Mitt i natten hamnade vi i Warszawa – och stötte på så underlig arkitektur att jag bara stannade och stirrade och nästan inte kom mig för att ta en bild. Så jag börjar med en gammal.
Detta är gamla stan (”Gamla Stan” kanske man ska skriva?) i Warszawa före kriget.
Efter att Tyskland 1944 jämnade Warszawa med marken, fanns (förstås) ingenting kvar.(Dessutom värmde de ju upp genom att bomba redan från 1939.) Det var som när man bygger en legostad och en grannarnas barn kommer in och har kuddkrig ovanpå staden.
Allt såg ut så här. (Det här är dock inte i gamla stan.)
Men polacker är som bekant ett segt folk och med hjälp av Sovjetunionen (med allt vad det innebär förstås), byggdes stan upp igen. Särskilt fascinerande är hur man med hjälp av gamla bilder och ritningar, erfarna hantverkare och dåtidens teknik lyckades skapa en kopia av gamla stan.
Det här är dock inte samma vy som den första bilden.
Men man byggde inte upp hela Warszawa efter gamla ritningar; i vissa delar gjorde man tvärtom och byggde fyrkantiga ful-lådor, medan man i andra anlade sånt här:
Så tog vi in på hotellet Metropol, som var precis sådär fyrkantigt som jag minns att det var när jag var i Östtyskland på 1970-talet.
I den lilla fyrkanten bodde vi.
– Hello, jag är intresserad av hotellets historia, sa jag till en man i receptionen när vi checkade in.
– Hm, sa han och tittade stint på en fettfläck på väggen på andra sidan lobbyn.
– Do you have en folder eller liknande så att jag kan l…
– Nooo.
– Okay, when byggdes hotellet?
– Before the war. Yes, 1938. Before the war in 1938.
Foajén från 1938? Men den måste ju ha renoverats runt 1965 i så fall?
Min förvåning visste inga gränser. Jag trodde nämligen på honom, och förlorade vips allt självförtroende när det gäller arkitekturdatering.
Va, 1938? Men hur kan de ha renoverat så hårt runt 1965?
Kanske byggdes det 1938 och blev sönderbombat och … inte lagat förrän på 1960-talet?
Den fyrkantigaste, mest 1960-taliga lampa jag har sett på länge. Kan det verkligen ha suttit en 1938-lampa här?
Morrande åkte jag hissen upp med den djefla mannen, samtidigt som jag fnös, pekade, gestikulerade, fotograferade allt kantigt och sa:
– Det här var det konstigaste 1938-bygge jag har sett – liksom kamouflerat i en 1965-årskostym!
Bara några minuter senare kunde jag lugna ner mig och sluta hyperventilera:
– Hotellet byggdes enligt alla källor 1965 och lögnaren i receptionen kommer att få sina fiskar varma i helvetet, sa jag.
(Nejdå. Inte alls. När jag väl hade fått rätt och återhämtat mig hade jag alls ingen längtan efter hämnd eller pekpinneri.)
Men här är en byggnad som faktiskt klarade sig från bomberna: Hotell Bristol med mysko citattecken, som jag inte har hittat någon förklaring till. Är de månne ironiska – eller heter hotellet egentligen Bath?Och här kommer äntligen samma vy som på första bilden!
Men nej, inte alls. Nej, kärlek stavas miłość och uttalas med dubbelt sj-ljud, medan Miłosz har ett enkelt. Det dubbla ljudet är lite som att säga ”dusch-tjosan”men hoppa över du och osan.
Hoppsan. Nu sa det bzzzzzzz på dörren.
Vi öppnade lite oroligt för vi ska ju inte checka ut förrän senare idag. Där stod en arg kvinna och gestikulerade och vrålade på polska. Mycket underligt.
Jag snabböversätter nu eftersom jag är en jävel på polska efter dessa tre dagar:
– VAD GÖR NI HÄÄÄÄR? Herrejösses vilka idioter ni är. Jag måste få (här fortsatte hon att skälla på oss) …
– Sorry, we don’t speak Poli…
– Kolla nu här när jag visar er hur dörren går att öppna och hur ni kan gå ut genom den utan problem. Jag kan hjälpa er! (Och så fortsatte hon att skälla på oss.)
– What? We don’t…
– Idioter! Jag har varit med om det är en, två, tre, fyra gånger och detta är droppen! (Skällsvadan fortsatte.)
