Efter helgens två Visbynätter, två hotellfrukostar och två basketmatcher duschade vi och ställde in oss på att vi skulle ta oss hemåt igen.
– Kollar nån vädret på mobilen?
– Okej! Det ska bli snö i Sörmland.
– Och här i Visby?
– Klass 1-varning. Storm. Uppåt 20 sekundmeter.
– Okej. Tur att vi inte ska vara kvar här. Har nån sett min vänstra strumpa?
Efter bara en liten stund, kom vi på att de där sekundmeterna nog skulle kunna påverka vattnet som ju ligger mellan Gotland och fastlandet. För att:
Vattnet är ett farligt gift,
vilket omger Visby stift.
Envar sin egen medicinman, sa vi och plockade fram det som behövdes.

Den där Postafenen satt som en smäck och gjorde oss fullständigt lugna och kanske till och med lite lulliga. När vi väl kom på båten, slog vi oss ner vid ett bord där det redan satt en ensam gotlänning. Han skulle komma att bli vårt sällskap de närmaste fyra timmarna.
– Gin rummy!
– Nej, Chicago!
– Är inte det samma sak?
– Jag mår illa.
Vågorna slog oerhört högt och den där flygresan med Iberia i somras dök upp i minnet. Men trots att Gotlandsbåten for som en liten ärta på en berg-och-dalbana, var jag aldrig det minsta lilla orolig.
Jag kan ju simma, liksom.

En av tjejerna i laget gick iväg och kräktes sedan i fyra timmar tillsammans med den av oss som inte ville spela kort. Båtpersonalen delade ut kräkpåsar till alla passagerare och i fjärran hördes små barns hjärtskärande gråt. Kräkdoften låg tung och passagerarna antog i allt högre utsträckning en blågrön ton i ansiktet.
Och vi bara skrattade åt eländet. Den gotländske mannen vid vårt bord, han skrattade han också. Vi var helt enkelt hysteriskt lättroade … eller väldigt roliga. Eller bara lite höga på piller.
När jag gick på toa, slog vågorna till såpass brutalt att jag tappade balansen och for rakt i famnen på en mager dam i 60-årsåldern. Sedan snubblade jag på en liten rund man som plötsligt låg framför mina fötter. Inne på toa låg ett innebandylag från Uppsala utspritt på golvet. Jag kunde inte riktigt känna deras oro/smärta/illamående, så jag frågade väluppfostrat:
– Är det vågrät kö?
Sssschhh. Tyst, min mun.
På väg tillbaka till bordet, blev jag filmad. Tyvärr ser man inte hur jag nyss trampade en grönskimrande man på foten eller hur alla irriterat blängde på mitt glada leende eller ens hur mycket det gungar eftersom jag går relativt normalt med mina fantastiska benmuskler – men ni får tänka er känslan:
Måste vägen till Visby gynga så?
Kapten ursäkta jag sjynga så!
Puts väck min sömn till sista uns
bland utspilld genever och tummelduns.
(Povel Ramel 1959)
På filmen ser det ut som om det är rätt vindstilla och du är lite … ostadig. Men om du säger att det blåste så gjorde det säkert det!
Korr på sej, grevar och baroner … det fattas ett ”hur” före ”mycket det gungar” i sista stycket före filmen.
Denna film, i sin tur, får mig att undra vad knävlarna tycker om gungande båtdäck — illa, eller liksom ganska bra på en skala. Jag menar att tyngdpunkten ju flyttar omkring sig hela tiden så belastningen borde bli någonting mellan rörlig och obefintlig. Liksom.
Ursäkta, jag bara sympatiyrar. Det verkar vara rena dundret till åksjukeknark, det där!
Inte alls mysigt! Jag ser att båten gungar på din gång … Sist jag jagade lunchbrickan på ett båtbord åkta PK och jag till Orkney. Förresten seglade jag ju i kuling i somras, men DET var inte så farligt. Då hade jag koll på horisonten hela tiden.
Va hade du på galejan att göra … Var det inte monsieur Ehrenmark som åkte båt och aldrig mådde illa och bara han och en barnfamilj kom till måltiderna och serveringspersonalen rutschade omkring bland köttbullar och krossat porslin. Väldigt skojigt.
Korreli, korrela – tack Annika!
