Etikett: resa

VARNING! sa passkontrollen …

Publicerat av Lotten Bergman den 19 april 2018 19:31

På Arlanda:

– Hej!
– Hej …?
– Hur mår du?
– Br…aa…?

Det var ett synnerligen underligt sätt att flirta, tänkte jag fåfängt och tittade på den lille pojkmannen framför mig. Jag hade stått i en kvart vid självincheckningen utan att lyckas klura ut hur man skannar ett pass, så nu stod jag där alldeles solo med den lille mannen som … hade en liten skylt med ”Airport security” på kavajslaget. Aha! Han skulle kolla om jag var skum!

– Hur tog du dig till Arlanda? Vad kostade det? Var ska du bo i USA? Hur beställde du din resa? Vad ska du göra i N.Y.?

Allt svarade jag på raskt och kvickt och leende. Men så kom en kluring:

– Vad har du tagit emot av någon som du tänker bära ombord på planet i ditt handbagage?
– Vaaa…?
– Vad har du tagit emot av någon som du tänker bära ombord på planet i ditt handbagage?
– Har tagit emot … nej, alltså, jag har inte ens tagit emot en macka. Man hade kanske kunnat tänka sig att min man kunde ha gjort en gullig matsäck till mig, men han är i Skå…
– Utmärkt, bra, ha så roligt! sa mannen och satte en liten gul etikett på baksidan av mitt pass.
– Eh, oj, jaha. Får jag ställa en fråga?

Den lille pojkmannen fick raskt sällskap av en kollega som stirrade mig i ögonen. Jag tänkte, det är väl lika bra att jag skjuter från höften.

– Vem avlönar er, alltså hur, nej, vem anställer er, är det USA eller Arlanda eller?
– Vem som avlönar oss får vi inte svara på. Men det är ett krav från USA att sådana här kontroller ska göras.
– Och hur länge pallar ni att stå så här och ställa frågor?
– Ptja, åtta timmar.
– ÅTTA TIMMAR? DU ÄR INTE KLOK! utbrast jag så att den andre mannen började kisa med sina ögon mot mig.
– Ja, alltså jag tycker om att prata … Nu kan du checka in väskan där borta.

Jag har då aldrig varit med om maken till noggranna kontroller. Passet halade jag fram säkert fem gånger (kontroll av den lilla gula lappen) och tre gånger kom långa män och tittade mig noggrant i mina blåa ögon.

Mina medresenärer är av fyra typer:

leopardmönstrade kvinnor
Hell Angels-liknande män med MC-västar
norrbottningar
amerikaner.

Sedan finns det en indian (tänk ”Gökboet”), en tjej med en enorm pizzakartong och en helkroppstatuerad man.

Chockerande nog fastnade jag i den sista passkontrollen. BIONG, sa skärmen och lyste rött: VARNING!

– Oj, sa polisen. Datorn varnar mig för dig.
– Är jag farlig?
– Ja. Du har ett ovanligt långt namn, och då ska jag vara extra uppmäkrsamt.

Då förklarade jag att Charlotte Lilly Elisabeth liksom inte var jag, så därför hade jag satt Lotten framför hela alltet. Och släpptes igenom!

Swooooosch! Fortsättning följer imorrn när jag har vaknat i Queens!

Nu lyfter planet strax, så jag hinner inte vända bilden rätt!

25 kommentarer

Dansk design i huvudet

Publicerat av Lotten Bergman den 16 februari 2018 23:53

Danmark er et dejligt land där alla röker, dricker öl och skrattar hest. Wienerbröden står som spön i backen och allt är så vackert designat i ljust böjträ, linne och matt glasyr på all keramik – och ingen lampa lyser någonsin någon rakt i ögat eftersom alla heter PH. Vänta, skrev jag att allt är vackert?

Eh. Nästan. Vårt hotell Absalon är inrett i lila, rosa och gallgrönt och har den absolut larvigaste inredningsdetalj jag någonsin har slagit huvudet i. (Återkommer till den senare.)

Hissdörrarna är tapetserade med en bokryggstapet i svart-vitt. Min djefla man begrundar detta intellektuella faktum.

Idag gick jag lite vilse och hittade ett slott – Rosenborg, som är ett kitsch-palats, där allt överdådigt, guldigt, krusidulligt och faktiskt oerhört fult (trots att jag ju egentligen gillar allt som är gammalt). Den här pjäsen fick mig att tappa koncepterna helt:

Tänk er att svinga denna nästan en meter höga älghorns-silverbägare.