– Sorry, we don’t understand.
Vi ringde snabbt till en polsk kompis för att be om översättning. Han heter Grzegorz och ser ut som Robban Broberg.
Pling plong möllenöh, [ɡʐɛɡɔʂ].
Grzegorz lyssnade uppmärksamt på den ilskna kvinnan som fortsatte att rya och stå i. Och så sa han:
– Hon är städerska. Hon säger att ni gärna får vara kvar. Men hon undrar om hon ska komma tillbaka klockan ett, två, tre eller fyra.
– Men varför är hon så arg?
– Hon är inte arg. Hon är polack. Men se så milda polackerna är vid övergångsställen. Det har inte kommit en enda bil på ett bra tag och nu har det till och med slagit om till grönt. Ingen hetsar. Snart går de över.
Łódź är nog den stad i världen som har störst andel bokstäver med diakritiska tecken (75 %). Råå ligger inte långt efter, förstås (66 %).
Dessutom uttalas det inte som vi svenskar gärna tror [lådds] utan – och nu måste ni alla fokusera ordentligt och ljuda – som ett yxhugg i en stubbe: w-o-dsch. Eller som vi fonetiktokar vill ha det: [ˈwutɕ].
Här är vi sedan igår, den djefla mannen och jag. Han ska föreläsa om informationsteknik för en brokig samling internationella forskare och studenter medan jag ska gå på filmfestival. Och halta omkring på stan och oooooa över
sekelskifteshus som är ihopklistrade med brutalsovjetiska betongschabrak
sopskyffeltanter som väntar på att en cigarettfimp ska falla till marken
glittriga kläder
vattenrör och elledningar utanpå husen
proppfulla tåg.
Igår när vi åkte från Warszawa (som förr faktiskt stavades Varsjava på svenska!) klev vi med två nyköpta muggar te på tåget, förvissade om att vi i lugn och ro skulle sitta och se det oerhört gråa landskapet passera. Sitta? Lugn och ro? Ehum.
Na zdrowie! (Skål!)
Att köpa tågbiljetten var en snabb tidsresa till Östtyskland eftersom det fanns fyra luckor med fyra oerhört otrevliga damer som alla skällde på de kunder som behagade komma fram och köpa biljetter. Om de hade kunder, vill säga …
Lucka 1: 18 personer i kö – internationella biljetter
Lucka 2: 13 personer i kö – nationella biljetter
Lucka 3: ingen kö – specialbiljetter för komplicerade resor
Lucka 4: ingen kö – specialbiljetter för komplicerade resor
Ingen ville köpa komplicerade resor av denna dam.
Vår dam i luckan hade en helt modern pekskärm som hon pekade och klickade på, men sedan skrevs en papperslapp ut som hon blev tvungen att fixa oerhört mycket med. Vissa ord markerades med överstrykningspenna, andra ringades in, en stor stämpel stämplades mitt på biljetten och på baksidan skrev hon något okänt och för oss oläsbart. Denna procedur upprepades för alla resenärer och alla biljetter.
Det gröna är extra viktigt: 2 personer, kl 15:21, ingen bokad sittplats.
Men när vår biljett kom fram ur skrivaren blev hon dessutom tvungen att slå upp något i en handskriven anteckningsbok för att priset skulle bli rätt.
”Två personer … 90 minuters resa … drygt 100 kr.”
Vi frågade en polack som tog hand om oss igår om detta underliga biljetteri, och han förklarade att ”det ska vara så”. Att de är vana vid att det är så det är. Och att den där streckkoden på biljetten är det enda nya nu när datorerna används: alla biljetter har tydligen sett ut så här sedan tidernas begynnelse. Fast allt skrevs för hand förr.
Kolla vad enkelt det är med polska egentligen! ”Nastpna stacja” betyder ju ”nästa station”!Man blir ju alldeles lycklig.
Det kom ett mejl med ovanstående fråga, och jag tänkte först ”spam!” och sekunden därefter ”jatack gärna!” och fem minuter senare:
– Vem, va huh? Vem skulle kunna kalla mig a pro? Och ge mig lunch?