Knävlarna uppfattade sjögången som ett träningspass. Det var inte helt olikt ”oj, nu blev jag knäsvag”-känslan. Man går helt normalt och så PLÖTSLIGT går man som Groucho Marx.
Ja, Ökenråttan, nu måste vi hitta Ehrenmark! Vi har ju nämnt just detta kåseri förut! (Eftersom min pappa var med om samma sak 1973.)
”Pytten är serverad Småskuret och hårdfräst” 1984. Kåseriet heter ”När jag satte Nordsjön på plats”. Ska jag citera lite? Herr E kliver in i frukostmatsalen, helt ensam, som han tror. ”Då upptäckte jag att jag inte var ensam. Vid ett bord satt mamma, pappa och tre små barn. Det minsta barnet grät högljutt. Men inte av rädsla för sjögången utan av sorg och besvikelse för att det inte fick kladda ner bordduken med en marmeladsked.
Jag blev mycket ond på denna familj. Här hade jag trott att jag var båtens hjälte, den ende som hade trotsat elementens raseri och nu skulle äta stormfrukost under en mask av vardaglighet. Och så sitter dessa människor där kursiv med små barn slut kursiv till på köpet, som om de alltid åt sina måltider i lustiga huset eller på en berg-och-dal-bana.
Så det var inte alls med samma hänförelse som jag sträckte ut handen över frukostbuffén för att hämta ett kokt ägg. Just som jag skulle gripa om ägget lyftes min hand uppåt och jag dansade tre graciösa steg bakåt med en bedjande gest mot äggkorgen. Detta skulle Birgit Cullberg ha sett, tänkte jag, så hade jag fått engagemang på stubben.
Och minsann, sekunden efter, tre traska snedsteg framåt som skulle ha hedrat Nurejev och jag halvlåg över buffén bland danska wienerbröd och småfranska, lik en prins i en bagarbod.
Nästa våg rätade upp mig igen och där stod jag plötsligt med en gaffel i handen. Jag siktade in den på en skiva dansk salami, och innan jag visste ordet av störtades jag framåt och stod plötsligt med femton skivor salami på gaffeln och jag hörde mannen i familjen bakom mig säga halvhögt att det är ganska otäckt vad dessa glupska utlänningar tar för sig av smörgåsbordet.”
Får man säga sekundmeter? Jag trodde man blev kölhalad om man inte sa meter i sekunden.
Nu har jag väldigt snabbt tillsatt en utredning och begärt en sammanfattning och den lyder som så att i icke fackmässiga sammanhang kan man säga sekundmeter istället för det mer korrekta ”meter per sekund” när man vill beskriva vindstyrka.
Jag hoppar alltså direkt i den icke fackmässiga tunnan och sitter där tills jag skriver om sånt härnt igen!
OK då, men aldrig sekundmetrar,
eller (Ryyys) timkilometer!
Det var bra att veta! Då kan jag fortsätta säga meter per sekund och låta facklig. Eller mässig.
ÖR var rädd om bandbredden. Men här drar jag på med fortsättningen. Detta är en av herr E:s höjdpunkter. Om ni är snälla kommer avslutningen också.
Vi är sååå snälla SG! Det vet du väl?
Men snällast är ÖR som försett Fia med ett helt paket finfina korkar. Fia hälsar och tackar och rapar lite isterband.
Ehrenmarks sätt att uttrycka sig.
Jämför med båsmors.
Likartade annorlunda formuleringar/iakttagelser
Men var och en har sin egen stil
Lite basket rytmer på kvällskvisten
Jag borde väl inte, inte nu igen, men ämnena sjösjuka och roliga skribenter gör att jag inte kan låta bli att citera Jerome K. Jerome. Bara en kortis, apropå alla som berättar om hur sjuka alla andra var på den ena eller andra resan …
It is a curious fact, but nobody ever is sea-sick – on land. At sea, you come across plenty of people very bad indeed, whole boat-loads of them, but I never met a man yet, on land, who had ever known at all what it was to be sea-sick. Where the thousands upon thousands of bad sailors that swarm in every ship hide themselves when they are on land is a mystery.
Eftersom jag ju inte blev sjösjuk under denna resa, kan jag inte tänka mig hur det känns att vara just det. Så nu försöker jag innerligt att känna hur det känns.