Och vem har sagt att tak inte kan vara jättetredimensionella?

I denna min Köpenhamnsrapport kan jag dessutom konstatera att här, liksom i Stockholm, byggs det hysteriskt nya tunnelbanor, tunnlar, hus och vägar. (Fast alla byggjobbare är nån annanstans.) Och i de skummare kvarteren (eh, på en parallellgata till Strøget) ville jag plocka fram en jättestor skräpdammsugare och fixa till lite.

Här skulle jag vilja fara fram som vore jag en kvast i en tecknad film. Liksom.

Men lite längre fram på gatan – där det egentligen var precis lika skräpigt och stökigt – hittade jag en vacker dörr, som jag inte alls ville fixa till:

Kolla bara på första trappstegets patina!

Men nu ändrar jag mig igen. Fly mig en rotborste!

Köpenhamns papperskorgar är fula som stryk, men de har en fimpvänlig avdelning på ovansidan och …

… en hylla för pantflaskor och dito burkar!

Den där hissdörrstapeten inne på hotellet återfinns även inne på Illums toalett.

Apropå hotellet, ja. Tänk er att ni har ett hotell. Som ska inredas. Hotellet går förvisso i lila, rosa och gallgrönt, men nu står du här med en vacker tallrik som passar så bra som inredningsdetalj för att … nåt.

Men hur ska denna dyrgrip placeras? Hm … (Trumvirvel.)

I en plexiglaslåda på väggen! Preciiiiis där man som sömnig gäst råkar hamna med huvudet när man ska tända lampan, stoppa in kontakten för att ladda telefonen eller vända sig mot spegeln på garderobsdörren.

Plexiglas ska man göra basketplankor av. Inte tallriksinstallationer med fientliga hörn. Aj.

34 kommentarer

Är jag månne i N.Y. 19–29 april?

Publicerat av Lotten Bergman den 24 januari 2018 16:18

Japp!

Ska jag då passa på att se NBA-basket? Och skrika när mina idoler till allas förvåning missar nåt så enkelt som ett straffkast? Ska jag njuta av snabbt spel, diviga stjärnor med långa balhandskar och de meterlånga knäskydden?

Ni ser att jag inte överdriver: de frusna stackarna har långkalsongliknande knäskydd och balhandskar utan hand.

Men … Näe. Det ska jag inte.

För just dessa dagar spelas inga coola matcher. Jag vrider förstås mina händer av bedrövelse i flera sekunder, och fortsätter sedan med att konstatera vad jag inte kan göra mer. Vilket inte är mycket. Eller så är det jättemycket.

Jag är tydligen ute i för god tid, så Late Show with Stephen Colbert, The Daily Show with Trevor Noah och Late Night with Seth Meyers har inte släppt sina gratisbiljetter än. Musikalen ”Hamilton” är slutsåld till i runda slängar år 2064 och Ian McKellen och Patrick Stewart spelar inte längre ”I väntan på Godot”.

Därför fokuserar jag just nu helt och totalt på var jag ska bo. Hej Google, säg mig var jag i storstan ska sova.

Vi tar en annan, lite mindre detaljerad.

Åh, en svårläst och faktiskt lite suddig karta.

Färre detaljer, tack!

Okej. Man ska tydligen försöka hitta ett plejs här, och inte utanför.

Nu vandrar jag runt och får tips på vandrarhem, billiga hotell (som är lite för dyra), AirBnb och lopphotell (som inte ens de är i min prisklass). Det snurrar just nu runt i huvudet och inte har jag blivit det minsta lilla klokare. (Än. Det kommer! Jag ska bli en superturist!)

Jag åker alltså ensam till N.Y. på tio dagar utan uppdrag, mål, mening eller pengar. Det är familjen här hemma som slog sina många kloka huvuden ihop och bestämde att badrummet från 1978 inte behöver renovering lika mycket som jag. (Jag kostar ju dessutom mindre än ett badrum.) Att jag får flyga i ett hemskt flygplan trots att man inte bör göra det av miljömässiga skäl, beror på (jag har analyserat detta noggrant) flera orsaker, t.ex. att

det tar så förfärligt lång tid att åka båt till USA
jag kompenserar genom att inte alls vilja åka till Thailand
jag har åkt tåg mer än de flesta, särskilt om man räknar in förseningarna
jag 1992–2007 inte flög en endaste gång.