Men oooooooh, sicken trevlig idé det visade sig vara; helt frivilligt anmälde jag mig som en f.d. lundastudent till alumniarrangörerna. Vips, satt jag igår på Helsingkronas nation och åt lunch med en ung vitryss, som studerade hållbarhet och talade vitryska, ryska, spanska, svenska och engelska. I was (tillsammans med massa andra farbröder och tanter) the pro, medan han var en av massa andra underbart frågvisa studenter.
Hela helgen arrangerar Lund en hemvändarhelg med oerhört många olika aktiviteter. Det är så trevligt och roligt och jag tänker hela tiden:
– Men hur kunde vi flytta från Lund 1998? Var vi helt från vettet?
Igår skulle vi på teknismingel, men hamnade fel trots noggrann läsning ur programbladet och irrade därför runt på LTH i spöregn.
Till slut kom vi rätt (in bakom en låst dörr på Kemikum), men då var minglet slut och smörgåstårtan såg ut så här:
Jag värmde mig genom att svepa ett litet plastglas med vin och ruska mig som en hund, när telefonen ringde. Vår very famous skotske arkitektvän David Sim tjoade:
– Cykla ner till Grand! Vi måste vara där om tio minuter, annars får vi inte platserna! Fyrarättersmiddag med molekyltema! Go-go-go!
Uti regnet igen, plask, plask på hotellcyklar. Och inga hjälmar hade vi heller. Plask, så klev vi in på Grand där alla andra satt rakryggade i snörräta rader och med sina jackor inhängda i garderoben. Vi plasksnubblade på varandra, kom fram till David, gömde plaskjackorna under bordet och kollade på menyn.
Say whaaaaat?
Medan vi väntade på den spännande och hemliga molekylmenyn, lekte jag med saltkaret.
Jag vet ju att det finns några matnördar och sybariter bland läsarna, så nu blir det lite smaklöksporr utan inmundigande:
Jordärtskocka i alla de former: skummad, kokt, stekt, friterad, crispad, krämerad och lufttorkad.Löjrom från Kalix och potatuspuré med citrongelé och … nåt annat. (Jag fullkomligen dyrkar smaken av denna rom, så jag hade svårt att fokusera på det andra.)Höstlamm, med massa annat och en sås. (Mina under middagen noggrant förda anteckningar är nu upphittade: en dansk ost som inte heter Västerbotten utan Vesterhavs och viltväxande selleri, allt tillagat i en cirkulator i blott 56 °C i 56 minuter och så endiver som är picklade i vinäger. Allt på lappen var inte väldigt lättläst …)Havtornssorbet, fruktsorbet och chokladsorbet, gjort med hjälp av flytande kväve. (Kokboksförfattaren sa ”etthundranittisex grader!”, men menade ”minus etthundranittisex grader”.)
I en oerhört skrällig högtalare berättade värdarna – författaren P-O Hegg och Grand Hotels kökschef Martin Hansen – om vad vi åt. Jag fokuserade på dem så att ögonen höll på att poppa ur öronen på mig, fast det enda jag riktigt lyckades höra var att man visst kan göra potatismos på nypotatis, men att det behövs MYCKET smör och att man inte ska mosröra så länge – samt definitivt inte använda elvisp.
Förutom att vi tre runt vårt bord pratade om maten, var vi även rörande eniga om Davids tankar om arkitektur. (Ska försöka intervjua honom senare så att ni får oooa och ahaaa.) Bland annat principen att trappor i största allmänhet ju borde göras trevliga och välkomnande samt lättfunna så att man hellre tar trapporna (om man kan) än åker hiss. (Vardagsmotion och så vidare.)
Vi var även på studiebesök i humanisternas och teologernas nya byggnad, som
är ett museum från 1917
är en institution från 1960
byggdes ihop och ut 2014.
Välj nu av dessa två den mest välkomnande trappan som finns i det nyihopbyggda – men samtidigt sekelgamla – LUX:
1. Denna gamla trappa i det f.d. Zoologiska museet vill man välan gå i?2. Men oh dear. Jag är inte riktigt säker på att den här tre år gamla trappan i LUX-biblioteket håller för mig.
Eller …
3. Europas äldsta hiss (1917) som fortfarande är i bruk och dessutom dimensionerad för att fungera om man behöver använda LUX-huset som krigssjukhus med plats för full-långa bårar.
Ääääsch. Jag åker mycket hellre gammal hiss än går i trappor.
Får jag bjuda på en liten promenad på den engelska landsbygden?
