de Chaleur«, kan man kanske säga. Dock har jag mina dubier angående stadens namn.
Arrr!
Vill ni att det ska se ut som det alltid har sett ut ska ni dra till Härnösand. Här vill ingen att nånting byggs. Speciellt inte höghushotell bredvid simhallen, i den lilla parken med minigolfbana. Inte jag heller. Jag tycker de kan tänka lite lite grand som Örnsköldsvik. Där klämmer man in den ena spektakulära byggnaden bredvid den andra i ett intressant virrvarr.
Det jag tycker att H-sands hotellbyggare kan ta efter är att istället köpa ut landstinget från deras fula kontorsbunker vid E4:an. Det står ett tomt sjukhus en bit bort som de kan flytta in i med sina pärmar i. (Och så kan landstinget ta de pengarna och stoppa in dem i de två nordliga sjukhusen.) Och så bygger man ett högt hus ovanpå bunkern. Inte nödvändigtvis lika färgglatt som Ting-1, men ovanpå. Där kan man ha lyxhotell. Och så kan man göra budgethotell tvärs över E4:an. Och så vandrarhem i gamla riksanstalten (som ser ut ungefär som Långholmen och alla andra små gula 1800-tals-fängelser). Det gamlagamla sjukhuset som ligger på samma tomt som bunkern är ett sött trähus som de kan ha bröllopskalas och dylikt i.
Att folk i alla tider ha tyckt stt nya saker är fula är ingen ursäkt. Och något skönhetsråd har vi i princip inte, den ska funka som det har ingen beslutande funktion. Politikerna säger ”vi kan väl inte bestämma hur hus ska se ut” och arkitekterna måste göra som byggmästaren säger…. dvs, INGEN för befolkningens och skönhetens talan!
Det finns vissa grundregler för hur saker ska se ut, sedan kan man leka med det. Operan i Sydney funkar därför att den är placerad där den är (på en udde) och är en harmonisk enhet med sina ”segel”. Monstrositeten som skymmer Klara kyrka är för stor för platsen (Vasagatan blir en ravin) och dessutom byggd på ett sextiotalssätt som man tyckte var fult redan på sjuttiotalet, och det är FORTFARANDE fult!
Waterfront är skitfult och för stort för platsen. Ställ er på Klarabergsbron över vattnet, som blir en avloppskanal med de enorma (och oproportionerliga på alla andra viss också, inget hänger ihop med någonting) som reser sig på bägge sidor. Vänd sedan huvudet och ta in ett kolsvart hotell med en flack parkeringsplats framför och en motorled nedanför…
GRRRR!!!!!
Och Nobelhuset är alltså FÖR STORT för platsen och matchar inte övrig bebyggelse i vare sig stil eller färg eller material.
End of complaining! Men i sitt liv har man alltså först utsatts för rivning av hela Citykärnan, sedan hemskheter som Tensta (jag talar nu om byggnader och planering) och nu det här…
Niklas: Tack.
Eftersom Nobelpriset föddes i Karlskoga och det finns en bra plats att bygga ett nobelprismuseum på, plus att parkering aldrig varit något problem och den gamla osanningen om att ”Hela Sverige ska leva” någon gång borde resultera i ett genomtänkt beslut så fortsätter jag att tjata om Rätt sak på rätt plats – Nobelprismuseum i Karlskoga.
Snopet
Ambassaden i Paris har flyttat till ny adress. I samband med flytten försvann alla äldre papper (troligen till Stockholm). Så nu blev det platt fall för den stolta planen att på vår femtionde bröllopsdag besöka ambassaden och kontrollera om det fortfarande är legalt eller om kontraktet måste förnyas.
Nu känns det mera egalt än legalt.
MAN FÅR INTE SLÄNGA GAMLA PAPPER! Skäms, ambassaden!
Men nu får ni ju tillfälle att skapa en ny festivitet: ett nytt ställe att åka till för att förnya legaliteterna om ytterligare 50 år.