Nu har jag förstått att det är det här som gäller om man som jag gör vad som helst, nämligen att

köpa ett turistkort
vandra omkring på The Metropolitan Museum of Art och Museum of Modern Art i evigheter
njuta av Shakespeare Garden och cykla i Central Park
gå längs The High Lane
åka upp Empire State Building
gå över Brooklyn Bridge.

Det här huset tänker jag i alla fall undvika. Om inte annat så av säkerhetsskäl.

Jag tänker att jag ska äta massa mysko mat, gå på bio, spana in friluftsteater, åka tunnelbana bara för att åka tunnelbana och så klippa håret.

– Var klipper du dig, Lotten?
– Oh, i N.Y. förstås.

När jag på samma sätt reste ensam till Berlin (och bara cyklade) och Turkiet (och bara frös) gjorde jag sammanfattande listor på vad man kan hitta på. Här behöver jag helt klart er hjälp för att inte drunkna i allt som måste hinnas med på tio dagar …

Den sedan 1945 stängda tunnelbanestationen City Hall. YAY!

88 kommentarer

Polen-rapport 3: hus och årtal

Publicerat av Lotten Bergman den 27 november 2017 23:33

Mitt i natten hamnade vi i Warszawa – och stötte på så underlig arkitektur att jag bara stannade och stirrade och nästan inte kom mig för att ta en bild. Så jag börjar med en gammal.

Detta är gamla stan (”Gamla Stan” kanske man ska skriva?) i Warszawa före kriget.

Efter att Tyskland 1944 jämnade Warszawa med marken, fanns (förstås) ingenting kvar.(Dessutom värmde de ju upp genom att bomba redan från 1939.) Det var som när man bygger en legostad och en grannarnas barn kommer in och har kuddkrig ovanpå staden.

Allt såg ut så här. (Det här är dock inte i gamla stan.)

Men polacker är som bekant ett segt folk och med hjälp av Sovjetunionen (med allt vad det innebär förstås), byggdes stan upp igen. Särskilt fascinerande är hur man med hjälp av gamla bilder och ritningar, erfarna hantverkare och dåtidens teknik lyckades skapa en kopia av gamla stan.

Det här är dock inte samma vy som den första bilden.

Men man byggde inte upp hela Warszawa efter gamla ritningar; i vissa delar gjorde man tvärtom och byggde fyrkantiga ful-lådor, medan man i andra anlade sånt här:

Kulturpalatset i stilen ”Stalin-barock”.

Så tog vi in på hotellet Metropol, som var precis sådär fyrkantigt som jag minns att det var när jag var i Östtyskland på 1970-talet.

– Hello, jag är intresserad av hotellets historia, sa jag till en man i receptionen när vi checkade in.
– Hm, sa han och tittade stint på en fettfläck på väggen på andra sidan lobbyn.
– Do you have en folder eller liknande så att jag kan l…
– Nooo.
– Okay, when byggdes hotellet?
– Before the war. Yes, 1938. Before the war in 1938.

Foajén från 1938? Men den måste ju ha renoverats runt 1965 i så fall?

Min förvåning visste inga gränser. Jag trodde nämligen på honom, och förlorade vips allt självförtroende när det gäller arkitekturdatering.

Va, 1938? Men hur kan de ha renoverat så hårt runt 1965?

Kanske byggdes det 1938 och blev sönderbombat och … inte lagat förrän på 1960-talet?

Den fyrkantigaste, mest 1960-taliga lampa jag har sett på länge. Kan det verkligen ha suttit en 1938-lampa här?

Morrande åkte jag hissen upp med den djefla mannen, samtidigt som jag fnös, pekade, gestikulerade, fotograferade allt kantigt och sa:

– Det här var det konstigaste 1938-bygge jag har sett – liksom kamouflerat i en 1965-årskostym!

Bara några minuter senare kunde jag lugna ner mig och sluta hyperventilera:

– Hotellet byggdes enligt alla källor 1965 och lögnaren i receptionen kommer att få sina fiskar varma i helvetet, sa jag.

(Nejdå. Inte alls. När jag väl hade fått rätt och återhämtat mig hade jag alls ingen längtan efter hämnd eller pekpinneri.)