I Ditchling, dit jag åker några gånger per år för att hälsa på kusin Ann, har en celebritet som barnprogramsledaren Theakston bott (who?). Sir Donald Sinden (vem?) har bott här och Dame Vera Lynn (aha!) bor där – och hon fyller just nu 100 år. Dessutom var konstnären och Sans Gill-kreatören Eric Gill från byn.
Det urgamla Wings Place är inte Paul McCartneys hus, men väl ett hus som Anne of Cleves fick när hon påtvingades skilsmässa från Henrik VIII (ja, the one).Alla kyrkor i England har en pub på krypavstånd – kyrkan till vänster och ”The White Horse” till höger.Värmen i kyrkan kommer av detta underliga element med tillhörande inte särskilt diskreta rör. Dessutom är det tydligen effektivt som ett litet stearinljus.I kyrkan finns på varje bänkrad knäkuddar som är så vackert broderade att man nästan svimmar av hantverksbeundran.Kusin Ann har här dragit upp hundstoppen som är till för att hindra plötslig lammjakt ute på fältet. (Människor får klättra lite.)Här kommer tonåriga skolbarn på väg hem i sina uniformer. Tjejernas kjolar är egentligen knälånga, men alla rullar upp dem som att de nästan blir Twiggykorta trots att upprullningen blir som en korv uppe i midjan.
Brittisk elingenjörskonst.Brittisk staketinnovation.Brittiska brevlådor får minsann sättas fast lite som man vill. (Fast denna frihet kanske mest gäller den amerikanska Kalle Anka-modellen.)Ett helt vanlig, brittisk toalettutbyggnad.Apoteket i Ditchling har förstås en piffig, synnerligen brittisk heltäckningsmatta.Det gäller att som ägare till ett oerhört modernt hus (som chict bryter av mot all gammal bebyggelse) ha både hängslen och livrem samt på det även dragsko: trippelbarriär ut mot gatan.The Browne Burial Ground. (Hur nära en kyrkogård kan man egentligen bo?)
Kyrkogården här ovan ligger intill en proppfull kyrkogård. När the Brownes började dö och det visade sig att de inte fick plats på den ordinarie kyrkogården, köpte de raskt den här plätten att begravas på. (För övrigt bodde Brownefamiljen under flera generationer i Wings Place på första bilden.)
Det där huset byggde Herbie Flowers runt en över ett staket forslad flygel. ”It was quite a hassle”, sa han lugnt.
There we are, nu har vi promenerat färdigt – dags för a nice cup of tea!
Igår flög jag till London för att träffa kusin Ann i Ditchling, gå på kalas, redigera i datorn, äta fish’n chips, skriva tre artiklar, berätta för alla om svenska skrivregler, gå på pub och säga sorry, pardon och excuseme till alla jag möter.
Sedan den förfärliga resan med Iberia förra året – där flygplanet inte bara verkade köra på grusväg utan i en berg-och-dalbana – har jag drabbats av störttankar och undergångskänslor när jag sätter mig i ett flygplan. Det är en ytterst mild rädsla och går inte alls att jämföra med hur de panikslagna känner, men lite nervöst är det. Dock gick resan bra, kaptenen fick applåder och alla passagerare betedde sig som i SJ:s gamla reklamsnutt.
Jag trippade på lätta fötter genom passkontrollen, där man står i vansinnigt långa, slingrande köer och sedan kontrolleras snabbt via en maskin som tydligen inte släpper genom tanter i 75-årsåldern.
När jag stod i kön, blev alla inläppta utom fem gråhåriga damer som inte alls kände varandra. (De föstes till en specialkontroll.)
Sedan vandrade jag vidare till bagageutlämningen och passade då på att gå på toa.
– Humdidum, trevligt, fullt med folk, trallala, några som sminkar sig, några som tvättar ansiktet med kallt vatten och några som faktiskt byter från mysbyxor till något mindre bekvämt. Vissel-vissel.
Men det är något med flygplatstoaletter som gör att jag tappar huvudet. En kamera har jag glömt i USA och aldrig återfått. En nyköpt (tom) handväska lämnade jag på handfatskanten i Berlin och igår hängde jag noggrant upp min vackra, svarta, belgiska kappa med finfin kapuschong inne på toa – och lämnade den sedan till sitt öde.