*försööööök*
Men jag kommer bara på hur hemskt det är att flyga med Iberia, vilket alls inte har med sjösjuka att göra. Och så tänker jag ”det var fan bättre förr, när Ehrenmark fanns”.
HK:s klipp är underbart. Det ligger så oerhört många timmars träning bakom det där studsandet, och det är bara att sätta sig ner och njuta av rytmen.
MEN HJÄLP VAD MÅNGA DUBBELDRIBBLINGAR! (Domarn inne i mig blåste sönder föreställningen.)
Fassan sa sekundmeter, och därför säger jag sekundmeter och det tänker jag fortsätta. Meter per sekund är hastighet sådan den uttryckes av fysiklärare och annat otäckt folk.
Blir jag tillsagd eller hånad ämnar jag återgå till Beaufort, det användes av Mumintrollen och vad som dög åt dem duger åt mig.
Meter per sekund har heller inget av den poesi som vidlåter en laber bris eller styv kuling.
För övrigt och HELT off topic, måste jag till imorrn bitti leta fram några högupplösta bilder på
1) mig
2) mig tillsammans med DDM
3) alla fem barnen.
Allt detta finns i en dator som kraschade kl. 18:02.
Aj som f*n, datorkrasch. Huvvaligen.
Och ja just ja, man kan läsa hos wikipedia vad Bertil Molde tyckte om sekundmeter. Kolla under rubriken Anmärkning här. Han tyckte det var heeeelt okej. Och tyckte Molde att det var okej så är det okej, jajamensan!
(Tillägg till ovanstående — själv har jag boken av Molde som refereras till i fotnot, men jag kan junte länka direkt till en fysisk bok. Ack. Det vore bra att kunna, det!)
Heja Molde!
SG, jag återkommer så snart jag haltat neri källaren.
Oh jaaa tack, det känns vähäldigt fint att vara överens med Bertil Molde.
(Märk väl hur språkpolisen väljer vilka regler som bör följas och inte.)
Annika kunde nu ha börjat tala om att locka upp en dator och lite annat. Men jag säger upplockning av dator och lite annat. Är det möjligt idag?
A propos fåglar: Vi matar såna på vår balkong. Vi hoppades särskilt på att få besök av dom små gulliga blåmesarna och till den änden köpte vi en fågelmatpåse med en bild av en blåmes. Men det kom bara talgoxar.
På förpackningarna med djupfrysta köttbullar ser man bullarna vilande på nåt salladsblad, i sällskap med lite potatismos eller dylikt. Texten intill påpekar att detta föreställer serveringsförslag och att vi alltså inte ska förvänta oss att även få sallad och mos när vi öppnar paketet. Nåväl. På fröpåsen fanns ingen liknande reservation, varför vi anser oss ha skäl att uppfatta att vi garanterats besök av blåmesar om vi lägger ut de ifrågavarande fröna.
Vi övervägde att stämma fröproducenten för bedrägligt beteende, men i dag hände något som fick oss på andra tankar: Det kom en nötskrika och festade på vår fågelmat! En stor, stilig fågel var det och vi trillade om varann i upphetsning över detta exotiska besök.
Men man blir lätt bortskämd. Vi har sett steglitsor ute på Jövvvgårn och nu har vi så smått börjat drömma om att kanske en sån också vill komma och hälsa på.
Då blir det till att odla tistlar och kardborrar.
Det var nog sådana frön i påsen. Misstaget var att låta talljoxarna äta upp fröna innan de gick i grodd, slog rot och växte upp till ståtliga tistlar och kardborrar.
Jag är rädd att ÖR inte, trots djup juridisk expertis på andra plan, kommer att ha framgång i kampen mot talljoxefröleverantören.
– Är det vågrät kö?
En våg-rätt fråga. Och mycket fyndig!
OT så lägger jag in en bild från en gymnastiklektion i Luleå Flickskola år 1917. Men lite sjömansstuk är det över tösernas dräkter.
Ehrenmark! Läste min morfar högt för mig. Alla vi som gillar Ehrenmark är hundra år gamla.
Förtjusande bild, Anta Snaque!
När det gäller Ehrenmark, är alla vi som är 100 år gamla så himla gamla att vi ibland inte ens förstår vad det är som är roligt i kåserierna. (Jag lovar: ibland kan jag läsa ett helt Ehrenmarkkåseri utan att skratta en enda gång. Men det är bara för att vi ju som sagt är 100 år gamla precis som Anna skriver.)