Men här är en byggnad som faktiskt klarade sig från bomberna: Hotell Bristol med mysko citattecken, som jag inte har hittat någon förklaring till. Är de månne ironiska – eller heter hotellet egentligen Bath?

Och här kommer äntligen samma vy som på första bilden!

14 kommentarer

Polen-rapport 2: arga tanten

Publicerat av Lotten Bergman den 25 november 2017 12:08

Efter tre nätter i en polsk konstnärs studiolägenhet som hade kostat tiotusen per natt i N.Y. men blott 250 kr per natt här, har jag lärt mig att

beställa Übertaxi utan efterföljande ågren
åka spårvagn
inte gå mot rött
ignorera sura affärsbiträden
uttala ”kärlek” på polska [miwåschtsj]
inte falla i gråt vid åsynen av gamla vackra hus som är obebodda och bara förfaller.

De litterärt bevandrade eller Nobelprisintresserade (1980) kanske nu ljudade [miwåschtsj] och tänker:

– AHA! Czesław Miłosz!

Men nej, inte alls. Nej, kärlek stavas miłość och uttalas med dubbelt sj-ljud, medan Miłosz har ett enkelt. Det dubbla ljudet är lite som att säga ”dusch-tjosan”men hoppa över du och osan.

Hoppsan. Nu sa det bzzzzzzz på dörren.

Vi öppnade lite oroligt för vi ska ju inte checka ut förrän senare idag. Där stod en arg kvinna och gestikulerade och vrålade på polska. Mycket underligt.

Jag snabböversätter nu eftersom jag är en jävel på polska efter dessa tre dagar:

– VAD GÖR NI HÄÄÄÄR? Herrejösses vilka idioter ni är. Jag måste få (här fortsatte hon att skälla på oss) …
– Sorry, we don’t speak Poli…
– Kolla nu här när jag visar er hur dörren går att öppna och hur ni kan gå ut genom den utan problem. Jag kan hjälpa er! (Och så fortsatte hon att skälla på oss.)
– What? We don’t…
– Idioter! Jag har varit med om det är en, två, tre, fyra gånger och detta är droppen! (Skällsvadan fortsatte.)
– Sorry, we don’t understand.

Vi ringde snabbt till en polsk kompis för att be om översättning. Han heter Grzegorz och ser ut som Robban Broberg.

Grzegorz lyssnade uppmärksamt på den ilskna kvinnan som fortsatte att rya och stå i. Och så sa han:

– Hon är städerska. Hon säger att ni gärna får vara kvar. Men hon undrar om hon ska komma tillbaka klockan ett, två, tre eller fyra.

– Men varför är hon så arg?

– Hon är inte arg. Hon är polack.

Men se så milda polackerna är vid övergångsställen. Det har inte kommit en enda bil på ett bra tag och nu har det till och med slagit om till grönt. Ingen hetsar. Snart går de över.

29 kommentarer

Polen-rapport 1: tågbiljettsdamen

Publicerat av Lotten Bergman den 23 november 2017 12:39

Łódź är nog den stad i världen som har störst andel bokstäver med diakritiska tecken (75 %). Råå ligger inte långt efter, förstås (66 %).

Dessutom uttalas det inte som vi svenskar gärna tror [lådds] utan – och nu måste ni alla fokusera ordentligt och ljuda – som ett yxhugg i en stubbe: w-o-dsch. Eller som vi fonetiktokar vill ha det: [ˈwutɕ].

Här är vi sedan igår, den djefla mannen och jag. Han ska föreläsa om informationsteknik för en brokig samling internationella forskare och studenter medan jag ska gå på filmfestival. Och halta omkring på stan och oooooa över

enorma, fantastiska, konstnärliga graffittifyllda husväggar
sekelskifteshus som är ihopklistrade med brutalsovjetiska betongschabrak
sopskyffeltanter som väntar på att en cigarettfimp ska falla till marken
glittriga kläder
vattenrör och elledningar utanpå husen
proppfulla tåg.

Igår när vi åkte från Warszawa (som förr faktiskt stavades Varsjava på svenska!) klev vi med två nyköpta muggar te på tåget, förvissade om att vi i lugn och ro skulle sitta och se det oerhört gråa landskapet passera. Sitta? Lugn och ro? Ehum.