Jag hämtade obekymrad resväskan (lite med hey hey-feeling igen där, eftersom alla står kloss intill rullbandet och man måste tränga sig fram [sorry, pardon och excuseme] om man har hamnat i det bakre ledet), köpte en tågbiljett till Hassocks, trängdes med alla pendlare (sorry, pardon och excuseme) och satte mig mycket tillfreds med all packning ner på ett säte. Och slog handen för munnen av förskräckelse.
– KAPPAN! KAPPAN! NEJ! KAPPAN! JAG ÄR EN IDIOT!
När jag två sekunder senare hade slagit bort tanken på att dra i nödbromsen, bända upp dörrarna och springa tillbaka till toaletten, lugnade jag mig och fyllde istället i ett lost-and-found-dokument som verkade vettigt i mobilen.
Nu bor kappan antingen hos någon som frös och tyckte att den var lika fin som jag (den har markerad midja, serni) eller så har personalen på Gatwick tagit hand om den. Själv går jag i lånade ytterkläder och funderar på om jag hade något viktigt i fickorna på finkappan.
Ungefär så här såg den inte alls ut – men ni förstår hur fin den var?
– Psssst, Lotten. Våra resväskor är jättetunga, sa Ami.
– Snicksnack, kvittrade jag. Tunga är de kanske, men sörru med din rullstol och mitt numera meniskopererade knä kan vi slå världen med häpnad!
– Men de är verkligen jättetunga.
– Du ska se att det blir toppen. Grekerna är inte så noga och du ser att med den här röran på flygplatsen där ingen vet vart köerna leder eller vem som ansvarar för vad och det inte ens finns lås till toaletterna, kommer ingen att bry sig om våra väskor.
I kön träffade vi en man som hette Ali. Han kom från Irak, var numera svensk, och vi skojade friskt om hur han som varande ”araben på flygplanet” skulle komma att fastna i alla kroppsvisitationer.
– Jag som inte har några kalsonger på mig! skrattade Ali.
Både Ami och Ali kroppsvisiterades. Ali fick dra ner brallorna och Ami blev kontrollerad ungefär som när Steve Martin ordnade till Rachel Wards behag i Dead Men Don’t Wear Plaid.
Det vi hade tyngt våra resväskor med, var framför allt vinflaskor. Vi serverades nämligen på en restaurang ett vin som knockade oss smakledes:
Boytoy?
Vips, 12 timmar senare satt vi i en taxi på väg ut på landsbygden – till Grampsas vingård. Taxichaffisen hade en Harpo Marx-tuta som han sträckte ut genom sidofönstret och tutade med så fort han såg någon han kände. Samtidigt ringde hans tre telefoner hela tiden.
Ring ring! Tut och brööl!
– Pladder pladder i telefonen, hålla ratten med en hand, oj där går ju Dimitrios, TUUT BRÖL TUUUT, titta – jag kan köra utan att hålla i ratten!
– Ursäkta, på vintern, kommer några turister hit då? sa jag.
– Nejnej, det kan gå tre–fyra dagar mellan mina körningar då. Två hotell är öppna, alla andra bommar igen. TUUUT BRÖÖÖÖL, hejsan Athena, är du på väg hem? Nej, jag är mest ledig. Alla är lediga, ingen gör nåt. Sedan jobbar vi non stop på sommaren. TUUUUUUT BRÖÖL HEEEEJ kära vän, hur är det med magen? RING-RING, nej jag kommer hem tidigast kl 03 inatt. TUUUUUT! Hej! RINGRING, okej, Storgatan 34 om en kvart. TUUT!
Vingårdens vackraste barnbarn (en två meter lång grek på 22 vårar) visade oss runt och berättade hur hans farfar hade startat företaget för 70 år sedan. Vi fick smaka på ljuvligheterna, titta på gamla tunnor, fat, korkpluggare, korkskruvar samt dammiga flaskor och ooooo:a och aaaaa:a tills vi blev blå om läpparna.
Paret Grampsas ses där på bilden.
– Grampsas … sa Ami. Det måste ju vara en ordlek: grandma och grandpa?
– JAAA! sa jag och klappade händerna och sprätte parmesanost omkring mig. Vi måste fråga den vackre ynglingen!
– Näää, sa det vackra barnbarnet. Vi HETER Grampsas. Titta nu hur vi rengör och hur … bla bla bla …
– Vilket slöseri på ordlek, muttrade vi och smakade på lite mer vin.