Flickorna gör Lings tolva i sina byxkjolar. Sedesamt och stärkande.
Ehrenmark kan vara mycket rolig, men behöver inte vara det. Ibland har tiden sprungit ifrån honom.
Instämmer, Ninja. Ibland kan han vara rent olämplig, åtminstone i Sverige, med sina lite åldrade värderingar. Men Trump skulle nog nicka instämmande.
Skillnaden mellan Trump och Ehrenmark är att E alltid hade en mänsklig syn på tillvaron. Hos T är det inte alltid så.
En som ganska nyligen tagit sig igenom Ehrenmarks samlade produktion.
All glädje utan rotmos är konstlad glädje.
Maj har uppenbarligen tagit del av E:s svaga punkter. Om man lägger till isterband, stekt strömming och ostron så är bilden fullständig.
Glömde jag något? Knäckebröd, kanske.
Jag tyckte att Ehrenmark var vansinnigt rolig sisådär 1969-70. Då läste jag rubbet. Har inte läst en bokstav sen dess. Som ni skriver här ovan tror jag att jag struntar i det också.
Min jättesäck med fågelfrö hämtade jag ur garaget vid villan i november, då det stod klart att nya ägaren inte tänkte mata några fåglar. Jag knöt ner matningsanordningen ur björken vid köksfönstret också. Sen ställde jag in säcken i boden vid stugan, i akt och mening att börja mata när kylan kom. När kylan kom vid nyår hade en ekorre, eller möjligen en hord ekorrar, hunnit före, så innehållet var kraftigt reducerat. Fast ekorrarna ska väl leva dom också.
Men jag ska banne mej tvinga dom att hjälpa till med städningen i boden till våren.
”i icke fackmässiga sammanhang kan man säga sekundmeter istället för det mer korrekta ”meter per sekund” när man vill beskriva vindstyrka”
Precis som man, i icke fackmässiga sammanhang, kan säga vindstyrka när man egentligen menar vindhastighet 😉
Om man ska vara petig, och det ska man väl, hos en språkpolis ..?
Fö kan jag meddela Lotten (och andra, som inte heller varit sjösjuka), att man, när man har det, passerar genom två stadier; först befarar man att man kommer att dö, men sen befarar man att man aldrig kommer att göra det, utan det kommer att pågå för evigt.
Sen kommer man förhoppningsvis i land, och som genom ett trollslag mår man som en prins(essa) igen.
Vindhastighet för bövelen!
(Detta påminner om när jag skriver betong istället för cement. Och vice versa.)
Jag vet inte alls varför, men någonting jag nyss har läst här i båset får mig att tänka på det gamla skämtet som inte går så bra att använda längre p.g.a. världskartans omgörning:
– Hur gammal heter du ifrån?
– Tju-hugo-slavien.
Ja-a … jag undrar fortfarande vad det var som väckte det minnet. Nån som har några idéer?
Språkpolisens uppdrag är vanskligt. I synnerhet när det gäller gränslandet mellan vardagsspråk, fysikerslang och exakt definierade termer.
Alla anser nog att hastighet är ett godtagbart begrepp. Och tämligen väldefinierat. Men då kommer fysikern och säger att så är det inte alls. Det är skillnad på hastighet och fart, nämligen.
Samma sak med massa, vikt och tyngd. Men det är inte heller samma sak. En del uttrycks i kg och en del i N. Googla och tvivla. Men det man läser är så gott som alltid korrekt. Men kan vara ganska långt från humanisternas uppfattning om vad som är korrekt språkbruk.
Överkurs: Läs på om skillnaden mellan temperatur och temperaturändring. C för den ena och K för den andra.
Cement och betong är två olika saker, därför bör man skilja på d em.
Vindhastiget och vindstyrka är två namn på samma sak
Petighet bör enligt min ringa mening, inte gå ut över språklig skönhet eller vedertagna begrepp.
Det är skillnad på massa och tyngd, dock vet alla än då vad man menar när man uttrycker tyngd i massa. Då blir det enbart fånigt att propsa på Newton istället för gram. Eller kilo som de flesta säger.
I Australien betyder kilo kilometer, men gemene man fattar snabbt galoppen.
Visst ska språk vara korrekt, men viktigare är väl att det är uttrycksfullt och vackert?