Att köpa tågbiljetten var en snabb tidsresa till Östtyskland eftersom det fanns fyra luckor med fyra oerhört otrevliga damer som alla skällde på de kunder som behagade komma fram och köpa biljetter. Om de hade kunder, vill säga …

Lucka 1: 18 personer i kö – internationella biljetter

Lucka 2: 13 personer i kö – nationella biljetter

Lucka 3: ingen kö – specialbiljetter för komplicerade resor

Lucka 4: ingen kö – specialbiljetter för komplicerade resor

Ingen ville köpa komplicerade resor av denna dam.

Vår dam i luckan hade en helt modern pekskärm som hon pekade och klickade på, men sedan skrevs en papperslapp ut som hon blev tvungen att fixa oerhört mycket med. Vissa ord markerades med överstrykningspenna, andra ringades in, en stor stämpel stämplades mitt på biljetten och på baksidan skrev hon något okänt och för oss oläsbart. Denna procedur upprepades för alla resenärer och alla biljetter.

Det gröna är extra viktigt: 2 personer, kl 15:21, ingen bokad sittplats.

Men när vår biljett kom fram ur skrivaren blev hon dessutom tvungen att slå upp något i en handskriven anteckningsbok för att priset skulle bli rätt.

”Två personer … 90 minuters resa … drygt 100 kr.”

Vi frågade en polack som tog hand om oss igår om detta underliga biljetteri, och han förklarade att ”det ska vara så”. Att de är vana vid att det är så det är. Och att den där streckkoden på biljetten är det enda nya nu när datorerna används: alla biljetter har tydligen sett ut så här sedan tidernas begynnelse. Fast allt skrevs för hand förr.

Kolla vad enkelt det är med polska egentligen! ”Nastpna stacja” betyder ju ”nästa station”!

21 kommentarer

Hemvändarhelg i Lund

Publicerat av Lotten Bergman den 21 oktober 2017 18:50

– Lunch with a pro?

Det kom ett mejl med ovanstående fråga, och jag tänkte först ”spam!” och sekunden därefter ”jatack gärna!” och fem minuter senare:

– Vem, va huh? Vem skulle kunna kalla mig a pro? Och ge mig lunch?

Men oooooooh, sicken trevlig idé det visade sig vara; helt frivilligt anmälde jag mig som en f.d. lundastudent till alumniarrangörerna. Vips, satt jag igår på Helsingkronas nation och åt lunch med en ung vitryss, som studerade hållbarhet och talade vitryska, ryska, spanska, svenska och engelska. I was (tillsammans med massa andra farbröder och tanter) the pro, medan han var en av massa andra underbart frågvisa studenter.

Hela helgen arrangerar Lund en hemvändarhelg med oerhört många olika aktiviteter. Det är så trevligt och roligt och jag tänker hela tiden:

– Men hur kunde vi flytta från Lund 1998? Var vi helt från vettet?

Igår skulle vi på teknismingel, men hamnade fel trots noggrann läsning ur programbladet och irrade därför runt på LTH i spöregn.

Till slut kom vi rätt (in bakom en låst dörr på Kemikum), men då var minglet slut och smörgåstårtan såg ut så här:

Jag värmde mig genom att svepa ett litet plastglas med vin och ruska mig som en hund, när telefonen ringde. Vår very famous skotske arkitektvän David Sim tjoade:

– Cykla ner till Grand! Vi måste vara där om tio minuter, annars får vi inte platserna! Fyrarättersmiddag med molekyltema! Go-go-go!

Uti regnet igen, plask, plask på hotellcyklar. Och inga hjälmar hade vi heller. Plask, så klev vi in på Grand där alla andra satt rakryggade i snörräta rader och med sina jackor inhängda i garderoben. Vi plasksnubblade på varandra, kom fram till David, gömde plaskjackorna under bordet och kollade på menyn.

Medan vi väntade på den spännande och hemliga molekylmenyn, lekte jag med saltkaret.

Jag vet ju att det finns några matnördar och sybariter bland läsarna, så nu blir det lite smaklöksporr utan inmundigande:

Jordärtskocka i alla de former: skummad, kokt, stekt, friterad, crispad, krämerad och lufttorkad.

Löjrom från Kalix och potatuspuré med citrongelé och … nåt annat. (Jag fullkomligen dyrkar smaken av denna rom, så jag hade svårt att fokusera på det andra.)