Och så köpte vi de flaskor som alltså fick väskorna att väga 21 kg styck. Några paket oliver klämde vi ner också – för de är ju så roligt vakuumförpackade.
Oliver, oliver och några oliver.
Det var rysligt svårt att på Zakynthos hitta ställen som tog betalkort, så vi sprang som små illrar till skottspolar fram och tillbaka till bankomaten eftersom allt verkade kosta tio gånger mer än vi förstod. Men bankomaten var rolig, för det var ju en …
…Tardis!
Något vi inte köpte med oss, men som tydligen alla andra investerade i med tanke på det stora utbudet, var den nya sortens cyklop med snorkel.
– I am your father! försökte jag säga i den.
I Argassi finns en gammal bro som alla fotograferas framför, bakom, under och på. Internet är fullproppat med bilder från bron, och vi såg allt från hundraåriga tanter i huckle till treåriga trillingar som poserade vid bron.
Här är ett nygift par med en självutlösande kamera. Klänningen blev blöt och i bakgrunden simmade en förmodligen senare bortphotoshoppad man i gröna byxor fram och tillbaka, fram och tillbaka.Jag ville verkligen inte vara sämre. (Knät mår bra, men är svullet och inte riktigt läkt än trots att en månad har gått. Tålamod, Lotten. Tålamod.)På vägen hem åkte vi i SAS:s allra nyaste flygplan som är nästan miljövänligt och som har usb-uttag för mobilladdning!
Och hur gick det med väskorna? Displayen vid incheckningen blinkade ilsket 21,3 respektive 21,8 kg, men äsch, precis som jag sa – grekerna bryr sig inte det minsta om övervikt i någon bemärkelse. Vi frågade runt, och de som jobbar inom turistnäringen på Zakynthos sliter verkligen som djur utan ledighet hela sommaren, muddrar en Ali och en Ami, och sedan vilar de hela vintern och gör verkligen inte ett endaste dugg.
Man hyr väl en bil i Grekland precis som man hyr en i Sverige? Och Spanien? Och som i Storbritannien – där man till och med måste fokusera baklänges och tvärtom?
Yup. Men det är lite annorlunda här, det är det. Uthyrargubben och jag:
– You get yellow big car. Not diesel. Noooo diesel. Yellow car.
– Okay …? (En postbil?)
– But it has many crashes.
– It’s been in many crashes? (Hjälp, jag ångrar mig.)
– Nononono. It has many scratches.
– Oh, I don’t mind scratches … as long as it has four wheels. (Och en ratt.)
– No diesel.
Brum, brum, puttrade vi iväg för att undersöka Zakynthos. Amis rullstol skramlade i baksätet (som fick fällas, för även om bilen var gul, var den jädrar i min låda inte stor) och plåtkänslan var verkligen påtaglig. Dörrarna sa inte THUD som på moderna bildar utan mera PLÅNK.
Och vägarna såg verkligen ut som Shirley Temples hår 1936.
Efter en mil började motorvarningslampan lysa. Ibland pryddes varningslampan även av tre bokstäver: EPS.
WTF??? Servostyrningstrubbel eller katastrof?
Sedan körde vi vilse och fick vända om. Fem gånger. Fniss och fnitter. En kvinna stoppade oss mitt i vägen och vi stannade pronto och tänkte
vägpirater?
rånare?
hon har inte heller nån aning om var hon är?
– Excuse me, you come buy things in my shop. Carpet, bag, drink soda? sa hon medan hon lutade sig in i vår lilla gula bil.
Aha. Bara en driftig affärsägare. Vi sa nejtack och puttrade vidare.
Då började bensinvarningslampan att lysa och indikatorvisaren närmade sig E med en imponerande hastighet. En trevlig skylt dök upp:– Där på bensinmacken kan de säkert kolla motorn. Vi får inte tanka diesel förresten.
– Om det inte är som i Sverige, där ingen kan kolla motorn för att bensinmackarna inte är till för bilmotorer utan för korvförsäljning.
– Ska vi inte öppna motorhuven i alla fall?
– Ptja, om inte annat blir det ju en bra bild.
– Vi kör en bit till.
– Sedan tankar vi inte diesel.
Så körde vi med vår annalkande soppatorsk och vårt motorfel, samtidigt som det började låta mysko när jag bromsade.
– Hör du hur det rasslar i bromsen.