För övrigt vet ju var och en som stått med ryggen mot vinden när det blåser halv storm att uttrycket vindstyrka äger sitt berättigande.
Jag läste detta för Sjuttonåringen, Annika:
– Hur gammal heter du ifrån?
– Tju-hugo-slavien.
Och så skrattade vi HÖGT båda två! (Jag hade aldrig hört den!)
Det gläder mig — själv hörde jag den nog första gången cirka … 1973? Nåt sånt. Heh.
Har jag hörft den har jag glömt den, så taxi myskoxe.
Se där, i dag funkar inte redigeringsbackningen för mig heller, så jag får lägga till tillägget i en egen ruta.
Jo men så att jag kom på att jag också skulle nämna hur lustigt det är med saker man själv kan sedan årtionden — de är så självklara för en att man tror att alla andra kan dem också. Helt utan att ha några belägg för en sådan tro, för man hör ju aldrig efter. (Och jag har då verkligen ingen aning om vem som hittade på Tju-hugo-slavien.)
Jag blir aldrig sjösjuk, i alla fall inte mer än lite blek om nosen. Men allt ert tal om sjösjuka fick mig att minnas en båtresa där många hade svårt eller omöjligt att behålla sin frukost på insidan. Det värsta var ett gäng väldigt friska passagerare som tyckte att de illamående stackarna var väldigt komiska och som skrattade högt varje gång någon var tvungen att rusa fram till relingen. De fotograferade också. Hjärtlöst! Om nån vill läsa mer om det finns det på min resboksblogg, cirka här.
Jag var sjösjuk på en resa till England när jag var barn. Vi var två familjer, tre barn sammanlagt. Alla de vuxna och min jämnårige kräktes, jag låg och mådde uselt men klarade mig från att få opp något, och den yngsta mådde utmärkt och hade jätteskoj under sitt ensamma utforskande av den stora båten. Det var tidigt på säsongen, så mycket av personalen var också dålig. Jag och den yngsta och någon vuxen tog oss till frukostmatsalen och åt nog en del, men det var glest besatt. Då blåste det 24 sekundmeter, vilket var precis under gränsen för storm.
Sjösjuka på Nordsjön var en del av mitt liv när jag som femton-sextonåring jobbade på båtar i nordsjöfart under sommarloven. Jag jobbade som ekonomibiträde/kockelev och som sådan var jag ibland placerad akteröver där manskapet utspisades. Den lilla 1800 ton styckegodsbåten hade 31 mans besättning och det blev väldigt mycket disk att ta hand om. Arbetsplatsen var utrustad ungefär som ett ”rum med kokskåp och diskho” och att klara porslin och glas för manskapet när vädret var rufft var inte det lättaste.
När aktern sjönk förfärande fort ner i vågdalarna kom vatten och porslin upp ur diskhon och det gällde att ta spjärn med tårna under kanten på diskbänken så att man kunde hålla ner porslin och vatten. Samtidigt måste man tänka på att inte låta uppkastningarna hamna i diskhon. Det skulle mannarna aldrig ha förlåtit mig.
Taube hade alldeles rätt när han sjöng ”Det var hårt på den tiden…” men det var inte precis bland spett och glödande slagg jag trampade. Snarare spyor och krossat porslin.
Målande beskrivning SG! Blir samtidigt avundsjuk på dina erfarenheter och lättad att det var du och inte jag.
SG, dina vedermödor i disken för mej i tanke tillvaron i tROPIKEN. VI HADE INGEN DISKMAsKIN, MAN FÖRVÄNTADES HA PIGA, MEN det hade inte vi. Vi hade mej. Stod jag så helt fridfullt och diskade och utan förvarning kunde det då hampa sej så att avloppsvatnet inte rann iväg guvetvart, utan det steg upp och rann ut över mina fötter. Fräscht. Under diskbänken bodde råttor, ratóncitos, som hyresvärden lite diminuerande kallade dom (Bortfaller accenten nu när ordet ratón blir längre? Fråga spanjoren.) så jag drog mej för att krypa in där och utreda hur det egentligen stod (s)till med avloppet. Ack ja, man har sina minnen.
Så det var inte ökenråttor då under diskbänken …
Nä dom hade vi väl gullat med och haft i sängen.
Nä Ökenråttan stod ju vid diskbänken. Det skrev hon ju!