Höstlamm, med massa annat och en sås. (Mina under middagen noggrant förda anteckningar är nu upphittade: en dansk ost som inte heter Västerbotten utan Vesterhavs och viltväxande selleri, allt tillagat i en cirkulator i blott 56 °C i 56 minuter och så endiver som är picklade i vinäger. Allt på lappen var inte väldigt lättläst …)

Havtornssorbet, fruktsorbet och chokladsorbet, gjort med hjälp av flytande kväve. (Kokboksförfattaren sa ”etthundranittisex grader!”, men menade ”minus etthundranittisex grader”.)

I en oerhört skrällig högtalare berättade värdarna – författaren P-O Hegg och Grand Hotels kökschef Martin Hansen – om vad vi åt. Jag fokuserade på dem så att ögonen höll på att poppa ur öronen på mig, fast det enda jag riktigt lyckades höra var att man visst kan göra potatismos på nypotatis, men att det behövs MYCKET smör och att man inte ska mosröra så länge – samt definitivt inte använda elvisp.

Förutom att vi tre runt vårt bord pratade om maten, var vi även rörande eniga om Davids tankar om arkitektur. (Ska försöka intervjua honom senare så att ni får oooa och ahaaa.) Bland annat principen att trappor i största allmänhet ju borde göras trevliga och välkomnande samt lättfunna så att man hellre tar trapporna (om man kan) än åker hiss. (Vardagsmotion och så vidare.)

Vi var även på studiebesök i humanisternas och teologernas nya byggnad, som

är ett museum från 1917
är en institution från 1960
byggdes ihop och ut 2014.

Välj nu av dessa två den mest välkomnande trappan som finns i det nyihopbyggda – men samtidigt sekelgamla – LUX:

1. Denna gamla trappa i det f.d. Zoologiska museet vill man välan gå i?

2. Men oh dear. Jag är inte riktigt säker på att den här tre år gamla trappan i LUX-biblioteket håller för mig.

Eller …

3. Europas äldsta hiss (1917) som fortfarande är i bruk och dessutom dimensionerad för att fungera om man behöver använda LUX-huset som krigssjukhus med plats för full-långa bårar.

Ääääsch. Jag åker mycket hellre gammal hiss än går i trappor.

34 kommentarer

Fotosafari från Ditchling

Publicerat av Lotten Bergman den 25 september 2017 23:45

Får jag bjuda på en liten promenad på den engelska landsbygden?

I Ditchling, dit jag åker några gånger per år för att hälsa på kusin Ann, har en celebritet som barnprogramsledaren Theakston bott (who?). Sir Donald Sinden (vem?) har bott här och Dame Vera Lynn (aha!) bor där – och hon fyller just nu 100 år. Dessutom var konstnären och Sans Gill-kreatören Eric Gill från byn.

Det urgamla Wings Place är inte Paul McCartneys hus, men väl ett hus som Anne of Cleves fick när hon påtvingades skilsmässa från Henrik VIII (ja, the one).

Alla kyrkor i England har en pub på krypavstånd – kyrkan till vänster och ”The White Horse” till höger.

Värmen i kyrkan kommer av detta underliga element med tillhörande inte särskilt diskreta rör. Dessutom är det tydligen effektivt som ett litet stearinljus.

I kyrkan finns på varje bänkrad knäkuddar som är så vackert broderade att man nästan svimmar av hantverksbeundran.

Kusin Ann har här dragit upp hundstoppen som är till för att hindra plötslig lammjakt ute på fältet. (Människor får klättra lite.)

Här kommer tonåriga skolbarn på väg hem i sina uniformer. Tjejernas kjolar är egentligen knälånga, men alla rullar upp dem som att de nästan blir Twiggykorta trots att upprullningen blir som en korv uppe i midjan.

Brittiska brevlådor får minsann sättas fast lite som man vill. (Fast denna frihet kanske mest gäller den amerikanska Kalle Anka-modellen.)

Ett helt vanlig, brittisk toalettutbyggnad.

Apoteket i Ditchling har förstås en piffig, synnerligen brittisk heltäckningsmatta.

Det gäller att som ägare till ett oerhört modernt hus (som chict bryter av mot all gammal bebyggelse) ha både hängslen och livrem samt på det även dragsko: trippelbarriär ut mot gatan.

The Browne Burial Ground. (Hur nära en kyrkogård kan man egentligen bo?)