– Eeeeh … näää …?
– Bra, då är det bara en hallucination.
Då dök en ny skylt upp:Nämen jaha. Okej. Fortsätt köra, fortsätt köra.
Då kom plötsligt en väg som kombinerade hårnålskurva med tvärt brant uppåt och skymd sikt samt en lastbil i vägen. Jag blev tvungen att stanna i vad som kändes som en liten störtloppsbacke (brant som fan) och dra i handbromsen som vore det envist ogräs. Så här:
Ni får tänka er att vi har kört i zig-zag uppför Cary Grants hand 1943, och precis kommit över knogarna med sikte på ögonbrynen. Och DÄR fastnat med handbromsen som enda stöd.
Jag bööööörnade så det skrek i motor och däck och med all säkerhet lämnade vi massa däckspår efter oss på Carys lillfinger. Men vi överlevde och rullade inte baklänges ner i en ravin i Carys skjortärm.
En liten stund senare körde vi in i en skogsbrand. Det har brunnit som attan på ön och flera byar är jämnade med marken.
Så här ser det ut efter en brand i juni.
Brandbilar for som små myror omkring på vägarna, tutelitut, och vi lyckades med att inte krocka med dem allihop. Jag fick säga de för mig ovana orden till en brandbekämpare:
– Excuse me, is it okay to drive through the fire?
Det var det. Då kom en ny skylt:
När vi äntligen kom till en mack och tankade, råkade vi tanka för 500 kr istället för de kanske 150 som egentligen hade krävts, men å andra sidan kändes det ungefär som att komma i tid till ett viktigt möte; vi slapp oroa oss och kunde åka till en strand och slänga oss i det pissljumma vattnet och leka i de roliga vågorna.
Tittut, lilla motorn, här kommer mamma Lotten. Vill du ha lite diesel?
Mackägaren – som hjälpte oss att inte tanka diesel – sa att så länge varningslampan är orange och inte röd, kan man köra vidare genom skogsbränderna. Tänk ändå.
Här kommer en liten filmsammanfattning där man ser lite skogsbrandsrök, men inte mycket mer. (Slösa inte tid på filmen, för kvalitén är inte hög).
Resan till Lund var inte en lek. Den skulle ta lite drygt fyra timmar, men tog sju för att
ett djur gick på spåret
fler djur skulle kunna komma, varför vi fick åka i 20 km/h i två mil
ett tåg nära Osby hade pajat och stod i vägen för alla
vi blev tvungna invänta fem norrgående tåg som prioriterades högre
vi fick plocka upp alla resenärerna på Osbytåget och lägga dem på bagagehyllan i vårt redan fulla tåg.
Sedan följde fyra Lundakomedidagar helt utan tågtrassel trots att jag for som en guttaperka mellan olika skånska platser och dessutom åkte till Köpenhamn.
De fula betongklumparna som väl pryder alla Europas stora gågator numera, användes av många på Strøget som vilomöbler.
För nytillkomna tittare: Humorfestivalen i Lund är faktiskt en av årets höjdpunkter. Nu har jag insett att jag på något sätt måste se till att åka till den månadslånga festivalen i Edinburgh också.
”We just bought some shoes from a drug dealer. We don’t know what he laced them with, but we’ve been tripping all day.”
Förutom alla helt normala standup-föreställningar (jag satt alltid längst fram och antecknade), lyssnade jag även på tre lite annorlunda föreläsningar i humorteori med fokus på
språkhistoria
musik
Hasse & Tage.
Det var stort och smått blandat med roligt och tråkigt, men mycket intressant.
– Grunden för all humor är ju ändå kroppsvätskorna.
– Ja. Som när man lägger in testiklar i vassle över vintern.
Bland annat deltog Hasse Alfredsons dotter Sofie, som berättade hur hon under hela uppväxten satt i kulisserna på olika revyer.
– Hur var det?
– Det var helt normalt. Jag kände ju inte till något annat.
Här ses Hasse & Tage i bakgrunden, massa 60-talsutstyrda artister samt i förgrunden Hasses dotter Sofie.
Kulturen och Universitetsbiblioteket i Lund har fått 200 lådor med Hasse & Tage-material av H&T-släktingar som inte visste vad de annars skulle göra med materialet. Det är originalmanus, artefakter, hattar, en pipa, dagböcker, LP-plattor och kläder.