Kyrkogården här ovan ligger intill en proppfull kyrkogård. När the Brownes började dö och det visade sig att de inte fick plats på den ordinarie kyrkogården, köpte de raskt den här plätten att begravas på. (För övrigt bodde Brownefamiljen under flera generationer i Wings Place på första bilden.)

Det där huset byggde Herbie Flowers runt en över ett staket forslad flygel. ”It was quite a hassle”, sa han lugnt.

There we are, nu har vi promenerat färdigt – dags för a nice cup of tea!

20 kommentarer

Förbaskade flygplatstoaletter!

Publicerat av Lotten Bergman den 22 september 2017 13:34

Igår flög jag till London för att träffa kusin Ann i Ditchling, gå på kalas, redigera i datorn, äta fish’n chips, skriva tre artiklar, berätta för alla om svenska skrivregler, gå på pub och säga sorry, pardon och excuse me till alla jag möter.

Sedan den förfärliga resan med Iberia förra året – där flygplanet inte bara verkade köra på grusväg utan i en berg-och-dalbana – har jag drabbats av störttankar och undergångskänslor när jag sätter mig i ett flygplan. Det är en ytterst mild rädsla och går inte alls att jämföra med hur de panikslagna känner, men lite nervöst är det. Dock gick resan bra, kaptenen fick applåder och alla passagerare betedde sig som i SJ:s gamla reklamsnutt.

Jag trippade på lätta fötter genom passkontrollen, där man står i vansinnigt långa, slingrande köer och sedan kontrolleras snabbt via en maskin som tydligen inte släpper genom tanter i 75-årsåldern.

När jag stod i kön, blev alla inläppta utom fem gråhåriga damer som inte alls kände varandra. (De föstes till en specialkontroll.)

Sedan vandrade jag vidare till bagageutlämningen och passade då på att gå på toa.

– Humdidum, trevligt, fullt med folk, trallala, några som sminkar sig, några som tvättar ansiktet med kallt vatten och några som faktiskt byter från mysbyxor till något mindre bekvämt. Vissel-vissel.

Men det är något med flygplatstoaletter som gör att jag tappar huvudet. En kamera har jag glömt i USA och aldrig återfått. En nyköpt (tom) handväska lämnade jag på handfatskanten i Berlin och igår hängde jag noggrant upp min vackra, svarta, belgiska kappa med finfin kapuschong inne på toa – och lämnade den sedan till sitt öde.

Jag hämtade obekymrad resväskan (lite med hey hey-feeling igen där, eftersom alla står kloss intill rullbandet och man måste tränga sig fram [sorry, pardon och excuse me] om man har hamnat i det bakre ledet), köpte en tågbiljett till Hassocks, trängdes med alla pendlare (sorry, pardon och excuse me) och satte mig mycket tillfreds med all packning ner på ett säte. Och slog handen för munnen av förskräckelse.

– KAPPAN! KAPPAN! NEJ! KAPPAN! JAG ÄR EN IDIOT!

När jag två sekunder senare hade slagit bort tanken på att dra i nödbromsen, bända upp dörrarna och springa tillbaka till toaletten, lugnade jag mig och fyllde istället i ett lost-and-found-dokument som verkade vettigt i mobilen.

Nu bor kappan antingen hos någon som frös och tyckte att den var lika fin som jag (den har markerad midja, serni) eller så har personalen på Gatwick tagit hand om den. Själv går jag i lånade ytterkläder och funderar på om jag hade något viktigt i fickorna på finkappan.

Ungefär så här såg den inte alls ut – men ni förstår hur fin den var?

19 kommentarer

Den 21 kg tunga resväskan

Publicerat av Lotten Bergman den 16 september 2017 16:07

På väg hem från Argassi, Zakynthos, Grekland:

– Psssst, Lotten. Våra resväskor är jättetunga, sa Ami.
– Snicksnack, kvittrade jag. Tunga är de kanske, men sörru med din rullstol och mitt numera meniskopererade knä kan vi slå världen med häpnad!
– Men de är verkligen jättetunga.
– Du ska se att det blir toppen. Grekerna är inte så noga och du ser att med den här röran på flygplatsen där ingen vet vart köerna leder eller vem som ansvarar för vad och det inte ens finns lås till toaletterna, kommer ingen att bry sig om våra väskor.

I kön träffade vi en man som hette Ali. Han kom från Irak, var numera svensk, och vi skojade friskt om hur han som varande ”araben på flygplanet” skulle komma att fastna i alla kroppsvisitationer.

– Jag som inte har några kalsonger på mig! skrattade Ali.

Både Ami och Ali kroppsvisiterades. Ali fick dra ner brallorna och Ami blev kontrollerad ungefär som när Steve Martin ordnade till Rachel Wards behag i Dead Men Don’t Wear Plaid.

Det vi hade tyngt våra resväskor med, var framför allt vinflaskor. Vi serverades nämligen på en restaurang ett vin som knockade oss smakledes:

Vips, 12 timmar senare satt vi i en taxi på väg ut på landsbygden – till Grampsas vingård. Taxichaffisen hade en Harpo Marx-tuta som han sträckte ut genom sidofönstret och tutade med så fort han såg någon han kände. Samtidigt ringde hans tre telefoner hela tiden.

– Pladder pladder i telefonen, hålla ratten med en hand, oj där går ju Dimitrios, TUUT BRÖL TUUUT, titta – jag kan köra utan att hålla i ratten!
– Ursäkta, på vintern, kommer några turister hit då? sa jag.
– Nejnej, det kan gå tre–fyra dagar mellan mina körningar då. Två hotell är öppna, alla andra bommar igen. TUUUT BRÖÖÖÖL, hejsan Athena, är du på väg hem? Nej, jag är mest ledig. Alla är lediga, ingen gör nåt. Sedan jobbar vi non stop på sommaren. TUUUUUUT BRÖÖL HEEEEJ kära vän, hur är det med magen? RING-RING, nej jag kommer hem tidigast kl 03 inatt. TUUUUUT! Hej! RINGRING, okej, Storgatan 34 om en kvart. TUUT!

Vingårdens vackraste barnbarn (en två meter lång grek på 22 vårar) visade oss runt och berättade hur hans farfar hade startat företaget för 70 år sedan. Vi fick smaka på ljuvligheterna, titta på gamla tunnor, fat, korkpluggare, korkskruvar samt dammiga flaskor och ooooo:a och aaaaa:a tills vi blev blå om läpparna.

– Grampsas … sa Ami. Det måste ju vara en ordlek: grandma och grandpa?
– JAAA! sa jag och klappade händerna och sprätte parmesanost omkring mig. Vi måste fråga den vackre ynglingen!

– Näää, sa det vackra barnbarnet. Vi HETER Grampsas. Titta nu hur vi rengör och hur … bla bla bla …

– Vilket slöseri på ordlek, muttrade vi och smakade på lite mer vin.

Och så köpte vi de flaskor som alltså fick väskorna att väga 21 kg styck. Några paket oliver klämde vi ner också – för de är ju så roligt vakuumförpackade.

Det var rysligt svårt att på Zakynthos hitta ställen som tog betalkort, så vi sprang som små illrar till skottspolar fram och tillbaka till bankomaten eftersom allt verkade kosta tio gånger mer än vi förstod. Men bankomaten var rolig, för det var ju en …

Något vi inte köpte med oss, men som tydligen alla andra investerade i med tanke på det stora utbudet, var den nya sortens cyklop med snorkel.

– I am your father! försökte jag säga i den.

I Argassi finns en gammal bro som alla fotograferas framför, bakom, under och på. Internet är fullproppat med bilder från bron, och vi såg allt från hundraåriga tanter i huckle till treåriga trillingar som poserade vid bron.

Här är ett nygift par med en självutlösande kamera. Klänningen blev blöt och i bakgrunden simmade en förmodligen senare bortphotoshoppad man i gröna byxor fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Jag ville verkligen inte vara sämre. (Knät mår bra, men är svullet och inte riktigt läkt än trots att en månad har gått. Tålamod, Lotten. Tålamod.)

På vägen hem åkte vi i SAS:s allra nyaste flygplan som är nästan miljövänligt och som har usb-uttag för mobilladdning!

Och hur gick det med väskorna? Displayen vid incheckningen blinkade ilsket 21,3 respektive 21,8 kg, men äsch, precis som jag sa – grekerna bryr sig inte det minsta om övervikt i någon bemärkelse. Vi frågade runt, och de som jobbar inom turistnäringen på Zakynthos sliter verkligen som djur utan ledighet hela sommaren, muddrar en Ali och en Ami, och sedan vilar de hela vintern och gör verkligen inte ett endaste dugg.

44 kommentarer