Hasse Alfredsons dagbok under repetitionerna av ”Spader, Madame”.Sannolikhetslära.Kontorsprylar från Svenska Ord.I den lilla (den var alldeles för liten faktiskt) utställningen fanns skrivmaskiner som personalen hade fått kämpa som attan för att hitta färgband till.
När jag är i Lund, bor jag sanslöst lyxigt hos polarn, arkitekten, skotten och globetrottern David Sim. Han ryter ”sätt dig ner och vänta” och tillverkar frukostar som världen inte tidigare skådat. Hur gott det än är med havregrynsgröt, måste jag säga att jag tyvärr har vant mig vid det här nu:
Skotsk-svensk-grekisk frukost på hotell Sim Inn by David.
Det stora dragplåstret under Lund Comedy Festival var en föreställning där några av Hasse & Tages bästa nummer framfördes i ett rasande tempo. Vissa nummer fick helt rättvist på sin höjd ett leende, andra var så sanslöst roliga att det gjorde ont i visdomständerna.
– Jag fick en spik i foten på bygget i går …
– Spik i foten! På franska revolutionen, du, då gjorde dom processen kort med adelsmännen, du. Dom högg huvena av dom som limpskivor bara så här: Tjopp, tjopp, tjopp. Dom skulle ha varit jävligt glada om de haft en spik i foten!
Vissa musikstycken var så proffsigt framförda att jag häpnade. Till exempel Hipp-Hipp-Johan Wester, aka ”Kajan”, sjunger alldeles förträffligt:
När jag dagen efter denna fantastiska föreställning vaknade och skulle ta en klunk vatten från glaset bredvid sängen, skapades konstverket ”Ett glas vatten”.
Jag har närt fem hemmagrisar vid min barm. De är inte alls särskilt förtjusta i att resa utomlands, de gillar inte att flyga och hade – om de hade kunnat handarbeta – säkert broderat en duk med Borta bra, men hemma bäst.
Den som hanterar (och trotsar) denna jag-sitter-hellre-under-min-korkek-feeling bäst är Sjuttonåringen. Hon är just nu i Skåne med ett sommar-jojo-kort som berättigar till gratis tåg- och bussresor i under två månader. Dessutom får man ta med sig en vuxen och två barn gratis med kortet, så hon har som plan att ragga upp folk på vägen och bjuda dem på resor.
Hon sover hos barnens farmor i Viken, varifrån hon åker på endagsutflykter. I morse for hon in till Helsingborg för att ”gå på stan”. Men si, därifrån går ju båtar till utlandet.
– Jag tar båten till Helsingør! skrev hon bestämt i ett sms.
Och vips, var hon i Danmark.
– Va, Elsinore? Vad är Elsinore? sms:ade hon när hon var framme.
Och här måste jag faktiskt erkänna att inte heller jag visste att Helsingør utanför Norden är allmänt känt som Elsinore. Moa såg i fjärran ett bekant slott, och begav sig dit.
– Kronborg! Jag är på Kronborg! De spelar Hamlet överallt! Death to the tyrant!
Sex timmar senare hade hon upplevt hela slottet, och åkte hem. Ingen shopping, ingen mat, ingen pølse och ingen glass. Bara slott och teater! Och lite styltprovning:
Och swoooooooooosch åker vi tidsmaskin till 1978, när jag var 14 år och hade jobbat som barnvakt i Skåne och sedan åkte till min kusins lägenhet i Stockholm. Utan pengar, utan vuxet sällskap och helt utan planer eller ens telefonrapporter till mina föräldrar. Eller jo förresten – i min kusins lägenhet låg en vuxen, helt främmande karl och sov förstås. Han lånade också min kusins lägenhet eftersom han inte hade nånstans att bo, precis utsläppt ur fängelse som han var. Ack, det var tider, det.
Plötsligt löfte kommer nu! Nu vet jag! Om jag inte tågluffar under 2018, lovar jag att äta upp en sko! Jag ska ut på äventyr för att fira att det var 40 år sedan jag var ute på äventyr första gången! Yes!
Pliong.
Oj, nu kom ännu ett sms från Sjuttonåringen …
”Jag ställde mig på stenarna i vattnet för att kolla på kräftor, men en sten var hal och 0,5 sekunder senare var jag i vattnet. Imorrn åker jag till Skäralid!”
